Bouppteckningar som källa för historisk förmögenhetsforskning

Mästaren Peter Lindert börjar sin artikel "An Algorithm for Probate Sampling" från 1981 mycket elegant:

"There they are, those enticing probate inventories, awaiting us in the archives. Using them with care and imagination, historians can either sketch individual lives or build aggregate estimates.

Just spänningen mellan det individuella och det typiska tycker jag är väldigt spänannde här: med bouppteckningar kan man fånga båda. De är detaljerade och rika nog i sin information om de enskilda personerna för att kunna berätta ganska detaljerat om deras liv och leverne, men existerar också i tillräcklig omfattning för att kunna användas för analyser av samhället som helhet. Projektet som jag jobbar i på Lunds universitet har en databas med 5000 bouppteckningar för ett slumpmässigt urval (geografiskt stratifierat) av den svenska befolkningen 1750, 1800, 1850 och 1900; dessa data använder vi för att beräkna gini-koefficienter, toppförmögenhetsandelar och liknande ojämlikhetsmått. Men min kollega Patrick har också skrivit ett väldigt fint illustrerande blogginlägg om två av de ungefär 5000 individer som ingår i vårt dataset.

Lindert skissar liknande i början av sin artikel: Main har tecknat prototypiska individer från olika samhällsklasser i USA runt revolutionen, och Power har gjort det i sin bok Medieval People. Sir Isaac Newton efterlämnade när han dog 1727 £31 821, varav nästan alllting var i aktier i Bank of England och the South Sea Company (t o m efter den berömda kraschen 1720), även om han också ägde fina möbler, en mängd vetenskapliga instrument, viner, och massvis av böcker. Mer än en tredjedel av David Ricardos efterlämnade förmögenhet på £300 000 bestod av franska rentes och aktier som såldes på aktion i Paris 1823. Också Charles Dickens var en internationell investerare, som efterlämnade bland annat US-amerikanska aktier och ryska obligationer i sin totala förmögenhet på £129 542 år 1870. Karl Marx däremot, som betecknades som "Gentleman, Widower" när han boupptecknades 1883, efterlämnade bara 300 pund; däremot hade han använt bouppteckningar av miljonärer i band ett av Kapitalet som illustration av "den kapitalistiska ackumulationens generella lag". 

Redan 1847 hade Porter använt bouppteckningar för att beräkna förmögenheterna i Storbritannien för 1838. Efter 1900 började sammanfattningar av årets bouppteckningar publiceras i parliamentary papers och "the Statistical Abstract" och blev vanligare referenser i debatten, även när de blev mindre förlitliga pga ökad skattesmiteri pga högre skatter.

I USA var det Massachusetts Bureau of Labor och W.I. King (1915), som studerat för Richard T. Ely vid U Wisconsin, som runt 1900 var pionjärer i att använda bouppteckningar för att beräkna förmögenheter och deras fördelning. Federal Trade Commission gjorde 1921-23 skattningar för hela USA utifrån ett obalanserat sample på 43 512 bouppteckningar. 1916 kom dock arvsskatten och blev en annan möjlig källa för förmögenheten och dess fördelning. På 1970-talet kom dock ett nytt uppsving för att använda bouppteckningar i forskningen, bland historiker som forskade om den koloniala perioden. De fick gå till arkiven och hämta upp bouppteckningarna en och en och göra ett mödosamt jobb med att aggregera dem till ett arbetbart sample.

"The tedium and perils of this work have been ably attested by Jones and others who have pioneered this American colonial wave. Yet their skills and the arrival of inexpensive copying have paid off. We now know the approximate levels and trends in colonial wealth. Wealth seems to have been more equally distributed on the eve of the Revolution than on the eve of the Civil War, subject to the caveats listed below. This tentative finding adds to the importance of future research into the distribution of wealth in America between the Revolution and the end of World War I, when inheritance tax data become available." (s 651)

Denna våg av forskning om den koloniala perioden, säger Lindert, inspirerar till vidare forskning om andra perioder och länder med bouppteckningar som källor. (Han refererar dock bara till Alice Hanson Jones forskning.) Han refererar här till hans egna studier av engelska bouppteckningar 1669-1875 och möjligheterna för att använda franska bouppteckningar för 1700-1800-talen. Med dessa skulle man kunna undersöka gamla frågor som huruvida ojämlikheten ökade under le ancien regime före revolutionen. (Se Adelien Daumard 1973.)

Kolonialhistoriker har också använt bouppteckningar för mer renodlat ekonomiska undersökningar, om priser och kvantiteter på särskilda typer av varor, såsom slavar (sic), "indentured servants", kreatur, spannmål med mera. Här är brittiska bouppteckningar 1550-1750 särskilt rika och Overton har i sin avhandling skrivit om den agrikulturella revolutionen genom att följa spridningen av nya  grödor (turnips, klöver) och vagnar över tid, rum och klass.

Han går vidare från denna litteraturöversikt med att diskutera hur man ska gå vidare med bouppteckningforskningen. Denna sektion börjar med en del väldigt praktiska betraktelser kring var någonstans i Storbritannien och USA som bouppteckningarna är arkiverade. Han konstaterar också att de flesta brittiska bouppteckningar från 1600-1700-talen försvunnit: från 1660-1720 finns bara bouppteckningarna för 3 procent (!) av de som dog i London-Middlesex kvar, 17 procent i Cambridgeshire, och mellan 1/4 och 1/3 i västra Midlands och West och East Ridings. Efter 1720 blir det än värre med i princip ingen tillgång alls till 1760-talet (s 654). Sedan kom krigstida behov av skatteintäkter och en ny "probate tax" 1796. Från 1800-talet finns bouppteckningar för ungefär 30 procent av "household heads" i Storbritannien -- detta är verkligen anmärkningsvärt lågt, ur ett svenskt perspektiv. (s 654)

Hur ska man göra samples? Alice Hanson Jones (1978), Roger Schofield (1980, "Sampling in Historical Research") med flera har rekommenderat en statistiskt korrekt approach där alla personer i populationen ska ha samma chans att ingå i urvalet. Lindert förespråkar en mer pragmatisk approach: med tanke på att bouppteckningarna är utspridda i olika lokala och regionala arkiv och att det är svårt att veta vilka exakta befolkningar som ligger bakom lämningarna i arkiven, så menar han att med tanke på den typiske forskarens begränsningar i tillgång till tid och forskningsmedel är det bättre att försöka fylla i med de bouppteckningar som är lättare att hitta, och därefter använda viktningsprocedurer för att justera ens urval så att det blir representativt för populationen. (s 655)

"Insistently fair random draws are simply not practical for the scholar having a limited lifespan and stagnating supplies of research grant money. It is less expensive and more practical in the long run to add to one's sample those observations providing the best gaps between marginal research benefits and marginal research costs, and to tackle the not-soinsoluble problem of devising ways to correct for unequal sampling." (s 655)

Han menar också att till och med Alice Hanson Jones kanske hade gjort så, om hon före all sin forskning som gick in i Wealth of a Nation Be, hade vetat hur mycket forskning som skulle krävas. Det är helt enkelt enklare att ta alla bouppteckningar från en viss landsbygdsort i Mellanvästern, än att ta 10 procent av bouppteckningarna av bouppteckningarna från en rad olika landsbygdsorter med olika arkiv. Så har Lindert själv gjort för England, med alla överlevande bouppteckningar från Cambridgeshire, London-Middlesex, västra Midlands och East och West Ridings i Yorkshire för benchmarkåren 1670, 1700, 1740, 1810 och 1875. (s 656) Lindert menar också att det är viktigare att få med olika typer av regioner för att få ett nationellt rättvisande sample, snarare än att ha med flera likadana regioner. Så menar han att varje studie av England eller Frankrike måste ha ett stratifierat urval så att London eller Paris definitivt är med (s 656f).

Från detta går han vidare till vad bouppteckningarna egentligen innehåller. Och här visar sig de US-amerikanska och brittiska uppteckningarna ha seriösa problem. Fastigheter och jord (real estate) fattas, vilket förstås är helt katastrofalt med tanke på vilken viktig del av privatpersoners förmögenhet som den posten utgör i verkligheten. Tack vare att Common Law tillförde en stor del också av lösöret direkt till arvingarna snarare än till "probate executors" så fattas också en del relaterade saker. De som forskar om dessa två länder måste därför komplettera bouppteckningsuppgifterna med data som inkluderar "real estate". För England har Lindert gjort detta för sina benchmarkår 1700 och 1875, och Jones har gjort det för New England 1774. I USA kan man också koppla bouppteckningarna till folkräkningsuppgifter för 1850, 1860 och 1870. "Linking the probate and real-estate records is tedious but unavoidable." Dessutom saknas andra saker också: t ex så uppvisar 27 procent av Hanson Jones bouppteckningar från 1774 inga kläder! Liknande problem finns i de brittiska bouppteckningarna från 1600-1700-talen. Också kontanter och skulder underrapporteras.

Det finns också två mer substantiella metodologiska problem. Det första är inter vivos-överföringar: ger den döende bort delar av sin egendom till familjen när han/hon närmar sig livets slut? Den andra är skattesmitande. Det senare problemet är tydligt på 1900-talet men var antagligen inte särskilt viktigt på 1600-1700-talen då skatterna var låga eller obefintliga (s 658f). Lindert menar att det samma gäller för inter vivos-gåvor: när arvsskatterna var låga eller obefintliga fanns det inga särskilda skäl att ge bort saker just innan man dog, och uppgifterna från bouppteckningarna förvrider därför inte bilden jämfört med den levande populationen.

Nästa metodproblem är att de som boupptecknats inte är representativa för befolkningen i stort, på så sätt att fattigare människor mindre oftare boupptecknats. Sverige är antagligen inte lika illa här som andra länder, men har också samma problem (se Kuuse 1974, Markkanen 1978. Håkan Lindgren 2002 s 818 säger att på 1770-talet boupptecknades bara 10 procent av de döda männen i Stockholms län; därefter ökade det till 40-50 procent på 1830-talet. Se också Keibeks nya studie av England.) Vi måste använda nån slags multiplikatorer för att öka antalet fattiga i vårt sample: utifrån en populationsskattning av förmögenhetsfördelningen för ett benchmark-år (! osannolikt?) eller utifrån andra demografiska data. Hanson Jones (1774) har använt den första metoden och hennes skattning har klarat Daniel Scott Smiths (1975) granskning. Men för övriga länder finns sannolikt inga av bouppteckningarna oberoende data för förmögenhetsfördelningen i landet som helt som kan användas, och då får man använda den demografiska approachen. (s 661-664) Ett problem med denna är eventuell heterogenitet inom grupperna (samhällsklasserna) som man använder. "Kloning" kan också användas för att komma åt geografisk underrepresentation (664-6); en version av detta är regressionsbaserad.

I artikelns sista sektion diskuterar Lindert hur resultaten ska presenteras och diskuteras. Han menar att det är ett krav att man ska presentera något slags indikator på den statistiska osäkerheten i ens resultat: han förespråkar att man gör "lower bound" och "upper bound"-skattningar. Vidare så menar han också att det är ett krav att man i alla fall vid en tidpunkt jämför ens bouppteckningsbaserade resultat med resultat som använder en helt annan typ av data: t ex för USA:s fall folkräkningarna 1850, 1860 och 1870. (s 667f) Linderts sista rekommendation är rent praktisk: bouppteckningforskning är arbetskrävande och en forskare som erbjuds ett litet forskningsanslag föra tt göra det bör därför tacka nej; små anslag räcker inte, utan man behöver större projekt med flera deltagare.

Peter Lindert, "An Algorithm for Probate Sampling", Journal of Interdisciplinary History spring 1981.