torsdag 13 februari 2014

Löneledarskap i Danmark

Industrins löneledarskap är ett relativt vanligt debattämne i Sverige idag. Senast idag hade Kommunal en debattartikel på Dagens Arena där de kritiserar Medlingsinstitutet och "märket" för att konservera orättvisa relativlöner, och Daniel Swedin hade en ledare i Aftonbladet igår på samma tema. Men ändå finns det väldigt lite forskning om löneledarskapssystem som system, trots att de är så kontroversiella. Det finns en del ekonometrisk forskning som undersöker ifall det verkligen är så att privat sektor/industrin leder offentlig sektor -- t ex Jacobson och Ohlsson (1994) om Sverige 1968-1988.* Men mindre om systemets politik -- hur facken och arbetsgivarna kommer överens eller inte om löneledarskapet.

För Danmarks del menar menar Due och Madsen (2010: 326) att verkstadsindustrin ”alltid”, eller åtminstone sedan början av 1900-talet, varit löneledande. Men ändå är den enda studien som helt ägnar sig åt frågan -- enligt både min egen litteratursökning och professor Jens Lind som jag frågade om detta -- ett bokkapitel av Steen Scheuer från 1993. Desto viktigare att kolla på det kapitlet!

Scheuers teoretiska utgångspunkt är att kollektivavtalsförhandlingar är ett collective action-problem à la Mancur Olson (s 242-5), ett problem som för den delen inte alltid löses: i 7 av 23 avtalsrundor (1956, 1961, 1963, 75, 77, 79, 85) i Danmark 1945-1991 tvingades parlamentet rycka in för att få fram ett avtal (s 243). Ur detta perspektiv blir löneledarskapet en metod för att hantera collective action-problemet. Scheuer definierar löneledaren så här:
”In this chapter, a collective bargaining 'leader' is that industry, or rather, that bargaining unit which is the first to reach a pattern-setting agreement in the current pay round. The leader sets the benchmark and this act is followed by agreements being reached in a number of other bargaining units, the 'followers'.” (s 246, jfr 253f)
Begreppet "leader" här motsvarar, säger Scheuer, "game-opener" som Guy Ahonen (1990) använder i sin analys av finsk lönebildning. Jag är ju intresserad av löneledarskapet och inte av centraliserings/decentraliseringsfrågan (som jag bloggat om: orsaker till och effekter av centraliserad lönebildning, decentraliseringen i Sverige, arbetsgivarna och centraliseringen i Norge), men den senare dyker också upp en del i Scheuers text. T ex så menar han att avtalsförhandlingarna i Skandinavien tidigare var decentraliserade (betyder här sektorsnivå, antar jag) med löneledarskap vilket på 60-talet byttes till centralisering "and traditional leaders were partly pushed aside by the leaders of union confederations" (247). Han diskuteraar också decentraliseringen på 80-talet, och har tre intressanta tabeller om förhandlingsrundorna i de tre skandinaviska länderna under detta decennium. Så här ser tabellen för Sverige ut:



Enligt Scheuer var det alltså den offentliga sektorn som var löneledande 1980 och 1984!  För Norge anger han: 1980 (C) LO-NAF, 1982 (D) Metall, 1984 (D) Metall, 1986 (D) Metall, 1988 (C) LO-NAF, 1990 (C) LO-NAF. Och för Danmark: 1981 (D) Textil (!), 1983 (C) LO privat, 1985 (parl.), 1987 (D) Metall, 1989 (D) Office and shop (!), 1991 (D) Offentlig sektor (!).

Efter denna uppdatering om det senaste läget -- bokkapitlet springer ur en föreläsning som Scheuer höll på Warwick i England när han var gästforskare där -- kommer han tillbaka till det som intresserar mig: löneledarna. 
”The questions to be asked about collective bargaining leaders, then, are: 1) Who were the traditional leaders? 2) Have these traditional leaders regained their position in the 1980s, or have new groups come 'up front', as leader? 3) Which groups can be seen to be missing from the list of leaders' of the 1980s?” (s 254)
Konstigt nog relaterar han här inte till Aukrustmodellen, EFO-modellen eller andra formuleringar av industrin som löneledare, utan närmar sig frågan mer induktivt: vilka grupper fungerar som löneledare? Han redovisar bl a följande fina tabeller med löneledarskap i Danmark 1945-1980 och i alla tre skandinaviska länder 1979-1991:


Galenson (1952: 118, 186) menade att på 1940-talet metallarbetarna och grovarbetarna konkurrerade om att vara löneledande men det ser vi ingenting av i Scheuers tabell. Scheuer säger om Danmark: "Before 1980 the role of the metal industry was dominant, if not completely so. Other industries could play the leaders, but the metal industry was certainly the dominant actor." (255) På 1980-talet blev metallarnas position svagare, menar han. På 1980-talet blev den offentliga sektorn viktigare, vilket syns i att den var löneledande 1 gång vardera i Danmark och Sverige. I Norge sitter verkstadsindustrin dock i orubbat bo (s 256). Allmänt drar Scheuer slutsatsen: "different groups do seem to try to move ahead to become collective bargaining leaders. It is not just left to the metal sector by tradition". (s 256) Offentliganställda har hög organiseringsgrad och har inte varit fega för att kliva fram. Det kan vara nödvändigt för systemet att tillåta detta, menar Scheuer; i Sverige laggade och lurpassade 1981, 83 och 85 och underminerade systemet, och blev sedan 1986 löneledare (s 257). Att ordningen inte utmanats i Norge förklarar han med den lägre organiseringsgraden där (s 257).

Efter att ha diskuterat ledarna går han vidare med att diskutera "laggards". En intressant fråga är: är laggarna militanta arbetare, eller är de tjänstemän missnöjda med utjämningen av lönestrukturen? (258) Laggarna kan ju agera som freeriders genom att vänta ut alla andra kollektivavtal och därefter sluta ett eget avtal som är lite högre -- det ger dem en fördel, utan någon större samhällsekonomisk kostnad (vilket gör att de kan få med arbetsgivarna på det). I en go tabell redovisar han vilka som varit laggards på 80-talet. Danmark: 1981 doktorer, slakteriarbetare, tryckare, socialarbetare och jounrlister; 1987 offentliganställda dataprogrammerare och museivakter. Norge: 1982 papper, tryckare och oljeriggarbetare, 1984 offentliga sektorn, 1986 akademikerna, och 1990 offentlig sektor. Sverige: 1981 PTK, 1983 PTK, 1985 PTK och TCO-S, 1986 offentlig sektor, 1988 PTK och Transport. (s 260) Systemen för att hantera laggards i de tre länderna är olika. I Danmark tillåts de konflikta men i regel slutar det med att Folketinget griper in och bestämmer att gruppen får samma villkor som övriga avtal. Där är incitamenten att vara en laggare alltså mycket svaga (s 260). Också i Norge finns det tradition att med lag utsträcka löneledarnas avtal, som man gjorde 1980 och 1988, eller förbjuda företag att höja lönerna mer än så, som man gjorde 1984. (s 260f) I Sverige däremot finns det ingen sådan interventionistisk tradition. Palme ingrep flera gånger i slutet av förhandlingsrundorna för att övertala parterna att skriva under ett avtal, men inte med tvång som i Danmark eller Norge. Så blev också laggard-problemen större i Sverige än i Danmark eller Norge (s 261). Scheuer har en intressant slutsats om 80-talets nya laggard, som skiljer sig från de politiskt radikala grovarbetare, byggnadsarbetare och transportarbetare som var 1940- och 50-talens typiska motståndare till verkstadsindustrins löneledarskap:
”this part of the workforce has grown more numerous and also better unionised, standing in the shadow of skilled metal workers (and the solidaristic wages policy) apparelntly became increasingly unbearable. Thus, they increasingly became laggards, especially in Sweden and Norway. Hence, the role of the laggard (traditionally borne by the communist, left-wing trade union official) has now been taken over by middle class, often officially 'non-political' unions.” (s 261)
Särskilt i Danmark har de offentliganställda också lyckats påverka hela avtalen (1985 och 1989) och till och med 1991 själva vara löneledare (s 262). Scheuer gör helt rätt i att lyfta fram de offentliganställda tjänstemännens förändrade roll, men jag tycker nog ändå att han missar två saker där. För det första att de traditionella kontrahenterna till industrins löneledarskap, de grupper som idag är organiserade inom 6F samt Transport i Sverige, fortfarande delvis förespråkar en annan lönepolitik -- talande är att i april 2013 var det SEKO, Elektrikerna och Transport inom LO som röstade nej till LO-Svenskt Näringsliv-uppgörelsen. Den andra faktorn är genus: som vi ser till exempel i den kritik av dagens Industriavtal-ordning som Daniel Swedin och Kommunal formulerar, så är dagens kritik ofta centrerad på löneskillnader mellan män (som utgör majoriteten av de anställda i industrin) och kvinnor (som är majoriteten av de anställda i kommunerna). Det är möjligt att denna faktor inte ännu hade uppträtt 1993 när Scheuer skrev sitt kapitel, men jag tror nog att den hade det: minns de upphettade debatterna om relationen mellan offentlig och privat sektor mellan Kommunal och Metall på 1980-talet, nog fanns där också en lönepolitisk dimension?


Fotnot
*Och en del anmärkningar i förbifarten, som ”Också i Sverige har avtalsrörelserna under 50- och 60-talet utmärkts av att industriarbetarna fungerat som 'riktkarlar'. Först sedan de slutit sina avtal har andra grupper följt efter.” --Lars Calmfors och Erik Lundberg, Inflation och arbetslöshet (Stockholm: SNS, 1974), s 155. Eller EFO-rapportens konstaterande att ”den vuxne manlige industriarbetaren har under lång tid varit ’riktkarl’ för hela den svenska inkomstutvecklingen” -- Gösta Edgren, Karl-Olof Faxén och Clas-Erik Odhner, Lönebildning och samhällsekonomi (Stockholm: Rabén och Sjögren, 1970), s 20. Sett till dagens jämställdhetsorienterade kritik av ”märket” är det maskulint färgade ordvalet ”riktkarl” pikant.

Referenser
Ahonen, Guy (1990) ”Spelöppningen: om kollektivavtalsprocesserna i Finland på 1980-talet”, Politeia nr 1 1990, s 1-133.
Due, Jesper och Jørgen Steen Madsen (2010) ”Septemberforliget 1899 og udviklingen af den danske aftalsmodel”, i Avtalt spill: 75 år hovedavtalen LO-NHO, red. Trond Bergh (Oslo: LO och NHO, s 315–340).
Galenson, Walter (1952) The Danish System of Labor Relations: A Study in Industrial Peace (Cambridge, MA: Harvard University Press)
Scheuer, Steen (1993) "Leaders and Laggards", i Scandinavia in a New Europe, red. Thomas P. Boje och Sven E. Olsson Hort (Oslo: Scandinavian University Press, s 239-270). 

---
tidigare på bloggen om dansk arbetsmarknad och lönebildning: "Något om dansk ekonomisk historia: lön, produktivitet, fördelning", 9 december 2013; "Löneutvecklingen i Skandinavien under Koreaboomen", 20 januari 2014; "Den danska modellen: erosion eller förnyelse?", 21 januari 2014; och "Den 'danska modellens' utveckling: ett kritiskt perspektiv", 29 januari 2014.

2 kommentarer:

  1. För sveriges del finns forskning även på senare år - se t.ex.;

    Friberg, K. (2003), “Intersectoral Wage Linkages”, Working Paper Series 158, Riksbanken.

    Lindquist, M. & Vilhelmsson, R. (2004), Is the Swedish Central Government a Wage Leader?,
    Applied Economics Volume 38, Issue 14, 2006

    SvaraRadera
  2. Hej anonym, tack för tipsen! Har läst och uppskattat de två artiklarna, väldigt intressanta!

    SvaraRadera