Jag är med i ett forsknings- och undervisningsprojekt som jämför Sveriges och Brasiliens ekonomiska historia. För att kunna jämföra de två länderna måste man ju kunna något om båda, och jag håller därför på med att läsa på om Brasilien. Dante Aldrighi och Renato Colistete från universitetet i Sao Paulo (USP) har ett långt bokkapitel, nyss publicerat, om ekonomisk tillväxt och strukturomvandling i Brasilien på lång sikt, och det kollar jag på här.
Inte helt olikt Sverige så handlar mycket om diskussionen om ekonomin på 1800-talet om ifall landet hade nån slags exportledd tillväxt, ledd av exporter av råvaror. Medan man i Sverige talar om havre, järn och trävaror, så talar man i Brasilien mycket om kaffe. (Kanske framför allt när forskarna kommer från kaffecentrat Sao Paulo? Aldrighi och Colistete talar väldigt lite om gummi, som produceras i norra delarna av landet.) De konstaterar att det finns lite olika bud om BNP på 1800-talet och hur hög tillväxten var: Furtado (1959) hävdade att BNP/capita stagnerade 1800-1850 och ökade med starka 1.5 procent per år 1850-1900 medan Goldsmith (1986) hävdar att BNP/c ökade med 0.3 procent per år under 1800-talets andra hälft. Contador och Haddad (1975) gör liknande skattningar och Angus Maddison bygger i sitt inflytelserika dataset på Goldsmiths data. Också om hur stor exportsektorn var råder lite olika bud. Enligt Goldsmith låg exportration till BNP runt 16-17 procent från 1850 till 1914, medan Contador och Haddad menar att ration sjönk från 44 procent 1861 till 17 procent 1913. Även med en fallande exportandel kan dock tillväxten vara exportledd. "A successful growth process induced by exports depends on the strength of the linkages and externalities between the export base and other sectors of the economy." (s 5) Aldrighi och Colistete menar att länkarna och lärande-effekterna av kaffet i Brasilien var mycket starka, på invandring, järnvägar, banker, offentlig infrastruktur, jordbruksprodukter för hemmamarknaden, och industrin. Kaffet stod på 1850-talet för 50 procent av exporterna, och på 1890-talet 64 procent. (s 5) De diskuterar också delstaten Sao Paulo lite särskilt utifrån kaffet. Där säger de bl a om den europeiska invandringen som började på 1840-talet och fick verklig fart på 1880-talet att: "The massive European immigration helped to dampen agricultural wages in a time of high growth and exceptionally strong demand for labor (Beiguelman 1968; Hall 1969; Leff 1972; Holloway 1974)." (s 9) De går helhjärtat på linjen att kaffet satte fart på industrin genom att, efter att egentligen inte ha bevisat något sådant, hävda att "Mainly as a result of the rapidly expanding coffee economy, the last decades of the nineteenth century witnessed a substantial increase in industrial development in Brazil." (s 9. Också på s 11 och s 12 finns exempel på att de verkligen vill göra argumentet att kaffeexporter ledde industriella expansionen, utan att egentligen presentera belägg.)
Gómez-Galvarriato och Williamson (2009) har hävdat att Latinamerika avindustrialiserades under 1800-talet eftersom världspriserna utvecklades så att Latinamerika uppmuntrades att satsa helhjärtat på sina jordbruks-exportprodukter, vars terms of trade förbättrades fram till 1870-talet. Från och med 1870-talet, enligt denna analys, så började Latinamerika industrialiseras snabbare, när pristrenderna vänts. (s 7) Aldrighi och Colistete håller inte alls med för Brasiliens del; de visar skattningar av ToT 1850-1940 och menar att de var trendlösa fram till 1913. (När jag kollar på diagrammet tycker jag mig se en ökande trend 1850-1890 och en fallande 1890-1920.)
Som indikatorer på industriell expansion kollar de på maskininvesteringar (som de inte kan mäta direkt, så de använder maskinimporter eftersom maskinerna inte tillverkades i landet) och patentaktivitet. (s 9-13)
I samband med första världskrigets negativa effekt på handeln och den stora depressionen vänder Brasilien sig till protektionism och import-substitution-industrialisering (ISI). (Det är slående att A och C inte kommenterar på politiska regimskiften, såsom revolutionerna/kupperna 1930 och 1937.) Under "the golden age of developmentalism" 1945 till 1980 hade Brasilien mycket stark ekonomisk tillväxt BNP växte med 7.3 procent om året, industriproduktionen med 8.8 procent. (s 14) FDI på 1950-talet och stora utrikeslån från sena 1960-talet var en viktig del av detta, men ledde redan på 1970-talet till inskränkt makroekonomiskt handlingsutrymme, och med 1980-talets höga räntor förstås till en skuldkris och ekonomisk krasch. Under ISI-perioden föll exportandelen till att börja med kraftigt: från runt 18 procent i 1900-talets början till 6 procent 1950. Bara på 1970-talet började den öka igen, efter att exporterna vuxit snabbt från 1960-talet (men då växte ju BNP i samma takt). På 1950-talet stod jordbruksprodukter för 74 procent av exporterna: kaffet ensamt stod för 56 procent. (s 15)
Efterkrigstidens snabba tillväxt i industrin var mycket olik Sveriges samtida episod av snabb industritillväxt, på ett intressant sätt. Låga löner och starka importskydd lät lågproduktiva företag att överleva (s 17) -- i stark kontrast till Sveriges Rehn-Meidner-modell under samma period. A och C menar att teknologiska framsteg inte hindrades, men att industrins heterogenitet ökade: väldigt produktiva företag samsades med väldigt lågproduktiva företag. Arbetsproduktiviteten aggregerat växte starkt: med 8.7 procent om året 1945-60, 2.7 procent på 60-talet, 6.9 procent på 70-talet. (s 18) Bäst var utvecklingen alltså 1945-60 och på 70-talet. van Ark och Timmer (2001) har visat att Brasilien minskade produktivitetsavståndet till USA under perioden, och var på 56 procent av USA:s nivå 1973. På 1980-talet försämrades läget; 1987 var Brasiliens industri på 43 procent av USA:s, och den negativa trenden har fortsatt in på 2000-talet. (s 19) Industrins andel av BNP ökade från 19 procent 1950 till 32 procent 1989. A och C använder en shift-share-analys för att dekomponera produktivitetstillväxten i industrin och kommer fram till att allt och lite till (114 procent) av den positiva tillväxten berodde på produktivitetstillväxt inom sektorer, och att förskjutningar mellan sektorer alltså sänkte den aggregerade produktiviteten med 14 procent. Det var alltså lågproduktiva industribranscher som växte snabbast. (s 20-22)
Från produktivitet går de vidare till löner och unit labor costs (ULCs). ULCs kan definieras:
(wL/VA) (P/E)
där w är medellönen, L antalet arbetare, VA är förädlingsvärdet, P produktprisdeflatorn, och E den nominella valutakursen. Det finns alltså ett samband mellan inkomstfördelning och ULCs. (s 23) Diagrammet nedan visar ULCs såväl som reallönen i inhemsk och utländsk (USD) valuta, 1945-1990.
Vi ser att produktiviteten hela tiden efter 1955 växer snabbare än lönen i inhemsk valuta, vilket torde betyda en kontinuerligt fallande löneandel (i industrin). I USD växer däremot lönen väldigt snabbt på 1970-talet och under 1980-talets andra hälft, vilket tyder på att Brasilien under de episoderna fick konkurrensproblem i utrikeshandel, men pga valutans appreciering snarare än löneökningar. (jfr s 24f)
Efter 1980-talets skuldkris och krasch var inte heller 1990-talet så muntert. Man lyckades 1994 med en valutareform som fick ner inflationen. Men BNP/c växte bara med 0.5 procent 1995-2000. På 2000-talet blev tillväxten bättre, och nådde 2.6 procent per år 2005-2009. (s 26) Industrins andel av ekonomin minskade på 1980-90-2000-talen. Aldrighi och Colistete har detaljerad nationalräkenskapsdata för 1995-2009 och visar att det generellt sett är lågproduktiva sektorer som har vuxit mest. (s 29) Arbetsproduktiviteten ökade med 0.8 procent 1995-2009; i tjänstesektorn, som ökade från 54 till 62 procent av arbetskraften, ökade den bara med 0.1 procent de åren. (s 32) De gör en shift-share-analys också på denna period.
De kollar också på löner och ULCs 1995-2009 och visar återigen att växelkursen varit väldigt viktig för att bestämma variationer i ULCs, som ökade i slutet av 90-talet fram till en devalvering 1999, och ökade igen från och med 2004. (s 36) De menar att löneandelen i princip stod still 1995-2009. (s 37)
De är rätt pessimistiska i sina slutsatser: "Our findings suggest that the performance of manufacturing in Brazil does raise concerns, because of its very low productivity growth and the tendency to currency appreciation that together affect unit labor costs and competitiveness." (s 39) De menar att skattesystemet är ineffektivt, att räntorna är höga och instabiila, och arbetskraften relativt lågutbildad. Utgifterna på forskning och utveckling är liksom investeringarna generellt för låga, säger de.
Referens
Dante Aldrighi och Renato P. Colistete (2013), "Industrial growth and structural change: Brazil in a long-run perspective", WP Department of Economics vid Universitetet i Sao Paulo (USP)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar