I jämförande politisk ekonomi -- forskning, mest gjord inom statsvetenskap men också sociologi och andra ämnen, om ekonomisk utveckling, välfärdsmodeller och arbetsmarknadsinstitutioner i olika länder -- så har de senaste femton åren eller så varieties of capitalism (VoC) varit det dominerande perspektivet. Gentemot maktresursteorin som var väldigt inflytelserik på 1980- och 90-talen, som betonade arbetarrörelsens ledande roll i att utforma välfärdsregimer, så betonar VoC företagens roll, och sambandet/samberoendet mellan institutioner på en rad olika fält -- corporate governance, lönebildning, välfärdsstat och så vidare. Jämfört med Esping-Andersens gamla välfärdsregimstypologi med en skandinavisk/socialdemokratisk modell, en anglosaxisk/liberal modell och en kontinental/konservativ modell, så föreslog VoC bara två modeller: "liberala marknadsekonomier", och "koordinerade marknadsekonomier".
Det har hela tiden funnits kritik mot VoC, framför allt för bristande förståelse för makt och bristande dynamik. Kathleen Thelens senaste bok, Varieties of Liberalization (2014) ser i alla fall jag som ett försök att behålla insikter från VoC men röra sig ut ur det paradigmet, för att kunna inkorporera kritikernas insikter. Wolfgang Streeck har uttalat sig än mer direkt, eller kanske burdust, om VoC:s brister.
Men som så ofta så gäller att "you can't beat something with nothing", och för att slå en teori behöver man en annan teori. Lucio Baccaro och Jonas Pontusson presengterar i sin artikel "Rethinking Comparative Political Economy: The Growth Model Perspective" i Politics and Society 2016 just en sådan ny teori. Jag har redan bloggat om den artikeln, som jag ser som starten på något väldigt spännande, och här tänkte jag bara kolla på de kommentarer som publicerades redan i samma nummer som B och P:s artikel. Redaktörerna för tidskriften var alltså medvetna om att något stort var på gång.
Hope och Soskice
David Soskice var en av huvudtänkarna bakom VoC så det är ingen skräll att han i sin artikel, samförfattad med David Hope som likt DS är på LSE, är tämligen kritisk till B och P. Man kan inte säga att de helt avfärdar B och P utan de förhåller sig artigt till deras artikel, men försöker, kan man nog säga, relativisera och förminska BP:s bidrag. Hope och Soskice är positiva till BP:s användning av Kalecki och fokus på inkomstfördelning som drivande bakom konsumentefterfrågan, som är den viktigaste bestämningsfaktorn på tillväxt på kort sikt. Men de dömer ut det post-keynesianska ramverket som BP bygger på, som HS menar inte kan integrera utbudssidan och efterfrågesidan -- vilket neo-keynesianska modeller däremot kan. HS förespråkar en sådan modell med tre steg, där efterfrågan på kort sikt bara är steg ett. Steg två är Phillipskurvan och relationen mellan arbetslöshet och inflation. (Jfr detta blogginlägg om lönebildning.) Det handlar om klasskonflikt, vilket Rowthorn visade på 70-talet, men för också in penningpolitiken i bilden -- en faktor som är helt central i HS modell men fattas hos BP. Följande citat illustrerar väl hur HS resonerar och vad de vill:
Jag blir inte så övertygad av HS teoretiska argument, men däremot så gör de en mycket intressant kritik av BP:s empiriska undersökning, där BP försöker visa att Sverige har en "balanserad" tillväxtmodell där både inhemsk konsumtion och exporter spelar roll, medan Tyskland har en uteslutande exportorienterad modell. Det beror enligt BP på att svenska exporter är mer högteknologiska och därför mindre priskänsliga och därför mindre känsliga till lönehöjningar. Med mer lönetillväxt har Sverige också fått mer privat konsumtionstillväxt än Tyskland, menar BP. HS pekar på att det empiriska fundamentet för detta intressanta argument nog är väl sparsmakat. De gör den rimliga poängen att BP:s empiriska undersökning faktiskt bara täcker perioden 1994-2007 vilket är få år, och dessutom speciella år, på så sätt att Tyskland när perioden börjar just återförenats, medan Sverige just upplevt sin värsta ekonomiska kris sedan tidigt 1920-tal. Om man istället börjar jämförelsen år 1991 ser det hela mycket annorlunda ut, visar de (diagram 2). De har också en intressant kritik av BP:s ekonometri.
Cathie Jo Martin
Cathie Jo Martin börjar med ett vältaligt prisande av BP:s artikel som känns väldigt amerikanskt: "The argument is at once rich yet parsimonious, familiar and instinctively appealing yet original in its encompassing scope, and resonant with implications for equitable growth and social solidarity." Osv.
Martin verkar övervägande positiv, men pekar på att BP inte utforskar "the coalitions of social forces that underlie diverse growth models". (s 229) Där menar hon att institutioner i VoC:s bemärkelse också måste in i diskussionen, eftersom de formar aktörers incitament till olika koalitioner. Martin pekar särskilt på den offentliga sektorns storlek som en drivande kraft. En större offentlig sektor stärker byråkraters incitament att ge bra utbildning åt lågutbildade, för att höja produktiviteten också i offentlig sektor. Den stärker politiska koaalitioner för omfördelning genom att öka low-skill workers sysselsättning och därmed minska skillnden mellan insiders och outsiders. Den stärker facken eftersom facken ofta har enklare att organisera i offentlig sektor.
Hon sammanfattar sitt koalitionsargument i tabellen nedan:
Det är en bra poäng, tycker jag, att BP:s artikel saknar koalitionsperspektivet. Och jag tror inte heller att de skulle ha något att invända mot den poängen: det var inte syftet med deras artikel att få med den vinkeln, och den vinkeln strider inte mot deras argument. Den andra institutionen som Martin menar formar koalitionerna är lönebildningssystemet (s 232). I en tabell visar hon att Gini-koefficienten och andelen fattiga är starkare korrelerat med lönebildningssystem än med ett lands industristruktur, vilket BP:s modell kanske skulle implicera. Två bra poänger, och Martin avslutar ändå med beröm, inklusive att BP:s "conception of balanced grwoth and renewed attention to consumption as well as investment is a welcome corrective to the tyranny of the supply side". (s 232)
Michael Piore
Piore likt Hope och Soskice är inte hundra procent imponerad av BP:s artikel, och likt HS vill han så att säga cut them down to size. Han börjar alltså: "Baccaro and Pontusson’s article is basically an endeavor to resurrect the Keynes- Kalecki analytical framework and direct it toward an understanding of the differences in the macroeconomic performance of national economies, particularly their performance in the last several decades." (s 238) Han tar därefter artikeln som språngbräda för en lång kritik av VoC från Piores egen ståndpunkt -- inte från BP:s. Piore är missnöjd med att VoC klassificerar USA som en "liberal marknadsekonomi" och därmed i hans tycke missar att USA:s ekonomi under efterkrigstiden styrdes av stora företag, fack och andra institutioner. Piore menar att VoC både missar detta faktum, och möjligheten att förklara övergången från efterkrigstidens system till vad han motvilligt kallar finansialisering. VoC är inte alls en teori om kapitalism, säger Piore, utan bara en teori som vill förklara den interna koherensen i ett tyskt system å ena sidan och ett US-amerikanskt system å andra sidan, implicit på 1990-talet (s 239).
BP:s modell med inkomstfördelning och aggregerad efterfrågan är bättre anpassad att förklara skiftet, säger Piore. "It is less a typology, and more a real theory." (s 240) Men han menar att de måste gå längre och utveckla sin approach -- utan att snegla över axeln på VoC, utan med kapitalism i fokus.
Wolfgang Streeck
Veteranen Streeck kan verkligen skriva och börjar sin artikel slagkraftigt och koncist:
Referenser
Specialnumret av Politics and Society finns här.
Hope och Soskice
David Soskice var en av huvudtänkarna bakom VoC så det är ingen skräll att han i sin artikel, samförfattad med David Hope som likt DS är på LSE, är tämligen kritisk till B och P. Man kan inte säga att de helt avfärdar B och P utan de förhåller sig artigt till deras artikel, men försöker, kan man nog säga, relativisera och förminska BP:s bidrag. Hope och Soskice är positiva till BP:s användning av Kalecki och fokus på inkomstfördelning som drivande bakom konsumentefterfrågan, som är den viktigaste bestämningsfaktorn på tillväxt på kort sikt. Men de dömer ut det post-keynesianska ramverket som BP bygger på, som HS menar inte kan integrera utbudssidan och efterfrågesidan -- vilket neo-keynesianska modeller däremot kan. HS förespråkar en sådan modell med tre steg, där efterfrågan på kort sikt bara är steg ett. Steg två är Phillipskurvan och relationen mellan arbetslöshet och inflation. (Jfr detta blogginlägg om lönebildning.) Det handlar om klasskonflikt, vilket Rowthorn visade på 70-talet, men för också in penningpolitiken i bilden -- en faktor som är helt central i HS modell men fattas hos BP. Följande citat illustrerar väl hur HS resonerar och vad de vill:
"It is the supply side of the economy that pins down the equilibrium levels of output and unemployment in the medium run in the model, but the equilib- rium can shift in response to changes in the bargaining power of labor and the power of business to increase profit markups. Also, as the whole theory of wage coordination shows, when increased bargaining power permits wage coordination across sectors, the result is likely to be a lower, not a higher, equilibrium unemployment rate." (s 220)Steg 3 är den penningpolitiska regeln, där räntan håller ekonomin i balans. Så sett finns det ett slags konservativt inslag i HS modell, som likt VoC bygger mycket mera på balans och jämvikt än vad BP:s modell, som uttryckligen handlar om förändring, gör. Det beror givetvis delvis på att man försöker förklara olika saker, men jag tror inte att det är det enda.
Jag blir inte så övertygad av HS teoretiska argument, men däremot så gör de en mycket intressant kritik av BP:s empiriska undersökning, där BP försöker visa att Sverige har en "balanserad" tillväxtmodell där både inhemsk konsumtion och exporter spelar roll, medan Tyskland har en uteslutande exportorienterad modell. Det beror enligt BP på att svenska exporter är mer högteknologiska och därför mindre priskänsliga och därför mindre känsliga till lönehöjningar. Med mer lönetillväxt har Sverige också fått mer privat konsumtionstillväxt än Tyskland, menar BP. HS pekar på att det empiriska fundamentet för detta intressanta argument nog är väl sparsmakat. De gör den rimliga poängen att BP:s empiriska undersökning faktiskt bara täcker perioden 1994-2007 vilket är få år, och dessutom speciella år, på så sätt att Tyskland när perioden börjar just återförenats, medan Sverige just upplevt sin värsta ekonomiska kris sedan tidigt 1920-tal. Om man istället börjar jämförelsen år 1991 ser det hela mycket annorlunda ut, visar de (diagram 2). De har också en intressant kritik av BP:s ekonometri.
Cathie Jo Martin
Cathie Jo Martin börjar med ett vältaligt prisande av BP:s artikel som känns väldigt amerikanskt: "The argument is at once rich yet parsimonious, familiar and instinctively appealing yet original in its encompassing scope, and resonant with implications for equitable growth and social solidarity." Osv.
Martin verkar övervägande positiv, men pekar på att BP inte utforskar "the coalitions of social forces that underlie diverse growth models". (s 229) Där menar hon att institutioner i VoC:s bemärkelse också måste in i diskussionen, eftersom de formar aktörers incitament till olika koalitioner. Martin pekar särskilt på den offentliga sektorns storlek som en drivande kraft. En större offentlig sektor stärker byråkraters incitament att ge bra utbildning åt lågutbildade, för att höja produktiviteten också i offentlig sektor. Den stärker politiska koaalitioner för omfördelning genom att öka low-skill workers sysselsättning och därmed minska skillnden mellan insiders och outsiders. Den stärker facken eftersom facken ofta har enklare att organisera i offentlig sektor.
Hon sammanfattar sitt koalitionsargument i tabellen nedan:
Det är en bra poäng, tycker jag, att BP:s artikel saknar koalitionsperspektivet. Och jag tror inte heller att de skulle ha något att invända mot den poängen: det var inte syftet med deras artikel att få med den vinkeln, och den vinkeln strider inte mot deras argument. Den andra institutionen som Martin menar formar koalitionerna är lönebildningssystemet (s 232). I en tabell visar hon att Gini-koefficienten och andelen fattiga är starkare korrelerat med lönebildningssystem än med ett lands industristruktur, vilket BP:s modell kanske skulle implicera. Två bra poänger, och Martin avslutar ändå med beröm, inklusive att BP:s "conception of balanced grwoth and renewed attention to consumption as well as investment is a welcome corrective to the tyranny of the supply side". (s 232)
Michael Piore
Piore likt Hope och Soskice är inte hundra procent imponerad av BP:s artikel, och likt HS vill han så att säga cut them down to size. Han börjar alltså: "Baccaro and Pontusson’s article is basically an endeavor to resurrect the Keynes- Kalecki analytical framework and direct it toward an understanding of the differences in the macroeconomic performance of national economies, particularly their performance in the last several decades." (s 238) Han tar därefter artikeln som språngbräda för en lång kritik av VoC från Piores egen ståndpunkt -- inte från BP:s. Piore är missnöjd med att VoC klassificerar USA som en "liberal marknadsekonomi" och därmed i hans tycke missar att USA:s ekonomi under efterkrigstiden styrdes av stora företag, fack och andra institutioner. Piore menar att VoC både missar detta faktum, och möjligheten att förklara övergången från efterkrigstidens system till vad han motvilligt kallar finansialisering. VoC är inte alls en teori om kapitalism, säger Piore, utan bara en teori som vill förklara den interna koherensen i ett tyskt system å ena sidan och ett US-amerikanskt system å andra sidan, implicit på 1990-talet (s 239).
BP:s modell med inkomstfördelning och aggregerad efterfrågan är bättre anpassad att förklara skiftet, säger Piore. "It is less a typology, and more a real theory." (s 240) Men han menar att de måste gå längre och utveckla sin approach -- utan att snegla över axeln på VoC, utan med kapitalism i fokus.
Wolfgang Streeck
Veteranen Streeck kan verkligen skriva och börjar sin artikel slagkraftigt och koncist:
"The article by Baccaro and Pontusson opens promising new avenues for comparative political economy (CPE) and has the potential to end its stagnation, to the extent that CPE still adheres to the standard varieties of capitalism (VoC) model, in its pure or extended version. (Extended versions were successively made up ad hoc, in Kuhnian “normal science” ways, to accommodate “anomalous” observations and protect the model from falsification, at the price of watering it down.) In particular, I see the paper dealing a death blow to the so-called firm-centered—that is, efficiency-theoretical and economistic—concept of “capitalist” diversity." (s 244)Streeck hoppas på att folk ska överge VoC-modellen en gång för alla, och menar att BP introducerat en rad skäl till detta. (1) BP:s fokus på tillväxtmodeller kan få slut på den rigida binära kategoriseringen som utmärker VoC. Streeck menar att länderna som VoC klassificerade i slutet på 1990-talet alla gått i ett nyliberalt håll sedan dess vilket är ett problem för modellen, men menar att det redan på 1990-talet borde varit uppenbart att VoC:s typologi "was no more than a historical snapshot -- and a pretty coarse-grained one", med tanke på att de "liberala marknadsekonomierna" USA och Storbritannien båda under efterkrigstiden var något betydligt mer socialt koordinerat. (Jfr Piores kritik!) (2) Med tillväxtmodellsperspektivet kommer vi undan det rigidiga "2 typer"-argumentet, men utan att få oändligt många modeller -- aggregerad efterfrågan kan bara drivas av ett par olika saker. "This makes the growth model approach suitable for theorization." (s 244) Streeck pekar på det centrala i att tillväxtmodellerna till sin natur är föränderliga, dynamiska, och vill att forskare ska se på samspelet mellan ett lands ekonomiska strategi och modell å en sidan, och "its underlying institutional and political structure—in different terminology, the country’s hegemonic social bloc" å andra sidan. (3) Tillväxtmodellsapproachen "restores history to CPE". (s 245) (4) Approachen tar också in politik och makt i CPE igen. Och här svingar Streeck rejält, på ett sätt som jag helt håller med om:
"Political conflicts can again be conceived as being over power, instead of over the best way to coordinate the economy. Efficiency is recognized as what it is: a secondary concern for those struggling for political supremacy and economic control. This applies even under “rational” capitalism, where the ruling class is interested primarily in profits and only secondarily in productivity; if the latter comes at the expense of the former, capitalists are quite willing to do without it. Low growth is fine with capitalists as long as it is accompanied by a declining wage share and rising profits." (s 245)(5) BP:s approach tar in kapitalismen igen, och med kapitalism, konflikt -- "not technoccratic disagreement over optimal coordination, but distributional conflict. Here Baccaro and Pontusson's rediscovery of Kalecki is of the highest importance and may point the way to a modern version of a historical-institutionalist theory of capitalist development." (s 245) Med konflikt får vi också en bättre modell av institutionell förändring, säger Streeck, som dock avstår från att referera till sin egen bok med Thelen från 2005, Beyond Continuity, som nog kan sägas ha efterfrågat sådant redan då. (6) Idén om "historical-political settlement" hänger ihop med idén om ett dominant socialt block, säger Streeck med ekon av Gramsci, och då kommer vi till frågan om klass, ännu en dimension som underskattas i VoC. (7) Modellen behöver också en länkning mellan utbudssidan och efterfrågesidan, och Streeck litar på att BP och andra kommer att utveckla detta.
Referenser
Specialnumret av Politics and Society finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar