Tuffa tider i svenskt 1840-tal

Sandberg och Steckel publicerade 1987 och 1988 två klassiska artiklar om svenskarnas fysiska välmående på 1800-talet, mätt genom soldaters kroppslängd. Jag har bara fått tag på den ena av artiklarna, den i Explorations in Economic History 1988. De ramar in artikeln genom att tala om att vi inte vet så mycket om perioden 1815-1870 i svensk ekonomisk historia. Det finns två olika synsätt. Pessimister talar om "acute poverty" och om proletariseringen i jordbruket; från 1750 till 1815 växte jordbruksproletariatet från 350 000 till 700 000 personer och fortsatte växa till ungefär 1.3 miljoner år 1850. Då hade gruppen ökat från ungefär 20 procent av befolkningen 1750 till 40 procent 1850. (Carlsson 1961, s. 79). Optimisterna pekar på förbättringar i jordbruket: skiften, nya grödor (särskilt potatis), nya växtföljder, bättre verktyg, och systematisk avel av djuren. Även exportboomen av havre till Londons hästar. Dubbelheten i bedömningen speglas i Eli Heckschers klassiska An Economic History of Sweden (1954) där han talar både om "the pauperization of the Swedihs rural population around the middle of the 19th century" och att "the whole 19th century was one of extraordinary dynamism compared to earlier periods". Bland nyare studier hamnar Sture Martinius på den optimistiska sidan när han menar att jordbruksproduktionen per sysselsatt var konstant i hundra år till 1830, men ökade därefter ca 0.7 % om året 1835-70. Också bland optimisterna har vi Jörberg (1972) som finner en botten i reallönerna 1800, ökning till 1820, en liten minskning till 1850, och därefter en stark ökning till 1914.

Sandberg och Steckel bidrar till litteraturen genom att studera 40,000 soldater födda från 1720-talet till den senare delen av 1800-talet, som tjänade i armén från 1730 till 1890. (Kroppslängden reflekterar framför allt näring man fått i sig under livets första år och i adolescence, alltså ungefär tonåren.) De flesta soldaterna var indelta och spenderade bara en liten tid åt militära sysslor; större delen av året tog de hand om sina torp och var likt andra torpare i toppgruppen av det agrara proletariatet. (s. 4) Sandberg och Steckel organiserar sitt sample i fyra grupper: Östsverige, Västsverige (som beräknas ha 66 procent av befolkningen i landet!), Nord, och Stockholm. (s. 4-6) Ett metodproblem med att använda militära uppgifter är att armén tenderade att inte rekrytera riktigt korta män eller män med dålig hälsa, som genom detta också kunde vara korta. För att korrigera för denna under-representation av korta använder S och S en quantile-bend estimator som vilar på två antaganden: (1) bara en ända av fördelningen är avhuggen, och (2) fördelningen i befolkningen som helhet är normalfördelad. (s. 6)

De får fram att längden ökar för kohorter från de födda på 1730-talet till de födda på 1770-talet. Sedan sker en liten minskning till de födda runt 1785 och sen börjar längden öka igen till ca 1820 varefter en minskning sker till ca 1840-talet.

De följer Gustav Sundbärg, i Emigrationsutredningen från 1913, i att dela in landet i tre demografiska zoner. Deras enda justering mot Sundbärg är att omkategorisera Jämtland från Öst (!) till Nord. Stockholm ser de också som en separat, och särskilt ohälsosam, miljö. De anmärker att vad Sundbärg kallar Väst omfattar de facto hela sydsverige, och kunde snarare ha kallats hög fertilitet-hög befolkning-zonen medan Öst kunde ha kallats låg fertilitet-låg befolkning-zonen. (s. 8)

Mortaliteten föll överlag 1810-70 såväl som därefter. Undantaget är att barnadödligheten (men inte för småbarn) ökade i det sena 1840-talet och på 1850-talet; denna kris överkoms inte förrän efter "the subsistence disaster of the late 1860s". S och S uttrycker missnöje med att en nyare studie från SCB, Hofsten och Lundström (1976) inte förklarar chocken från 1840- till 1860-talet utan bara upprepar Sundbärgs icke-förklaring från 1909. Mässling, scharlakansfeber, kikhosta och dysenteri var inga nya sjukdomar på 1840-talet och förutom scharlakansfeber är de relaterade till brist på näring; att dessa sjukdomar tar död på så många barn 1840-70 tyder på undernärng. (s. 10-11) Å andra sidan är smittkoppor bara svagt relaterat till näring så förbättringen före 1840 behöver inte tyda på någon förbättring av kosthållningen då.

S och S använder Jörbergs reallöner -- som de räknar om med några korrigeringar som att inte ge varje län samma vikt oavsett befolkning (s. 12-13). En stor nackdel med Jörbergs daglöner är att de inte ger någon information om hur mycket jobb som var tillgängligt. Daglönare fick färre påhugg under år med dåliga skördar, och antagligen också sämre betalt då, även om detta inte fångas av Jörbergs data. Därför kollar S och S också på skördedata.