Klassformering på 1800-talet

Bild från Wikipedias sida "upper middle class", med bildtexten: "The American upper middle class consists mostly of salaried white collar professionals." 

 

Kocka 1980

Legendaren Jürgen Kocka börjar denna artikel md att konstatera att på 1960-70-talen var social rörlighet socialhistorikernas favoritämne, framför allt i Nordamerika (s 7). I denna "nya socialhistoria" var fokus på datakrävande, kvantitativa studier, "laborious monographs" (s 7). Exempel på detta är Thernstroms (1973) studie av Boston 1880-1970, Katz (1975) om den kanadensiska staden Hamilton i mitten av 1800-talet, paret Griffen (1978) om Poughkeepsie under samma period, och, ett ovanligt tyskt exempel, Crew (1979) om Bochum 1860-1914. (Jfr Söderberg om klass i stadshistoria.) Dessa studier, säger Kocka, är i allmänhet inte så intresserade av klassteori. Syftet med denna artikel är att integrera studierna av social rörlighet med arbetarhistoria. (s 98) Utifrån en lång och kritisk fotnot så utläser jag att Kocka också vill ha in den kvantitativa approachen från "new social history" i arbetarhistoria; han är starkt kritisk mot en approach i den senare där

"concern for the reconstrtuction of workers' perceptions, experiences, and cultures seems to nourish (and be nourished by) a strange anti quantitative and even-which is of course a different thing-an anti-analytical mood, which cannot be expected to be favourable for the study of social mobility. One reads lamentations about the 'cold, abstracting view' which social historians allegedly have when they deal with the labouring poor- about too much 'distance' between the researcher and the concrete experience of human beings who are said to be de-personalized by 'objective' histoncal analysis. Rather we are called up to 'reconstruct plebejan and proletarian everyday reality' (Alltagswirklichkeit) 'from below'; the main instrument to do this job seems to be sympathy." (s 98, n3)

E.P. Thompson åberopas ofta av dessa forskare, säger K, och även om han inte går riktigt så långt så har han ändå sådana tendenser i t ex sitt efterord från 1968 till Making of the English Working Class. Bättre menar Kocka att han är i  Poverty of Theory-boken s 229-242.

Kockas översikt över forskning om social rörlighet under industrialiseringen kan starkt förkortas så här: första vågen av forskare hävdade att såväl geografisk som social rörlighet var mycket stor. Mot dessa argumenterade därefter "pessimister" som menade att sociala rörligheten var lägre. Därefter kom en tredje analys där rörligheten är stor men inte nödvändigt vis uppåt (s 99). Den nya synen hänger ihop med analysen av "protoindustrialisering" (s 100, ref Kriedte et al 1977 och Sewell 1980 om Frankrike). Kocka går därefter över till att återge några nya forskningsresultat som han och kollegor har publicerat på tyska, med lokala studier av social rörlighet på tre platser i Westfalen på 1800-talet: en stor protoindustriell by dit den industriella revolutionen inte riktigt kom, en protoindustriell by som upplevde ind rev, och staden Bielefeld som hade kommersiell och administrativ tradition och även fick fabriker. En slutsats är att den industriella revolutionens effekter på den sociala rörligheten var mycket olika på landet och i staden. En annan poäng är det svåra i att mäte social rörlighet på den tiden, eftersom (a) klassificeringen av yrken till klasser som man kan röra sig "uppåt" eller "neråt" från är aldrig oproblematisk, och (b) vi har föga kunskap om hur klassresenärerna själva upplevde och värderade sin sociala rörlighet. Utan att veta mer om deras mål och preferenser är det svårt att veta om vi ska värdera deras rörlighet som vinster eller förluster (s 103). Kocka säger i alla fall att jordbruksarbetarna i Westfalen hade det riktigt jävligt och snabbt lämnade jordbruket när de fick chansen, så man kan dra slutsatsen att de var lägst i klasschemat.

Därefter går Kocka över till en annan aspekt av relationen mellan social rörlighet och klass: hur social rörlighet spelade roll i klassformeringen (s 104ff). Så här definierar han klassformering:

"the complicated process in which 'economic classes' (multitudes of families and individuals who, due to a common economic position, share structural presuppositions of manifest interests--in other words: latent interests-- in contrast to other latent interests, but nothing else) are transformed into 'social classes', i.e. social groups of families and individuals who, in addition to sharing a common economic position and common latent interests, share a collective identity as members of the class (including common experiences, mutual communication, common symbols, some sort of class consciousness and solidarity), and who form common organizations and develop the propensity for collective action, in contrast to, and conflict with, other classes and, perhaps, the state." (s 104)

Hans klassbegrepp har alltså tre dimensioner (jfr Söderberg.): ekonomisk klass, social klass, och "class in action". (Jfr s 115, även för kritik av EP Thompsons otydlighet om den ekonomiska basen för klasserna i hans bok om den engelska arbetarklassen.) Klasser är relationer, inte ting, och processer, inte saker (s 105). Relationerna mellan de tre dimensionerna är inte unikausala och går inte i en viss kronologi utan det är historikern som måste reda ut hur de såg ut i olika fall (s 105). Han diskuterar också hur andra sociala identiteter kan överskugga klass: nation, yrkesidentitet osv. Vilka identiteter som är relativt viktigare under olika tider och för olika grupper är en empirisk fråga (s 106). För arbetarhistoria ställer K utifrån detta två frågor. 1, blir grupper inom arbetarklassen mer eller mindre lika varandra under olika perioder? 2, hur viktig är "klasslinjen", "the outer boundery of the working class, in structuring social reality?" (s 107) Identifierar arbetare sig som "common people" eller "arbetare"? Approachen är abstrakt och formell säger K och går över till en exemplifiering, med den östtyske historikern Helmut Zwahrs studie av arbetarklassformering i Leipzig 1830--70, Zur Konstituering des Proletariat als Klasse (1978). Zwahr använder kvantativ metod och arkivuppgifter från stadens och kyrkans arkiv för att diskutera social rörlighet, klasshomogenitet i valet av gudföräldrar för barnen osv. Kocka återkommer också här till den egna studien av tre platser i Westfalen. Han tar upp en rad olika faktorer som är svårt att sammanfatta, men en intressant poäng är i alla fall att han lyfter fram att på 1830-40-talen började tyska arbetare använda ordet "Arbeiter" om sig själva, istället för yrkesspecifika titeln (s 112). Efter 1848 blir begreppet också mer specifikt då det bara används för underordnade arbetare, och inte längre för hantverksmästare. (Referensen är till W Conzes artikel "Arbeiter" i den stora antologin Geschichtliche Grundbegriffe, vol 1, 1972.)

I nästa sektion konstaterar Kocka att i den engelska forskningen så är frågan om "arbetararistokratin" stor och historikerna menar att avståndet mellan denna och övriga arbetare inte minskade före 1914 utan tvärtom kanske ökade (Foster 1974 Class Struggle and the Industrial Revolution, Gray Labour Aristorcacy, Crossick An Artisan Elite in Victorian Society; Hobsbawm ger en översikt i "The Aristocracy of Labour Reconsidered".) Tyska studier, såsom Zwahrs av Leipzig och Kockas av Westfalen, har inte funnit någon sådan viktig gräns inom arbetarklassen: där framstår istället skillnaden gentemot de lägre tjänstemännen som mycket viktigare, och växande i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. (s 114)

In Germany the debate on the 'labour aristocracy' was always much weaker, the debate on the issue of the white collar employees (Angestelltenfrage) much stronger than in Britain. Probably a rather clear distinction between blue collar workers (Arbeiter) and white collar employees (Angestetlte) developed earlier in Germany than in Britain while the gulf between an upper stratum of highly skilled manual workers and the rest of the (manual) working class was less manifest in Germany than in Britain. Comparisons of the social vocabulary and the union structures would seem to support this." (s 114)

I slutet av artikeln (s 114-117) återkommer Kocka till definitionen av arbetarklass, och en diskussion av att arbete på 1800-talet inte var "rent" lönearbete. Han anger att han inkluderar lägre tjänstemän i arbetarklassen, men inte hantverksmästare; dessa hävdar han var tydligt motsatta lärlingar och hantverkare redan på 1840-talet, och att detta manifesterade sig bland annat i revolutionen 1848, arbetarrörelsens splittring  i tidiga 1860-talet och strejkvågen i tidiga 1870-talet (s 117). Referenserna här är Meuschs Die Handwerkerbewegung von 1848-1949 (1949) och kapitlet "The break between masters and men" i Volkovs The Rise of Popular Anti-modernism in Germany: The Urban Master Artisans 1873--1896 (1978). Splittringen mellan mästare och gesäller var tidigare och tydligare i Tyskland än i Storbritannien.

Breuilly 1987

Denna artikel av den engelske Tysklandsforskaren John Breuilly fokuserar på den viktigaste västtyske och den viktigaste östtyske forskaren om tysk arbetarhistoria: Jürgen Kocka och Hartmut Zwahr. De två har det gemensamt att de båda vill använda begrepp om klass och teori om klass och samhälle i arbetarhistorisk forskning. Zwahr attackerar historikerna associerade med Werner Conze och publikationsserien "Industrielle Welt"; Zwahr menar att de bara studerar industrialismen, inte kapitalismen, och bara yrken, inte arbetarklassen. (s 534) Vidare så säger Zwahr att de studerar arbetarklass och borgerlighet separat istället för som två delar av samma hierarkiska samhälle (s 535). Likaledes kritiserar den östtyske arbetarhistorikern Kuczynski i en recension av Thompsons The Making of the English Working Class Thompson för att bara studera arbetarklassen och inte borgerligheten. Detta leder enligt Kuczynski antingen till en ensidigt subjektiv forskning, eller till att den enda strukturen man studerar är interna skillnader i arbetarklassen (s 535). Kocka är också kritisk till ett ensidigt fokus på interna skillnader, och riktar sin kritik framför allt mot "vardagshistoriker" och berättande mikrohistoria om subjektiva erfarenheter (s 536). Kocka och Zwahr menar att arbetarklasshistoria måste inkludera ekonomiska strukturer och studera klass både som ett ekonomiskt och socialt fenomen och som agerande grupper. (s 536)

Breuillys artikel är publicerad i sektionen "Forschungsbereiche und Rezensionen" och är en slags forskningsöversikt över tysk arbetarhistoria med fokus på Zwahr och Kocka. Han recenserar en antologi redigerad av Zwahr, och menar att det är Zwahrs egna kapitel som är överlägset bäst och att antologin visar hur isolerad Z är i östtysk arbetarhistoria (s 537). Hos de övriga författarna klagar han bland annat på att de -- förutom Kuczynski -- har dålig koll på andra länder (s 540), och att ingen studerar urban industri (540). Zwahrs största styrka är analysen av arbetarklassens sociala framväxt (halvt demografiskt), medan han har svagheter vad gäller arbetarkultur och även politik och ideologi, där Zwahr är hämmad av DDR-diktaturen och dess propaganda att det finns en "korrekt" arbetarklassideologi, marxismen (543). Breuilly återkommer också till denna brist i sina slutsatser, där han konstaterar att de arbetarhistoriker i DDR som sysslar med rural industri i äldre tid, där inte socialismen fanns som rörelse, inte behöver möta denna politiska komplikation som Zwahr gör (s 551).

Vad gäller Kocka så hävdar Breuilly att dennes underliggande intresse är att förstå framväxten av en politisk arbetarrörelse, som står för frihet demokrati och frigörelse (s 544). Kocka studerar endast kroppsarbetare vilket gör att han missar delar av arbetarklassen såsom kvinnliga kontorsarbetare (s 544f). Kocka hävdar att den sociala rörligheten iinte ökade under 1800-talet medan rörligheten mellan yrken inom arbetarklassen ökade, vilket sammantaget gjorde att "klasslinjen" som skiljelinje ökade i betydelse. (s 545, referens till Kockas Lohnarbeit und Klassenbildung, 1983) Breuilly menar dock att det empiriska underlaget för denna slutsats är bristfälligt. En styrka med Kocka jämfört med Zwahr är att han beaktar arbetarkultur och familjen som plats för klassmedvetande. Han gör också några poänger om språk och klassidentitet, som begreppet "Arbeiter", som kom att beteckna alla arbetare, inte som engelskans "labourer" bara de unskilled och casually employed ( s 547). Kocka visar också att termen "Handwerker" kommer att i Tyskland bara användas om mästare, medan engelskans "craftsman" och "artisan" användes både för mästare och gesäller. "All these points fit in well with kocka's general argument about the growing importance of the wage-labour/working class equation." (547) Breuilly anmärker att också begreppen "Arbeitsnehmer" och "Arbeitsgeber" vore intressanta att analysera; när han lärde sig tyska trodde han först att de orden hade sina motsatta betydelser, med tanke på att man kan säga att arbetaren "ger" sitt arbete till den som anställer honom eller henne. (547) Breuilly säger också att Kockas analys -- till skillnad från s k Begriffsgeschichte -- har styrkan att relatera språket till den objektiva verkligheten. Vad gäller politisk verksamhet fäster Kocka stor vikt för Tysklands del vid perioden 1860--75. (s 548) Han för också en diskussion om vilka arbetargrupper som är mest benägna att organisera sig politiskt. Han hävdar att det är hantverkargrupper som are "subjected increasingly to wage-labour conditions, whther in the workshop, the factory, or the building site" (549). Kocka fäster också vikt vid statens roll i klassformering. I sina slutsatser säger Breuilly att Kocka likt Zwahr i öst har få efterföljare i BRD, och att en anledning kanske är den motsatta till Zwahr: bristen på determinism i Kockas analysschema, där klass kan sönderfalla i en rad olika vagt relaterade fenomen. Hans slutsats är i vilket fall att både Zwahr och Kocka är förebildliga för historiker.

Spohn 1990
Spohns ganska konstiga och pretentiösa essä är framför allt en argumentation för ett E.P. Thompsonskt förhållningssätt till arbetarhistoria, i polemik med marx-weberska modeller som hos Jürgen Kocka. Spohn börjar med att konstatera att arbetarhistoria har vuxit snabbt de senaste tre decennierna (dvs 60-70-80-talen) och att forskningen breddats så att den inte längre mest handlar om arbetarrörelsens politik utan nu lika mycket om ekonomiska, sociala och kulturella aspekter av arbetarklasshistoria. Spohn ser nu på 1980-talet t o m en konvergens mellan jämförande socialhistoria, statsvetenskap och historisk sociologi.

Ett ev de mest ambitiösa forskningsprojekten i denna riktning är antologin redigerad av Ira Katznelson och Aristide Zolberg, Working-Class Formation: 19th Century Patterns in Western Europe and the United States (1986). Jürgen Kocka deltar i denna antologi med ett kapitel om Tyskland och den teoretiska och metodologiska approchen bygger dels på E.P. Thompson kulturmarxistiska perspektiv, dels på Kockas Marx-Weberska perspektiv. (s 76) Enkelt uttryckt är går denna artikel av Spohn ut på att gnälla på att det är för mycket Kocka och för lite Thompson däri. Det han hävdar att de missar är två saker:

"They essentially neglect two cultural-Marxist premises. First, working-class formation cannot be conceived as a direct response of working people to the economic contradictions of capitalism alone, but must be viewed as collective action of the working class that is motivated by the culturally structured experience of the injustice of the social order. Second, working-class formation happens in constant interaction with other classes, the state, and society, not only in structural terms of power, but also in cultural terms of legitimacy." (s 77)

I grund och botten är det alltså kulturella-moraliska aspekter av klass som Spohn hävdar att Kocka och hans följare missar.

Han redogör för Katznelson-Zolbergs approach. Den har fyra nivåer av klassfomering: (1) kapitalistisk ekonomisk struktur. (2) ways of social life. (3) cultural dispositions. (4) collective political actions. Detta liknar Kockas, fast punkterna 2 och 3 hos honom är sammanslagna. Inget deterministiskt förhållande råder mellan de fyra; K-Z kritiserar den gamla marxska klass i sig - klass för sig-modellen. Spohns kritik -- som inte är övertygande utan mest framstår som gnäll -- är dock att han tycker att det fortfarande är för ekonomiskt deterministiskt och för strukturellt (s 78f). Så här förklarar han sin idol Thompsons approach:

"Thompson also analyzes, albeit with a differing emphasis, all four levels of working-class formation in England in its initial phase from 1792 to 1832: the economic situation of working people, their ways of life, their dispositions and culture, as well as their political orientations and actions. Correspondingly, Thompson also presupposes a holistic class notion that differentiates between various dimensions of class. The crucial point, however, is that he analyzes these dimensions not as structural levels, but from the perspective of how these structures are experienced by working people and how they act collectively within these experienced structures in class ways. And both experience and agency are culturally mediated." (s 81)

T börjar inte med proletarisering utan med "poltiical and cultural plebeian traditions", som ledde till klassidentitet. (s 81) Spohn hävdar att "culture should not be reduced to one structural level. Instead, it should be conceptualized as constitutive for both the process of workingclass formation and its mutual interaction with its institutional environment." (s 83) Vilket framstår som lika reducerande och dumt som den ortodoxa materialism som Thompson, Kocka m fl tagit avstånd ifrån. Kulturens primat i stället för ekonomins -- på vilket sätt blir det bättre? Detta återkommer också i Spohns kritik av Kocka där han klagar på att hos Kocka blir det moralisk-kulturella "bara" en nivå av klassformering istället för "constitutive for it". (s 84)

Han har en intressant redogörelse för Zolbergs jämförelse mellan arbetarklassen i Tyskland och Storbritannien på 1800-talet:

"According to Zolberg, the British pattern of working-class formation in the second half of the nineteenth century was characterized by a specific combination of a militant class identity on the cultural level and a moderate 'lib-lab' orientation on the political one. In contrast, the German pattern showed a more moderate class identity at the cultural level together with an overarching class organization on the political one, limited only by the influence of the Catholic church." (s 86)

Och Zolbergs förklaring till skillnaden:

"First, the long organic process of capitalist industrialization in Britain created a growing working-class identity based predominantly on a radical craft union tradition of independent artisans; whereas in the German case the belated but rapid and crisis-prone process of capitalist industrialization moved the guild tradition of artisans and the foundation of industrial unions closer together promoting a more comprehensive working-class identity. Second, in the British case the gradual extensions of workers’ rights, supported by a strong and confident middle class, integrated the working class into the liberal political system; whereas in Germany the repressive authoritarian state, accompanied by a weak middle-class liberalism, provoked the working people to move toward a fundamentalist-Marxist opposition, albeit based on a moderate-reformist program. Finally, in the German case religion played an important role in setting limits to a socialist working-class identity." (s 86f)

Spohn är här kritisk mot en för onyanserad analys av religionens roll, och mot en brist på analys av kapitalismens legitimitet i de två samhällena (s 87). Det som Spohn eftersöker här verkar dock vara exakt det som Zolberg enligt redovisningen redan gjort. (s 88)

Archer och Blau 1993
Detta är en artikel i Annual Review of Sociology så en forskningsöversikt, i detta fallet om medelklassens formering i USA på 1800-talet. Den är egentligen inte särskilt kul, vilket kanske beror på att forskningsläget var ganska dåligt, eller på att presentationen är svag här. De framställer i alla fall inte forskningen som så kul; i början säger de att makrosociologi använt en tvåklassmodell (arbetare+kapitalister) där det inte funnits någon medelklass, medan socialhistoriker fokuserat på specifika årtionden och yrkesgrupper och inte heller de forskat om någon medelklass. (s 17) Archer och Blau argumenterar för att det faktiskt fanns en medelklass på 1800-talet, om än heterogen, så då är det ju lite trist att perspektiven de lyfter fram är negativa på den punkten.. Deras översikt över makrosociologisk teori är riktigt konstig: de hävdar att de två teorier som applicerats på klass i USA:s 1800-tal är postindustrialism (!) och marxism och att båda hävdat att medelklassen var på väg att försvinna i ett polariserande klassamhälle! (s 19) Så alla marxistiska socialhistoriker i USA har alltså varit kautskyaner? (Jfr Burris 1986.) Det låter osannolikt, och jag begriper inte riktigt varför Archer och Blau väljer att över huvud taget presentera så irrelevanta perspektiv. För sedan säger de att det finns en hel radda historisk forskning som visar att småborgerligheten inte alls var på väg att försvinna (Bechhofer och Elliot 1985, Blackbourn 1985, Bland et al 1978, Clegg et al 1986, osv); varför inte då i stället diskutera de teoretiska och analytiska perspektiven där? (s 20)

Mer intressant blir det när de går vidare till att diskutera fyra litteraturer om medelklassen på 1800-talet, fyra litteraturer om varsitt "occupational stratum". Den första fokuserar på hantverkare (artisans) i 1800-talets första hälft (Blumin 1989, Dawley 1976, Griffen och Griffen 1978, Hirsch 1978, Wilentz 1984, m fl). Den andra kollar på den "gamla medelklassen", entreprenörer inom försäljning (Bruchey 1980, DEcker 1978). Den tredje kollar på "nya" "nonmanual wage-earning middle class of clerical, technical, and managerial workers which emerged at the end of the nineteenth century (Bell 1973, Blumberg 1980, Braverman 1974, Dahrendorf 1959, Giddens 1979, Kaelbe 1981, Kocka 1980, Whyte 1956, Wright 1979)." (s 21). Den fjärde kollar på småborgerligheten, "lower middle class of petty business owners, which persisted throughout the nineteenth century" (Bluestone 1991, Bechhofer och Eliot 1985, osv). Jag tycker att det är lite otydligt vad som är skillnaden mellan grupp 2 och grupp 4... Archer och Blaus argument är i alla fall: "We argue here that these occupational strata do not compose distinct middle classes or entities, but rather reveal a middle class characterized by heterogeneity and a historically shifting social composition." (s 21) Bara Blumin (1989) har studerat när ett medelklass-klassmedvetande utvecklades; han  hävdar att det skedde 1830-60 då den gamla "middling sorts" blev till en "medelklass". (s 22)

De diskuterar "ny socialhistoria", och börjar med kvantitativa community studies, och för- och nackdelar med denna approach. (s 23) De konstaterar att perspektivet utifrån denna kan bli fragmenterat. (s 24) De diskuterar också litteratur om geografisk rörlighet, boendesegregation och "suburbanization". (s 25f) Nästa ämne är entreprenörer och lönearbetares roll i medelklassen och med referens till Blumin (1989) säger de att distinktionen mellan "manual" och "non-manual" arbete blev viktigare på 1800-talet. (s 26) Tjänstemännen blev viktigare i medelklassen (jfr s 29)medan hantverkarna ofta deklasserades:

"If artisans were dominant in defining the "middling sorts" in the first part of the century, then their decline is central to understanding subsequent middle-class formation. A large literature exists on the proletarianizationo f artisans.T he preponderanceo f historicale vidence suggests that work opportunities in traditional craft occupations were dwindling throughout the nineteenth century. With industrialization, much of artisans' work could be mechanized or parceled out to less-skilled workers. Even when they remained self-employed as master craftsmen, the content, skill level, and relative socioeconomic rewards of skilled work declined in many industries (Blumin 1989, Hirsch 1978, Katz 1975, Bruchey 1980, Griffen & Griffen 1978). Artisan-proprietorws ho maintainedt heir status as master craftsmen in the early industrial period remained at a greater risk than retailers and nonmanual business owners of falling into the manual working class (Archer 1993). Master artisans who became skilled laborers experienced an employment status shift which most likely constituted downward mobility in income, social status, and work autonomy (Blumin 1989)." (s 27)

Efter att ha diskuterat medelklassens skiftande sammansättnign diskuterar de medelklassens ideologi och kultur; de hävdar att trots mångfalden i denna klass, så växte ändå en homogen ideologi fram. De beskriver denna med begrepp som "deep-rooted commitment to simplicity in American life" (som gjorde det relativt enkelt att kulturellt sett smälta in i medelklassen), "distrust of elite traditions", "drive for refinement in the years after the Civil War" (s 31), "spirit of volonteerism" (s 32) och att "consumerism became a means of status competititon and a therapeutic quest for self-fulfillment and gratification" (s 32). Bland arenorna för medelklasskultur radar de upp "the department store, vaudeville, public theaters, newspapers, new forms of city transit, city parks, spectator sports, city festivals, traveling exhibits, and, later, the cinema" (s 33). Överproduktionen av och tillgängligheten till billiga kläder och "housewares" blev viktigt för manifestationen av medelklassidentitet. Vad gäller medelklassvärderingar radar de upp:

"individualism and achievement, privacy, familism, consumerism, and conventionality (Bell 1976, Bellah et al, 1985, Gans 1988). Interestingly, scholars of the nineteenth-centurym iddle class (for example, Williams 1961) stress instead the importance of growing tolerance, and equalitarian and collectivist values." (s 34)

Och så här sammanfattar de till slut artikeln:

"The thesis argued here is that the social composition of the middle class varied over time. Skilled artisans and merchants comprised the earliest middle class. Over the course of the century, small business owners such as retailers and the petite bourgeoisie played a more important role, and at the end of the century, with the development of managerial capitalism, the middle class encompassed a more diverse grouping that included clerical, technical, and managerial workers as well as entrepreneurs and retailers. Because of both high rates of geographic mobility, which fostered interoccupational and inter-ethnic contact, and improving economic conditions and upward mobility, a distinctive middle-class culture emerged, evident in social institutions such as schools, newspapers, leisure activities, and the family. These social institutions helped to shape-and were shaped by-codes of etiquette, public behavior, manners, and distinctive middle-class values. The importance of these institutions and the new urban culture for modulating the great differences among occupational, ethnic, and religious groups should not be underestimated." (s 35f)

Barry 1994

Detta är en mäktig kvadrupelrecension på 14 sidor, där den tidigmoderne historikern Jonathan Barry, som forskat om medelklassen/"the middling sorts" ca 1500-1800, recenserar fyra böcker om medelklassen på 1800-talet: P.M. Pilbeams The Middle Classes in Europe 1789--1914: France, Germany, Italy and Russia (1990); T. Koditscheks Class Formation and Urban Industrial Society: Bradford 1750--1850 (1990); R.J. Morris Class, Sect and Party: The Making of the British Middle Class, Leeds, 1820--1850 (1990); och S.M. Blumins The Emergence of the Middle Class: Social Experience in the American City, 1760--1900 (1990). Barry börjar med att konstatera just att alla fyra böcker fokuserar på 1800-talet, och att han vill diskutera deras påståenden om "emergence", "formation" och "making" av medelklassen under detta århundrade, och etablera en saknad dialog mellan socialhistoriker för perioden före 1780, och modernhistorikerna. (s 194)

Den största skillnaden i perspektiv bland de fyra är mellan Pilbeam och Koditschek. För Koditschek är klassformering på 1800-talet i första hand en fråga om urbanisering och industrialisering med företagare och arbetare i städer som Bradford. Pilbeam placerar däremot i sin studie staten i centrum, med ljus på

"the professional, bureaucratic and military com- ponents of the middle classes and on their educational and political aspirations. The diversity of experience across four countries, and of different groups within each middle class, lies at the heart of Pilbeam's message, and this diversity is seen to rest more on political than on economic conditions. Her work is thus consistently revisionist, drawing deeply on the critique of Marxist interpretations of the French Revolution as a bourgeois revolution; central to much of her book is the notion of a division between upper and lower middle classes. The upper middle classes formed part of an elite of notables having more in common with the landed classes than with their inferiors, and it is on this upward relationship that her interests focus. The lower middle classes are discussed mainly in order to illustrate the gulf between them and the middle classes proper, rather than as a group in their own right or in relation to those above or below them.
By contrast, Koditschek's concern is almost exclusively with the dialectic between the middle and working class, in which each helped to form the other. It offers a sustained and in many ways magnificent post-revisionist defence of both Marx and, to a large extent, E. P. Thompson. Yet Koditschek differs from Thompson not only in his emphasis on the need to understand the middle classes as well as the working classes, but also in playing down the role of the state in class relations." (s 195)

Enligt Koditschek är moderna konjunkturcykler nödvändiga för utvecklandet av ett modernt medelklass-klassmedvetande, och medelklassmedvetandet under det viktorianska perioden är därför i hans story utpräglat industriellt, med föga koppling tillbaka till tidigare medelklassideologier (s 197). Barry är implicit kritisk mot detta och mer uttalat kritisk mot att Koditschek med sitt fokus på klasskonflikt som generatorn för klassmedvetande missar kopplingarna tillbaka såväl som den lägre medelklassen. Paradoxalt nog, säger Barry, stödjer därför implicit Pilbeam och Koditscheks i övrigt väldigt olika perspektiv samma syn på tidigmoderna klasstrukturen, nämligen en tvåklassmodell där den övre borgerligheten ses som en del av eliten och den lägre medelklassen ignoreras (s 198).

