Mycket av vad jag har forskat om på sistone har pekat på åren runt 1920 som helt avgörande för maktrelationer och inkomstfördelning i europeiska länder: när åtta timmars arbetsdag genomförs utan motsvarande daglönesänkning och allmän rösträtt införs i en rad länder runt 1920, stärks arbetarklassens position på ett sant historiskt sätt. Som Dowie konstaterade redan 1975: vi behöver tala om 1919-20.
Jeffrey Williamson har nyligen hävdat revisionistiskt att Latinamerikanska länder inte var exceptionellt ojämlika ekonomier på 1700-1800-talen, utan att de skilde ut sig från övriga världen på detta sätt först runt 1920, när de inte var med om den "great egalitarian leveling" som andra ekonomier, framför allt kanske i Europa, såg. Ett papper av Bassino och van der Eng från 2006 som jag hittade nu ger möjligheten att se om några östasiatiska städer -- Bangkok, Saigon, Tokyo, Hanoi, Penang, Singapore -- såg stora arbetarlöneökningar under dessa år. De två diagrammen nedan visar s k welfare ratios -- alltså hur många familje-konsumtionskorgar för en okej levnadsstandard som en arbetarlön kunde finansiera. Det är alltså Robert Allens metodologi som används.
Nja, jag ser inte riktigt det hopp uppåt i welfare ratio ungefär 1916-1925 som jag förväntade mig. I en rad städer ser vi förvisso botten-noteringar i mitten av kriget, liksom i Sverige med svältåret 1917, och i flera städer ser vi ökningar runt 1920, men inte så tydligt som jag hade förväntat mig.
Referens
Jean-Pascal Bassino och Pierre van der Eng (2006) "The First East Asian Economic Miracle: Wages and welfare of urban workers in East Asia and Europe, 1880-1938", papper presenterat på XIV International Economic History Congress, Helsinki, Finland, 21-25 August 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar