måndag 12 oktober 2020

Skolsegregation i Trollhättan och den svenska välfärdsmodellens omvandling

Aftonbladet rapporterade i förra veckan om att Trollhättans kommun diskuterar att stänga en skola med problem, och istället sprida eleverna (från områden med social problematik) på andra skolor. Ramaskri uppstår bland föräldrar till barn i de starkare skolorna. Och denna målkonflikt är så intressant: kommunen vill ha mindre segregerat skolsystem av sociala skäl (och kanske för att förbättra utbildningen i sig), men de medelklassföräldrar vars barn går i nedåt segregerade skolor, vill ju inte ha integration. Gymnasieläraren Andreas Williamson kommenterar på twitter:

"Den här typen av reaktioner och spänningar är en förklaring till att vi sitter där vi sitter: viktiga samhällsgrupper använder sina barns skolgång som ett sätt att bekräfta sin självbild och sociala status. De vill inte förlora möjligheten att välja skola eller att den skola som de valt får ett sämre varumärke genom att en massa elever med låg status kommer dit. För dem är integration mest ett teoretiskt begrepp som inte angår dem själva. Varför ska de ”straffas” för att de är smarta och göra smarta val?"

Och jag kommer att tänka på en poäng som filosofen Karim Jebari gjorde för ett tag sen. Piketty med kollegor brukar tala om att topp-procenten ekonomiskt sett, är politiskt oproportionerligt inflytelserika. Men Jebari menar att det snarare är topp tio-tjugo procenten som styr i Sverige, och som inte själva ser att de är en elit, utan har självbilden att de står för allmänintresset. Han gjorde argumentet i sammanhanget vårdval och prioriteringar i vården, och gjorde en intressant intervju i Dagens Arena med Alicia Heimersson:

"Karim Jebari menar att en del av vårdens problematik handlar om att det förs en politik som utformats för att gynna en liten grupp. En grupp han kallar »de 10 procenten«.

– Det kanske är 15 procent eller 20 procent, det är lite olika beroende på vilka frågor man diskuterar. Men det är intressant aspekt av den svenska debatten, att de som tillhör de 10 procenten, som jag själv exempelvis, inte ser sig själva som en samhällselit eller som en ekonomisk elit, vi ser oss själva som medelklass, säger Karim Jebari.

Han tror att det är många av så väl riksdagspolitikerna som politiker i region och kommun som ser sig själva som medelklass och som tror sig representera medelklassen, och som missar att de egentligen tillhör en ekonomisk och politisk elit – och också för elitens talan.

– De ser sig själva som mittfåran. De ser inte att de bedriver klasskamp å den rikaste och den friskaste samhällsgruppens vägnar. Trots att de 10 procenten i toppen är en klar minoritet så har det ett relativt stort inflytande över politiken.

Karim Jebari tycker klasskamp är ett bra begrepp i sammanhanget eftersom att det inte antyder att det finns några elaka avsikter. Det här handlar enligt honom inte om gott och ont, utan om att se efter sina intressen."

Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta, både vad gäller vård- och skolpolitik.  De villaföräldrar som i mångt och mycket utgör de översta tjugo procenten i inkomstfördelningen -- föräldrarna från Trollhättan i Aftonbladets reportage ingår knappast i toppercentilen i landet -- är politiskt röststarka, röstar definitivt, är antagligen också oproportionerligt engagerade i politiska partier. Och vad gäller kommuner och skolsystemet är det ju så att kommunpolitiker oroar sig för sin skattebas och vill att välutbildade, högavlönade personer ska bo i just deras kommun och betala kommunalskatt. Detta verkar vara ett drivande motiv i skånska kommuner som Trelleborg där politiker ger friskolekoncerner som IES, vars affärsidé i mångt och mycket verkar vara segregation, särskilda privilegier. (Sydsvenskan, 17 januari 2020.) Helt i enlighet med Jebaris argument om vilkas intressen som driver politiken. Så här rapporterade DN från Trelleborg i januari i år:

"Trelleborg behöver nya skolor och den moderatstyrda kommunen vill att just Internationella engelska skolan ska etablera sig där.

Problemet är att friskolekoncernen kräver en rad rabatter, bland annat ett extra hyresstöd med 4 miljoner per år, utöver den ordinarie skolpengen.

– Vi är beredda att göra detta för att få Engelska skolan till kommunen. Om det sedan blir 4 miljoner eller ett lägre belopp, det får visa sig när skolan är färdigbyggd, säger kommunstyrelsens ordförande Mikael Rubin (M). /.../

– det finns ett behov, säger Mikael Rubin och förklarar att själva syftet med satsningen på Engelska skolan är att locka nya familjer att bosätta sig i kommunen och att samtidigt öka mångfalden och valmöjligheterna.

– När det blir omkring 60.000 invånare i kommunen så tror jag att det är bra med den typen av diversifiering."

När statsvetaren Torsten Svensson i sin doktorsavhandling 1994 skulle förklara orsakerna till Socialdemokratins dominans (avhandlingen heter så), så fokuserade han på partiets "löntagarstrategi", hur man åtminstone sedan ATP på 1950-talet lyckats förena tjänstemän och arbetare i gemensamma lösningar med gemensamma intressen, och så kunde hålla ihop en bred koalition. Idag ser vi en intressant kofot genom detta bygge: en segregation i välfärdssystemen, där divergerande intressen mellan högre tjänstemän (säg percentilerna 80-97 i inkomstfördelningen, ungefär Jebaris 20 procent) och arbetare är både orsak och verkan: divergerande köpkraft och identifikation driver isär preferenserna för välfärdslösningar, och de segregerande lösningar (IES, KRYs skimming i vården, osv) som uppstår driver i sin tur vidare isär intressena, helt i enlighet med Paul Pierson och andra statsvetares teorier om hur välfärdssystemen i sig skapar sina constituencies och intressegrupper, mellan nyttjarna och icke-nyttjarna av de offentligfinansiserade men segregerade välfärdstjänsterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar