Reallöner i Sydafrika 1835-1910

Under 2000-talet har en stor forskningsdiskussion i nationalekonomi och ekonomisk historia handlat om de olika utvecklingarna för länder som tidigare varit europeiska kolonier. Det mest kända argumentet är antagligen Acemoglu-Johnson-Robinsons tes från 2002 om en "reversal of fortune": de områden som kom att bli kolonier och som var rikast för 500 år sedan -- Jamaica, Haiti -- är de som är fattigast idag, och tvärtom -- Kanada, Australien. Detta på grund av en "institutional reversal": i områden som var relativt förmögna och tätbefolkade etablerade européerna en minimal närvaro för maximal exploatering, men i fattigare och mindre tätbefolkade områden bosatte sig européerna själva, och skapade rimligare institutioner, eftersom de själva var tvungna att leva med dem. i AJR:s reversal of fortune-undersökning är 23 av 64 undersökta länder från Afrika söder om Sahara.

Ekonomisk-historikern Pim de Zwart går in i diskussionen i en artikel från 2011 med att undersöka levnadsstandarden i Sydafrika 1835-1910. Han menar att för att förstå skillnader i länder i SSA så måste man skilja på tre typer av kolonier: settler colonies, concession colonies och peasant colonies. Gareth Austin (2008) menar att tvärtemot AJR:s argument så var i SSA just settler colonies, dit européer flyttade i större antal, de mest ojämlika, eftersom dessa bosättare helt enkelt stal eller tilldelades jorden. Bowden, Chiripanhura and Mosley (2008) finner också i sin undersökning att det var bosättarkolonierna som hade den värsta ojämlikheten och sämsta fattigdomsutvecklingen sedan 1920-talet. Vad gäller kroppslängd, ett annat mått på levnadsstandard, finner Moradi (2008) att utvecklingen var relativt bra i bosättarkolonin Kenya under kolonialismens 1900-tal. Bristen på konsensus är en indikator på det problematiska läget vad gäller brist på data, säger de Zwart.

Därför tar han fram löner -- för olika typer av arbetare -- och priser för Afrikas främsta bosättarkoloni, Sydafrika, 1835 till 1910. Reallönerna beräknas på samma sätt -- Allen-korgar -- som i debatten om "the great divergence" vilket gör att de sydafrikanska lönerna kan sättas in i ett jämförbart globalt perspektiv.

Kapkolonin grundades 1652 som en station för det holländska Östindiska kompaniets (VOC) skepp på vägen till Indien. Under kolonins första århundrade uppmuntrades emigration dit och den europeiska befolkningen växte till 1300-1700 personer. Efter 1717 uppmuntrades inte längre emigration men befolkningen bäxte ändå till runt 22 000 i slutet av 1700-talet genom hög fertilitet och stora familjer. Den ekonomiska tillväxten var däremot begränsad fram till 1800-talet. Bönderna på the Cape hade ju inte mycket avsättningsmarknad annat än skeppen som stannade då och då. Därför avvek en del av dem inåt landet för att bli självförsörjande pastoralister. När de flyttade på sig hamnade dessa Trekboers i konflikt med folken som bodde där, Khoisan och Xhosa, som ofta berövades på sina djur och sin jord. En bosättarekonomi skapades där jordtillgången var ymnig men brist på arbete och kapital rådde. VOC skapade ett system med "loan farms" med extremt förmånliga förhållanden för arrendatorer som gick gårdar med i snitt 6000 acres (en acre är 0,4 hektar) vilket var 40 gånger större än det typiska familjejordbruket i USA om 160 acres/tunnland.

Att britterna tog över Kapkolonin i början av 1800-talet förändrade på vissa sätt förutsättningarna för bosättarna, inte minst genom att slaveriets avskaffande 1834 berövade dem tillgången till gratis arbetskraft. Detta gav upphov till the Great Trek där en mängd Boers lämnade theCape och flyttade österut till Natal och norrut till Transvaal. På 1850-talet bestod det koloniala Sydafrika så i princip av två brittiska kolonier, Kapkolonin och Natal, och två självständiga Boer-republiker, Orange Free State och Transvaal. Detta fram till unionen 1910. Boer-republikerna byggdes erövring, plunring och rasism, och med Native Land Act 1913 förbjöds "afrikaner", som utgjorde 2/3 av befolkningen, att äga eller arrendera någon jord utanför de avgränsade områden -- 7 procent av jorden -- som gjorts till deras reservat.

Ofritt arbete var mycket utbrett på 1800-talet: antalet direkta slavar var relativt lågt 1834 men andra ofria regleringar användes i hög grad. (s. 53-54) I och med upptäckterna av diamanter och guld under 1800-talets sista tredjedel infördes också colour bars som begränsade vilka sektorer svarta arebtare fick arbeta i. Denna reglering avskaffades först 1987.

Dessa omständigheter väcker en rad frågor om levnadsstandarden i Sydafrika, konstaterar de Zwart.

"Austin and Bowden et al. have suggested that the processes sketched above led to greater inequality and low living standards for the majority of the population in settler colonies. Were real wages of coloured labourers indeed low (and not much above subsistence level) due to the proletarianisation process and institutional interventions in the labour market, or did the general land abundance and labour scarcity push real wages towards more favourable levels? In addition, can we expect European real wages in South Africa to be on a par with Europe, because large numbers of European immigrants came to South Africa during the 19th century (who would otherwise never have made the trip) (Allen 1994)? How did this develop over time? Did inequality between both groups of labourers decline or increase during this period? How did the expansion of economic activity after the mineral discoveries influence real wages?" (s. 54)

Dessa frågor svarar han på med hjälp av reallöner, med nyframtagna pris- och lönedata.

 

Referens

Pim de Zwart (2011) "South African Living Standards in Global Perspective, 1835–1910", Economic History of Developing Regions, 26:1, 49-74,