Gordon och Dew-Becker 2008

Bra forskningsöversikter kan vara bland de mest citerade artiklarna. Så t ex med Robert J. Gordon (Northwestern) och Ian Dew-Beckers (Duke) “Controversies about the Rise of American Inequality: A Survey” från 2008, som har 104 citeringar på Google Scholar. På sistone har jag i arbetet med två olika papers rekommenderats att läsa och referera till denna.

Vad är det då som Gordon och Dew-Becker gör här? Pappret går igenom sex aspekter av inkomstojämlikhet (i titeln har de “inequality” men de kollar inte på ägande). Ett, löneandelen. Två, toppdecilen versus “the bottom 90 percent”. Tre, inkomströrlighet. Fyra, skill-biased technical change (SBTC, för kritik se bloggen här, här och här). Fem, ökade toppinkomster, VD:ar, “superstars” etc. Sex, konsumtionsojämlikhet. Och sju, de ägnar fem sidor åt en internationell utblick.

Utgångspunkten är ett tidigare paper av dem från 2005 där de visar att 1966-2001 bara de tio procent som tjänar mest (toppdecilen) haft real kompensationsttillväxt. De visar där att medelkompensationen för anställda vuxit i takt med produktiviteten, så att löneandelen varit oförändrad, men att mediankompensationen sjunkit. Denna kombination beror på att arbetsinkomsterna/kompensationen ökat mest i toppen av fördelningen. (s 1)

Detta resultat är deras ingång till diskussionen om löneandelen. De betonar att det inte finns någon nödvändig koppling mellan medianamerikanens välmående och löneandelen:

“There is no necessary link between labor’s share  and the well‐being of the median American who relies almost entirely on labor (as contrasted with capital) income. For instance, it is possible, at least in principle, for there to be a rise in the labor income of top‐percentile earners (consisting of salaries, bonuses, and stock options that are treated as labor income), causing an increase in labor’s income share, while the relative income of the median wage earner declines.” (s 3)

De redovisar utifrån NIPA-data (jfr bloggen här) löneandelen 1950-2007 med två definitioner: löntagarnas kompensation, och så en version korrigerad för egenföretagares arbetsinkomster. Denna korrigering har de gjort på ett väldigt ogenomskinligt sätt: de hänvisar till EPI:s State of Working America 2004-05 för skattningen av egenföretagarnas inkomster och säger att de interpolerar mellan de år som EPI har uppgifter för, men de säger inget om vilken metod EPI har använt för sin skattning -- trots att som bloggen visar här det finns en rad olika metoder. Den korrigerade serien visar en relativt låg nivå (ca 72 proc) 1950-65, därefter en högre nivå (ca 77 proc) 1965-1980, därefter en lite lägre nivå igen (ca 73-74 proc) 1980-2007. Den okorrigerade serien visar lägst nivå 1950-65, vilket beror på att andelen egenföretagare av de sysselsatta var hög då (skillnaden mellan korrigerad och okorrigerad serie är mycket stor den perioden).

I vilket fall så är löneandelen inte lägre 2007 än 1950. Gordon och Dew-Becker drar slutsatsen att den ökade inkomstojämlikheten inte beror på minskad löneandel:

“the share of labor compensation has increased substantially from 65 percent to 70 percent, and that there has been a negligible increase in the alternative measure of labor’s share including proprietors’ compensation from 72 to 73 percent between 1950 and 2007. Thus, to a first approximation, we conclude that the increase in American inequality after the mid‐1960s has little to do with labor’s share in domestic income. What has happened is a sharp increase in skewness within labor compensation.” (s 5)

De redovisar också olika komponenter av icke-arbetsinkomster 1950-2007: företagens vinster (corporate profits), ränta, egenföretagares inkomster, hyror, och "government enterprises and transfer payments".

De går vidare med att diskutera "the bottom" (percentilerna under 90) versus "the top"(toppdecilen). De visar att 90-10 och 50-10 ration båda minskade något ca 1973-80 och därefter ökade kraftigt ca 1980-88. 90-10 stod därefter stilla och ökade efter 1997 svagt igen, medan 50-10 föll tillbaka något 1988-2007. Med data uppdelat på kön visar de att lönespridningen ökade mer bland kvinnor och att 50-10 aldrig föll tillbaka där efter 1988 som den gjorde för män. Bland män verkar alltså medianlöntagaren vara den verkliga förloraren efter 1980 medan bland kvinnor låglöntagaren haft det än sämre. 

I samband med detta konstaterande att inkomstojämlikheten ökat, konstaterar de att om denna ökning kombinerats med en ökad inkomströrlighet, "then these two effects may offset each other leaving welfare roughly constant". (s 9) En mer neutral formulering av samma sak: ökad tvärsnittsojämlikhet kombinerad med ökad rörligthet kan innebära konstant life span-inkomstojämlikhet. De studier som refereras -- Bradbury och Katz (2002) som kollar på decennievis rörelser mellan kvintiler, Gottschalk och Danziger (1997) som kollar på 20års-avstånd, och Kopczuk, Saez och Song (2007) visar dock konstant eller något fallande rörlighet.

För förklaringar av den ökade inkomstojämlikheten börjar de hos Goldin och Margos (1992) “the great compression“. (460 cit på GS!) G och M lyfte fram tre förklaringar till den minskade ojämlikheten i mitten av 1900-talet: (1) facken var på frammarsch, (2) utrikeshandeln minskade, och (3) invandringen minskade. Alla tre är plausibla förklaringar till den ökade inkomstojämlikheten, om processerna vänts. Jeffrey Williamson (2006) går längre tillbaka och hävdar att skiften i migration och handel avgjorde förändringar i lönespridning 1870-1914. (Se bloggen här, här, här och här.) Dew-Becker och Gordon verka köpa Williamsons resultat (som nåtts med dubiösa data -- se länkarna ovan) att migration var den enskilt viktigaste faktorn. Vad gäller facken så har Freman (1980) i ett "seminal paper" argumenterat för att facket minskar inkomstspridningen bland män men inte kvinnor. Card et al (2004) finner stöd för detta och menar att fackets nedgång förklarar 14 procent av den ökade variansen i mäns löner i USA 1973-2001, och ingenting av dito för kvinnor. (s 11) Mishel et al (2007) håller med Card et al (2004) och övrig litteratur om att facken mest ökar medelinkomsttagarnas löner och särskilt för high school graduates. Vad gäller handeln så har importerna till USA ökat kraftigt; uttryckt som procent av BNP från 5.4 procent år 1970 till 16.2 procent år 2005. En mängd forskare, t ex Heshmati (2006) och Miller (2001) menar att

unskilled labor embodied in imports is highly substitutable with domestic unskilled labor, and that the increase in the import share of GDP observed in the last few decades has contributed to the decline in the relative wages of unskilled workers observed since 1979. (s 12)

Feenstra och Hanson har i en rad papers uttryckt mer skepsis mot handel som förklaring. De menar att 1979-90 orsakades ungefär 15-25 procent av den ökade lönespridningen av outsourcing och en oklar del av SBTC. Enligt Lawrence (2008) har effekten därefter minskat. Vad gäller migrationens effekter så menar Borjas att invandringen 1980-2000 ledde till en 3 procents minskning av medellönen men 8 procents minskning av lönen för arbetare som inte gått ut high school. (s 14) Orrenius och Zavodny (2006) finner en liten negativ effekt på arbetarlöner av invandring och en liten positiv effekt på akademikerlöner. Enligt Ottaviano och Peri (2006) förklarar invandringen en väldigt liten del av äkningen i inkomstojämlikhet. Gordon och Dew-Becker tycks hålla med (s 15). De går vidare med den lagstadgade minimilönen, som minskat rejält sedan 1970-talet. Card och DiNardo (2002) menar att detta är en viktig förklaring till ökningen i 90-10-ration. Gordon och Dew-Becker pekar på att mycket annat också hände på 1980-talet då 90-10 ökade och (den reala) minimilönen minskade, men att den större ökningen av 50-10 för kvinnor än för män är förenlig med en förklaring fokuserad på minimilönen, då kvinnliga anställda dubbelt så ofta som manliga tjänar minimilönen (s 16). Dock rörde inte den kvinnliga 50-10 sig i takt med höjningen av minimilönen 1989-97 eller minskningen 1997-2005. Nästa institutionella faktor är skattesystemet. Levy och Temin (2007) med referens till Frydman och Saks (2007) menar att variationer i skattesystemets progressivitet är en viktig förklaring, verkande genom sociala normer. Gordon och Dew-Becker menar att detta bara kan förklara en liten del av den ökade spridningen. En annan mekanism genom vilken sänkt skatt ökat topparbetsinkomsterna är dock att den stärkt incitamenten för VD:ar och liknande att rapportera in inkomster som inkomst av arbete snarare än av kapital (Feenberg och Poterba 1993, Gordon och Slemrod 1998).

Gordon och Dew-Becker sammanfattar slutsatserna så långt:

Thus far the timing seems to support a major role in the rise of the 50‐10 ratio in 1980–86 for men to unions and for women to the decline in the real minimum wage. But we have not yet found a smoking gun that explains the gradual steady increase in the 90‐50 ratio for both men and women throughout the post‐1979 period. (s 17)

Kan SBTC vara Den Stora Förklaringen? SBTC använder ett ramverk med två typer av arbete, skilled och unskilled, och menar att eftersom både det relativa utbudet på college-utbildade och lönepremien för college-utbildning ökat efter 1979, så måste det betyda att den relativa efterfrågan på skilled labor ökat kraftigt. En kritik är timing: datorer och liknande teknologi spreds mest på 90-talet men inkomstspridningen ökade mest på 80-talet. Gordon och Dew-Becker accepterar inte denna kritik utan menar att 90-50 ökat stabilt i 30+ år. SBTC som fenomen måste gynna anställda över 50:e percentilen men frågan är var: finns det en teknologi som gynnar de över P90 men inte säg P70? (s 18) Autor, Katz och Kearney (2008) använder tre grupper: high-skill som gör icke-rutinartat kognitivt arbete (VD:ar, advokater, investment bankers, professorer, doktorer), middle-skill som gör rutinartat arbete (bookkeepers, revisorer, vissa ingenjörer och programmerare) och low-skill som gör "manual but interactive work": lastbilschaufförer, sjuksköterskor, servitörer. Topp- och bottengrupperna gör interaktivt arbete som inte lika lätt kan outsourcas, och SBTC har ökat efterfrågan på toppgruppen, menar Autor et al (2008). Gordon och D-B menar att denna treklassmodell stämmer bra med utvecklingen på löner för olika universitetsutbildade grupper -- humanister vs ingenjörer, osv. Men som med så mycket (kanske alla debatter) i detta paper leverar de inte några tydliga, entydiga ställningstaganden om hur viktigt t ex SBTC varit för olika ökningar av ojämlikheten. Vilket kanske inte är meningen med pappret heller.

Iställer går de vidare till toppinkomsterna. De delar in toppinkomsttagarna i tre grupper: (1) superstjärnor i sport och nöje, (2) advokater och investment bankers, och (3) VD:ar och andra "top corporate managers". Den tredje gruppen skiljer sig från de första två genom att deras ersättningar inte bestäms av marknaden utan av peers; Bebchuk och Fried (2004) och Bebchuk och Grinstein (2005) ger empiriskt stöd för managerial power-hypotesen. (s 20, 28, jfr bloggen här) Den viktigaste alternativa studien (mot managerial power) är kanske Gabaix och Landier som menar att den ökade VD-ersättningen är en marknadseffekt, av ökad storlek i bolagen och större marknadskapitalisering: de menar att 1 procents ökning av kapitalisering ökar VD:ns ersättning med 1 procent. Gordon och Dew-Becker menbar dock att GL:s egna data inte stöder detta, och vidare att Frydman och Saks (2007) studie som går längre tillbaka i tiden (GL har perioden 1970-2000) snarare får en elasticitet på 0.1-0.3. (s 22) Gordon och Dew-Becker kör en rolling regression på perioden 1970-2005 och visar att elasticiteten VDersättning-storlek ökar rejält under perioden, från ungefär 0.5 till 1.5. (s 23) Vidare så stämmer inte GL:s förklaring med internationella skillnader. GDB ägnar rätt mycket uppmärksamhet åt just idén om elasticiteten VDersättning-företagsstorlek och GL:s förslag att elasticiteten är 1. Efter detta går de vidare med modeller som inkluderar förhandlingarna om ersättningen, som Bebchuk och Fried (2004). I BF:s modell har VD:ar makt över styrelserna som sätter deras löner, och hämmas framför allt av en “outrage constraint” hos aktieägarna (s 26). GDB menar att "the Bebchuk-Fried model is more convincing than the principal-agent model" (s 26) Bebchuk och Fried visar att VD:arnas kontrakt inte är optimala (incitamentsmässiga) utan snarare av formen "heads I win tails you lose", att styrelserna lägger ner mycket möda på att mörka hur generösa VD-kompensationspaketen är, att styrelsemedlemmarna har höga fasta ersättningar och därför mer att förlora på att tappa styrelseuppdraget än på att sitta kvar och låta företaget gå dåligt, och att VD:n ofta sitter i styrelsen.

Inkomstojämlikhetsmåtten gäller oftast för ett år. Men för att förstå ojämlikhet i välfärd kan det vara bättre att kolla på konsumtion, om hushållen skyddar sig mot övergående chocker genom sparande och lån och så jämnar ut sin konsumtion över tid. Datatillgången här är inte lika bra som för inkomster. BLS Consumer Expenditure Survey (CEX) finns för varje år sedan 1980 och ett par sporadiska år innan dess. (s 29) Panel Study of Income Dynamics (PISD) finns för varje år sedan 1968 med en panel med 8000 hushåll, men har bara med mat vad gäller konsumtionen. Cutler och Katz (1991) är den första studien som använde CEX för att studera ojämlikhet. De får fram, i enlighet med permanent income-hypotesen, att konsumtionsojämlikheten är lägre än inkomstojämlikheten, men också att de två rör sig på samma sätt. En rad studier inklusive CK (1991) visade att konsumtionsojämlikheten ökade på 80-talet; därefter visade Slesnick (2001) att den inte ökade på 90-talet, och Krueger och Perri (2003) förklarade detta med att kreditmarknaderna utvecklats i respons till den ökande inkomstojämlikheten, så att konsumtionsojämlikheten stod stilla. Detta blev ett stylized fact men håller kanske inte; Attanasio et al (2006) ifrågasatte det på grundval av datakvaliteten: CEX på 90-talet verkar inte stabil. (s 31) Vidare så menar Gordon och Dew-Becker att mer empiri behövs om fördelningen av boende: utrymme i kvadratmeter, men också kvalitet på boendet.

De går vidare med att diskutera den materiella standarden, att samtidigt som den reala medianlönen stått stilla eller sjunkit sedan 1973 så har en stor majoritet av hushållen idag bil (och två bilar), garage, air condition, färgteve, frys, och så vidare. Lurar prisdeflatorerna oss när det gäller inkomstojämlikheten? Kanske är det så att relativpriserna har fallit för den nedre halvan i inkomstfördelningen men stigit för den översta kvintilen? Grovt uttryckt, Wal-Mart kan ha sänkt priset på mat för låginkomsttagare (som handlar där), medan överklassen inte handlar på Wal-Mart men däremot lägger ut pengar på landskapsarkitekter, massage, collegeavgifter och liknande som blivit dyrare. (s 33) Gordon och Dew-Becker menar att KPI för fattiga stigit ungefär 0.2 procentenheter långsammare än för rika sedan början av 70-talet. En faktor som däremot ökat ojämlikheten i konsumtion är att livslängden ökat mer för rika. (s 36)

Nästa aspekt som de diskuterar är geografin: Glaeser et al har pekat på att den geografiska inkomstspridningen har förändrats kraftigt sedan 1970-talet med avindustrialisering, strukturomvandling och transportomvandling.

Referens

Robert J. Gordon och Ian Dew-Becker, “Controversies about the Rise of American Inequality: A Survey”, NBER Working Paper 13982, april 2008.