tisdag 11 augusti 2020

Klipp om mexikansk ekonomisk historia

Hur har det sett ut med levnadsstandard och ojämlikhet i Mexiko de senaste 500 åren? Det har blivit frågor av vikt för mig eftersom jag och min kollega Diego arbetar på en studie om inkomstfördelningen i landet 1895-1940. Vi får fram ett förvisso föränderligt och fluktuerande mönster, men också ett utan en linjär trend: ojämlikheten i Mexiko under efterkrigstiden är häpnadsväckande lik den 1910, före den mexikanska revolutionen och före första världskriget. Finns det något beständigt i den mexikanska ojämlikheten, något slags underliggande maktstrukturer som består över tid och trots institutionella förändringar?



Arroyo Abad och van Zanden 2016: mexikansk och peruansk BNP/capita 1500-1820


Leticia Arroyo Abad och Jan Luiten van Zanden börjar sin artikel från 2016 på ett effektivt sätt: "In the tales of underdevelopment, Latin America is a frequent character." Frågan är: varför har de latinamerikanska ekonomierna förblivit relativt fattiga, varför har de inte konvergerat mot europeiska eller nordamerikanska nivåer? AA och vZ menar att det finns en dominerande förklaring. Den är att underutvecklingen är rotad i den koloniala historien och att de dåliga institutioner som etablerades av kolonisatörerna har hållit kontinentens utveckling tillbaka. Referenserna här är Acemoglu, Johnson och Robinson (2001), Engerman och Sokoloff (1997) och Dell (2010), och de citerar Acemoglu och Robinsons Why Nations Fail (2012) utförligt om att de spanska skapade "a web of institutions designed to exploit the indigenous people. /.../ Though these institutions generated a lot of wealth for the Spanish crown and made the conquistadores and their descendants very rich, they also turned Latin America into the most unequal continent in the world and sapped much of its economic potential." (1183)
AA och vZ polemiserar med detta perspektiv och menar att kolonierna såg klart mer ekonomisk tillväxt än vad Acemoglu och Robinson m fl förutsätter. De gör detta genom att med hjälp av olika proxies (alltså inte hårda data) räkna ut BNP per capita för Mexiko och Peru från 1500 till 1820, från början till slutet av den spanska kolonialismen. Metoden har tidigare använts för Italien, Spanien och Tyskland*, men jag måste säga att jag känner mig rätt skeptisk. Den går i princip ut på att ekonomin delas in i tre sektorer: jordbruk, stadsekonomin (hantverk, tjänster) och gruvor. Gruvor är den enda sektorn där output på något sätt beräknas hyfsat direkt. För jordbrukets produktion används reallöner som proxies och det känns rätt skakigt. Hur många daglönare fanns det egentligen i jordbruket i de här regionerna 1500-1820? Och hur har lönerna beräknats? Dessa saker diskuteras inte alls, utan för reallönerna hänvisas till en tidigare studie (EEH, 2012) av samma författare. De diskuterar att tionden kan användas för att beräkna jordbrukets produktion (som Olsson och Svensson gjort i Sverige) men avfärdar detta på rätt lösa boliner. (1186) Dock jämför de i appendix sin beräknade jordbruksproduktion för Peru med tionde-beräkningar och Newland och Coatsworth (2000) och menar att de är liknande. Produktionen i hantverk och tjänster "räknas ut" med urbaniseringsgraden som proxy (1187-1189).





Enligt dessa beräkningar upplevde den mexikanska ekonomin en boom ca 1570-1720, och dess BNP per capita var i höjd med den spanska (s. 1197-99).** Jag vet inte hur pålitliga jag tycker att dessa beräkningar verkar, eller hur användbara de är för att beräkna ifall latinamerikanska ekonomier skadades av kolonialismen. AA och vZ menar att bara 1-5 procent av BNP skickades från kolonierna till Spanien i "public revenues" (mindre än 1 procent av BNP genom statsbudgeten) (s. 1193-94) men det verkar vara en mycket låg beräkning av de koloniala flödena. Jag undrar t ex hur man då beaktar koloniala företags inkomster som bygger på exploatering av de lokala befolkningarna men skickar tillbaka pengarna till den koloniala metropolen. Det sker förstås inte genom statsbudgeten, men är ju ändå en kolonial exploatering som betyder att kolonin dräneras på inkomster. Detta dilemma förtydligar också, tycker jag, betydelsen av att diskutera BNP kontra BNI i de här sammanhangen.

Forskarna som menar att kolonialismen skapade fattigdom och underutveckling förnekar ju knappast att rikedomar skapades i kolonierna -- tvärtom så var väl rika resurser, som silvret i Potosí eller sockret på Jamaica, motiven för kolonialismen -- och att BNP/capita därmed kan se hög ut, men de skulle ju mena att inkomsterna fördelades mycket ojämlikt, mest till kolonisatörer och deras allierade, och därmed inte skapade någon grogrund för gynnsam ekonomisk utveckling. Och detta argument kan jag inte se att AA och vZ bemöter alls.

De tar upp att många barn gick i skola i San Juan de Puerto Rico på 1700-talet, att allt fler kunde räkna i Argentina och Mexiko under detta decennium (s. 1200), och att det producerades lika många böcker per capita i Mexiko som i spanien (s. 1200-01) men det känns ändå som lite halvhjärtad bevisföring för att det verkligen var hållbar tillväxt som präglade de koloniala ekonomierna. I sina slutsatser betonar de dock att "We argue that economic growth is then possible under 'extractive institutions'." (s. 1203)

Inkomstojämlikhet i sex latinamerikanska länder, ca 1830-2000
Leticia Arroyo Abad och Pablo Astorga Junquera utforskar i en artikel från 2017 inkomstojämlikheten i sex latinamerikanska länder sedan 1800-talets mitt: Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Mexiko och Venezuela. Deras metod bygger på FitzGeralds (2008) studie av Argentina, Brasilien, Chile, Colombia och Mexiko, och liknar i mångt och mycket s.k. "dynamic social tables". De identifierar fyra slags yrkesgrupper, räknar ut deras andel av den ekonomiskt sysselsatta befolkningen, och räknar ut snitt-inkomsten för varje grupp. Baserat på de två typerna av uppgifter om varje grupp, räknar de ut en Gini-koefficient för (den ekonomiskt aktiva) befolkningen som helhet (s. 351-2). De fyra grupperna är (1) arbetsgivare, managers och professionals. (2) tekniker och administratörer. (3) semi-skilled arbetare, andra urbana arbetare i t ex handel och transport, och hantverkare. (4) rurala arbetare och personliga tjänster, t ex tjänare. "The small number of groups reflects data limitations during most of the period covered, especially on income." (s. 352)

Ett problem är att de särskilt för 1800-talet saknar information om kapitalinkomster, som är en viktig del av inkomsterna i grupp 1. De gör därför två olika Ginis, en GiniB4w som bara använder lönedata, och en GiniB4 där inkomsterna för grupp 1 beräknas som en residual av nationalinkomsten efter att man dragit bort inkomsterna för grupperna 2, 3 och 4 (s. 353). I GiniB4w är detgrupp 3 som beräknas som en residual. För 1800-talet räknar de också fram en jordränte-löne-ratio som är en proxy för skillnaden mellan de (jord)ägande klasserna och de arbetande dito. De menar också att en jämförelse mellan GiniB4 och GiniB4w kan visa hur mycket löneojämlikheten driver den totala ojämlikheten (s. 355). De påpekar också att dessa Gini-mått, om än grova, i alla fall är ett steg framåt jämfört med tidigare, än grövre mått som Williamson-ration (BNP/capita delat med en arbetarlön) och skilled wage premium. (s. 355)

Ett annat problem är att de inte har information om den självförsörjande ekonomin. "To the extent that the population in the subsistence sector is included in the population census, we are assigning them an income equal to the unskilled wage" (s. 353) Ett tredje problem är att de förutsätter full sysselsättning i alla grupper vilket är osannolikt och antagligen gör beräkningarna till mer jämlika än vad de faktiskt var, eftersom de lägre klasserna (grupp 3 och 4) tenderar att ha högre arbetslöshet än de högre.

Figur 1 nedan visar deras beräkning av löneojämlikheten (GiniB4w) och jordränte-löne-ration för fem länder ca 1830-1910. Dessa visas tillsammans med Terms of Trade, eftersom Arroyo Abad och Astorga har en ganska deterministisk syn på ojämlikhetens bestämningsfaktorer, där inkomstojämlikheten ökar i högkonjunkturer och minskar i recessioner. Till exempel så upplevde Argentina en exportboom av ull på 1850-60-talen, och då ökade ojämlikheten; och i Venezuela hände motsvarande sak på 1870-talet, fast med kaffe. I Mexiko försämrades ToT med 50 procent från 1880-talet till 1910, "and inequality roughly followed that trend". (356)









Mellankrigstiden var en viktig brytpunkt för ojämlikheten i Brasilien, Colombia, Mexiko och Venezuela. I Argentina och Chile föll inte ojämlikheten förrän på 1950-talet. Det är inte så att ojämlikheten alltid föll under perioden med ISI-politik.

"During ISI, especially in the 1950s and the 1960s, the dominant trend was rising earnings inequality. It widened in Argentina (after a trough around 1950), Brazil, Chile, Colombia, and Venezuela (up to the early 1960s) driven by a growing income share of the top group,28 but narrowed in Mexico (in all cases amid a sustained rise in real wages). Some peaks in earnings inequality are associated with specific events. In Mexico, the spike around 1950 is linked with the surge of business opportunities in the country (amid subdued wages) created by the war effort in the US. The rapid inequality widening in Venezuela in the 1950s likely reflects a doubling in oil production with a 25% rise in oil prices until 1957 during the Suez Crisis boosting property income." (s. 361)



Under perioden med mer eller mindre nyliberala strukturreformer från 1970 och framåt ökade ojämlikheten något, från redan höga nivåer. (s. 362) Under militärregimer i Argentina (1976-83), Chile (1973-90) och Brasilien (1963-80) förbjöds eller begränsades fackföreningarna. Under 2000-talets början, med en Kina-driven råvaruboom och mer progressiv socialpolitik i Latinamerika sjunker dock ojämlikheten.

Som helhet över perioden ser Arroyo Abad och Astorga ett M-mönster för latinamerikansk ojämlikhet 1865-2011, med toppar på 1880-talet och 1980-90-talen. (s. 363-4) De menar att ojämlikheten inte varierar med yttre faktorer så enkelt som en del har sagt: det är inte helt tydligt att ojämlikheten alltid ökar under globaliseringsperioder (contra Bértola och Ocampo 2012; Prados de la Escosura 2007; Williamson 2010) eller alltid minskar under ISI-politik. (s. 365) De har också en intressant diskussion om begränsningarna i deras metodologi och vad som behövs för att gå framåt:
"Our methodology and sources have limitations, and we hope that future research will result in better indicators. Our estimates cannot fully capture income disparities throughout the income distribution, especially within groups and at the top. As a result the estimates can inform about trends but are less useful for level comparisons. With the inclusion of four occupational groups, we offer more nuanced estimates; however, we cannot offer insights on rural–urban inequality." (s. 365)

Mexikanska reallöner 1730-1930
Historikerna Amílcar E. Challú (Bowling Green State University) och Aurora Gómez-Galvarriato (El Colegio de México) behandlar i en artikel från 2013 reallönernas utveckling i Mexiko från 1730 till 1930. Syftet är helt enkelt att undersöka levnadsstandarden i landet och hur den utvecklats, med övergripande frågor som hur levnadsstandarden påverkades av självständigheten från Spanien, eller av internationaliseirngen av ekonomin i det sena 1800-talet.

För den tidiga självständighetsperioden har olika perspektiv på levnadsstandard framförts. På 1970-80-talen menade de flesta forskare (t ex Florescano 1969; Coatsworth 1978) att livet blev tuffare och fattigare för de flesta i 1700-talets andra hälft, medan andra problatiserat detta och hävdat att gruvsektorn och handeln upplevde tillväxt (Dobado-González 2015). Perioden efter självständighet 1810 är
"truly a terra incognita in Mexican economic and social history (McCaa 1993). The economy reoriented, peasants gained more autonomy and perhaps political leverage, but the overall trends in productivity and welfare remain hard to decipher (Tutino 1986; Cárdenas 2003; Dobado et al. 2008; Sánchez Santiró 2009)." (s. 84-85)

På 1870-talet inleddes under Porfirio Díaz en lioberaliseringsperiod vars konsekvenser för levnadsstandarden debattersats mycket. Coatsworth (1978), Katz (1981) och Knight _(1990) betonade att BNP ökade men att de flesta fick det sämre, medan senare studier av reallöner och liknande visar att arbetarklassens standard stagnerade eller förbättrades något (López-Alonso 2012; Gómez-Galvarriato 2013).

Challú och Gómez-Galvarriato argumenterar intressant nog för reallöner som en indikator på levnadsstandard istället för BNP per capita, med motivationen att "GDP estimates are unrepresentative aggregates (of land, capital and labour) based on dubious assumptions" (s. 85) Mot det kan man ju invända att reallöner är otroligt icke-representativa eftersom lönearbetare var en väldigt liten del av befolkningen i i princip alla länder före ca 1850... Men C och G-G går på Robert Allen-spåret. De referarar att tidigare forskning om Latinamerika och reallöner under koloniala och tidiga nationella perioderna (Allen et al 2012; Arroyo Abad et al 2012; Arroyo Abad 2013, 2014) visar att Latinamerika låg i nivå med Europa före 1800 men att de europeiska lönerna sprang ifrån de latinamerikanska under 1800-talet.

I denna artikel produceras de första internationellt jämförbara lönerna för Mexico City över tid. De studerar outbildade byggnadsarbetare och tar fram priser på 13 varor. Grovarbetarnas (peones) löner kommer från olika byggnadsarbetsplatser i staden, som kyrkor, kloster, sjukhus, fängelser, skolor och andra offentliga institutioner. (s. 86-7) C och G-G menar att lönerna helt och hållet betalades ut i kontanter. Konsumtionsvarorna är majs, tortillas, bröd, mjöl, vete, frijol-bönor, socker, pulque, biffkött, lamm, fläskkött, skinka, ister, tvål, ljus, talg, kol, ved och grovt ylle.



Som vi kan se spelar majs och bönor en väldigt stor roll i den arbetarklass-konsumtionskorg som Challú och Gómez-Galvarriato arbetar med, framför allt i den riktigt fattiga "barebones"-korgen.

Robert Allen utgår från att grovarbetarna arbetade 250 dagar om året. För Mexico City är detta ett högt antagande; socialhistorisk forskning visar återkommande osäkerhet och brist på jobb. I en arkiv-källa där arbetarna namngivs, arbetade en arbetare före år 1910 i snitt bara 108 dagar och efter 1913 bara 165 dagar. (s. 92-93)






Resultaten visar att byggnadsarbetarna i Mexiko City med några tillfälliga undantag helt klart kunde överleva och försörja en familj med fru och två barn under perioden. De upplevde tillfälliga riktigt svåra dippar runt 1870 och 1915-20, då deras lön knappt räckte till "barebones"-korgen, men på 1700-talet hade de råd med ungefär 3 korgar, och på 1800-talet oftast 2 korgar. Slående är alltså att deras konsumtionskraft/levnadsstandard var lägre efter 1780 än före!

