Ett av de tydligaste sätt på vilka ojämlikheten kan öka i ett samhälle är om lönerna för vanliga knegare inte ökar lika fort som välståndet överlag (t ex mätt i BNP). Så har vi ju t ex sett hur den reala medianlönen (men inte reala kompensationen totalt) stagnerat i USA sedan mitten av 1970-talet och den ökade produktiviteten istället framför allt tillfallit topplöntagare och kapitalägare. I ekonomisk historia är relationen mellan arbetarlön och BNP ett konventionellt mått på ojämlikhet i alla fall sedan Williamsons paper i slutet av 1990-talet (se van Zanden et al 2011).
Mer specifikt så har w/y (w som lön, y som BNP per capita) applicerats inte minst på den industriella revolutionen. Mest intressant av Robert Allen (2009) som i sitt paper om "Engels' Pause" menar att från 1780 till 1840 så ökade BNP per capita i Storbritannien med 46 procent, men reallönerna bara med 12 procent. Konsekvensen, menar Allen, var en stigande kapitalandel i nationalinkomsten och att Friedrich Engels i sin bok om arbetarklassens läge felaktigt drog slutsatsen att kapitalismen inte främjar arbetarna -- Allen menar att just efter att Engels bok kom ut 1845 så började reallönerna öka i takt med BNP. (Se också Angeles 2008 om England, och Prados de la Escosura 2008 om Spanien.)
Jag intresserar mig för hur det här såg ut i Norden på 1800-talet och har tidigare kollat lite slarvigt på Sverige i två blogginlägg, här och här. Jag har också konstaterat att Grytten (2009) ser att i Norge från ca 1840 till ca 1875 så ökade inte reallönerna lika snabbt som BNP, något som han förklarar med minskad arbetstid, minskad prevalens av en enförsörjarmodell. Hur ser det då ut i Finland? Sakari Heikkinen presenterar i sin fina och mycket nyttiga bok Labour and the Market (reala såväl som nominella, jag använder reala) löneserier för jordbruksarbetare och grovarbetare 1850-1913 och industriarbetare 1860-1913*, och jag relaterar nedan dem till real BNP per capita i 1990-US Dollars från Maddison-databasen.
Diagrammet nedan visar de tre reallöneserierna i markka per dag, samt BNP per capita i reala termer.
Över hela perioden så ökar BNP per capita med 132 procent, jordbruksarbetarlönen ökar med 78 procent, grovarbetarlönen med 100 procent och industriarbetarlönen med 102 procent. 1850 till 1880 ökar grovarbetarnas och industriarbetarnas löner snabbare än BNP (35, 40, 27) medan jordbruksarbetarna halkade efter (12 procent). 1880 till 1900 ser vi det omvända: BNP (45) ökar snabbare än grovarbetare (25) och industriarbetare (31) men långsammare än jordbruksarbetare (49). När man ser på diagrammet så är väl det mest slående den väldigt snabba ökningen av industriarbetarlönen på 1880-talet, och fallet därefter 1888-1892.
Heikkinen (1997: 192) säger själv att perioden 1850-1913 i reallöner består av tre underperioder. Den första är 1850-60-talen med stagnerande reallön. Period två är mellan krisen 1867-68 och krisen 1892-94 då reallönerna (och även lönespridningen) ökar. Period tre är från krisen 1892-94 till 1913, med minskade löneskillnader.
Fotnot
*Industriarbetarlöneserien är justerad för variationer i arbetslöshet.
Referenser
Sakari Heikkinen (1997) Labour and the Market: Workers, Wages and Living Standards in Finland, 1850-1913 (Doktorsavhandling, Universitetet i Helsingfors).
Roy van der Weide och Branko Milanovic (2014) "Inequality Is Bad for Growth of the Poor" (pdf), World Bank Group, Poverty and Inequality Research Team, Working Paper, juli 2014.
Jan Luiten van Zanden et al (2011) "The Changing Shape of Global Inequality"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar