Man brukar säga att 1970- och 80-talen var socialhistoriska forskningens höjdpunkt: socialhistoria stod i centrum av disciplinen historia, och forskning om historisk demografi, historiska arbetsförhållanden, social rörlighet etc. var standardval för doktorander som skulle välja forskningsämnen. Desto mera förvånande då att Tony Judt, anglo-amerikansk historiker med Frankrike som specialitet, 1979 inledde en artikel i History Workshop Journal så här: "This is a bad time to be a social historian".
Judt medger själv att påståendet kan vara förvånande. Men förklarar: jag menar inte att det finns för lite socialhistorisk forskning, utan tvärtom: det finns för mycket, och det mesta är skräp! Jag överdriver bara lite i min parafrasering av Judts argument. Han är arg och ytterst polemisk; menar att socialhistoria "has become a gathering place for the unscholarly, for historians bereft of ideas and subtlety". Notera personangreppen som är inbakade här -- det är inte bara att folk gör dålig forskning, utan de som personer har dåliga kvaliteter, de är idéfattiga och brister i subtilitet. Judt är inte långt ifrån att säga att socialhistoriker helt enkelt är dumma i huvudet. Han går vidare med att förklara på ett mer disciplin-historiskt plan vad felet är:
"They represent collectively a loss of faith in history. In their reaction gainst the chronological imperatives of political or economic history, social historians have all but lost touch with the historical events altogether. There is a constant striving for 'scientific' status, a requirement commonly met by the undignified and indiscriminate borrowing of terms and tools from other disciplines."
Här blir det kanske lite klarare vad han klagar på: samhällsvetenskaplig historia, historiker som tar influenser från samhällsvetenskaplig teori och metod; Judt menar att historia är tillräckligt och sågar t.o.m. titeln på tidskriften Journal of Interdisciplinary History som jagsvag och klen. "A whole discipline is being degraded and used", säger J, och om tidskrifter som Annales, CSSH, JIH, JSH och Past and Present får fortsätta som de håller på, så kommer historieskrivningen helt tappa kontakten med vad som hänt förr. Forskningen som t.ex. använder moderniseringsteori är steril och tom, och riskerar att leda till en stark motreaktion där historikerna avfärdar socialhistoria och går "tillbaka" till gammeldagshistoria (s. 68). Socialhistorikerna missar också politikens vikt, i bred bemärkelse, folks tänkande och identiteter. Socialhistorikerna är också "philistine och conservative" i sin tendens när de letar efter delade värderingar i de studerade samhällena, värderingar som ska reflektera socialstrukturen -- resonemanget framstår för mig som obegripligt, men Judt citerar Peter Sterns, redaktör för Journal of Social History.
Det mest slående med många socialhistoriker, förutom deras oförmåga att skriva på det engelska språket, är deras entusiasm för "moderniseringsteori". Enligt Judt, som ser m. somen blandning av neodarwinism och funktionalistisk sociologi, som "strings the past out along a linear continuum. Thus any given event, or attitude, can be labelled 'pre-modern' or 'backward-looking'..." (s. 68) Och här känner jag för första gången i artikeln sympati med Judts ärende! Den här teleologiska whig history-grejen är verkligen fruktansvärd. Men jag undrar hur många som verkligen trodde på det 1979?
En variant av moderniseringsteorin, säger Judt, är Charles Tillys användning av "urbanisering" som definition av m. Enligt Tilly föder urbanisering/modernisering social revolt. Här sågar Judt också en rad historiker som resonerar om "backward-looking" kontra "moderna" värderingar: Karen Offen om franska 1800-talshantverkares "middle-class views" på kvinnors rättigheter; Peter Sterns om europeiska arbetares "adaptability" till modern industri; William Sewell om den sociala rörligheten för bönder som flyttade in till stan som indikator på deras mottaglighet för "modern ideas". Judt sågar våldsamt Edward Shorters bruk av andel födslar utanför äktenskapet som indikator på "modernitet", liksom Apters tautologiska blandning av "modernitet" och "embourgeoisment" i Europas 1800-tal. Han sågar också Sewell m fl:s dualistiska användning av "förmodernt" och "modernt". Det sympatiserar jag med. Och än mer gillar jag Judts explicita sågning av de teleologiska och teoretiskt ohållbara resonemang som de här implicit moderniseringsteoretiska historikerna hamnar i, och som svenska historiker -- vare sig de sysslar med tvåkammarriksdagens införande 1866, eller industrialismens utveckling, eller något annat makrofenomen -- väldigt ofta hamnar i.
"One device for avoiding these problems has been the enthusiastic use of abstract nouns and the passive voice. It has been well said that the popularity of 'modernisation' comes from its 'ability to evoke vague and generalised images'. When more precision is required we hear much about the active intervention of 'forces' and 'pressures'. As a result of these agencies, society 'becomes' modern, people are 'influenced' and 'undergo' changes. We are back here with what I referred to as the neo-hegelian character of this sort of writing. Shorter sees the 'reintegration of the lower classes into the structure of civil society' from 'about 1875'; here there is a nice mixture of the cavalier attitude to chronology, the hegelian conception of 'resolution', and anachronistic satisfaction at the ending of the nasty conflicts which characterised the earlier, 'transitional' period." (70)
Den här outtalade hegelianismen, när man inte kan förklara varför förändring sker utan att säga ungefär att "den nya tiden krävde nya institutioner" (se i det svenska fallet användningen av Rolf Torstendahls fyrfasmodell i en uppsjö av studier från 1980-90-talen), är verkligen provocerande i sin analytiska tomhet. Man hänfaller till en "naiv determinism", säger Judt, där "samhället" moderniseras, utan att någon påverkar utvecklingen; till individer och grupper återstår att anpassa sig eller att "atavistiskt" protestera.
Efter dessa blygsamma uppgörelser övergår Judti nästa sektion till nästa sågning, denna gång av socialhistorikers nedbetoning av politikens betydelse. Politik påverkade 1600-talets bonde lika mycket som 1800-talets borgare och måste studeras med ett historiskt medvetande, i stället för ett ensidigt fokus på strukturer, demografi och "how many chairs people owned", ärvt från Bloch och Febvre och Annales höjdpunkt. Dessa dammiga beskrivningar, menar Judt, är inte skadliga i sig, men blir det när de används för att förneka politikens betydelse i historien, och att, som J menar, "Power, after all, is the key concept in the study of society." (s. 72) Fascinerande nog så åberopar Judt, som på 1980-talet blev en förespråkare för poststrukturalistiska approacher där klass dömdes ut som förklaringsfaktor, här "class-based relations of power" som centrala för föreståelsen av historiska samhällen (72). (Här refereras också E.F. och E.D. Genovese och G.S. Jones i British Journal of Sociology 1976 som föregångare i kritiken.) Judt dömer också ut Foucaults inflytande på ett sätt som jag inte tror att han hade gjort fyra-fem år senare.
Del III fortsätter med att såga användningen av statistiska modeller och kvantitative metoder. "It would be too easy to dismiss all this as the last resort of people whose only intellectual skill is the ability to manipulate a pocket calculator..." (s. 74) Men ändå! Judt menar att forskning som Theresa McBrides om tjänare i 1800-talets Frankrike och en annan studie om en omvandling av en by i Istrien, inte säger någonting, utan räknar för räknandets skull. Charles Tillys problem att med kvantitativa metoder förstå 1871 i Frankrike, dömer J också ut. Andra som får en släng av sleven här är bland annat Harvey Smith om protester i Languedoc i JIH 1975 och PP 1978; Joan Scott och Louise Tilly om kvinnors arbete på 1800-talet; och vid det här laget bekanta slagpåsar som David Apter och Edward Shorter.
Del IV av jeremidiaden börjar med argumentet att roten till det onda i socialhistoria -- det som just beskrivits -- ofta är avsaknaden av "any genuine problematic or question" (s. 79). I Frankrike får doktoranden alltför ofta sitt ämne av sin handledare med en befallning, säger Judt, och annanstans en källa, kanske t om en tidsserie. Tänkandet här präglas av scientism (s. 80-81) och en brist på genomtänkt teori: istället, menar Judt, blandas naivt mätande med vilt spekulerande influerat av Barthes eller Freud (s. 82). Dessa historiker misslyckas med att förstå att folk historiskt kan ha agerat (kollektivt eller individuellt) för vad de trodde på. "Consciously or no, many social historians are doing battle with the demon marxists" (s. 84) -- jfr Perry Andersons analys i "A culture in contraflow" (1990) av brittiska konsevativa historikers (Namier, Cowling, Clark) förnekande av genuina idéer och ideologiers betydelse, till förmån för att istället fokusera på småsinta personliga intressen, eller sedvänjor, som drivkrafter i historien. Judt, här före sitt "avfall" till poststrukturalismen, kritiserar således såväl Charles Tilly som Joan Scott för att vara alltför weberianska och bortse från klass som föklaringsfaktor! (s. 84-85) Braudels strukturella historia döms ut, liksom USA:s New Left som enligt Judt var individualistisk och fokuserade på var och ens rätt att identifiera sig som man ville, snarare än att ha någon klassanalys (s. 87). Han blandar och ger (kritik), den gode Judt!
Referens
Tony Judt, "A Clown in Regal Purple", History Workshop Journal, 1979.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar