Rådde godsägarhegemoni på svensk landsbygd i mitten av 1800-talet?

Greve Arvid Posse (1820-1901), partiledare (i praktiken) för riksdagens största parti 

Lantmannapartiet 1866-1880 och statsminister 1880-83

Rådde godsägarhegemoni på svensk landsbygd i mitten av 1800-talet? För att formulera frågan på ett annat sätt. Vilka visioner om hur samhället skulle se ut, fanns på den svenska landsbygden i mitten av 1800-talet? Var dessa visioner rotade i godsägarnas ekonomiska intressen (låga skatter, bibehållna privilegier för frälsejord, låga löner för lantarbetare, etc.), eller böndernas ekonomiska intressen? Eller båda? Sammanföll de?

Perry Anderson definierar i sin klassiska essä om engelsk historia begreppet hegemoni:

"Hegemony was defined by Gramsci as the dominance of one social bloc over another, not simply by means of force or wealth, but by a wider authority whose ultimate resources is cultural. This is an imperative order that not merely sets external limits to the aims and actions of the subordinated bloc, but shapes its internal vision of itself and the world, imposing contingent historical facts as necessary co-ordinates of social life itself." (s. 30)

Anderson går vidare med att definiera hegemonisk klass och underordnad (corporate) klass:

"If a hegemonic class can be defined as one which imposes its own ends and vision on society as a whole, a corpotate class is conversely one which purses its own ends within a social totality whose overall determination lies outside it. A hegemonic class seeks to transform society in its own image, inventing afresh its economic system, its political institutions, its cultural values, its 'mode of insertion' into the world. A corporate class seeks to defend and improve its own position within a social order accepted as given. The English working class has been characterized since the mid nineteenth century by the disjunction between an intense consciousness of separate identity and a continuous failure to set and impose goals for society as a whole. In this disjunction lies the secret of the special nature of the labour movement in England. The very intensity of its corporate class consciousness, embodied in a distinct, hermetic culture, has blocked the emergence of a universal ideology in the English working class." (s. 33)

Vad jag då undrar är: spelade svenska bönder under 1800-talets mitt i någon mening rollen som hegemonisk klass? Eller var de bara underordnade?

Utifrån en del av historieforskningen (som dock inte skulle använda Gramscis begrepp) skulle man kunna tro det. Den viktiga historikern Eva Österberg har pekat på att ”svenska bönder i praktiken hade tillgång till en kombination av arenor/institutioner där förhandlingar och kompromisser kunde ske. Viktigt i sammanhanget är att bönderna alltid var representerade i riksdagen och att Sverige hade ovanligt många självägande bönder.” (Österberg et al., s. 22) Enligt Österbergs teori om svensk historia var bönderna med vid bordet och bestämde över hur samhället skulle se ut. Hennes doktorand Peter Aronsson hävdade t.o.m. i sin avhandling att "den svenska modellen" började på 1500-talet. Dessa forskare använder förstås inte begreppet hegemoni, men de menar dock att den praktiska politiken -- på sockenstämman och i riksdagen -- gjordes i samarbete mellan bönder och överhet, och utifrån detta skulle man kunna anta att bönderna hade en egen vision om samhället också. Aronsson menar explicit att det i mitten av 1800-talet fanns en klassmedveten bondeklass, utifrån traditionella bondevärderingar om självständighet och oberoende, snarare än maximal vinst.

En rad bonde-orienterade 1800-talsforskare skulle dock snarare betona böndernas politiska underordning. Inte minst gäller detta i jämförelser med Danmark och Norge. I våra skandinaviska grannländer pågick under 1840-talet stora utomparlamentariska bonderörelser , som mobiliserade för politiska mål. I Norge mobiliserade proto-socialisten Marcus Thrane, som talade ett evangelisk-kristet språk, till och med de proletära skikten ur agrarsamhället.

"Thranittrørsla var den fyrste store foreiningsbygnad i Noreg som kan kallast eit moderne masseparti, bygd opp av lokallag, ei pariavis, eit landsstyre og ein landsmøteinstitusjon som øvste organ. Spesielt for thranittrørsla er at ho fekk flest medlemer på landsbygda. Elles i Europa var tilsvarande rørsler etter februarrevolosjonen helst byfenomen." (Pryser, s 331)

Varför mobiliserade de danska och norska bönderna då så kraftigt på 1840-50-talen, medan de svenska inte gjorde det? Den norska statsvetaren Øyvind Østerud (1978, s. 205) talar om en "early co-optation of the Swedish peasantry", att krono- och skatteböndernas deltagande i politiken hindrade motrörelse: "Organized peasant dissatisfaction was thus effectively prevented through institutional devices [besvär], which were reinforced by the co-optation of the peasant Estate." Østerud menar att bondepolitikerna hade föga inflytande över policies utformning men ändå sågs som ansvariga för dem -- det sämsta av två världar.

Historikern Niels Kayser Nielsen (2009, s. 156, 213) menar liknande att den danska bonden "vaknade" (politiskt) på 1840-talet medan den svenske och den finske bonden blev "lullet i sovn" av ståndsrepresentationen. Det har påpekats att när det i mitten av 1800-talet kallade till ett nordiskt "bondevän-möte" i Göteborg, så kom bara danskar och norrmän -- svenskarna fattade inte poängen, de hade ju redan bondeståndet i riksdagen och sockenstämmorna. Nielsen kommenterar: "De svenske bønder betalte på den måde prisen for at vaere 'først ankommet'."

Frågan är dock om detta är en rimlig bedömning av läget -- var det verkligen bönder i allmänhet som betalade för att bönder i allmänhet inkluderats? Nja! Snarare så var elit-bönderna inkluderade (röstning på sockenstämmorna graderad efter hur mycket man ägde; rika storbönder dominerade bondeståndet i riksdagen), vilket ledde till söndring och splittring av bondeklassen, och organisatorisk stagnation.

Olof Brandesten skriver i en ganska ny översikt över de svenska böndernas organisationer 1830-1930 angående den brist på visionära bondeledare som han tycker sig se på 1800-talet, att "Så blev inte heller småbrukarrörelsen i Sverige någonsin en folkrörelse eller organisationspolitisk faktor av betydelse." (s. 134) Det är en fascinerande historieskrivning som jag tänker går emot det konventionella perspektivet på svensk bondehistoria (utan att Brandesten kommenderar detta). Jag tänker mig att bilden av svenska bönder historiskt (i alla fall under 1900-talet) snarast är väldigt välorganiserade, i inköpsföreningar som Lantmännen och försäljningskooperativ som Arla, och i föreningssparbanker m m. Men Brandesten klagar utförligt över att de svenska bönderna på 1800-talet är så pass oorganiserade, saknar kooperativa rörelser såsom de legendariska engelska kooperativen, eller de danska andelsmejerierna, eller den US-amerikanska Granger-rörelsen, eller de tyska kooperativen.

Hushållningsällskapen, som varje län skulle ha enligt en förordning från 1811, för att förbättra jordbruket, leddes av landshövdingarna som var adelsmän, och verkar över huvud taget ha dominerats av adelsmän och godsägare. Även lantbruksmötena, som hölls vart tredje eller femte år, dominerades av den agrara eliten (Jonasson 2016), åtminstone på den nationella nivån.

Så sett så tror jag att man måste säga att de svenska bönderna i mitten av 1800-talet saknade egna organisationer. Dessutom gick de flesta riksdagsbönderna efter tvåkammar-reformen 1866 med i Lantmannapartiet, ett konservativt von oben-initiativ av den skånska greven Arvid Posse. De flesta -- men långt ifrån alla -- riksdagsbönder lät sig ledas av denna skånska greve, en "agrarkapitalist av renaste vatten" enligt Svenskt Biografiskt Lexikon, i samspel med godsägaren Emil Key och bonden Carl Ifvarsson. Detta talar också för att se bönderna som en underordnad klass i Andersons terminologi (torftigt översatt av mig).

Historikern Jackson Lears skriver i en artikel från 1985 om Gramscis användbarhet för historiker

The idea of historical bloc departs significantly from notions of class embedded in the Marxist tradition: it promotes analysis of social formations that cut across categories of ownership and nonownership and that are bound by religious or other ideological ties as well as those of economic interest. A historical bloc may or may not become hegemonic, depending on how successfully it forms alliances with other groups or classes. The keys to success are ideological and economic: to achieve cultural hegemony, the leaders of a historical bloc must develop a world view that appeals to a wide range of other groups within the society, and they must be able to claim with at least some plausibility that their particular interests are those of society at large. This claim may require selective accommodation to the desires of subordinate groups. The emerging hegemonic culture is not merely an ideological mystification but serves the interests of ruling groups at the expense of subordinate ones.

Vad för hegemonier och kontra-hegemonier kan vi hitta i Sverige i mitten av 1800-talet? Jag undrar om det inte finns en talande tystnad här. Svenska historiker har i väldigt låg grad utforskat detta. Politiska historiker har fokuserat på riksdagspolitikens personligheter och teknikaliteter -- i hög grad på partibildningar och personliga konflikter.* Och socialhistoriker har forskat mer om industriarbetarklassen och industrialismens samhälle, ungefär från 1870 och framåt. År 1850 bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden och 1900 var det 80 procent (SCB Historisk statistik). Men det agrara samhällets politik har i låg grad utforskats (det finns ett par undantag: Thermaenius avhandling från 1927, och Sten Carlssons från 1953). Och det agrara samhällets visioner och motsättningar, i ännu lägre grad.

Ett lysande undantag är historikern Magnus Olofssons avhandling om de skånska frälseböndernas uppror 1869-71, den s.k. Tullbergska rörelsen. Med hjälp av en brännvinsadvokat Tullberg försökte en mängd arrendatorer på skånska gods kräva att själva få äganderätt till jorden, på tveksamma legala och historiska grunder. Olofsson konstaterar att extrema, ovanliga händelser som de tullbergska protesterna kan ge oss förståelse inte bara av det extrema, utan av de outtalade antaganden och åsikter som folk går omkring och har, och som kan driva dem till revolt när förhållandena strider mot hur "det ska vara". Olofsson citerar historikern E.P. Thompson: "A riot throws light upon the norms of tranquil years, a sudden breach of deference enables us to better understand the deferential habits which has been broken." Olofsson utvecklar: "En social konflikt som Tullbergska rörelsen kan därför göra det möjligt att få en glimt av en tankevärld som vi inte annars hade kunnat se: ett källmaterial som hade tillåtit en rekonstruktion av människors föreställningar på 1860-talet hade inte funnits utan Tullbergska rörelsen." (s. 18, 24) Olofsson menar i Gramscis anda att det existerade en "sydsvensk motkultur", en folklig kultur motsatt adelns och godsägarnas makt som var stark i Skåne och de angränsande landskapen.

Men Olofssons approach är minst sagt ovanlig i svensk 1800-talsforskning. (Bland 1900-talshistoriker är Gramsci klart mer kosher.) I andra länder har 1800-talets politik på något sätt tagits på större allvar, inte bara behandlats som formfrågor, och också analyserats ur gramscianska perspektiv. Lears diskuterar i sin artikel användningar i USA: Genovese om slavars motstånd, Eric Foner, L Goodwyn m fl om "producentideologi" och populister, osv. Han referar en mycket intressant kritik från Aileen Kraditor i hennes bok The Radical Persuasion. Kraditor vill för perioden 1890-1917 bevisa att det inte rådde någon överklass-hegemoni i USA, och menar att de många folkliga och radikala rörelserna bevisar detta. Vad gäller bortfallet av socialistiska rörelser menar Kraditor att USA:s arbetare acepterade underordningen på arbetsplatsen i utbyte mot autonomi i privatlivet -- familjen, kyrkan, osv. John Gaventa i sin bok Power and Powerlessness: Quiescence and Rebellion in an Appalachian Valley (1980) angrep frågan om hegemoni på ett annat sätt. Brist på protester betyder inte att folk är genuint nöjda, menade han, utan hegemoni kan just ta sig form i att missnöje inte kommer fram. Men hur kan man beforska detta empiriskt? Gaventa studerade Yellow Creek Valley i Virginia som dominerats av ett kolgruvebolag, och menar att han kunde visa att arbetarna teg om sitt missnöje eftersom bolaget var så mäktigt. För att visa på detta visade han på hur arbetarna uttryckte missnöjen under tid när bolaget försvagats av externa orsaker, och jämförde med liknande lokalsamhällen med svagare bolag.

I den tyska litteraturen om 1800-talets agrara politik är relationen mellan godsägare och bönder alltid central. Hos historiker som Hans Rosenberg och Hans-Jürgen Puhle är de preussiska junkrarna ledare, genom organisationer som Bund der Landwirte, över bönderna. Junkrarna manipulerade bönderna och spelade på deras rädsla för städerna, för att mobilisera dem för junkrarnas egna syften. 1984 kritiserade David Blackbourn Rosenberg och Puhles perspektiv för preussocentrism och för att betona uppifrån-perspektivet alltför mycket, och reducera bönderna till kanonmat för eliterna. Blackbourn menar att bönderna utifrån sina missnöjen med låga och volatila avsättningspriser på 1870-80-talen själva organiserade sig politiskt -- mestadels i högerorienterade rörelser. På 1880-talet tilltog också en populistisk agitation inför de politiska valen, mot de dominerande gentlemännen -- Honoratorien -- från det Nationalliberala partiet och för mer folkliga kandidater. (Blackbourn, s. 60-61) Det var inte bara extremhöger och antisemiter som växte:

"Where local notables took too much for granted, moreover, they could be disagreeably surprised. In the small Hessian village of Lindheim, for example, the local National Liberal elite consisted of the largest local tenant-farmer, the owner of the local castle, the pastor, the publican and a few of the wealthier farmers. In the mayoral elections of 1888 this natural order was subverted when the notable candidate was defeated by a ’red’ opponent, supported by the rural poor and particularly by a neighbouring village which had felt itself treated in a ’stepmotherly’ fashion by the former notable incumbent. The impact which this fracturing of customary deference had on the village can be seen in Lindheim in the divisions and bitterness it provoked in the elections to the church council, and in splitting the village choral society and agricultural loan bank. Even families, the most powerful links in the chain of local deference relations, were divided. 41 It is perhaps no accident that this incident occurred in Hessen; for it was here, perhaps above all, that the arrival on the political scene of vulgar interlopers made it clear to National Liberal notables that in the future they would have to compete and fight in four- or five-cornered election contests, with Conservatives, Left Liberals, Social Democrats and anti-semites." (Blackbourn 1984, s. 61)

Vad som är så slående med denna lokalstudie är ur ett svenskt perspektiv hur lite sånt här vi har. Det är fantastiskt att "den svenska modellen" började i tre småländska socknar, sägs en brittisk historiker ha anmärkt angående Aronssons (1992) vittgående anspråk utifrån en studie av tre socknar, men faktum är ju att vi har inte fått så många fler lokalstudier sedan dess, av lokal politik före industrialiseringen. Det finns ett par väldigt intressanta studier av kommuner (efter 1862) och bolagens makt, framför allt i sågverkskommuner, men för de agrara socknarna (före 1862) och kommunerna är så det vitt jag kan se fortfarande Harald Gustafssons studie från 1989 av en rad socknar i Sörmland och Aronssons från 1992 om tre småländska socknar, som är det mest aktuella litteraturläget.

För Tysklands del är Blackbourn förstås inte den enda historikern som brottats med Rosenberg-Puhles junkerorienterade tes. George Vascik studerar i en artikel från 1991 Deutscher Bauernbund under 1910-talet som en liberal bondepolitisk motvikt mot Bund der Landwirte -- men då lämnar jag mitt 1800-talsfokus. Shelley Baranowski studerar i en artikel från 1987 godsägarnas dominans -- eller inte -- i de östelbiska provinserna under kejsarriket, 1871-1918. Baranowski kritiserar Blackbourn och Eleys revisionism och försvarar och utvecklar Rosenberg-Puhle-tesen.

"The picture of East Elbia now in focus is that of a region economically and ideologically threatened by the cities and factories of the west, but one sufficiently isolated in its social interactions and political mentality to resist decisive erosion.33 Political and economic life reflected the pre-eminence of large agriculture. Estate owners prevailed in the Agrarian League and its successor, the Landbund, as well as in such other interest associations as the chambers of agriculture. They exerted a powerful, if fluctuating, influence upon the Protestant conservative parties, the German Conservative Party (DKP) and its postwar successor, the German National People's Party (DNVP), despite the serious impediments that preponderance placed in the way of attracting lasting national constituencies. The estate villages themselves remained unavoidable social realities." (s. 293)

Hon talar också uttryckligen om en "agrar hegemoni" förmedlad och upprätthållen genom godsägarnas kontroll över administrationen, skolorna, fattigvården med flera institutioner. Hon försvarar också (s. 307-8) Rosenberg-Puhle-Wehlers argument att nazismen var rotad i den agrara konservativa hegemonin med dess rasism, anti-katolicism, anti-demokratism och krigshetsande. Det originella på denna punkt är Gramsci-relaterat nog: att godsägarnas dominans inte bara handlade om "manipulation" (som är central hos Rosenberg och Puhle) utan också om folkets medtycke -- vad vi 25-öres-Gramscianskt kan kalla hegemonin.

