Några löneandelar sedan 1870

Historiska löneandelar är inte direkt något överdiskuterat tema -- tvärtom, som t ex Wisconsin-sociologen Edo Navot konstaterar. Men Hartmut Kaelble och Mark Thomas har i alla fall med några som går längre tillbaka än 1950 i introduktionen till sin bok (tillsammans med Y.S. Brenner) Income Distribution in Historical Perspective (Cambridge UP, 1991).

Som figuren ovan redovisar de -- med äldre statistik framför allt från Peter Floras jätteverk -- löneandelar tillbaka till 1870 för Storbritannien och Tyskland, tillbaka till 1910 för Schweiz, 1920 för Österrike, och 1930 för Sverige och Norge. I Storbritannien och Tyskland ser vi en svagt ökande trend 1870-1910 och därefter en kraftig ökning 1910-20. En ökning under 20-talet ser vi också i Schweiz. De flesta länder visar en ganska snabb ökning av löneandelen mellan 1940 och 1980 (i Storbritannien mer flack), och en minskning 1980-85.

Kaelble och Thomas diskuterar (s 8f) utifrån James Meade (1964) citerad i Atkinson (1975) hur variationer i kapitalandelen påverkar inkomstojämlikheten. Om toppdecilen av personer med inkomster får andel a av ekonomins inkomster från arbete och andel b av ekonomins totala inkomster från kapital, så är deras andel av de totala inkomsterna lika med:

(a * löneandelen) + (b * kapitalandelen)

Om a och b är stabila på 20 respektive 60 procent, så skulle toppdecilens andel av inkomsterna falla från 40 till 28 procent om kapitalandelen minskade från 50 till 20 procent.

Det finns dock stora mätproblem med löneandelen. Jeck (1968, "The trends of income distribution in West Germany"i Marchal och Ducros red The Distribution of National Income, Macmillan) visar för Tysklands 1800-tal att löneandelen ökade mer på grund av att andelen löntagare bland de ekonomiskt aktiva ökade, än genom någon reell omfördelning. Charles Feinstein (1968, i Marchal och Ducros) visar samma sak för Storbritannien, och Rothschild (1971) och Suppanz och Wagner (1981) har gjort poängen mer allmänt.* För efterkrigstiden menar Kaelble och Thomas däremot att en genuin ökning av löneandelen har skett (s 40).

De refererar också några nationella debatter om löneandelen. I Tyskland är det löneandelens beteende under Weimarrepubliken som debatterats av Borchardt (1982), Winkler (1985), Holtfrerich (1988) med flera. Och i Storbritannien har Phelps Brown och Browne (1968) sett den fallande löneandelen efter 1870 som ett tecken på brittisk exceptionalism. I Australien ligger fokus i debatten på den stora ökningen under 1960-talet. (s 41)

Kaelble och Thomas diskuterar tre typer av inkomstfördelning: (1) den funktionella, (2) den personliga, och (3) mellan olika grupper, såsom i Jürgen Kockas studier av relationen mellan tjänstemäns och arbetares inkomster i Tyskland. Diskussionen är väldigt lös, och kommer inte fram till särskilt mycket. De relaterar inkomstmåtten till två teorier om hur inkomstfördelningen har utvecklats: (a) Kuznetskurvan, och (b) en allmän utjämning av inkomsterna under 1900-talet. Den diskussionen är dock inte särskilt utvecklad och inte särskilt intressant.

*De citerar också Johnson (1973) som med referens till att självägande bönders inkomster ofta räknas in i kapitalandelen, menar att "functional distribution may have little to do with the personal distribution, and constancy of the functional distribution does not necessarily entail constancy of the personal distribution".