Ojämlikheten i Finland år 1800

År 1800 instiftade den svenska riksdagen en engångs-förmögenhetsskatt, och för denna gjordes en taxering av hela riket, inklusive Finland. Som jag tidigare har diskuterat så är denna typ av skatter och taxeringar den viktigaste källan till historisk ojämlikhet, jämte bouppteckningar. Och fram till en studie som jag och mina kollegor arbetar på nu, är två studier av taxeringarna från år 1800 de enda studierna vi har av förmögenhetsspridningen i Finland före 1909. (Då gjorde Finlands Statistik en undersökning.)

Eino Jutikkala (1907-2006), professor i Helsingfors, var först med sin artikel "The Distribution of Wealth in Finland in 1800" i Scandinavian Economic History Review är 1953. Han menar att taxeringarna från skatten år 1800 är mer pålitliga än de från kontinuerliga skatter -- då han menar att man gjorde taxeringar schablonmässigt och trögrörligt -- och de i bouppteckningar, som han menar gjordes av vänner och bekanta till den avlidne. (Det tycker jag, utifrån mitt arbete på svenska bouppteckningar, verkar vara en tveksam beskrivning, men i alla fall.) 

Taxeringarna för skatten år 1800 gjordes av en särskild deputation med åtta medlemmar av vilka de fyra ständerna utsåg två var, och där landshövdingen var ordförande. (s 81) Skatten omfattade all förmögenhet utom Riksbankens, statens, kyrkans, skolors, sjukhus och fattighus, samt vad gäller privatpersoner deras lösöre såsom hushållsredskap, möbler och kläder. (s 81) Detta är, även om Jutikkala inte diskuterar det, ett problem eftersom lösöre är den mest jämlikt fördelade typen av ägodelar. Också vissa fabriksdelar saknas, säger Jutikkala. Hus i städerna värderades utifrån sitt värde i brandförsäkruingen; oförsäkrade hus värderades i jämförelse med liknande försäkrade hus (s 82). Tomter värderades utifrån sitt läge i förhållande till stadens kärna. Jord värderades utifrån sin kvalitet. Gårdar värderades inte utifrån mantal utan utifrån ny värdering. (s 82) Kronohemman värderades likadant som skattehemman, vilket EJ menar är rimligt eftersom kronobönderna hade säker nyttjanderätt. Kontanter, värdepapper etc kunde taxeras genom att ägaren lämnade in en lista, eller så kunde det göras mer konfidentiellt, genom att bara lämna in en totalsumma för godkännande. (s 84) Ett problem med taxeringen är att man hade rätt att göra allting anonymt med deputationen: då taxerades man och fick betala skatten, och efteråt förstördes ens taxering. (s 84f) Detta kallades att taxeras "i tystnad". Summorna från dessa personer inkluderades när regionala sammanfattningar gjordes, men personernas namn inkluderades inte. Tyst taxering var särskilt vanligt i Helsinki och Lovisa. I de flesta städer var det ovanligt och på landsbygden än mer så. Ett annat källproblem är hanteringen av skulder och lån. En med skulder kunde skippa över dem i taxeringen och betala skatterna som om han var skuldfri. (s 85) EJ menar att bönderna antagligen hade större skulder än fordringar och stadsborna omvänt; i så fall överskattas i 1800-datat de rurala förmögenheterna och underskattas de urbana. Jutikkala visar att statistiken för Österbotten, där man vet att köpmännen i städerna (Raahe) lånade ut pengar till bönderna, visar att skulderna underskattas. (s 86) Ett tredje problem rör de som ägde egendomar på flera platser. Det mesta de hade skattades där de bodde, men fastigheter i andra härader skattades på plats. Jutikkala menar att det vore alltför mycket arbete att leta upp varje persons ägor utanför det egna häradet, utan gör detta bara för storägare. (s 86) De som ägde mindre än 50 riksdaler och inga fastigheter var undantagna skatten, men ägde man fastighet, oavsett hur liten och blygsam, så inkluderades man (s 87).

I rurala miljöer var jorden och gårdarna större delen av värdet, mer än 90 procent (då ska vi visserligen minnas att lösöret inte är med, så delvis är detta en konstruktion i datat). De rurala fastigheternas värde avtar från väst till öst men inte från syd till nord. (s 87) Jutikkala menar att södra Savolax, i östra Finland, var den fattigaste delen av landet. (s 88) 

Jutikkala kollar på fördelningen av förmögna personer över Finland, men utan att justera för total befolkning i de olika delarna av landet, så det blir lika mycket ett mått på befolkningstäthet som på förmögenhet. Han menar att efter själva gårdarna så var skepp också en viktig typ av förmögenhet på landet (på kusten förstås) (s 94). De rikaste personerna var: MW Armfelt i Joensuu med 102 155 riksdaler banco, HA von Fersen som var svensk generalguvernör (Lord High Steward) och ägde godset Vupojoki i Eurajoki med 74 668 riksdaler banco beskattningsbar förmögenhet i Finland, och DGH Gildebrand som också han bodde i Sverieg men hade ett gods i Sauvo värt 62 250 riksdaler. Det fanns också fyra industrialister som hade mer än 50 000 riksdaler var. (s 94) Järnverken stod för en förvånansvärt liten del av nationalförmögenheten, bara 2.6 procent, säger Jutikkala. (s 94)

Stadsbefolkningen var mer blandad, menar Jutikkala. Men om förmögenhetsfördelningen var jämnare eller ojämnare där jämfört med på landet beror på hur man definierar jämn och ojämn. Han menar att det fanns många jordbruksarbetare, torpare och liknande på landet som inte ägde någonting, medan de flesta i städerna, även arbetare såsom sjömän, ägde hus. (s 95) Detta låter konstigt i mina öron -- de studier som jag har sett brukar snarare visa att det var en större andelen av befolkningen i städer som inte ägde något, och att fördelningen därmed också var mer ojämn där. I två tabeller redovisar han viss beskrivande statistik för 22 städer i landet. Det mest intressanta för mina syften är (a) andelen av stadens befolkning som äger fastighet, (b) andelen beskattade personer, och (c) per capita-förmögenhet. På (c) kan man konstatera att Jakobstad/Pietarsaari ser rikast ut med 202 riksdaler per person, följt av Kokkola där bredvid på nordvästkusten med 160 rdr, därefter Raahe med 153, Vaasa med 128. Alla dessa städer på den norra delen av Bottniska viken! Därefter kommer Åbo med 101 rdr, Porvoo/Borgå på sydkusten med 100, Loviisa  med 76, kaskinen med 81. Städerna som inte ligger på kusten är klart bland de fattigare: Tampere med 39 , Hämeenlinna med 47, Kuopio med 58, och Kajaani med 24. (s 97)

J utforskar särskilt köpmäns och byråkraters förmögenheter, men på ett rätt så ytligt och impressionistiskt sätt. Han fäster stor vikt vid vilka städer som hade stapelrätt, som de flesta länder hade fått efter 1765: Raahe 1791, Ipetarsaari 1793, osv. Borgå hade inte stapelstadsrätt utan dess skepp seglade under Helsingfors köpmäns flagg. (s 98)

28 år efter Jutikkalas artikel plockade den amerikanske ekonomisk-historikern och experten på historisk ojämlikhet Lee Soltow upp 1800 års förmögenhetsskatt och statistiken om Finland. Soltow vill olikt Jutikkala använda konventionella ojämlikhetsmått för att göra jämförbara skattningar för Finland: toppdecilens och toppercentilens andelar, såväl som Gini-koefficienter. 

Redan på första sidan tar Soltow upp det stora dataproblemet att man kunde taxeras "tyst" och då exkluderas ur statistiken --It is frankly admitted that the data set is defiicent because perhaps a dozen or possibly 50 or even 100 rich individuals declared their wealth secretly if legally, and no list of them can be found." (s 21) Soltow har gjort ett sample av 1811 individer ur Riksarkivet i Stockholm. Manuskripten där ligger i 13 "packets of material" och Soltow drog ett sample ur de sju första: var tioende sida från urbana områden och var fyrtioende sida från rurala områden, plus varje rurala person med minst 5000 riksdaler specie, och alla urbana personer med minst 5000 rdr från Jutikkala. (s 22) 

Soltow menar att 45 000 personer ägde förmögenhet i Finland år 1800, att jämföra med att folkräkningen för 1800 visar att 181 000 vuxna män (över 25 år) levde där då. Då skulle 25 procent av vad Soltow lite märkligt kallar "arbetskraften" äga förmögenheter, vilket är lite lägre än Danmark och Norge år 1789, som Soltow (1979, 1978) skattat till 35-39 procent. Soltow kommenterar att en del lösöre exkluderades i den finska beskattningen men säger inte om detsamma gällde Danmark och Norge. Soltow menar att adeln och andra storgodsägare ägde 7 procent av gårdarna i Finlnd men 40 procent i Sverige och nästan alla i Danmark. "There must have been a greater inequality in Denmark and Sweden than in Finland." (s 23) Det är dock mycket oklart varifrån han får siffrorna om 7, 40 och "nästan alla".

Soltow får fram en Gini-kpoefficient på 0.58, i den rurala sektorn 0.55 och i städerna 0.82. Inklusive de utan förmögenhet, vilket förstås är ett mycket bättre mått, blir det 0.68, 0.62 och 0.86. När han inkluderar alla familjer som inte är med blir resultatet 0.88, 0.87 och 0.90. (s 25) Som han säger i slutsatserna: "Finland was a country of inequality since only one-fourth to one-third of the adult labour force owned wealth and the distribution within this group showed wide variation." (s 32)

Referenser

Eino Jutikkala (1953) "The Distribution of Wealth in Finland in 1800", Scandinavian Economic History Review 1(1): 81-103.

Lee Soltow (1981) "Wealth distribution in Finland in 1800", Scandinavian Economic History Review.