I den brittiska litteraturen om 1800-talets agrara politik har så vitt jag kan se andra begrepp än Gramscis hegemoni dominerat. Brittiska historiker som D.C. Moore har istället talat om "deference", kanske "aktning" eller "underkastelse". Moore förklarade 1832 års rösträttsutvidgning med just "deference": Lord Grey och hans regeringskamrater ville inte ge makt till bredare grupper, utan ville bara stärka de lokala ledarnas auktoritet än mer. För så fungerade lokalpolitiken då, menade Moore: valkretsarna dominerades av

"what might be called the 'deference community,' the community of men who lived in close contact with one another, who had the same occupation or were connected by the same 'interest,' and-most important of all-who recognized the same individual, or individuals, as their social, economic, and ideological leader or leaders."

Detta tar jag från en artikel av R.W. Davies från 1976, där han diskuterar och polemiserar med Moores tolkning. Davies accepterar idén att engelska lokalsamhällen på 1800-talet dominerades av "deference", vilket för den delen Bagehot konstaterade redan då, men menar att Moores specifika tolkning att denna vetskap vägledde Lord Grey 1832, och att folk efter 1832 röstade på sin lokale ledare eftersom han uttryckligen sa till dem att göra det, inte stämmer. Frågan om hur dominant "deference" var i politiken, och på vilket sätt, dyker också upp i John A. Phillips artikel från 1989 om den kontroversielle Tory-historikern J.C.D. Clarks omvärdering av engelsk 1700- och 1800-talshistoria. Clark, konstaterar Phillips, menar att deference bestod som huvudsakligt politiskt mönster genom 1800-talet, och att "England under the Hanoverians, until 1828-29, was almost as much of a monarchical, confessional State as it had been under the Stuarts." Phillips angrep i en tidigare artikel (1988) Clarks argument med en statistisk undersökning av väljarbeteende men säger 1989 själv att sådana kvantitativa testningar inte är vad Clark lyssnar på och kan ta till sig. Därför ägnar Phillips sin artikel från 1989 istället åt prästers dagböcker, för att studera vad de säger om sockenpolitiken i sena 1700-talets, tidiga 1800-talets England (prästen var ju per definition en ledande person i socknen).

Hegemoni i USA, manipulation och Honoratorienpolitik i Tyskland, deference i England: i alla dessa -- förvisso större -- länder finns en riklig forskningslitteratur om den agrara politiken och dess ojämlikheter och maktförhållanden på 1800-talet. Men inte i Sverige. För att upprepa: 1850 bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden, 1900 var det 80 procent. Det är per definition omöjligt att ge en rimlig förståelse av svensk politik under denna period utan att beakta det rurala, det agrara. Men, som Karin Sennefelt (2012, s. 17) konstaterat i sin bok om politikens rum i Stockholm på 1700-talet: "Fram till mitten av 1980-talet betraktades ... partilivet som en alldeles självklar utgångspunkt för Sveriges 'inre historia' under perioden." I en elit-fixerad politisk-historisk forskning har det inomparlamentariska livet stått helt i fokus -- det gäller såväl för 1800-talet, som 1700-talet som Sennefelt diskuterar. De politiska historikerna har alltså inte intresserat sig för kopplingen mellan livet och maktrelationerna ute på bygden, och den nationella politiken. Och socialhistoriker har antingen fokuserat på städerna, eller inte varit intresserade av politisk historia. Jag tror bara att jag överdriver lite granna om jag säger att det finns 100 avhandlingar om industriarbetare (en extremt liten grupp jämfört med torpare och lantarbetare före ca 1930) och 50 avhandlingar om bruken, men max 5 om agrar politik. Utöver Olofssons studie av Tullbergska rörelsen, finns också historikern Lars Nyströms avhandling Potatisriket från 2003, om ett gods i Västergötland. Ekonomisk-historiker har gjort massvis med fina studier av folket på landsbygden -- torpare, bönder, godsägare, statare, you name it. Men ekonomisk-historiker är inte heller intresserade av politisk historia.

Så har agrar politik, i bemärkelsen som jag använt här, politik som inte bara är parlamentariskt spel utan den gamla statsvetenskapliga devisen "who gets what, when, and how", i ett agrart samhälle, blivit anmärkningsvärt outforskat i Sverige. Debatten mellan Österberg och maktstats-perspektivet är förvisso mycket givande vad gäller böndernas makt eller ej på sockenstämmorna, men det är som sagt slående att så lite gjorts sedan 1992, och vad gäller kopplingen mellan det lokala och det nationella är det som jag förstår fortfarande det inledande kapitlet i Sten Carlssons bok från 1953 som är det utförligaste och intressantaste som skrivits. Magnus Olofsson i sitt lysande undantag till avhandling citerar E.P. Thompson: "the blind alleys, the lost causes, and the losers themselves are forgotten". Den svenska självbilden framstår för mig som kluven: å ena sidan insisterar man på att det en gång fanns ett "gammalt bondesamhälle" som var allt i Sverige, men å andra sidan så vill man inte veta något om "det gamla bondesamhället". Kanske, eftersom empiriska undersökningar skulle kunna omkullkasta de älskade klichéerna?

Utifrån diskussionen här, så blir svaret på inläggets fråga: vem vet? Nyströms och Olofssons undersökningar är nog det närmsta vi kommer ett svar på frågan, och utifrån dem skulle jag säga ett försiktigt ja. Utifrån Österberg och Aronssons mer optimistiska perspektiv skulle svaret snarare bli: nja; bönderna var klassmedvetna och formulerade också egna visioner och försvarade egna intressen. Jag skulle säga att vi vet för lite för ett definitivt försvar, men skulle ändå luta åt hegemoni-tesen, att besvara rubrikens fråga med ett ja.

Referenser

Perry Anderson (1992) English Questions. London: Verso.
Peter Aronsson (1992) Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena i tre smålandssocknar, 1680-1850. Bibliotheca Historica Lundensis 72.
Olof Brandesten (2005) Lantbrukarnas organisationer: Agrart och kooperativt 1830-1930. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. 
Maren Jonasson (2016) "Allmänna möten för lantbrukare i Finland, Sverige och Danmark 1845-1860", i Fredrik Eriksson och Per Eriksson (red.) Perspektiv på lantbrukets organisering: historiografi, begreppshistoria och källor. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Niels Kayser Nielsen (2008) Bonde, stat og hjem: Nordisk demokrati og nationalisme - fra pietismen til 2. verdenskrig. Aarhus Universitetsforlag
Magnus Olofsson (2008) Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867-1869. Lund: Sekel.
Tore Pryser (1993) Norsk historie 1800-1870: Frå standssamfunn mot klassesamfunn. Det norske samlaget.
Karin Sennefelt (2012) Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm. Stockholmia förlag
Eva Österberg, Irene Andersson, Lars Hultman, Kenneth Johansson och Roger Johansson (2002) ”Fredliga Moder Svea – socio-politiskt våld och den svenska modellen”, i Eva Österberg (red.) Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia. Lund: Historiska Media.
Øyvind Østerud (1978) Agrarian Structure and Peasant Politics in Scandinavia. Oslo/Bergen/Tromsø: Universitetsforlaget 

*Jag har här i åtanke inte minst det projekt om partipolitik i ståndsriksdagen som genomfördes på historiska institutionen i Stockholm på 1970-talet. Detta producerade oerhört torftig och trist forskning, detaljpillande utan perspektiv, weibullsk källkritik urartad till kannstöperi i miniatyr. Se t ex Reidun Axelsson, Hans Björklund, Tomas Lidman, Göran B. Nilsson, Andreas Tjerneld och Gunnar T Westin, Partiliv i ståndsriksdagen: Adel och borgare 1850-1865 (1977). Däremot måste jag erkänna att Per Hultqvists studier av 1850-60-70-talens riksdagspolitik förvisso är lika miniatyristiska och  lika teorilösa, men dock insiktsfulla och intressanta.