Politisk demokrati kräver en rad egenskaper som historiskt sett vuxit fram i olika takt i olika länder: rösträtt, valhemlighet, meningsfull konkurrens om regeringen, medborgerliga rättigheter, territoriell suveränitet osv. I Storbritannien fanns regeringens beroende av den lagstiftande församlingen redan på 1780-talet och demokratiseringsprocessen därefter handlade framför allt om att utvidga rösträtten. I Tyskland introducerade Bismarck universell manlig rösträtt 1871, men ett viktigt steg för demokratiseringen var att öka den verkställande maktens avhängighet av den lagstiftande församlingen. I Norge inträffade på 1870-talet och början av 1880-talet en politisk kris kring tre dimensioner av demokratisering samtidigt: (a) utvidgad rösträtt, (b) att stärka parlamentet mot den icke valda kungen och det kabinett som han utsåg, och (c) att stärka det norska självstyret kontra det svenska styret över Norge. Laura Bronner och Øyvind Søraas Skorge från LSE har skrivit ett nytt paper om krisen på 1870-80-talen, och hävdar med referens till Rokkan att det i slutet av 1870-talet gick så långt att Norge var nära ett inbördeskrig, medan krisen redan 1884 var löst och landet stabilt. De studerar utvecklingen mellan 1873 och 1884; deras vidare projekt studerar flera dimensioner, men det paper jag skriver om här fokuserar på dimensionen utvidgning av rösträtten.
Konstitutionen från 1814 var liberal för sin tid och gav rösträtt till män över 25 som var ämbetsmän, självägande bönder, torpare (leaseholders), urbana egendomsägare, handelsmän och hantverkare. Ungefär 10 procent av befolkningen hade därmed rösträtt. Andelen med rösträtt sjönk över tid då andelen självägande bönder minskade och andelen icke-ägande jordbrukare ökade, men begränsningarna av rösträtten utmanades före 1870-talet bara 1851. På 70-talet kom en ny intensitet i frågan och tre typer av reformer diskuterades: (a) alla skattebetalare får rösträtt oavsett hur mycket skatt man betalar, (b) en reform där man måste betala skatt samt tjäna mer än en viss gräns, och (c) klassförslag som skulle ge rösträtt åt vissa yrken. Reformen som genomfördes 1884 var av typ b, med ett inkomstkrav på 800 NOK i städerna och 500 på landsbygden.
Bronner och Skorge utgår från teorier som pekar på fyra variabler som viktiga för demokratisering. Den första är ojämlikhet i jordägande: Ademoglu och Robinson (2000, 2006) och Boix (2003) ser demokratisering som en process där de fattiga som inte har rösträtt kräver sådan för att kunna genomföra ekonomisk omfördelning, och de besuttna klasserna går med på sådana reformer om hotet om revolution är för stort. Boix visar att jordägande-ojämlikhet är negativt korrelerat med demokratisering; Przeworski (2009) menar däremot att den ojämlikheten bara är negativt korrelerad med könsrelaterad rösträttsutvidgning, inte klassrelaterad, otippat nog. Ansell och Samuels (2010) förespråkar en annan teori om demokratisering, där den genomförs av besuttna eliter för att hindra okontrollerade regeringar från att balla ur, men teoretiserar också att jordägande-ojämlikhet är negativt korrelerad med demokratisering, och finner stöd för detta både på nationell och sub-nationell nivå, det senare i MP:s röstning om utvidgad kvinnlig rösträtt i Storbritannien 1884. Olikt Boix (2003) som teoretiserar ett linjärt förhållande mellan ojämlikhet och demokratisering, är förhållandet hos Acemoglu och Robinson (2003, 2006) U-format: demokratisering är osannolikt med låg ojämlikhet, då de fattiga inte pressar på för reformer (...), och med hög ojämlikhet, då eliternas kostnad för repression är mindre än kostnaden för demokratisering. Ziblatt (2008) som studerat parlamentarikers röstning om rösträttsutvidgning i Preussen 1912, menar däremot att förhållandet är kubiskt: parlamentariker i de mest jämlika valdistrikten är mest benägna att rösta för utvidgning; när ojämlikheten ökar är stödet konstant, och faller sedan i de mest ojämlika distrikten. Winther (2007) visar i en mastersuppsats att norska parlamentariker på 1880-talet oroade sig för att rösträttsutvidgning skulle leda till ekonomisk utjämning och styre av "oförtjänta" landlösa. Parlamentarikerna var också välinformerade om hur de olika förslagen på rösträttsreform skulle falla ut, då Statistiska centralbyrån 1877 producerade en rapport om detta. Utifrån denna litteratur gör Bronner och Skorge två hypoteser:
H1(a): The probability of voting in favor of taxation and combination suffrage proposals decreases with increasing inequality (the Boix hypothesis).
H1(b): The probability of voting in favor of taxation and combination suffrage proposals is highest at medium levels of inequality (the Acemoglu and Robinson hypothesis).
Den andra faktorn som diskuteras är "asset mobility". Både Boix (2003) och Acemoglu och Robinson (2000, 2006) menar att jordägare skadas mer av demokratisering än de som äger industrikapital eller humankapital, då de senare typerna av kapital är mer rörliga och kan komma undan demokratiskt stiftade regler. I Norge var det dock så att de flesta industrier handlade om trä eller skepp och var starkt knutna till jord och plats, så Bronner och Skorge gör hypotesen (#2) att parlamentariker som ägde jord eller fabriker var mindre benägna än andra att rösta för reformer av typerna a eller b, dvs de mer inkluderande typerna.
Den tredje faktorn är yrke. Här presenteras en rad hypoteser. De två första handlar om småbönder, som i Norge ovanligt nog hade rösträtt på denna tid. Bronner och Skorge gör hypotesen att småbönder, vilket de inte verkar ha något direkt mått på utan proxar med "jordägare från mer jämlika regioner", är mer benägna att rösta för rösträttsreformer av typ b, meden jordägare från mer ojämlika regioner är mer benägna att rösta mot dem. Vidare så menar de med Jens Arup Seip (1974) att Norge från 1840-talet till 1870-talet var en "ämbetsmannaregim" -- till skillnad från andra länder hade ju inte Norge någon adel -- och att det var denna regim som på 1870-talet utmanades av VEnstre och dess ledare Sverdrup. De gör hypotesen (#4) att parlamentariker som är ämbetsmän är mindre benägna att rösta för de mer inkluderande rösträttsreformalternativen (a eller b). Vidare så innehöll Stortinget två grupper som var varken jordägare, kapitalägare eller ämbetsmän. Dessa var lärare eller "professionals", vilket mestadels betydde jurister eller läkare. Den internationella litteraturen säger inte mycket om dessa yrkesgrupper men Bronner och Skorge gör hypotesen (#5) att de var för de mer inkluderande rösträttsreformalternativen (a eller b) eftersom yrkes-definierade reformer skulle ha exkluderat deras yrken.
Den tredje faktorn kommer ur den "other major line of thinking that has been used to explain 19th century European democratization" -- utöver ojämlikhetsapproachen -- nämligen en som fokuserar på partikonkurrens. Forskarna i denna inriktning menar att parlamentariker utvidgade rösträtten strategiskt, till de grupper som parlamentarikerna räknade med att kunna få röster ifrån (Himmelfarb 1966, Collier 1999). Collier (1999: 66-69) argumenterar t ex att Venstre 1884 utvidgade rösträtten eftersom de räknade med att få röster från arbetarklassväljare. Winther (2007) menar att rösträttsalternativet c skulle gynna den parlamentariska grupp som 1884 blev till Høyre (och som i hög grad bestod av ämbetsmän), medan alternativen a och b förväntades gynna Venstre. Utifrån detta gör Bronner och Skorge hypotesen (#6) att Venstreledamoter äer mer benägna än andra att rösta för rösträttsutvidgningar. (s 9)
Bronner och Skorges data på jordägande-ojämlikhet kommer från SSB:s rapport Tabeller Vedrørende de Faste Eiendomme i Aarene 1870-1875 från 1880. Utifrån statistik där räknar de fram gini-koefficienter för jordägande år 1865 i 17 av 19 län; ginin varierar mellan 0.39 och 0.57.
De menar att län och valdistrikt i huvudsak sammanföll, med ett undantag: valdistrikten var uppdelade i urbana och rurala. Data om Stortingsrepresentanterna kommer från Norwegian Social Science Data Service, som har data för ledamöterna tillbaka till Stortingets skapande 1814. De har yrkesuppgifter men tyvärr inte uppgifter om jordägarnas storlek -- i själva verket är det ju en grundläggande fråga om huruvida de var småbönder eller godsägare. Istället interagerar Bronner och Skorge jordägare-dummyn med ginin för deras hemregion; en inte särskilt bekväm lösning: det är ju uppenbart att även företrädare från regioner med större jordägandeojämlikhet kan vara småbönder, och tvärtom (s 13). De konstaterar också i en fotnot i slutsatserna (n16, s 24) denna brist och säger att de ska försöka förbättra måttet på gårdstorlek till kommande papers. De har med grad av industrialisering samt dummy för urbana valkretsar som kontrollvariabler.
De beroende variablerna är hur ledamöterna röstat i 13 olika rösträttsförslag i Stortinget mellan 1873 och 1884. 8 av dem röstades ner omedelbart, 3 fick en majoritet och 2 fick en supermajoritet. Men bara den sista genomfördes: under konstitutionen från 1814 så skulle ett lagförslag som röstats igenom sanktioneras av kungen och om han inte sanktionerade det krävdes en omröstning till.
I deras regressioner använder de en "hierarchical logistic generalized additive model (GAM)", implementerat i paketet gamm4 till statistikprogrammet R. Regressionerna handlar (a) om skattebaserade rösträttsreformer, (b) kombinationsbaserade reformer, och (c) yrkesbaserade reformer. Mer ojämlikhet gör, i enlighet med teorin (särskilt Boix med den linjära formen) ledamöterna mer benägna att rösta mot förslag av typerna a eller b och för förslag av typ c. Likaså är ledamöter från Venstre mer benägna att rösta på a eller b än vad de från Høyre är.
I slutsatserna betonar Bronner och Skorge att det är speciellt för Norge att bönder spelade en så stor roll i den parlamentariska politiken på 1800-talet, och menar att det var "farmers from more equal counties who ensured that Norway's course towards democracy privileged rural above urban areas at this critical juncture." (s 24) De menar att representanter för de fria yrkena, mindre köpmän och ämbetsmän föredrog skattebaserade rösträttsförslag och att böndernas röster gjorde att det istället blev det kombinationsbaserade förslaget som gick igenom 1881 och 1884.
Referens
Laura Bronner och Øyvind Skorge, "Inequality and Democratization: the Passage of Suffrage Expansion in Norway, 1873-1884", paper, juni 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar