Den engelska lågadelns ursprung

Att jämföra adeln i Sverige och England är inte helt enkelt. I Sverige är det sedan Riddarhusets instiftande 1626 klart definierat vilka som är, och vilka som inte är, adel. Adel är de som tillhör familjer som introducerats på Riddarhuset. Distinktionen mellan betitlad högadel (grevar och friherrar) och lågadel framstår inte som särskilt viktig. England är mycket annorlunda. Där finns det en betitlad aristokrati (peerage) som helt tydligt är adel men som bara utgör en mindre del av den grupp som anses vara adel; utöver aristokratin finns nämligen en stor obetitlad grupp, the gentry.* Gentry hade ju ingen titel och är/var inte registrerade som adel och det kan därmed vara svårt att dra gränsen neråt mot medelklassen, men de ägde i högre grad gods och betraktades som något annorlunda och något finare, och forskare tycks därmed vara ense om att ifall vi vill jämföra adelns positition i England med den i andra länder i Europa så bör också gentry räknas in. Peerage-gruppen var nämligen mycket liten: runt 40 personer under Henry VIII, och runt 150 personer vid tiden för "den ärorika revolutionen" 1689. (Jfr Kishtainys analys av denna här.)

Här ska jag skriva om två artiklar om just the gentry, av historikern vid universitetet i Cardiff Peter Coss, som tycks vara vår tids främsta expert på den engelska lågadeln, med bland annat boken The Origins of the English Gentry (Cambridge UP, 2002) under bältet. Artikeln från 1995, "The Formation of the English Gentry", börjar med en begreppsdiskussion om detta undflyende begrepp, "gentry". Han citerar Mingay ur dennes klassiska studie The Gentry: The Rise and Fall of a Ruling Class (1976) om att "gentry" förvisso är ett svårdefinierat begrepp, men att det är användbart inte minst eftersom det var ett levande begrepp i 1600-1700-1800-talens England. Runt 1600, säger Coss, så talades det om nobilitas major och nobilitas minor snarare än peerage och gentry, men någon gång därefter så inskränktes definitionen av "noble" till endast peerage, och gentry blev då ordet för de stora jordägare som befann sig i skiktet därunder. Men, konstaterar Coss, historiker har inte skyggat för att använda begreppet "gentry" också för kontexter där det alls inte var ett levande begrepp: den engelska medeltiden, USA, Ryssland, Kina och så vidare. Samtidigt så har engelska medeltidshistoriker inte lyckats lägga fram någon övertygande definition för sin period, utan begreppet har använts ad hoc och med referens till den tidigmoderna forskningen, då ju begreppet hade fått en fastare definition. Coss spekulerar att en anledning till att medeltidshistorikernas misslyckande till en stringent definition är att de tre mest inflytelserika historikerna på fältet på senare tid är McFarlane, Postan och Hilton, och att ingen av dem ägnat något särskilt intresse till lågadeln (s 40). Coss exemplierar hur begreppet gentry använts på olika sätt av medeltidshistoriker, och lägger fram ett eget förslag på definition. Denna bygger på (1) jordägande, (2) "a fairly well-developed sense of social difference", alltså en urskiljning av dessa som en särskild grupp, och (3) territorialitet, att lågadeln spelar en särskild roll i lokalsamhället och utövar auktoritet där (s 48-50). Han spårar därefter lågadelns utveckling under 1200- och 1300-talen som lokala makthavare; det hela känns, även om han inte använder begreppet, helt feodalt: lokala maktutövare som befinner sig i ett slags vassallförhållande till centralmakten. (s 52-64)

År 2007 publicerade Coss artikeln "Hilton, Lordship and the Culture of the Gentry", också den i Past and Present. Detta är en rätt märklig artikel, en lite svamlig forskningsöversikt egentligen, utan något tydligt syfte. Också här, vågar jag säga, är den röda tråden lågadelns lokala maktuövning, framför allt som office-holders och i domstolarna, men också som godsägare. Den mynnar ut i ett förespråkande av forskning om lågadelns politiska kultur; lite opportunistiskt konstaterar Coss att kulturhistorikerna tagit över ledartröjan i historisk forskning från socialhistorikerna, och att kulturhistoriska perspektiv därmed också tagit sig in i forskningen om lågadeln (s 49f). Han avslutar med en uppmaning till en kulturhistorisk approach:

"The gentry was pivotal in later medieval English society. Its social contacts, as we have seen, looked in all directions. It offers, therefore, a peculiar vantage point for analysing patterns of consumption and dissemination as well as such matters as social anxiety and social aspiration. The impacts of fashion, and especially perhaps of court-sponsored styles, upon the localities remain under-studied. The sheer splendour of some of the stained glass constructed under secular stimulus, for example, and the grandeur of building schemes undertaken by men associated with the court, is likely to have aroused both admiration and resentment, the latter heightened perhaps during unpopular reigns like those of Edward II and Richard II. As a hypothesis this is at least worthy of examination. The ways in which ladies participated, often enthusiastically, within what was in many ways a male-orientated gentry culture also deserves more emphasis and consideration. In short, sensitively handled gentry culture offers us the opportunity of seeing human society once again as a whole, in the way that the neo-Marxists and Annalistes famously attempted to do." (s 51f)

Fotnot

*Jfr D Cannon, "The British Nobility, 1660-1800", i HM Scott (red) The European Nobilities in the 17th and 18th Centuries, vol. 1 (London: Longman, 1995), s 54ff. Dominic Lieven, The Aristocracy in Europe, 1815-1914 (London: Macmillan, 1992), s xii.

Referenser

P.R. Coss, "The Formation of the English Gentry", Past and Present maj 1995.

Peter Coss, "Hilton, Lordship and the Culture of the Gentry", Past and Present 2007.