Belåning, finanskriser och recessioner sedan 1870

Jag har tidigare bloggat om det växande intresset för makroekonomisk och finansiell historia apropå Schularick och Taylors (2012) paper om finanssektorns expansion och effekt på realekonomins volatilitet (dämpad av penningpolitiken) sedan 1870. Schularick och Taylor är produktiva forskare och detta inlägg ska handla om ett paper som de och Òscar Jordà (UC Davis) publicerade med NBER 2011.

Detta paper börjar: "Almost all major landmark events in modern macroeconomic history have been associated with a financial crisis." Många forskare har identifierat överbelåning, som Tobin (1989) i sin recension av Minskys bok Stabilizing an Unstable Economy, kallar "the Achilles heel of capitalism", som den avgörande faktorn. Och det är då en historisk otur att just när den gigantiska finanskrisen slog till 2008, var det i en tid då uppmärksamheten för hur finanssektorn påverkar den reala ekonomin "had dwindled to the point where it no longer played a central role in macroeconomic thinking". (s 1) Reinhart och Rogoff (2009) har lagt fram en rad tidsserier för offentlig skuld/statsskuld; detta paper lägger fram data för den privata skuldnivån. "Just as Reinhart and Rogoff (2009ab) have cataloged in panel data the history of public-sector debt and its links to crises and economic performance, we examine how private bank lending may contribute to economic instability by drawing on a new panel database of private bank credit creation (Schularick and Taylor 2012)." (s 1) Deras resultat visar att kreditnivåns utveckling påverkar konjunkturcykeln; detta ser de som ett första steg till att besvara den viktiga makroekonomiska frågan ifall belåningsgraden bara är ett epifenomen. Makromodeller som inte har med banker och finanssektorn kan alltså vara otillräckliga.

De data som används i detta paper är de som läggs fram i pappret från 2009. De konstruerar ett mått på "excess credit" från föregående boom, som är förändringstakten i "aggregate bank credit (domestic bank loans to the nonfinancial sector) relative to GDP, relative to its mean, from previous trough to peak" (s 5). Denna oberoende variabel relateras till outputfall i recessionen och återhämtningsfaser upp till fem år långa. De använder också en mer formell metod utifrån Jordà (2005) som relaterar excess credit till 7 makroekonomiska variabler.

Referens

Jordà, Òscar Moritz HP. Schularick, and Alan M. Taylor (2011) "When Credit Bites Back: Leverage, Business Cycles, and Crises", NBER Working Paper No. 17621. November 2011, Revised October 2012. Senare publicerat i Journal of Credit, Money and Banking.