Böckerna av R.J. Morris och S. Blumin är bättre på att visa hur övre och lägre medelklass interagerade, och hur de var kopplade till tidigare skeenden. Morris studerar Leeds 1820 till 1850 och är enig med Koditschek om att dessa var centrala decennier i "the making of the British middle class", men likt Pilbeam fokuserar han på politik, inte ekonomi. I Morris story leds medelklassen av "merchants and professional men", inte av industrialister, och han ifrågasätter hur viktigt laissez faire-individualism var för medelklassideologi. Som hans titel säger så är "sect and party" med lika mycket som klass i hans framställning och hans story om växande enhet mellan övre och lägre medelklass handlar mycket om deltagandet i frivilligorganisationer (s 198). Hans klassperspektiv handlar mer om distinktion genom konsumtion än om kamp om produktionsmedlen (s 199). Barry är dock inte övertygad om Morris argument att frivilligorganisationerna växte till sig rejält efter 1820 (efter att ha startat runt 1780); han pekar på liknande organisationer tillbaka till 1600-1700-talen, och de är då kanske snarare ett cykliskt än ett linjärt fenomen (s 199f)

Blumins studerar övergången från "middling sort" till medelklass i städer i USA. Barry menar att hans bok är bra på (1) relationen mellan "manual" och "non-manual" arbete, och (2) "changing social space of the city"; Blumin är intresserad av den förortsboende medelklassens framväxt (s 201). Enligt Blumin saknade "the middling sorts" klassmedvetande före 1800 eftersom de identifierade sig med sitt yrke, inte någon klass. Under 1800-talet blir tjänstemännen (non-manual workers) med högre löner och större karriärmöjligheter än arbetarna allt fler och viktigare som komponent av medelklassen (s 202). Barry ifrågasätter några av Blumins kategoriseringar av medelklassen, som Barry menar är specifika för nordöstra USA som Blumin studerar. En sådan sak är Blumins argument om den förändrande sociogeografin i städerna; han hävdar att medelklass och arbetarklass blir mer åtskilda under perioden, också vad gäller lägenhet mot gatan--lägenhet mot gården och liknande skillnader. Detta hade redan skett i Storbritanniens städer 1820, säger Barry (s 204). Vidare så säger Blumin att den merkantila eliten är en separat grupp utanför medelklassen, och i de städer som han studerar fanns ingen jordägande elit. Detta säger Barry är typiskt för nordöstra USA men inte giltigt för södra USA eller Europa. Ett tredje problem är Blumins argument att den medelklass som han studerar höll på att vittra bort redan 1880, framför allt genom proletarisering av tjänstemannayrken, men att dess ideologi hade segrat i USA (s 205f). Denna ideologiska seger uppnåddes inte genom klassmässig organisering, säger Blumin, utan på annan väg; detta är analogt, påpekar Barry, till tesen om borgerlighetens särskilt svaga ställning i Tyskland (Blackbourn och Eley, The Peculiarities of German History, 1984) och Earles tes (Making of the English Middle Class) om att politiskt engagemang i Londons bourgeoisie i det tidiga 1700-talet ("Augustan England") sågs som antitetiskt till medelklassvärderingar. "Once again, therefore, we are brought back to the problem of the political expression of class interests." (s 206)

I sina slutsatser argumenterar Barry för att synen att medelklassen "uppstår" runt 1800 bör överges tillförmån för ett perspektiv som inkluderar kontinuitet och cykliska förändringar (s 208).

Referenser

Archer och Blau (1993) "Class formation in 19th century America: the case of the middle class", Annual Review of Sociology.

Barry, John (1994) "Review article: The making of the middle class?", Past and Present.

Breuilly, John (1987) "The making of the German working class", Archiv für Sozialgeschichte.

Kocka, Jürgen (1980) "The study of social mobility and the formation of the working class", Le Mouvement social.

Spohn, Wilfried (1990) "Toward a historical sociology of working-class formation", Critical Sociology.