Teorier om klass i stadshistoria

Ekonomisk-historikern Johan Söderberg börjar sin artikel om "Teorier om klass i stadshistoria" med att säga att teoribildningen om klass i stadshistoria är förvånansvärt underutvecklad (s 19). Han hävdar att klassteorin är mer utvecklad i agrarhistoria, och förklarar detta med att agrarsamhällena "upplevt tillspetsade klasskonflikter och social revolution i helt annan skala" än vad städerna gjort, vilket väckt forskarnas intresse.

De två stora klassteoretikerna Marx och Weber har endast i låg utsträckning använts i stadshistoria, säger Söderberg. Weber har fått ett bredare men tunt genomslag t ex genom urbansociologen Lloyd Warner som ensidigt fokuserade på status-aspekten av klass, medan Söderberg pekar på att Webers klassbegrepp i själva verket var mer mångfasetterat -- med mer ekonomi -- än vad många "weberianer" antyder (s 20). Vad gäller Weber så menar Söderberg att han inkorporerade Marx ekonomiska dimension om ägande, men tillförde en differentiering bland de icke-ägande, mellan de mest "negativt pribilegierade" medan andra löntagargrupper besitter "marknadsföringsbara färdigheter" som ökar deras ekonomiska möjligheter och inkomster. På grund av detta måste man räkna med en rad "medelklasser" mellan de egendomsägande och de "negativt privilegierade", säger Söderberg (s 21). Jämte status har också social rörlighet från Webers klassbegrepp fått en del plats i urbanhistria, t ex i Stephen Thernstroms Poverty and progress: social mobility in a nineteenth century city från 1964, som stimulerade en hel generation amerikanska urbanhistoriker att mödosamt samla in individdata från städer för att studera social rörlighet.

Södeberg ägnar ganska mycket uppmärksamhet åt en av allt att döma rätt dålig studie av  Michael B Katz i Journal of Interdisciplinary History från 1981. Katz vill visa att klass är en mer användbar analyskategori än yrke och använder en bisarr tvåklassmodell med arbetarklass contra företagare, där han i "företagar"klassen också räknar in affärsanställda, offentligt anställda och hantverksmästare. För staden Hamilton 1871 visar Katz att klass med denna operationalisering kan förklara 18 procent av variationen i ägande-värde, medan en yrkes-operationalisering med 16 yrkesgrupper kan förklara 24 procent. Hans klass-förklaring framstår alltså som ytterst svag, om än sparsam. Söderberg konstaterar också att Katz endimensionella klassdefinition är överförenklad. Hans kvantitativa result med variansanalys liknar de som andra fått fram med samma metod: Stuart Blumin förklarar för Philadelphia 1860 17 procent av variationen i förmögenhet med yrke, och Allan Kulikoff förklarar för Boston 1790 19 procent i förmögenhet med en yrkesvariabel. Förklaringsvärdet är alltså lågt både med klass och yrke så det finns en stor spridning inom yrken. Söderberg påpekar också att det från en teoretisk synpunkt inte är givet att man kan se yrke eller klass som en oberoende variabel med förmögenhet som en beroende variabel: snarare så bör de ses som dimensioner av samma sak (s 23).

Det behövs alltså en flerdimensionell klassmodell. Men inte i formen av att sammanväga ett antal indikatorer till ett enda index, som Diedrich Saalfeld (1977) gör med skattebelopp, yrke, tjänstefolks- och fastighetsinnehav i sin studie av Göttingen 1760--1860 (s 24). R S Neale i sin bok Class in English History 1680--1850 (Oxford 1981) har ett klassbegrepp med två dimensioner. Den första är en dahrendorfsk auktoritetsdimension "som tar fasta på relationer mellan människor präglade av auktoritet eller underordnande". Den andra dimensionen kallar han "något svävande" social stratifiering, och den bygger på mätbara komponenter om inkomst, förmögenhet och utbildning. Modellen ska fånga viktiga drag i England ca 1800. Neale får med denna uppdelning två arbetarklasser: arbetarklass A som är sammansatt av fabriks- och hemindustriarbetare (utom flertalet kvinnor) och en arbetarklass B bestående av bl a jordbruksarbetare och tjänstefolk. De skiljer sig åt på auktoritetsdimensionen: arbetarklass A utmanar den existerande auktoritetsstrukturen medan B-kategorin har en attityd mera präglad av deferens (s 25). Neals modell är för makronivå och inte för att kunna indela individer i en klass eller annan; auktoritetsvariabeln är svår att mäta. John Foster  (1974) vill i sin studie av Oldham å andra sidan räkna in klassmedvetande som en viktig dimension och hans studie kommer då att fokuseras på arbetarledare snarare än arbetarklassen. "En större begreppsmässig reda, och samtidigt en bättre annpassning till de möjligheter de historiska källorna vnligen erbjuder, finner vi hos den västtyske socialhistorikern Jürgen Kocka. Kocka är samtidigt den historiker som kommit längst i att precisera en webersk insats." (s 25) Kockas (1980, i Mouvement Social) klassbegrepp har tre dimensioner. (1) klass som att ha en gemensak ekonomisk position och gemensamma latenta intressen, oavsett om dessa artikuleras eller inte. (2) en gemensam social identitet. (3) "class in action". "Kocka betonar att han inte räknar med några entydiga kausala effekter från en dimension till en annan och inte heller med någon bestämd kronologisk sekvens. Snarare är det en utmaning för historikern att utforska de sätt på vilka de tre dimensionerna växelverkar." (s 26) 

Söderberg är mycket positiv till Kockas tredimensionella klassbegrepp, men fokuserar i resten av artikeln på den första dimensionen, ekonomisk klass. Han börjar denna diskussion med att utifrån forskningen om dualekonomer och segmenterade arbetsmarkander problematisera det vanliga antagandet i yrkes-klass-forskningen att det inte finns några viktigare sociala skiljelinjer inom yrken (s 27ff). Segmenterade arbetsmarknader var en stor forskningsinriktning på 70-80-talen och Söderberg diskuterar en del varianter, varav den mest intressanta är Richard Edwards tredelade modell med en underodnad primär arbetsmarknad, en oberoende primär arbetsmarknad och en sekundär arbetsmarknad (s 29). Wolfram Fischer visar med sin studie av tyska fabriker mellan 1780 och 1850 att det fanns stora skillnader i lön inom samma bransch och yrke beroende på fabriksstorlek m m (s 30). Därefter går Söderberg över till att diskutera vad urbanhistoriker kan lära sig av agrarhistoriker om klass. Diskussionen här fokuserar på livscykeln, geografisk och social rörlighet, och kön.

Referens

Johan Söderberg (1988) "Teorier om klass i stadshistoria" (pdf), Scandia s 19--38.