Arbetarpartiernas väljare 1911-1940

 

 

Gösta Carlsson undersökte 1963 i en artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift arbetarpartiernas röster i valen 1911-48. Före 1911 var rösträtten alltför begränsad, men för 1911-40 finns både bra valstatistik och bra yrkesstatistik. Carlsson använder följande klasschema:

1. Överklass, övre medelklass, socialgrupp I enligt den från 1924 tillämpade snävare begränsningen
2. Medelklass, företagare. Innesluter företagarna i socialgrupp II jämte vissa mindre grupper.
3. Medelklass, tjänstemän. Omfattar stats- och privatanställda tjänstemän i socialgrupp II.
4. Medelklass, jordbrukare. Omfattar bönder och arrendatorer samt hemmasöner.
5. Industriarbetare. Hit har också förts tjänstemän i socialgrupp III.
6. Jordbruksarbetare

Fördelningen ser ut så här:

1932 fattas i tabellen; "som ett led i en aktiv konjunkturpolitik slopades yrkesbearbetningen detta år" (sic!, s 176).

Arbetarpartiernas stöd i väljarkåren ökade från 28.5 procent år 1911 till 58 procent år 1940. Varför? Carlsson anför två möjliga scenarios. (1) Tillväxten berodde helt och hållet på att grupper som var mer benägna att rösta på arbetarpartier, ökade sin andel av väljarkåren. (2) Tillväxten skedde genom idé och impulsspridning till andra grupper än de som från början röstade på arbetarpartier. Få, säger Carlsson har gjort bedömningar av vilken effekt som var större. (s 180) Tingsten (1941) menade att SAP från 1890-talets slut och 1914 blev företrädare för huvuddelen av arbetarklassen och en del av de fattiga jordbrukarna. Enligt Tingsten växte SAP efter 1920 inte minst genom att deras stöd bland lantarbetarna ökade.

Carlsson dekomponerar arbetarparti-röstningen där R är observerad röstandel för arbetarpartierna, k_1 är röstandelen inom varje yrkesgrupp och n_1 är yrkesgruppens andel av befolkningen.

Han definierar mättnadsnivå S som

S  = n_1*k_1 + ... + n_6*k_6

Och R:

R=P(n_1*k_1 + n_6*k_6) = PS

där P är en siffra mellan 0 och 1 som får variera för varje val. 1940 är P=1. Carlsson ser S som potentiella röster för arbetarpartierna inom varje block, och P som "impulsspridningen".

"Impulsspridningen" står för mellan 2/3 och 3/4 av den totala ökningen, menar Carlsson, som säger sig vara förvånad över att yrkesförskjutningarna står för en så pass liten del. (s 183)

Han kollar också på valdeltagandets roll, men mer intressant för mig är när han undersöker den regionala variationen, för valen 1911, 1924 och 1940. Han jämför faktisk arbetarpartiröstning per valregion med förväntad arbetarpartiröstning utifrån klass-sammansättningen i regionen, och kollar på felen. Korrelationen mellan förväntad röstning och faktisk röstning ökar över tid, något som Tingsten redan observerat i Stockholm, och Carlsson förklarar detta med socialt tryck och ett slags social accelerator: i områden där många röstar på arbetarpartier, blir det sociala trycket att också för andra samhällsklasser att rösta SAP eller SKP starkare över tid från 1911 till 1940. (s 190f) Carlsson går också vidare med att kolla på detta för varje region. Det ser vi i tabell 5:

Vi ser att arbetarpartierna konsekvent var mycket svagare i Jönköpings och Kalmar län än vad de kan förväntas vara, och detsamma gäller Gotland, Bohuslän, Älvsborgs läns södra del och Västerbotten. Däremot var arbetarpartierna oväntat starka i  Sörmland, Malmöhus (men bara 1911 och 1924), Värmland (men bara fr.om. 1924) Västmanland (men inte 1940), Gävleborg och Norrbotten. Överlag är mönstren "relativt stabila", säger Carlsson (s. 196).

Referens

Gösta Carlsson (1963) "Partiförskjutningar som tillväxtprocesser", Statsvetenskaplig Tidskrift.