Att förklara variation i strejkfrekvens över tid: två klassiska papers

Åren runt 1968 sköt arbetskonfliktsfrekvensen i höjden i Väst och ledde till ett nytt intresse bland forskare för detta fenomen. Här ska jag skriva om två klassiska papers ur den kvantitativa strejkfrekvenslitteraturen: Hibbs (1978), som kollar på lång sikt, och Paldam och Pedersen (1982), som kollar på fluktuationer från år till år.

Hibbs 1978

Douglas Hibbs tar avstamp i uppsvinget för strejker runt 1968, och relaterar forskarnas nyvakna intresse för arbetsmarknadskonflikter till den akademiska bakgrunden, att sociologer, samhällsvetare och arbetsmarknadsforskare under 1950- och 60-talen diskuterat "embourgeoisment of the worker", "the end of ideology", och "the withering away of the strike". Det sistnämmda var Ross och Hartmans berömda tes, som Hibbs vill kritisera: med data från 1900 och framåt menar han att någon "strejkens borttynande" egentligen inte alls skedde. Hibbs ser strejken som en "manifestation of persistent class-linked conflict over the distribution of the national product", och menar att trender i konfliktfrekvens formas huvudsakligen av förändringar i "fördelningens politiska ekonomi" snarare än kulturella, sociologiska eller ekonomiska faktorer. Hibbs förklarar kärnan av sitt argument:

"major changes in the volume of industrial conflict during the twentieth century are explained largely by the effectiveness of social democratic and labour parties in socializing the consumption and final distribution of national income, thereby shifting the distributional struggle away from the private marketplace, where allocation takes place through collective bargaining and industrial conflict, to the public arena, where labour and capital compete through political negotiation and electoral mobilization." (s 154, jfr 165)

Strejkfrekvensen mäts av ILO med tre mått: antal strejker, antal anställda inblandade, och antal arbetsdagar förlorade (s 155). ILO har data uppdelat på 9 sektorer men Hibbs arbetar i denna artikel bara med totalen. I enlighet med Forcheimer (1948), Knowles (1952) m fl relaterar han strejkdata till uppgifter om sysselsättningsvolymen för att få fram tre teoretiskt distinkta dimensioner av strejkaktiviteten: genomsnittliga storleken på strejken (antal anställda som är inblandade), genomsnittliga varaktigheten (duration) (mandagar förlorade per anställd inblandad), och en storleksjusterad mått på strejkfrekvens, som är antal strejker per 1000 icke-jordbruksarbetare. (s 155) Hibbs producerar kuber som illusterar olika teoretiska kombinationer av dessa "dimensioner" av strejkaktivitet. Det finliret är jag inte särskilt intresserad av -- mer intresserad är jag av samplet: Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Storbritannien och USA. Data för de 11 länderna redovisas landvis i diagram som det nedan, för Danmark 1900-1970.

Strejkfrekvensen varierar överlag kraftigt från år till år. Under recessioner går den ner och under högkonjunkturer upp. Under krig går frekvensen ner. När krigen (WW1 och WW2) tar slut sker ofta en strejkexplosion, "as labour sought to defend its war-time organizational gains, to resolve the shop-floor grievances that had accumulated over the long period of' 'discipline', and to preserver eal wages in the face of war-generatedu pward movements in prices" (s 157) De kortsiktiga fluktuationerna analyserar Hibbs i ett annat paper (APSR, 1976); här fokuserar han på de långsiktiga variationerna. I en tabell redovisar Hibbs genomsnittlig år-för-år-trend i strejkfrekvens 1900-70 och visar att dessa är väldigt olika land för land: i Skandinavien och Nederländerna minskar den kraftigt, men i Italien ökar den lika kraftigt, och i t ex Finland, Frankrike, Kanada och USA finns det ingen trend alls. (s 161) Under mellankrigstiden hade de skandinaviska länderna, UK och Nederländerna de högsta strejkfrekvenserna i den industriella världen (s 163). Framför allt Sverige hade däremot extremt låg strejkfrekvens 1944-72. Hibbs förklaring är att strejkfrekvensen har gått ner kraftigt i de länder där socialdemokratiska partier kom till regeringsmakten under 1930-talet och etablerat en välfärdsstat. Han konstaterar i en fotnot att denna förklaring ligger väldigt nära den som Walter Korpi lägger fram i sitt opublicerade arbetspapper "Industrial Relations in Sweden" (SOFI, 1975), som Hibbs inte läste förrän han redan skrivit sitt eget paper. Tyvärr diskuterar Hibbs inte alternativa teorier här; för den diskussionen hänvisar han till sin monografi Long-Run Trends in Strike Activity, och till nyare böcker av Geoffrey Ingham (Strikes and Industrial Conflict: Britain and Scandinavia, 1974) och Richard Hyman (Strikes, 1975). Som belägg för sin egen teori lägger han fram scatterploten nedan som på x-axeln visar ändringen i socialistisk/kommunistiskt deltagande i regeringen under efterkrigstiden jämfört med mellankrigstiden, och på y-axeln ändringen i strejkfrekvens från mellankrigstid till efterkrigstid.

De två variablerna korrelerar väldigt starkt, ser vi. Genom att socialisera en stor del av konsumtionen och distributionen av BNP, säger Hibbs, flyttar socialdemokratin konflikten om fördelningen från arbetsplatsen till politiken. (s 167) Som mått på detta lägger Hibbs fram den offentliga sektorns icke-militära utgifter som andel av BNP. Korrelationen mellan ändringen i denna variabel från mellankrigstid till efterkrigstid och regeringsvariabeln ovan är 0.80. Och utgiftsvariabelns korrelation med ändring i strejkfrekvens är i sin tur 0.79. (s 168) Hibbs gör en klassificering av tre regimtyper  utifrån två dimensioner: statens politisk-ekonomiska ideologi, och grad av statlig intervention i ekonomin.

Vi ser att sorteringen av länder i den tredelade modellen är lik Esping-Andersens klassifikation 15 år senare, fastän de sorterande variablerna är annorlunda. Min invändning mot Hibbs argument att flytten av fördelningens styrning till den politiska arenan urholkar strejkvapnets användande när jag läser är: varför det? Varför skulle den ökade vikten av "social wage" få kampen om "market wage" att avta? Och efter ett tag så tar han upp denna invändning. Han lyfter fram tre förklaringar. Ett, social konsumtion/social wage är för många en acceptabel ersättning till market wage. (Det fattar jag inte hur det är ett nytt argument.) Två, den höga (marginal-)beskattning som krävs för att finansiera den stora välfärdsstaten gör att incitamenten till lönekamp minskar (ref Calmfors 1977 om Sverige, Jackson et al 1972 om UK). Tre, det var rationellt för facket att satsa på den politiska arenan istället. (s 171f) Men jag tycker inte att dessa argument är så imponerande. För kruxet är: om facket teoretiskt sett kan nå framgångar både på den politiska arenan och på arbetsmarknaden, varför skulle de inte göra det? Är de verkligen begränsade på det sättet att de bara kan nå framgång på den ena arenan? Hibbs säger: "the political marketplace and the private market place can be viewed as alternative arenas for the maximization of goals. Once the Social Democrats began to reshape fundamentally the political economy of redistribution, the political process offered labour the greater marginal return on activity." (s 172)

Hibbs börjar den sista delen av sin artikel med att konstatera att de långsiktiga krafter som hans teori handlar om just kan ha upphört att fungera. 1970-talet ser ett uppsving i strejkfrekvenser i länder som Storbritannien och Danmark, där socialdemokratins välfärdsstat enligt teorin ju ska ha stillat konfliktfrekvensen. Jackson, Turner och Wilkinson hävdar för Storbritannien att när löneinflation flyttade upp arbetare (blue-collar workers) i högre skatteskikt för första gången i andra halvan av 60-talet, så fick de stagnerande nettolönerna facken att driva en än mer militant lönepolitik (dvs den motsatta effekten till den som Calmfors fann för Sverige). Johnson och Timbrell (1973) får samma resultat som Jackson et al i denna fråga. Vidare så menar Hibbs att i alla de skandinaviska länderna och Storbritannien har på sistone facket ingått löneåterhållsamhetspakter med regeringarna, i utbyte mot sänkt inkomstbeskattning. Skandinavien har också sett borgerlig mobilisering mot välfärdsstaten, mest spektakulärt i form av Mogens Glistrups Fremskridtsparti i Danmark och Anders Lange-partiet i Norge. Bo Särlviks opinionsforskning (1977) visar att det också finns ett borgerligt missnöje med välfärdssstaten i Sverige, även om det kanaliseras genom de traditionella borgerliga partier där. Hibbs förutspår att om välfärdsstaten rullas tillbaka i Skandinavien och Storbritannien så kommer detta leda till ett nytt uppsving av strejker i de länderna (s 175).

Paldam och Pedersen 1982

Martin Paldam och Peder J. Pedersen har i denna artikel data på arbetskonfliktsfrekvens (strejker och lockouter) i 17 OECD-länder 1948-75, och använder detta dataset för att testa teorier om konfliktfrekvensen, framförallt Ashenfelter och Johnsons, från "Bargaining theory, trade unions, and industrial strike activity", AER 1969. John Hicks i sin Theory of Wages (1963) lade fram den s.k. "accident theory of strikes", att strejker bryter ut när förhandlingar misslyckas pga olika information på de två förhandlingssidorna. Paldam och Pedersen konstaterar att denna teori är svår att använda empiriskt, eftersom det är otydligt hur man ska operationalsiera informationsskillnaderna. Arthur M. Ross lade i sin Trade Union Wage Policy (1948) fram den politiska teorin om strejker, som betonar skillnader i preferenser mellan fackens ledare och deras gräsrötter. Ashenfelter och Johnson (1969) utvecklar denna teori, med fokus på hur fackledarna använder strejken för att anpassa medlemmarnas förväntningar neråt. I en fotnot konstaterar P och P att Michael Shalev (1980) kritiserar denna modell och applicerar en alternativ på USA-data 1954-75. Bruce E. Kaufman (1981) använder också en modell på USA-data de åren, och hävdar att inflationen är en viktig bestämmande faktor för strejkfrekvensen. De två sistnämnda nämns bara i en fotnot; i brödtexten förklarar P och P däremot Ashenfelter och Johnsons modell, om vilken de också kommenterar: "the model is designed with American industrial relations in mind and is thus not necessarily relevant in a more centralized or "politicized" industrial relations environment." (s 505) De har i en tabell en översikt över resultat från tidigare studie på efterkrigsdata. "Results of the A and J type are seen to dominate"; strejkfrekvensen tenderar att vara procyklisk. Inalles innehåller tabellen 5 studier av USA, 3 av Kanada, 3 av Storbritannien, 2 av Australien och 2 av Nya Zeeland. De oberoende variabler som är med i tabellen är arbetslöshet (i nivå och ändring), vacancy rate, förändring av nominal- och reallöner, inflation,  nivå på reallöner, laggad beroende variabel, och en trend. A och J t ex finner negativ effekt av arbetslösheten (i nivå), negativ av "distributed lag function of real wage increases", och negativ av trenden. I tabellen är bara makroekonomiska variabler men några av studierna finner också signifikanta effekter av politiska variabler. Skeels finner ett positivt förhållande mellan strejkfrekvens och Demokratisk president, Davies finner brittisk strejkfrekvens relaterad till inkomstpolitik och skattenivå. Alla dessa studier använder antalet konflikter som beroende variabel (s 506). Bland studier med antal arbetare inblandade i strejk som beroende variabel så finner Snyder (1975) ingen signifikant effekt av regeringens färg i Italien och Frankrike. Bland studierna med antal förlorade arbetsdagar som beroende variabel finns Hibbs (1976) som anpassar A och J-modellen till detta, men också är intresserad av politiska variabler, som dock inte når signifikans, förutom en som mäter kommuniströstning.

