Jag håller på med att sätta mig in i historiska nationalräkenskaper för olika länder och har hittills på bloggen gett översikter över Irland och Italien; här kommer Australien.
Nationalräkenskaper och BNP
Det finns officiella nationalräkenskaper för Australien tillbaka till 1938-39, konstaterar Maddock och Maclean i sin bok The Australian Economy in the Long Run från 1988; före 1938-39 bygger alla skattningar av BNP och dylikt i någon mån på Noel Butlins (1962, 1964) arbeten: Australian Domestic Product, Investment and Foreign Borrowing 1861-1938/39 och Investment in Australian Economic Development 1861-1900, producerade av Butlin med sitt team på Australian National University. Ernst Boehm recenserar den första boken utförligt -- 35 sidor! -- i Economic Record 1965. Boken fokuserar på tre typer av statistik: BNP, kapitalformation, och betalningsbelans och upplåning utomlands. Boehm diskuterar i sin recension bl a bristen på investeringsdata för gruvsektorn och bristande data om vattentransporter. Den legendariske ekonomen Colin Clark börjar sin recension i Economic History Review med att konstatera att det finns tre sätt att ta fram BNP, som nu undervisas till första års-nationalekonomistudenter: (1) att ta fram final products (konsumtion, investeringar och government services), (2) att ta fram varje sektors egna bidrag, eller (3) att samla in alla inkomster och aggregera dem. Inkomstmetoden var den första att användas; i USA görs nu varje månad skattningar både med inkomstmetoden och final products-metoden och de ger mycket lika resultat. Butlin har valt att använda metod 2 för hela sin period. Inkomstskattedata finns bara från och med 1890-talet. Butlin har framför allt använt officiell statistik och produktioner från Finansdepartementet. Han riktar skarp kritik mot folkräkningarna men, säger Clark, samma kritik hade kunnat riktas mot alla folkräkningar under perioden. Clark hyllar Butlins arbete om investeringar, betalningsbalansen och jordbruksproduktion men kritiserar hans skattningar av industrins produktion, där Butlin använt löneförändringar som proxy för produktivitetsförändringar! Clark: "One gets the impression that he was becoming tired of his overwhelming task." (s 199) Också mot Butlins prisdata är han kritisk; industripriserna skattas från ett fåtal (resursinnehållsrika) varor och återigen också från lönenivåerna. Butlin gör antagandet att förändringar i produktiviteten är proportionella till lönerna, och antar också att förändringar i priser är proportionella till löneförändringarna; “the combined effect of these two
assumptions being tantamount to assuming that productivity never increases“, konstaterar Clark bitande. Produktivetsutvecklingen var enligt Butlins (tvivelaktiga) siffror erratisk och med fallande tendens 1861-1911, och negativ efter 1939! Clarks recension slutar lustigt nog med ett stycke om Butlins antipati mot Clarks egna arbeten; “A certain antipathy to the writings of the present reviewer appears to be customary
in the Australian National University.“
Bryan Haig från ANU börjar ett paper om BNP i Australiens 1800-tal med att konstatera att i Maddisons dataset hade Australien svag BNP-växt under 1800-talets andra halva, vilket vissa debattörer skyllt på höga tariffer som skyddat en ineffektiv industri. Maddisons serier bygger delvis på extrapoleringar tillbaka till 1890-talet från data för 1970-talet (sic!), delvis på Butlin (1962). Men Butlins data har -- som vi sett -- mött mycket kritik både från nationalekonomer och ekonomisk-historiker, konstaterar Haig. Det finns framför allt två stora problem i sammanhanget: (1) att Butlins skattningar av output i jordbruk och industri inte tar hänsyn till statistikens varierande täckningsgrad av den verklige produktionen, och (2) Butlins ohållbara prisdata (jfr Clark). Studier av kolonialadministratörer gjorda på 1920-30-talen (bl a Clark och Crawford 1938) med inkomstmetoden liksom Clarks serie med annan deflator visar avvikelser på 20-40 procent jämfört med Butlins serie som Maddison använt. Dessutom är det benchmark som Maddison använt för Australien 1970 problematiskt. (s 153) Haigs mål med sitt paper är att producera nya köpkraftsjusterade BNP-siffror för 1891 och 1900 och jämföra Australien med Storbritannien. Han gör det bl.a. med opublicerade data från Coghlan för New South Wales.
År 2001 är Haig tillbaka med ett nytt paper om Australiens BNP 1861-1949. Han konstaterarar att de första BNP-skattningarna gjordes av Timothy Coghlan 1886, med inkomstmetoden. Coghlan gjorde framför allt skattningar för NSW men för åren 1899-1903 för hela Australien. DE första långsiktiga studierna gjordes av Stanley Carver på 1920-talet; han använde Coghlans data för den tidiagare perioden. Carver litade inte på tillgängliga prisdata och presenterade därför bara BNP i current prices; först att presentera långa serier i fasta priser var Colin Clark och J.G. Crawford (1938). Dessa data arbetades senare om i Clarks The Conditions of Economic Progress (1957). En andra historisk serie togs fram av ANU-historikern Noel Butlin, som skattade BNP per sektor i tillfälliga och fasta priser för åren 1861-1939. Butlins och clarks data gav helt olika bilder; enligt Clark och Crawford stod BNP/capita stilla 1890-1920 och ökade därefter snabbt, medan enligt Butlin så växte BNP/c med 0.8 procent per år 1890-1920 och bara med 0.2 procent per år 1920-39. Butlin avfärdade Clark och Crawfords skattningar som ett "hotch-potch of meaningless quantities" (!). Men Butlins egna serier blev minst lika kritiserade: det började med att Lydall och Clark sågade hans prisdata och har fortsatt med att i princip alla hans branschskattningar ifrågasatts (s 3). Butlins data fick också kritik för att inte vara förenliga med historiska fakta (bl a från Coughlans Labour and Industry in Australia från 1918); t ex så visade de ingen BNP/c-tillväxt alls mellan 1910 och 1938. Australensiska ekonomisk-historiker följde dock Butlin och presenterade baserat på hans data en "new economic history of Australia", som betonade snabb tillväxt 1861-1891 och därefter stagnation 1891-1940. Syftet med Haigs paper är att använda de revisioner av Butlins serier som gjorts för att gå tillbaka till debattten mellan Butlinisterna och deras kritiker. Han använder bättre prisdata -- de som Butlin använde innehöll i princip bara matpriser -- och kvantiteter av produktion. I diagrammen nedan syns Haigs serie tillsammans med Butlins och Clarks.
Som vi ser innebär Haigs serie en rejäl revision neråt av BNP-växten 1860-90 jämfört med Butlins. Vad gäller Clark reviderar den framför allt 1910-talet. Haigs mest substantiella slutsats är att Butlins följare med deras "new economic history of Australia" har fel; deras nya ekonomiska historia grundas på vilseledande data (s 26).
En äldre kritik av idén att Australien skulle ha stagnerat ekonomiskt 1890-1940 kommer från McLean och Pincus (1983). De kollar på indikatorer på levnadsstandard som förväntad livslängd, arbetsvecka och boendestandard och visar att alla dessa förbättrades kraftigt 1890-1940. På grundval av detta ifrågasätter de Butlin och hans efterföljare (Sinclair 1976; Boehm 1979).
Broadberry och Irwin (2007) börjar sin artikel med att hävda -- med en referens till Maddison -- att "by most accounts", var Australien ett av världens rikaste länder (BNP/c) i slutet av 1800-talet, men tappade sedan sin position (s 262). De hänvisar också till McLean (2004) -- alltså samme McLean som 1983 tillsammans med Pincus konstaterade att Butlins tillväxtmirakel 1860-1890 och stagnation 1890-1940 inte var trovärdiga. Bisarrt nog hävdar Broadberry och Irwin att Butlins (1962) data är "widely accepted"! De konstaterar förvisso att Haig (2001) har en alternativ serie -- Clark nämns inte -- men hävdar återigen bisarrt att "both series show the same broad trends over this period" (s 263), något som helt enkelt inte är sant. Broadberry och Irwin vill inte använda Haigs data eftersom de inte någon gång visar högre BNP/capita i Australien än i Storbritannien, medan det finns historiska beskrivningar om att Australien var rikare än vad Storbritannien var; "this feature of Haig’s data ultimately makes it difficult to accept these figures over Butlin’s." För Storbritannien använder B och I data från Charles Feinstein (1972). B och I:s argument är att Australien hade en "productivity lead" gentemot Storbritannien och andra länder, baserat på deras naturresurser. De visar att också med Haigs data är produktiviteten högre i Australien (s 270f). Men med Haigs data finns det ingen 1800-talsexceptionalism i Australien. Jämfört med Mulhall (1899) och Clark (1951) tror B och I inte på detta icke-resultat. Också Thomas (1995) och Haig (1989) visar högre BNP/c i Australien än i Storbritannien ca 1890. B och I menar att depressionen 1891-93 är orimligt låg i Haigs serie -- BNP minskar bara med 1.6 procent -- och att BNP-förlusten i Butlins data (17 procent) är mer rimlig jämfört med historien (McLean 2006, Boehm 1971). Haig, Broadberry och Irwin hade 2008 en debatt i Economic Record om detta.
Haig och Andersen (2007) presenterar nya konsumtionsdata tillbaka till år 1900. Pikant nog så refererar Haig och Andersen med referens till Colin Clark till Butlins (1962) data som "unreasonable" (s 417) -- detta i samma tidskrift som där Broadberry och Irwin nästa år beskriver samma data som "widely accepted". Här är det högt i tak! Haig har arbetat som statistiker med Australiens nationalräkenskaper och visar stort intresse för deras historia; här beskriver han och Andersen uppkomsten av nationalräkenskaperna i landet:
"National accounts were compiled in the ABS from the 1940s, but published by Treasury in Budget Papers (Treasury, Horrie Brown papers), and historical estimates of national income [FN] and balance of payments were published from 1928–1929 (ABS, 1948–1949). These estimates were of remarkable quality and involved extensive new tabulations and analysis, especially of wages and public accounts (Horrie Brown papers), but were only in current prices. It was not until after World War II, when new series of consumer and wholesale prices for industry sectors provided a basis for deflation, that estimates of national accounting were compiled and published as official statistics (ABS,Australian National Accounts), for the first time for the Commonwealth since the late nineteenth century. (s 418)
[FN] The estimates included in the Treasury Budget Papers (Treasury) were comprehensive and of a very high quality. They included a set of national accounts for each year from 1938–1939 to 1948–1949, and contained much additional detail, including estimates of personal income by States, and income distribution for years from the mid-1930s. Annual estimates from 1928–1929 are published in ABS (1948–1949). Considering the antipathy of Roland Wilson, who was Statistician for much of the period, towards national accounting statistics, the publication of the estimates was a minor miracle. These estimates and official series of GDP and unofficial estimates of consumption extending to 1928–1929 are described in the Horrie Brown papers. The estimates of consumption are also discussed by Matthew Butlin (1977). They remain a neglected source of data for economic historians."
Jag kollar på ABS hemsida för att hitta dessa långa serier, men där verkar det bara gå att ladda hem National Income Accounts tillbaka till 1960. Kmenta (1966) har ett paper som använder NRs tillbaka till 1948 och kollar bl a på konsumtionseffekter av inkomstskiften mellan klasser, och jag ser också att R.I. Downing (1969) har en bok som heter National Income and Social Accounts: An Australian Study.
Arbetsmarknad
Dimsdale och Horsewood har, som vi har sett tidigare på bloggen, varit inne i debatten om arbetslösheten i Storbritannien under mellankrigstiden; då argumenterade de tillsammans med Steve Nickell mot tolkningen att den höga arbetslösheten berodde på alltför höga reallöner (jfr Broadberry och Ritschl om Weimarrepubliken). I sitt paper från 2002 fokuserar de istället på Australiens mellankrigstid, som har ungefär samma debatt: å ena sidan de som hävdar att arbetslösheten berodde på externa faktorer, export och efterfrågan, å andra sidan de -- bl a Valentine (1988) och Eichengreen (1988, 1992) som hävdar att reallönerna var för höga och för rigida. (Notabelt är att både Valentine 1988 och Eichengreen 1988 publicerades i en bok redigerad av N.G. Butlin.) Dimsdale och Horsweood vill gripa in i denna debatt utifrån ett Layard och Nickell-ramverk; deras data kommer framför allt från Butlin (1977) som bearbetar Butlin (1962). Modellen bygger på deras paper från 1989 och inkluderar fyra ekvationer: en för efterfrågan på arbete, en för reallöner, en för mark up-priser, och en för RPI (retail price index). Deras huvudresultat är att det är efterfråganchocker som förklarar den höga arbetslösheten under mellankrigstiden.
Bhattacharyya och Hatton (2007) diskuterar arbetslösheten i Australien 1903-2007. (Jfr Hatton och Boyer 2005 om löner och arbetslöshet i Storbritannien 1871-1999.) Hatton var då på ANU (nu på Essex); Bhattacharyya då i Oxford efter att ha disputerat vid ANU (nu Sussex). De relaterar till NAIRU-litteraturen och Phillipskurvelitteraturen, och Layard et al:s utveckling av Phillipskurvan, med en löneekvation i nvåer och en annan ekvation för arbetslöshet som funktion av lönen för att bestämma jämviktsarbetslösheten; Dimsdale och Horsewood (2002) ramas in i den sistnämnda gruppen. (s 203)
De vill skatta jämviktsarbetslöshet för tre perioder: 1903-41, 1942-73 och 1974-2007. De förklarar sin modell så här:
“Here, we develop a model of wage setting and unemployment that generates a steady-state unemployment rate and that differs from the traditional Philips Curve approach. We argue that this framework is more appropriate for long run analysis of annual data. It puts labour productivity at centre stage and it stresses adjustment to ‘disequilibrium’ deviations between the real wage and productivity. The real wage is determined as the outcome of bargaining between workers and employers. Much of the literature adopts a new Keynesian framework in which there are matching frictions and the wage is determined as the outcome of a Nash bargain. Here, the bargained wage depends on labour productivity, workers’ bargaining power and the outside opportunity or threat points.“ (s 203)
Reallöneekvationen innehåller tre oberoende variabler: produktiviteten, förhandlingsstyrka, och andra alternativ för de anställda. De refererar bl a till Hall (2005, AER) och Blanchard och Gali (2008, NBER WP) om teorin, som är nykeynesiansk och innehåller lönerigiditet (s 204). Det är en error correction-modell där reallönen och produktiviteten på lång sikt har en jämviktsrelation, som lönen dock avviker från på kort sikt. De har en mycket intressant diskussion om löneekvationer och phillipskurvor (s 204f). Deras löneserie är veckolöner i industrin i Victoria och NSW från Macarthy (1970) för 1901-11, från Vamplew (1987) för 1912-39 och 1944-68, från Butlin (1977) för 1940-43, och för 1969-2007 från Reserve Bank of Australia Historical Statistics. (s 219) Löneförhandlingarna var centraliserade i Australien under större delen av 1900-talet; företagsförhandlingar introducerades på riktigt 1996 (s 206).
De kör olika regressioner, och diskuterar lönepolitikens roll för lönerna och arbetslösheten (s 214-217). I sina slutsatser konstaterar de att en del av lönepressvariablerna inte fick signifikanta effekter. De konstaterar också att den låga arbetslösheten 1942-73 tycks förändras av ett skifte i arbetslöshetsekvationen; arbetslöshetens respons på en viss lön ändrades (i kontrast till en traditionell Phillipskurveapproach där lönens respons på en given arbetslöshet står i fokus). Detta tillsammans med hög produktivitetstillväxt och låga realräntor förklarar de gyllene årens låga arbetslöshet (s 217). Lönepressen var högre före 1942 än 1942-73; den starka lönepressen återkom först efter 1973. Denna nedtrycktes under den korporatistiska Accord-perioden; när denna tog slut på 90-talet kompenserades detta med att facken hade försvagats, så hög lönepress återkom inte då heller (s 217).
L.J. Perry har gjort en rad studier av facklig militans och löneutveckling i Australien. I två papers från 1978 (i Australian Econ Rev och JIR) finner han ett positivt samband mellan facklig militans och löneökningarna. I ett paper från 1979 repeterar han samma procedur för mellankrigstiden. Perrys modell bygger på att facklig militans leder till högre löneökningar i högkonjunkturer men inte i lågkonjunkturer. Han diskuterar olika proxies för facklig militans och framför allt då de mätbara facklig anslutningsgrad och strejkfrekvens; den förstnämnda menar han dock påverkas för mycket av statliga regleringar och att han dessutom inte fann någon positiv effekt av den på lönerna för efterkrigstiden, så han föredrar strejkfrekvensen (s 234f). Facklig anslutningsgrad är snarare ett mått på facklig makt än på facklig militans, säger han. Han använder framför allt antal arbetsdagar förlorade i strejk som mått. För löner finns det två olika mått tillgängliga: Average Nominal Weekly Wage Rates for Males, eller ändring i lön från Matthew Butlin (s 236). Butlins serie bygger framför allt på fabriksarbetarlöner i Victoria, och B erkänner själv att strukturella förändringar i ekonomin gör att denna serie kanske inte är så representativ före WW2. Perry använder den förstnämnda serien. Enligt hans resultat är strejkfrekvens och löneändringar 1919-39 positivt korrelerade, förutom under depressionen. År 2005 publicerade Perry en artikel om konfliktfrekvensen i Australien 1913-2003. Bilden nedan visar konfliktfrekvensen mätt som arbetsdagar förlorade per 1000 anställda.
Profitabilitet
Simon Ville och David Merrett (2006) presenterar i sitt korta paper en historisk serie för profitabilitet i Australien, från 1901 till 1986. De räknar ut RoE, return on equity, som 100*(net profits/total shareholder funds).
Fördelning
Hur ser det då ut med inkomst- och ägandefördelningen i Australien på lång sikt? Jag har tidigare bloggat om ett paper av Greasley, Madsen och Oxley (2000) om reallöner och lön-jordränte-ratios 1870-1914. Vad gäller förhållandet mellan reallön och BNP/c (dvs ett slags mått på löneandelen) säger deras 2000-paper inte mycket, med tanke på att de två olika löneserier de har, Williamson och Pope/Withers, ger helt olika bilder, och att de dessutom använder Butlins BNP-siffror.
Shanahan och Wilson (2007) ansluter sig till ek hist-diskussionen om fördelningen 1870-1914. De konstaterar att för O'Rourke och Williamson var Australien och USA de viktigaste exemplen på landrika invandrarekonomer som tack vare faktorprisutjämningen (genom invandring) upplevde ökad ojämlikhet 1870-1914. De citerar O'R och W: ‘The key stylized fact that emerges from the globalizing late nineteenth century is that resource rich, labour scarce countries underwent rising inequality, and resource-poor, labour abundant countries underwent falling inequality’. Så här förklarar Lindert och Williamson (2003) de två vanligaste måtten på fördelning för denna period:
“The rent–wage ratio might be thought of as a measure of how many days’ labour it would take to pay the rent on a hectare of farmland. It is a relative factor price whose trends determined inequality movements in a world where the agricultural sector was big and where land was a critical component of total wealth. It tells us how the typical landlord at the top of the distribution did relative to the typical unskilled (landless) worker near the bottom. The other inequality clue from factor prices uses trends in the ratio of GDP per worker to the unskilled wage rate. . . . These tell us how far the recipient of the average income was pulling ahead of the typical unskilled worker near the bottom.“
Och de citerar O'Rourke och Williamson på samma tema:
“Complete income distributions are unavailable between the mid-nineteenth century and World War I, except for a few countries and a few benchmark dates. But even if they were available, it is not obvious that we would want them to test the impact of globalization. Like economists involved in the late-twentieth-century debate, our interest is in factor prices – unskilled wages, land rents, and profit rates – and in the structure of pay – the size of the average income gap between the upper and lower classes. . . . How, then, did the typical unskilled worker near the bottom of the distribution do relative to the typical skilled blue-collar worker and educated white-collar employee in the middle of the distribution. Late-twentieth-century debate has a fixation on wage inequality, but since land and landed interests were far more important to late-nineteenth-century inequality trends, they needed to be added to our distribution inquiry.“ (ur Globalization and History, MIT Press 1999)
Och fint konstaterar de att Australien är ett nyckelland i hela denna debatt. Vidare konstaterar de att Australien inte var något land före 1901 utan en samling kolonier, med olika policies och allt. I vissa ökade ojämlikheten så som Williamsonstoryn förutsätter, men i t ex South Australia föll den istället. Enligt O'Rourke och Williamson var lönen relaterat till jordräntan bara en fjärdedel år 1913 av vad den hade varit år 1870. Det finns några problem med dessa data. Lönerna för 1861-1900 är urbana "general labourers" i Queensland, South Australia och Victoria, medan lönerna 1900-13 är "labourers" i Sydney. Vidare är proxies använda för jordräntorna; typiskt statliga värderingar av jorden. I många av O'Rourke och Williamsons serier är det bara jordpriser från Victoria som använts (s 10f). Shanahan och Wilson kollar på fyra kolonier: New South Wales, Victoria, Queensland och South Australia. För NSW, Victoria och Queensland använder de industrilöner; för South Australia dagarbetarlöner. Jordpriser för NSW och Queensland finns bara fr o m 1883 respektive 1881. För tre av de fyra kolonierna, alla utom SA, ser bilden 1870-1913 ut ungefär som Williamsonstoryn säger. S och W jämför särskilt Victoria och SA för vilka de har data tillbaka till 1860. Victoria upplevde en guldrush under perioden och därför ett stort inflöde av folk; detta ökade jordpriserna och ojämlikheten. SA hade inte samma upplevelse. S och W översätter alla fyra serier till dollars och dessa syns i figuren nedan.
S och W pekar på att O'Rourke et als resultat för "hela Australien" ser ut väldigt mycket som resultaten för Victoria vilket pekar på att O'Rourke et al kanske förlitat sig för mycket på Victoria vars utveckling kanske inte är representativ. (s 16) De menar att policies i SA höll nere ojämlikheten där, även om marknadskrafterna på lång sikt också var viktiga (s 18).
Atkinson och Leigh (2007) använder skattedata från 1921 till 2002 för att skatta toppinkomstandelar. Tidigare forskare har sett den höga frekvensen icke skattebetalare i början av perioden som ett hinder för att använda dessa data och t ex använde Butlin (1983) istället miminilöner i olika branscher för att kolla på lönespridning (skilled-unskilled ratio) 1901-68 medan McLean och Richardson (1986) använde folkräkningsdata och surveys och kom fram till att ojämlikheten föll mellan 1915 och 1968 samt mellan 1933 och 1980. (s 310) För den senare perioden används mest hushållssurveys, konstaterar de. 1921-22 var det bara 11-12 procent av befolkningen över 15 år som betalade statlig inkomst skatt och 1923-38 bara 5-7 procent (s 311), men för att räkna ut toppinkomstandelarna räcker det ju med toppinkomsttagarna samt en skattning av total inkomst i ekonomin.
Överlag visar Atkinson och Leighs data hög ojämlikhet 1921-1950, därefter ett kraftigt fall ca 1949-51 och successiv minskning fram till ca 1983, därefter en stigande trend. År 2002 är ojämlikheten tillbaka ungefär på 1950 års nivå. A och L räknar också fram data för delstaten Victoria tillbaka till 1912. Dessa visar en fallande trend för ojämlikheten (top 1% och top 0.5%) 1912-21, med undantag för en uppåt-blipp år 1919. (s 318) Det är bara från och med 1954-55 som A och L kan skilja på löneinkomster och kapitalinkomster (s 321). Dessa data visar att från 1954-55 till mitten av 70-talet ökade andelen av inkomster som kom från arbete i toppinkomstgrupperna. Efter 1980 fluktuerade lönernas andel av toppinkomsterna utan trend.
Pamela Katic och Andrew Leigh (2013) studerar ägandefördelningen 1915-2012. De visar minskad ägandeojämlikhet från 1915 till det sena 1960-talet, och ökad ojämlikhet från det sena 70-talet till 2010. De använder en krigssurvey från 1915, Australian Standard of Living Survey från 1987, och Household Income and Labour Dynamics in Australia (HILDA) Survey för 2002, 2006 och 2010. De använder arvsskattedata. Och de använder listor över de rikaste australiensarna från affärspressen, från vilka de kan räkna ut top 0.001 procentens andel, vilket motsvarar 90-130 personer för perioden 1984-2012 (s 7). De konstaterar att trenden i förmögenheternas top 1% är lik den i inkomsternas top 1% även om minskningen under 1900-talets första hälft är större; från 35 procent år 1915 till mellan 5 och 10 procent 1955-1980. 2010-12 ligger nivån istället runt 10-15 procent. Nedan syns topp 1%-andelen för Australien tillsammans med USA (från Kopczuk och Saez 2004) och Storbritannien (från Atkinson och Harrison 1978 och Kopczuk och Saez 2004).
Bara i slutsatserna och då mycket kort spekulerar de om vilka faktorer som kan ha påverkat förmögenhetsfördelningen. De pekar på att inkomstskatten ökade från 1910 till 1950-talet och sjönk under 1980- och 90-talen. 1979 avskaffades arvsskatten. Och den restriktiva handelspolitikeen under mellankrigstiden och efterkrigstiden kan ha hållit nere storleken på Australiens storföretag, och sedan det tidiga 1980-talet har "superstjärne-ekonomin" tagit fart.
Pottenger och Leigh (2013) studerar australiensiska vd:ars ersättning 1887-2012 relativt till en genomsnittlig lön. De gör detta genom att studera gruvföretaget BHP, ett av Australiens största bolag. Ersättningen steg från 1880-talet till 1910-talet, trendade neråt under 20-talet och in på 30-talet, steg kortsiktigt under WW2, föll från 1940-talet till 1980-talet, och steg därefter kraftigt. Under 1890-talet och 1900-talets första decennium tjänade BHP:s directors 8-10 ggr så mycket som en genomsnittlig australiensare, föll till 4 ggr ca 1930, steg till 7 ggr under kriget, föll igen til ca 2 under efterkrigstiden, och ser från och med 1987 en stark trend uppåt och slutar runt 6-8 ggr. Australiensiska lönedata kommer från D. Hutchinson på measuringworth.com. Om man bara kollar på vd:n tjänar hen ca 75-210 ggr en vanlig anställd under 2000-talets början, beroende på hur man räknar.
Löneandelen
Graham Richards från Monash University diskuterar i ett paper från 1978 löneandelen i Australien sedan 1945. Han refererar till ett par engelska US-amerikanska studier -- Phelps Brown och Hart (1952), Denison (1954), Solow (1958), Ferguson och Moroney (1969), Close och Shulenburger (1971) men bara en enda på Australien: ett diskussionspapper från arbetsmarknadsdepartementet, "Labour's share of the national product: the postwar experience" från 1974. Richards börjar sitt paper med att mena att regeringsbytet till Labor år 1972 efter 25 år av konservativ regering förväntades ge upphov till stora ekonomiska och sociala förändringar. En av 70-talets mest debatterade förändringar är de minskade företagsvinsterna som bl.a. förklarats med stora lönehöjningar och en "deliberate policy of wage leadership in the public sector designed to bring about a fundamental shift in income distribution". (s 224) Men Richards menar att även före 1972 hade skiften i löneandelen skett, utan diskussion. Syftet med hans studie är att diskutera utvecklingen från 1945 till 1967-68, då sektorsindelningen i nationalräkenskaperna lades om. Han diskuterar två mätproblem: (1) att det inte bara finns lönearbetare och kapitalister, och (2) som Phelps Brown pekat på, att sektorsskiften mellan sektorer med olika höga/låga löneandelar påverkar måttet. Richards kollar framför allt på industrin vilket löser problem 2, men problem 1 finns kvar. De egenanställdas inkomster måste på något sätt delas upp mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster; Richards refererar Kravis (1959) fyra metoder för detta, som jag diskuterar här. I industrin finns få egenföretagare (3 procent i slutet av perioden) så detta också problem löses, liksom problem med boendeinkomster (som i Australiens nationalräkenskaper helt räknas som kapitalinkomst) och den offentliga sektorn (där löneandelen är 100 procent). (s 226) I en fotnot anmärker han att "Note that in the Australian statistics used here, the whole of 'working proprietors' income would apprear to be allocated to profits, for statistics relating to wages and salaries specifically exclude these working proprietors. Hence their incomes is in that part of value added remaining when wages and salaries have been deducted." (s 225n) Nästa diskussionsfråga är vilka löntagargrupper som ska räknas in i löneandelen: bara arbetare, eller arbetare och tjänstemän? Richards använder, med referens till Glyn och Sutcliffe (1972), mest det omfattande måttet, men i några fall också endast arbetare. Richards börjar sin empiridel med att konstatera att efter "decades of belief in miraculuous constancy", menar de flesta ekonomer idag att löneandelat trendat uppåt sedan andra världskriget. Hans statistik för den australiensiska industrin 1945-67 visar dock motsatt trend, med en minskning om nästan 10 procentenheter. (s 227) Hans sektorsbegrepp bygger på 15 industribranscher, och han redovisar också en löneandelsserie där branschsammansättningen hålls konstant (s 228). Han går vidare med statistik från the Commonwealth Statisticians National Income and Expenditure som har data från 1948 och framåt. Också med dessa data syns en fallande trend 1948-67. Denna källa möjliggör också uträkning av löneandelen för hela ekonomin (231f och tabell IV). Där syns liksom i andra länder en stigande löneandel under efterkrigstiden, men Richards menar att detta kan bero på en sektorsförskjutning; t ex så har tjänstesektorn där löneandelen är hög ökat sin andel av ekonomin under perioden, medan råvaruproduktionen där löneandelen är låg har minskat sin andel av ekonomin. Med fasta sektorsvikter är löneandelen 1967/68 52.72 procent, vilket är mycket lägre än utan sådan viktning då den är 58.27. Den viktade serien är lägre 1967/78 än 1948/49 vilket visar att det är sektorsförskjutningen som gjort att löneandelen ökat (s 232). Korrelationen mellan den oviktade serien och AMECO för 1960-67 är 0.96 även om Richards är lägre eftersom egenföretagarnas inkomster där helt räknas till kapitalandelen, och det bara är löner, inte annan kompensation (?). Båda minskar något 1960-63 och ökar därefter, och slutar lite högre 1967 än vad den var 1960. Han går vidare -- och det är väldigt konstigt att han inte presenterat statistiken i mer kronologisk ordning -- med att presentera industristatistik från före andra världskriget, för att se om den fallande tendensen under efterkrigstiden bara är återgång till en "normal" nivå från en eventuellt tillfälligt hög nivå runt kriget. Det finns ingen statistik före 1908 säger han och ändrad branschklassificering gör det omöjligt att jämföra längre bak än 1926. Han presenterar (tabell V) löneandelen i industrin med eller utan branschviktning 1926-1944 och visar en minskning ca 1926-33 och därefter en ökning så att serien 1944 är tillbaka på ungefär på samma nivå som 1926. Han diskuterar några möjliga förklaringar till den minskade löneandelen i industrin under efterkrigstiden, hänvisar till ett paper i Manchester School från 1977 där han gett en neoklassisk förklaring, och hävdar att det är biased teknisk förändring som är förklaringen.
Referenser
Atkinson, A.B. och A. Leigh (2007) “The distribution of top incomes in Australia“, i Atkinson och Piketty (red) Top Incomes over the Twentieth Century (Oxford UP).
Bhattacharyya, S. and T.J. Hatton (2011), “Australian Unemployment in the Long Run, 1903-2007,” The Economic Record, 87(277), pp. 202-220
Boehm, Ernst (1965) ”Measuring Australian economic growth 1861-1939”, Economic Record.
Broadberry, Stephen och Douglas A. Irwin (2007) ”Lost exceptionalism? Comparative income and productivity in Australia and the UK, 1861-1948", Economic Record.
Broadberry, Stephen och Douglas A. Irwin (2008) ”Real Product and Productivity of Industries since the Nineteenth Century A Reply to Bryan Haig”, Economic Record.
Buckley, Kenneth D. och Edward Lawrence Wheelwright (1998) False paradise: Australian capitalism revisited, 1915-1955 (Oxford University Press)
Clark, Colin och Crawford (1938) The National Income of Australia. -- rec i Economic Journal här; i J of the American Statistical Association här.
Dimsdale, N.H. and Horsewood, N.J. (2002), ‘The Causes of Unemployment in Interwar Australia’, Economic Record, 78, 388–405.
Forster, C. (1985), ‘Unemployment and Minimum Wages in Australia, 1900-30’, Journal of Economic History, 45, 383–8.
Haig, B (2001) ”New Estimates of Australian GDP, 1861-1948/49”, Australian Economic History Review.
Haig, B och J Anderssen (2007) ”Australian Consumption Expenditure and Real Income: 1900 to 2003–2004”, Economic Record.
Katic, Pamela och Andrew Leigh (2013) ”Top Wealth Shares in Australia 1915-2012”
McLean, Ian W. and Jonathan J. Pincus (1983) Did Australian Living Standards Stagnate Between 1890 and 1940?,
The Journal of Economic History, Vol. 43, No. 1, (Mar., 1983), pp. 193-202
Merrett, ”Capital markets and capital formation in Australia, 1890-1945”
Perry, LJ (1979) ”INTER-WAR WAGE MOVEMENTS AND TRADE UNION MILITANCY IN AUSTRALIA” Australian Economic Papers.
Perry, LJ (2005) ”A LONG-TERM PERSPECTIVE ON INDUSTRIAL DISPUTES IN AUSTRALIA: 1913–2003”, Economic Papers.
Pope, D.H. (1982), ‘Wage Regulation and Unemployment in Australia, 1900-30’, Australian Economic History Review, 22, 103–26.
Pottenger, Mike; Leigh, Andrew (2013)
”Long Run Trends in Australian Executive Remuneration: BHP 1887-2012”,
IZA Discussion Paper, No. 7486
Richards, Graham M. (1978) Labour's share in the value added of Australian manufacturing 1945/46-1967/68, Australian Economic Papers.
Richards, Graham M. (1978) Labour's share in the value added of Australian manufacturing 1945/46-1967/68, Australian Economic Papers.
Shanahan, Martin P. och John K. Wilson (2007) ”Measuring inequality trends in colonial Australia using factor-price ratios: The importance of boundaries”, Australian Economic History Review.
Ville, S och D Merrett (2006) ”A Time Series for Business Profitability in Twentieth-Century Australia”, Australian Economic Review.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar