Löner och kollektivavtal i Storbritannien 1855-1920

Tarley och Wilkinson börjar sitt paper med att konstatera att Phillips baserade sin berömda kurva på data från Storbritannien i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men inte beaktade den pågående institutionaliseringen av arbetsmarknaden under perioden och att de data som användes faktiskt i hög grad kom från fackförbund och arbetsgivarorganisationer. De pekar vidare på att Phillips och Lipsey (1960) är otydliga på punkten om kopplingen mellan priser och löner.

Prisutvecklingen mellan 1855 och 1920 är lätt att indela i tre faser: från 1855 till 1873 stabilitet, 1873 till 1895 fall, och 1895-1920 en ökning. De diskuterar också pengalönerna, produktiviteten, terms of trade, arbetslöshet och produktivitet. Reallönen kan öka på tre sätt: (1) om löneandelen ökar, (2) om terms of trade förbättras för sektorn som man kollar på, eller (3) om produktiviteten ökar. (s 3)

Variablerna sammanfattas periodvis i tabellen nedan:

Den mer originella delen av artiklen handlar dock om fackets roll för lönebildningen. Det fackliga medlemskapet dubblas mellan 1870 och 1905 med snabba ökningar som följs av minskningar på 1870-talet och 1889-93. Efter 1905 börjar antalet öka snabbare, dubblas till 1914 och dubblas igen till 1920. (s 9) 1897 var 75 procent av fackmedlemmarna verksamma i gruvor, bygg och tillverkningsindustrin, men under 1900-talets första fjärdedel ökade medlemsantalet mer i andra branscher, och branschkoncentrationen minskade. Samtidigt ökade också organiseringen av grupper av anställda som tidigare i låg grad varit med: unskilled workers, kvinnor, och tjänstemän. För fackets början på 1850-60-talen hade framför allt varit bland craft workers. På 1860-talet uppträdde för första gången joint boards of regulation för löner och andra arbetsvillkor. I slutet av 1800-talet var kollektivavtal vitt spridda i industrin, och nu inte bara för hantverkare (s 14). På 1890-talet blir också den statliga inblandningen större.

I slutsatserna återkommer T och W till de analytiska utgångspunkterna och menar att perioden före 1895 kan ses som den då "the institutional framework for determining the distribution of income between organised labour and capital was constructed" (s 21). Produktiviviteten växte och terms of trade var gynnsamma, så reallöneökningar hotade inte profitabiliteten. På 1890-talet blev det svårare att komma överens då produktivitetsökningstakten sjönk och terms of trade försämrades. Arbetsgivarnas motstånd till facklig organsisering och kollektivavtal ökade, och reallönerna sjönk (s 21). (Jfr att Phelps Brown och Hopkins 1950 såg sjunkande reallöner i en rad länder på 1890-talet, vilket också diskuteras av Riach 1996. Se också Feinstein 1990.) Likt Webbs ser T och W gräsrotsupproret i arbetarrörelsen i början av 1900-talet som en reaktion på de fallande reallönerna. (s 22)

Referens

Tarling, Roger och Frank Wilkinson (1982) "The movement of real wages and the development of collective bargaining in the U.K.: 1855-1920", Contributions to Political Economy.