Paldam och Pedersens egen grundmodell innehåller bara en konstant, arbetslösheten (i nivå) och öneändringen, olaggad (!). Denna modell förklarar mellan 0 procent (DK, NL, NO, SWE) och 67 procent (ITA) av variationen i strejker 1953-72. Strejkfrekvensen är i allmänhet positivt korrelerad med löneökningarna, men korrelationen med arbetslösheten är kaotirk, från starkt negativ i t ex Holland, Japan och Italien till starkt positiv i Belgien och Nya Zeeland. (s 511) Resultaten är bättre med nominallön än med reallön. De laborerar med olika tidssamples utifrån att perioden 1948-75 innehåller två stora inflationsperioder: i samband med Koreakriget 1950-52 och i samband med oljekrisen 1973-75. Modellen fungerar sämre med antal arbetare inblandade i konflikt eller antal arbetsdagar förlorade än med antal strejker (s 510). De provar också med att ha med som oberoende variabel reallöneökningarna senaste tre till sex åren, som Hibbs och Snyder. De går vidare med att lägga till två politiska variabler: en dummy för valår, och en dummy för höger vs vänster regering (515). I allmänhet verkar strejkfrekvensen vara lägre under högerregering (s 516). I sina slutsatser betonar Paldam och Pedersen att deras resultat om löners och arbetslöshetens association med strejkfrekvensen går emot A och J-modellen, vilket antyder att A och J:s modell är alltför brett specifierad.

Jag kan inte påstå att jag är så imponerad av P och P:s artikel. Den känns väldigt daterad i sin ganska så tanklösa, ateoretiska applicering av tidsserieekonometri. (Likheterna med litteraturen runt 1980 om bestämningsfaktorer bakom fluktuationer i fackliga anslutningen är väldigt starka.) 1984 kommer det en debatt i samma tidskrift, Industrial and Labor Relations Review, genom att professor Hoyt N. Wheeler kommenterar på tre strejkpapers frpn ILRR 1982: Paldam och Pedersen, Bruce Kaufmans "The determinants of strikes in the United States 1900-1977" och Jack W. Skeels "The economic and organization basis of early United States strikes 1900-1948". Wheeler förklarar i början av sin artikel pedagogiskt på vilka punkter som makro-kvant-strejklitteraturen brister:

"First, in order to be useful research must facilitate understanding, prediction. or policymaking. Second. ac- ceptable research must employ measures that are construct valid. Third, it is of little value to point to a high degree of statistical significance in a relationship without of- fering some convincing explanation of why the relationship is more than coincidental. Fourth, theoretical justifications for vari- ables must concern the same level of analysis as the variable being examined. It is not acceptable, that is, to justify a variable at the micro level and measure it at the macro level, unless there is reason to believe that the macro-level variable itself will have the predicted micro effects. It is because the macro-level strike literature fails to meet any of these standards that it is criticized here." (263)

Vad gäller "construct validity" kritiserar han t ex Kaufman för att använda en dummy för 1920-talet -- då strejkfrekvensen var låg i USA -- finna en negativ effekt av denna dummy, och kalla den "välfärdskapitalism" och hävda att det var välfärdskapitalismen som orsakade den låga strejkfrekvensen! Han är också starkt kritisk till litteraturen som tar in politiska effekter: t ex så kan man teoretiskt argumentera lika självsäkert för att strejkfrekvensen går ner när det är vänsterregering, eftersom arbetarrörelsen då ändå får vad de vill ha (Korpi och Shalev 1980), och tvärtom att strejkfrekvensen går upp då eftersom facket stärks i den situationen (Paldam och Pedersen 1982). Wheeler förespråkar en mikroapproach. Wheeler tar till med storsläggan i sin kritik av denna tidsserie-makrolitteratur:

"Not only has very little been accomplished in over fifty years of research into macro-level determinants of strikes, but the future appears to offer no better prospect of success. Highly competent and thoughtful scholars have labored long and hard to wring some meaning from macro-level variables, but for the most part, their labors have resembled those of Sisyphus. The most sensible strategy at this point is simply to stop pushing the rock up the hill."

Booyah! Bruce Kaufman, Jack Skeeler och Paldam och Pedersen håller i sina tre svar på Wheeler förstås inte med.

Referenser

Douglas A. Hibbs, Jr. (1978) "On the Political Economy of Long-Run Trends in Strike Activity", British Journal of Political Science, Vol. 8, No. 2 (Apr., 1978), pp. 153-175.

Paldam, Martin och Peder J. Pedersen (1982) "The Macroeconomic Strike Model: A Study of Seventeen Countries, 1948-1975", Industrial and Labor Relations Review 35(4): 504-521.