Bönderna på riksdagarna 1597-1635

En av de stora debatterna i svensk historia är: hur mäktiga var bondeklassen ca 1400-1900? Johan Holm, historiker vid Stockholms universitet, introducerar för 1500-1600-talens del debatten så här:

"När Eva Österberg argumenterar för det svenska samhällets särart och böndernas relativa politiska inflytande brukar hon bland flera argument anföra att Sverige är ovanligt eftersom de svenska bönderna var representerade i riksdagen. Detta var något som också samtiden fann anmärkningsvärt. Forskare i en mer konfliktorienterad tradition, som Jan Lindegren och Martin Linde, ser inte något utmärkande bondeinflytande i det tidigmoderna Sverige. Inte heller ser de något anmärkningsvärt i att bönderna satt med i riksdagen. En av Lindegrens teser är att vi bakom 1600-talets aggressiva krigspolitik kan spåra en medveten strävan från adel och kungamakt att höja böndernas skatter. Kriget var vägen för de härskande klasserna att förtrycka och utnyttja allmogen, då endast krig betraktades som en legitim grund för skattehöjningar. Därmed blev riksdagarna och böndernas deltagande där närmast en formalitet, som Lindegren kan avfärda som beslut tagna under ”frivillighetens täckmantel”."

Också Martin Linde (Statsmakt och bondestånd, diss., 2000), säger Holm, argumenterar mot Österbergs perspektiv: Linde menar att skattebönderna snarast tappade i ställning i och med ståndsriksdagens etablering, då skatterna höjdes. 

Holm plockar från Linde upp en idé som också många andra presenterat, nämligen att riksdagsbönderna tedde sig till kungen med en närmast naiv tro att kungen ville dem väl (till skillnad från godsherrar och andra maktspelare däremellan). Till detta anknyter Holm en mer detaljerad skildring av 1500-1600-talen, där den politiska makten fördelas mellan kronan, adeln och bönderna. (Borgarna och prästerna ses som irrelevanta då de varken hade särskilt mycket pengar eller militär makt, s 31).

"Konflikten mellan kungamakt och högadel kan spåras tillbaka till 1200-talet och uppgörelsen mellan folkungarna och den centrala kungamakten i Stockholm. Som en fortsättning på denna strid kan vi betrakta adelns utmaning av kungamakten med det ”konstitutionella adelsprogrammet” under sent 1500-tal. Den högadliga offensiven följdes upp 1611 med en kungaförsäkran som på papperet band kungen till ständer och rådsadel. Ståndsstriden är benämningen på den kraftmätning mellan de ofrälse och adeln i riksdagen som inleddes 1635 och kulminerade under 1650-talet."

För att utveckla denna skildring studerar han bönderna i riksdagen mellan 1597 (striden mellan hertig Karl och Sigismund) och 1635 (Gustav II Adolfs död och förmyndarregeringen). Han utgår, utifrån Aronsson (1992) och Österberg (1995), från att några av böndernas hjärtefrågor var äganderätten till jorden, begränsningar och skatter och utskrivningar, samt bevarandet av freden (s 33).

Så här skriver Holm riksdagens bakgrundshistoria:

"Gustav Vasa och hans efterkommande strävade efter att bygga en stark centralmakt, en stark statsorganisation, och därmed utöka sitt inflytande utöver de begränsningar som kungamakten onekligen hade enligt 1442 års lag. Riksdagen blev här nyckeln.
De svenska riksmötena har en förhistoria som revolutionsmöten mot centralmakten i Köpenhamn under Kalmarunionens tid. Ett verktyg för kungamakten blev de i och med Gustav Vasa. Men riksdagen var långt ifrån en färdig institution under det sena 1500- eller det tidiga 1600-talet.13 Herman Schück påpekar att så sent som 1611 saknade riksdagen fortfarande erkända arbetsuppgifter, liksom regler för när och hur den skulle inkallas. Inte ens ståndens antal eller sammansättning var bestämda. Bristen på formella regler gjorde emellertid riksdagen smidig och anpassningsbar för de skiftande kungliga behoven.
Kungen kallade den och han skrev propositionerna. Han hade således såväl initiativrätt som kontroll över dagordningen och problemformuleringsmonopol. Att riksdagens kompetens inte var reglerad gav kungen möjlighet att försöka övertyga de samlade ständerna att sanktionera de beslut han för dagen ville driva igenom. Att regler om vilka som skulle kallas saknades gav kungen möjlighet att med kallelsen styra riksdagen så att de grupper han hoppades på starkt stöd från mangrant infann sig. Hertig Karl kallade ofta krigsbefäl och soldater som egna stånd. Skälet var rimligen att han visste att han kunde räkna med deras stöd.
Det sena 1500-talets riksdag var emellertid inte ett perfekt kungligt maktverktyg. Tanken att ständerna ägde rätt att binda den frånvarande menigheten mötte länge motstånd. Ständerna vägrade också länge, med hänvisning till landstingen, att yttra sig i skatte- och lagstiftningsfrågor. Fram till 1604 års riksdag måste samtliga riksdagsbeslut angående nya skatter och utskrivningar bekräftas lokalt och först 1610 framstår riksdagen som det naturliga forumet för dessa beslut.
Under Gustav II Adolfs tid slog slutligen riksdagen igenom som beslutande forum i frågor om skatter, utskrivningar och lagstiftning. Därmed kom riksdagen att bli en maktfaktor i egen rätt i svensk politik, något som fick konsekvenser vid kungens död 1632." (s 34f)

Hans empiriska undersökning börjar med riksmötet i Arboga 1597, som hertig Karl kallade till. Maktspelaren hertig Karl kallade bönderna och även krigsfolket som ett eget stånd, mellan stora delar av adeln avstod från att komma. Karl drev också under riksdagen en adelsfientlig politik, och paraderade tre fängslade adelsmän inför ständerna, anklagade dem för förräderi och bondeplågeri och frågade ständerna om de ville hjälpa honom att döma adelsmännen till straff; det ville de gärna, säger Holm (s 35). Hertigen hävdade gentemot allmogen att "får adeln väldet och biskoparna råda, så skola ni snart märka vilket blodbad de skola eder reda", och utfäste sig att skydda allmogen. Bönderna och hertigen ingick en allians, där Karl bland annat lovade att dra in godsen från de adelsmän som vägrade tjäna kronan, alltså ett slags reduktion (s 36). Under slutet av Karls tid som kung stödde han dock sig i lägre grad på bondeståndet (36f).

I och med Karl IX:s död och tronskiftet så blev riksdagen 1611 inklusive bondeståndet mer självständig. På kung Gustav II Adolfs propositioner till riksdagen 1611 och 1612 om anslag till krigsföringen, svarade bondeståndet åda gångerna (och prästståndet 1612) med att kräva en "bättre" fördelningspolitisk profil för skatteuttaget (s 37). 1612 klagade bönderna på att adeln satt på sina gods istället för att ge sig ut och slåss, och krävde en reduktion. (s 37) Också 1617, inför det polska hotet, krävde bönderna en rättvisare fördelning av krigets kostnader. Runt 1620 knyter Gustav II Adolf en allians med ett fåtal rådsaristokratiska familjer -- Oxenstierna, Skytte och några till -- och vid krigsriksdagarna 1625, 1627 och 1629 har kungen initiativet gentemot ständerna. 1630-32 var kungen så självsäker att han inte inkallade ständerna, utan bara utskotten (s 41). Bönderna klagade mest på storleken på skatterna.

Efter Gustav II Adolfs död präglades riksdagarna 1633 och 1634 av konflikter mellan bönderna och adeln.

"Inför böndernas ovilja att diskutera annat än sina besvär sändes Gabriel Oxenstierna och Claes Fleming till ”Gillestugan” för att tala förstånd med dem. Där misshandlades, inför de förbluffade rådsherrarnas ögon, en finsk riksdagsman som svarat herrarna tillmötesgående, av en annan riksdagsman, Erik Eriksson. Erik greps senare men släpptes då bondeståndet sände upp en delegation till rådet för att be om nåd för honom. Kanske ansåg rådet att det var onödigt att ytterligare provocera bönderna? En vecka senare hittades den anonyma skriften ”en allmogens supplikation” vid räntekammarens dörr, ombunden kring en sten. Där krävdes i hårda ordalag reduktion. Författaren skulle gärna ha klagat öppet, men – tillfogade han med hänvisning till Erik Eriksson – då man såg att de som talade sanning på en riksdag fängslades gick inte det. Efter uppläsningen föreslog Per Banér att man skulle uppskjuta riksdagen och kalla in ett regemente knektar. I brev den 19 juli till sin bror rikskanslern, rapporterade en lätt chockad Gabriel Oxenstierna att han på sina nio riksdagar aldrig sett bönderna ”galnare” än denna gång." (s 44)

Efter 1633 var bönderna helt enkelt på offensiven: "Den återhållsamhet som präglade böndernas agerande 1625 till 1632 var nu ersatt av ett offensivt och initiativrikt agerande. Bönderna drev alla typer av frågor men det var frågorna om de egna bördornas storlek samt fördelningen av dem som stod i centrum. Den maktpolitiska frågan om rikets styrelse släppte ståndet snabbt." (s 46) Att den högadliga rådsregeringen allierade sig med adeln stärkte böndernas motstånd.

Utifrån Holms antagande att böndernas viktigaste intressen var (a) låga skatter (b) få utskrivningar till armén och (c) fred, så menar han att de inte lyckades genomföra dessa tre mellan 1597 och 1635. Ändå gjorde de skillnad, säger han. (s 47f) Deras huvudsakliga mål i den praktiska politiken var att skyffla om kostnaderna för staternas utgifter (framför allt krig) från sig själva till adeln, och detta lyckades de ofta med, om än inte fullständigt. (s 49) Holm ger dock Jan Lindegren rätt i att det var kungen som var den stora vinnaren, eftersom han kunde spela ut ständerna mot varandra och ta ut så mycket som möjligt för varje grupp.

Referens

Johan Holm (2003), "Att välja sin fiende – Allmogens konflikter och allianser i riksdagen 1595–1635", Historisk Tidskrift.