Diagrammet som jag klistrat in ovan visar köpkraften i relation till den "respektabla" konsumtionskorgen, som innehåller mer kött, bröd, tortillas, socker med mera jämfört med "barebones"-korgen. Vi ser samma mönster över tid här som med den fattiga korgen. Grovarbetarnas köpkraft flktuerar i princip runt 1 korg över perioden. "In the long run the most noticeable feature of the trend is that of stagnation.", säger författarna. (s. 94)

Challú och Gómez-Galvarriatos beräknade löner för 1730-1820 är lite högre än de från Arroyo-Davies-van Zanden*** och Allen-Murphy-Schneider, men uppvisar i princip exakt samma trender. (s. 96)

Resultaten här stödjer 1970-80-talens gamla bild av fallande levnadsstandard under den sena kolonialperioden, pga stigande priser, och går emot revisionisterna. (97) Resultaten stödjer också Coatsworths (1978) argument om "secular stagnation" och svag levnadsstandardsutveckling för vanligt folk under Porfirio Díaz-perioden. Under flera perioder förbättras situationen signifikant för arbetarna, men det blir aldrig varaktigt, och återkommande faller nivån katastrofalt: 1810-13, 1867, 1915-18 i samband med inbördeskrig och klimatkatastrofer, 1785-86, 1801-02, 1874-77 och 1902 i år med svåra jordbrukskriser. Under dessa år är det förmodligen så att arbetslöshet förvärrade villkoren än mer än vad man ser i de här framräknade reallönerna. (s. 98) Det är också möjligt att en del arbetare drev småskaligt jordbruk eller i alla fall hade små jordplättar där de producerade för egen konsumtion. (s. 100) En annan viktig poäng som missas i den nuvarande undersökningen är att arebtarliv i stan krävde också annan konsumtion som inte inkluderas i konsumtionskorgarna: salt, chili, choklad, dop- och begravningskostnader m m.

När de jämför sina reallöner med kroppslängd som sutderat av López-Alonso (2012) så ser det ut så här:



Och när de jämför reallönerna i Mexico City med de i andra studerade städer som London, Amsterdam, Milano, Beijing, Tokyo och Lima ser det ut så här:




Mexico City ligger hela tiden under London och Amsterdam, men bättre än Milano och de asiatiska städerna. Först ca 1910-30 sticker Mexico ut som en låglöneekonomi, och författarna kommenterar att Mexico City, Madrid och Lima är de tre städerna från reallönestudierna som inte har någon reallöneökning över den långa sikten: ett tecken på att det var något speciellt med det spanska imperiet? (s. 104)

I slutsatserna diskuterar de hur man ska tolka Porfiriato-perioden (1877-1911). Reallönerna ökade något, men å andra sidan ökade de redan från 1860-talet, så det verkar inte varit Diaz policies specifikt som fick fart på denna tillväxt. Och de ökade inte lika fort som BNP per capita, så ojämlikheten ökade. (s. 106)

Referenser
Leticia Arroyo Abad och Pablo Astorga Junquera (2017), " Latin American earnings inequality in the long run", Cliometrica 11.
Leticia Arroyo Abad och Jan Luiten van Zanden (2016), "Growth under Extractive Institutions? Latin American Per Capita GDP in Colonial Times", Journal of Economic History 76 (4).
Amílcar E. Challú och Aurora Gómez-Galvarriato (2015) "Mexico's Real Wages in the Age of hte Great Divergence, 1730-1930", Revista de Historia Economica 33 (1).
Juliette Levy (2016) "A history of institutional function: Mexican notaries and wealth distribution -- Yucatan, 1850-1900", Journal of Peasant Studies 43 (6).

Fotnoter
* I studier av Paolo Malanima (2003), Carlos Alvarez-Nogal och Leandro Prados de la Escosura (2013) och Ulrich Pfister (2011).
** Deras beräkningar av BNP/capita för Mexiko år 1700 är 70 procent högre än Angus Maddisons (2001). Coatsworth (2003) har ingen BNP/capita-tillväxt alls 1605-1700 med en nivå på 755 US-dollars i 1990 års priser. Denna nivå är 20 procent lägre än AA och vZ:s beräkning för år 1700.
*** Deras data är byggnadsarbetare i Mexico City (och i ett fall den angränsande Coyoacán-regionen), från fyra tidigare studier från 1958, 1964, 1990 och 2005. Se Appendixet, s. 162.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar