Produktivitet i belgisk och holländsk industri sedan 1950

De Jong och Soete

Herman de Jong och Antoon Soete presenterar i sitt paper "Comparative productivity and structural change in Belgian and Dutch manufacturing, 1936-1987" skattningar av arbetsproduktiviteten i industrin i Belgien och Nederländerna fran 1921 till 1990, i "Appendix 8: Labour productivity in Belgium and the Netherlands 1921-1990". Produktiviteten är indexerad till 1938 = 100. De utgar fran data framför allt fran folkräkningar 1937, 1960 och 1987 och extra- och interpolerar däremellan, med användning av data fran produktionsräkningar och nationalräkenskaper. För benchmark-aret 1937 används "industry-of-origin approach" för 25 branscher och produktiviten skattas genom fysiska kvantiteter av output relaterat till sysselsättningen. För benchmark-aren 1960 och 1987 används reala istället för fysiska matt. (s 2) Ar 1937 var produktiviteten i Belgien ungefär 5 procent lägre än den i Nederländerna. I aterkonstruktionen görs det manga goa antaganden, som när förädllingsvärdet i Belgien 1937 skattas genom att de tar löneandelen fran 1953 och applicerar den till lönesumman 1937 (...). (s 3) För 1960 skattar de produktiviteten fran produktionsräkningar i bada länderna, med "the concept of gross (census) value added per worker" (s 4). Belgiens industriproduktivitet är da, efter vissa justeringar, 93.5 procent av den nederländska industrins. (s 5) Produktiviteten för 1987 har räknats ut pa samma sättt. Belgien ligger nu pa 93-94 proc av NL.

Redan Lamfalussy (1961) hävdade att belgisk industri sag relativt langsam (produktivitets-)utveckling pa 1950-talet. För att testa sadana pastaenden behövs mer dynamiska data. (s 8) De tar in tidssserier pa output och sysselsättning i industrin för Belgien fran Soete (1994) och för NL fran De Jong (1993) för 1921-1960 och Van Ark (1993) för 1960-1990. Soetes siffror före 1953 baseras pa en mix av uppgifter om fysisk output och real output, fr o m 1953 pa nationalräkenskaper. Van Arks serie bygger pa deflateade data fran nationalräkenskaperna, De Jongs pa deflaterade data fran produktionsräkningar (production census). De exptrapolerar tillbaka utifran benchmark 1937, med Nederländerna ar 1937 som index=100 och Belgien pa niva 95.5 det aret. Enligt dessa beräkningar stagnerade belgisk produktivitet pa 1930-talet medan NL:s ökade, och NL växte mycket snabbare mellan 1965 och 75 da en viss divergens skedde, följt at langsammare tillväxt i NL 1975-85 och konvergens. Hur väl passar da dessa extrapoleringar med benchmark-räkningarna för 1960 och 1987? Extrapoleringen för 1960 sätter Belgien pa 87 proc av NL, att jämföra med 93.5 i benchmark, och för 1987 är siffrorna 97 respektive 94 proc. De Jong och Soetes beskrivning är liknande till den jag gjort ovan, fast de betonar divergens (snabbare växt i NL) för hela perioden 1950-73 istället för bara 60-talet och hela perioden 1921-38 istället för bara 30-talet (s 11).

De gar vidare med att diskutera utvecklingen mellan produktivitet och löner. I belgisk ekonomi totalt ökade realönen med 7 procent fran 1938 till 1950, medan produktiviteten sjönk. I NL däremot sjönk reallönerna med 4 proc mellan 1938 och 1950 (eller t o m med 30 procent med wholesale prices istället för KPI). Skiftet i arbetskostnader mellan länderna förstärktes av en 20 procentig devalvering av den holländska guildern 1949 (jfr van Zanden 1988: 476). De Jong och Soete räknar fram egna siffror för industrin separat. För belgisk industri 1937 räknar de fram en medellön inklusive sociala avgifter fran Economic and Social Census. Den holländska motsvarigheten innehaller inga löneuppgifter sa de räknar fram en medellön fran arbetsolycksstatistiken och plussar pa 5.1 procent sociala avgifter. De far fram att lönen i Belgien var 63.7 proc av den holländska, och produktiviteten 64 proc. Lönespridningen var lägre i Belgien än i NL (s 16). För 1960 räknar de fram löner fran produktionsräkningar. Den belgiska lönen, korrigerad för valutakurser, är da 23 procent högre än den holländska. Löneandelen hade fallit kraftigt i den holländska industrin: fran 59 procent 1937 till 42 procent 1960. (s 16) 1987 var den belgiska arbetskostnaden 95.8 proc av den hlländska. Löneandelen av förädlingsvärdet till faktorpriser var i Belgien 71.7 proc, i NL 68.7 proc. Lönespridningen var klart högre i Belgien. (s 17) 1960 var arbetskostnaderna mycket lägre i NL men efter revalveringen av guildern 1961 och "extraordinära" löneökningar i det landet var arbetskostnaderna 1987 i princip likadana i de tva länderna.

Efter WW2 etablarades mycket olika spelregler för lönebildningen i de tva länderna. I Belgien drog sig regeringen 1948 tillbaka fran lönebildningen. Lönekraven relaterades till produktivitetsväxten men i praktiken till vinstnivaerna. I Nederländerna användes en mycket mer centrlaiserad approach. Det fanns en tripartistisk policy för att halla nere lönekostnaderna och skydda exportindustrins konkurrenskraft. Man var ocksa eniga om att minska löneskillnaderna mellan branscherna ("lika lön för lika arbete") vilket innebar att produktivitetsökningar inte automatiskt tillföll de anställda (van Ark, De Haan och De Jong 1996). (s 18) I Belgien förblev branscher som textil och livsmedel laglönebranscher med svaga incitament till ökad produktivitet. (s 19) I Nederländerna i början av 60-talet försvarade arbetskraftsbristen för laglönepolitiken och löneökningarna accelererade (s 20). Ökad internationell konkurrens tvingade fram effektiviseringar och produktiviteten ökade efter 1965 snabbare än under 50-talet da de laga lönerna höll tillbaka effektiviseringsbehovet. Efter 1974 stagnerade produktivitetsväxten. Fran 1975 gick Belgien igenom den process som NL haft sedan 1965, med tvingad effektivisering av laglönesektorer da löneökningarna skiftat upp (s 20).

De Jong och Soetes produktivitetsdata syns i de tva diagrammen ovan som serien "de jong".

BLS

USA:s Bureau of Labor Statistics (BLS) presenterar i sin "International Comparisons of Manufacturing Productivity and Unit Labor Cost Trends, 2011" (beskrivning i pdf här, teknisk förklaring i pdf här) statistik för bade produktivitet och arbetskostnader i industrin sedan 1950 för en hel rad länder. BLS definierar arbetsproduktiviteten sa här:

"Labor productivity is defined as real output per hour worked. Although the labor productivity measure presented in this release relates output to the hours worked of persons employed in manufacturing, it does not measure the specific contributions of labor as a single factor of production. Rather, it reflects the joint effects of many influences, including new technology, capital investment, capacity utilization, energy use, and managerial skills, as well as the skills and efforts of the workforce."

För Nederländerna före 1960 refererar den mätta total output till "industry" (dvs förutom industrin ocksa bygg, gruvor, järn och stal etc). Mattet pa output som används i BLS internationella jämförelser är annorlunda än det som de använder i sin statistik för USA:

"The U.S. manufacturing output series used for international comparisons differs from the manufacturing output series that BLS publishes as part of its major sector productivity and costs measures for the United States. The international comparisons program uses a value added output concept, while the major sector series is on a sectoral output basis (the major sector series can be found at http://www.bls.gov/lpc). Sectoral output is gross output less intra-sector sales and transfers.
BLS has determined that sectoral output is the correct concept for U.S. measures of manufacturing productivity; however, value added measures have been used for the international comparisons of productivity trends because the data are more readily available and also for technical considerations, such as differences among economies in the extent of vertical integration of industries."

BLS förklarar varför de bara tillhandahaller jämnförande data pa tillväxttakt, inte nivaer:

"The BLS measures are limited to trend comparisons. BLS does not prepare level comparisons of manufacturing productivity because of technical problems related to the valuation of manufacturing output in different economies. Each economy measures manufacturing output in its own currency units. To compare outputs among economies, a common unit of measure is needed. Market exchange rates are not appropriate as a basis for converting output into a common currency, and purchasing power parities (PPPs)3, which are only available at the total economy level, are not suitable for converting output in the manufacturing sector. In addition, there are differences in survey methodology, coverage, and indicators used in each economy that can have a significant impact on the levels of the data used in this report"

Det är alltsa förädlingsvärdet, inte total output som är täljaren.

EU-KLEMS

EU-KLEMS var ett stort EU-finansierat forskningsprojekt mellan 2003 och 2008 för att ta fram ny produktivitetsstatistik för de rika länderna. Bart van Ark pa Groningen Development Centre var forskningsledare. I en introduktion till statistiken, "EU KLEMS Growth and Productivity Accounts: An Overview" (pdf), förklarar Marcel P. Timmer, Mary O’Mahony och Bart van Ark vad datasetet gar ut pa. Relevant i mitt sammanhang är deras missnöje med att tidigare statistik pa arbetsproduktivitet inte beaktar skillnad i kvalifikationer pa de anställda som sätter in timmar i produktionen. Det vanliga mattet pa arbetsproduktiviet är ju real ouput per arbetad timme; hänsyn tas inte till ifall timmen arbetas av en disputerad ingenjör eller en gymnasieutbildad maskinoperatör. Timmer et al förklarar:

"many studies resorted to cruder measures of output, inputs and MFP, mostly based on the OECD Structural Analysis database, STAN and its predecessor the International Sectoral Database - ISDB. These databases provide industry-level series on output, aggregate hours worked and aggregate capital stock for a limited group of countries and years, while ignoring changes in the composition of factor inputs. However, MFP measures based on these aggregate concepts can be seriously biased. Labour input measures in EU KLEMS take account of changes in the composition of the labour force."

Och de klargör vidare vad det är som de har gjort:

"Hours worked are cross-classified by various categories to account for differences in the productivity of various labour types, such as high- versus low-skilled labour." (s 4)
"We cross-classify labour input by educational attainment, gender and age with the aim to proxy for differences in work experience, which provides 18 labour categories (3*2*3 types). Typically, a shift in the share of hours worked by low-skilled workers to high-skilled workers will lead to a growth of labour services which is larger than the growth in total hours worked. We refer to this difference as the labour composition effect. Series on hours worked by labour types are not part of the standard statistics reported by NSIs, not even at the aggregate economy level. Also, there is no single international database on skills which can be used for this purpose. For each country covered in EU KLEMS, a choice has been made to use survey data which provide the best sources for consistent wage and employment data at the industry level. In most cases this was a labour force survey (LFS), sometimes together with an earnings survey when wages were not included in the LFS. In other cases, use has been made of establishment surveys or a social-security database, or a mix of sources. Care has been taken to arrive at series which are consistent over time, which was important as most employment surveys are not designed to track developments over time, and breaks in methodology or coverage frequently occur." (s 6)

Det är intressant, men jag vet egentligen inte om jag behöver produktivitetsstatistik justerad för arbetskraftens kvalifikationer... Det huvudsakliga mattet pa arbetsproduktivitet i EU-KLEMS är LP_I, som definieras som "Gross value added per hour worked, volume indices, 2005 = 100". Det star förvisso inget här, i infoarket som man far när man laddar hem data, om att dessa produktivitetssiffror är justerade för arbetskraftens kvalifikationer, men jag antar att de ända är det.

OECD STAT

OECD STAT har produktivitetsutveckling ar för ar i industrin tillbaka till 1990.

"This data has been compiled for the purpose of international comparisons at industry level across OECD countries. However, since different measurements of capital input have been implemented between the OECD Productivity by industry database and the OECD productivity for the total economy database, i.e. net capital stocks for one and capital services for the other, the most appropriate way to compare data across countries and across industries is to do so within the same dataset. The users should keep in mind that the capital services constitute the recommended measure for the productivity analysis." 

Jones 1976

D.T Jones jämför i detta paper utvecklingen för produktiviteten i industrin i Storbritannien och sex andra europeiska länder -- Österrike, Belgien, Frankrike, Västtyskland, Italien och Nederländerna -- fran 1955 till 1974.

1955 hade UK 15 procent högre produktivitet än vad Frankrike och BRD hade, men 15 procent lägre än Belgien och Nederländerna. I alla de andra länderna växte produktiviteten snabbare än i UK sa 1961 hade Frankrike och Tyskland gatt förbi UK och 1973 hade ocksa Italien gatt förbi. 1973 hade UK lägst produktivitet av alla de sju länderna. Jämförelserna baseras pa PPP-valutakurser. I industrin blev UK sämst ännu snabbare: Frankrike och BRD lag bättre till redan 1955, och Italien gick förbi 1968. Enligt Jones statistik var produktiviteten i industrin i NL 1970 80 procent (!) högre än den i UK, och i Belgien, Frankrike och BRD ungefär 50 procent högre. Majoriteten av artikel ägnas at diskussion om branschskillnader inom industrin, en diskussion som är alltför detaljerad för min del.

Cassiers 1994

Som redovisat i inlägget "Produktivitetens politik och klasskompromisser i efterkrigstidens Västeuropa" sa finns det en stor diskussion om orsakerna till den snabba ekonomiska tillväxten under perioden 1945-73 i Västeuropa. Nationalekonomen Isabelle Cassiers fran UC Louvain tar i denna artikel avstamp i catch-up och konvergenslitteraturen som tog fart under 80-talets andra hälft: Abramovitz (1986), Dowrick och Nguyen (1991, "OECD comparative economic growth", AER) och Barro och Sala-i-Martin (1991). Tabellen nedan redovisar Dowrick och Nguyens resultat när de med sin catch-up-modell ska förklara den faktiska tillväxten i BRD och Belgien sedan 1950.

Belgien hade relativt hög BNP/capita 1950 sa i modellen förväntas lägre tillväxt för 50-talet där än i genomsnitt (-0.35 p.e. tillväxt per ar pga catch-up), och Belgien hade ocksa lägre tillväxt: 0.83 procentenheter lägre. Men Belgien hade ocksa hög investeringskvot vilket nollställer catch-up-effekten... Dowrick och Nguyens modell gör inte heller nagot vidare jobb med att förklara BRD:s fenomenala tillväxt pa 50-talet: 2.05 av 3.64 p.e. lämnas oförklarade. Som de säger själva: "a large part of the success of Japan, Germany, Austria and France up until 1973 is not explained by our analysis. We can only speculate that postwar reconstruction may have played some part in their success." Dumke (1990, "Reassessing the Wirtschaftswunder", Oxford BoEaS) utvecklar Dowrick och Nguyens approach och inkluderar reconstruction och strukturell omvandling; hans modell lyckas mycket bättre. Resultaten för BRD och Belgien syns i tabell 2.

För Belgien löser dock inte heller Dumkes modell knutarna. Ocksa Crafts (1992, "Productivity growth reconsidered") utvecklar Dowrick och Nguyens modell. Belgiens tillväxt pa 50-talet var fortarande sämre än väntat enligt Crafts modell, med en genomsnittlig residual pa -0.66, 1960-73 var lite över förväntan med 0.31, och 1979-88 var bra mycket bättre än förväntat med 0.80. Cassiers haller med Crafts när han säger att catch-up inte kommer automatiskt utan kräver ocksa andra faktorer. Belgiens ekonomiska utveckling pa 50-talet var sämre än väntat utifran ekonomisk teori och ekonometri och utvecklingen efter 1973 faktiskt bättre än väntat (även om tidigare betraktare har sett den som svag): dessa är de fakta som ska förklaras.

Utvecklingen direkt efter kriget var lovande i Belgien: Cassiers talar om ett "belgiskt mirakel" 1944-48. 1948 genomfördes en monetär reform som höll nere inflationen och behöll växelkursen till Sterling, och även socialpolitiska reformer om socialförsäkringar och lönebildningen. "In both monetary and social reform Belgium was a postwar pioneer". (s 903) Det fanns ett tripartistiskt samarbete, som bl a 1954 signerade en Declaration commune sur la productivité där fackledarna lovade att samarbeta i implementeringen av nya teknologier. Sa varför var da ända produktivitetsväxten pa 50-talet relativt svag? Cassiers pekar pa fyra faktorer. Ett, belgisk industristruktur var relativt bevarad sedan den första industrialiseringen: mycket gruvor och stal, väldigt lite av 50-talets stora tillväxtbransch verkstadsindustri. (s 905) Tva, "defensiva investeringar" (vilket redan Lamfalussy 1961 pekade pa), investeringar inom lagproduktiva branscher snarare än att för att skifta resurser fran lagproduktiva branscher till högproduktiva. Tre, en anledning till de defensiva investeringarnas dominans var att valutan appreciserade efter devalveringen 1949 och man tappade konkurrenskraft; Lamfalussy (1959) pekade pa kombinationen av detta och svag inhemsk efterfragan som orsak till den svaga tillväxten. "The effective revaluation of the franc at a time when other countries were completing their reconstruction may have led to a vicious circle: the profit squeeze put pressure on wages and slowed investments, doubly depressing domestic demand, which in turn dimmed the prospects for profits." (906) Den offentliga konsumtionen växte men inte lika snabbt som OECD-genomsnittet. Fyra, Van Rijckeghen (1982) var inte sa imponerad av Lamfalussys förklaring utan ville betona vested interests hos maktspelare som Societé Generale som kontrollerade en stor del av den belgiska industrin, inte minst äldre och lagproduktiv. (s 907)

Varför var da utvecklingen relativt bra efter 1960? Cassiers pekar tva händelser 1959-60 som kan ha gynnat produktivitetsväxten: regeringens beslut 1959 att lata kolindustrin ga under, och Kongos oberoende 1960. Bada dessa händelser ledde till "viktiga omallokeringar av kapital och arbete". 1959 antogs ocksa Expansion Laws som gjorde att staten understödde omallokering. 60-talet sag ocksa ett inflöde av investeringar av US-amerikanska multinationella företag, kanske lockade av Belgiens centrala plats i det nybildade EEG. (s 908) Cassiers menar dock bara att dessa "kan" ha spelat roll; hon ger inga tvärsäkra svar.

Cassiers de Ville Solar 1996

Detta kapitel, där Isabelle Cassiers är en av författarna, är fran samma bok som Carlins kapitel om Västtyskland som jag skrivit om här, antologin Economic growth in Europe since 1945 för vilken redaktörerna var Nicholas Crafts och Gianni Toniolo. Cassiers, de Villé och Solar börjar sitt kapitel med att konstatera att över perioden sedan 1945 som helt har Belgien vuxit i ungefär samma takt som sina grannar. Mönstret inom perioden har däremot varit idiosynkratiskt: framför allt den starka förbättringen i relativ performance ungefär 1960. (s 173) Brytpunkten vid 1960 sammanfaller med en stark ökning av investeringar i annat än bostäder. Men som Dowrick och Nguyen (1989) och Crafts (1992) visar sa var Belgiens utveckling även när man kontrollerar för investeringskvot sämre än väntat pa 50-talet och bättre än väntat pa 60-70-talen.

Belgiens industri har traditionellt verkat med ett stort importinslag i tillverkningen (bl a ravaror fran Kongo). Humankapitalinsatserna i exporterna har varit relativt sma. Politiken har varit "consociational", kompromisssökande bland flera dimensioner v konflikt: katoliker, antiklerikala konservativa och socialister, saväl som fransk- respektive flamländsktalande. Partisystemet har varit fragmenterat men stabilt och byggt pa stora koalitioner. I koalitionerna har alla grupper krävt nagot vilket lett till successiva ökningar av de offentliga utgifterna och sedan slutet av 60-talet budgetunderskott och stigande statsskuld. Centralbanken var politiskt styrd. Arbetsmarknadsrelationerna har a ena sidan varit centraliserade men ocksa fragmenterade sa sett att facket varit uppelat mellan socialister, katoliker osv. (s 178) Belgien tog stora steg mot korporatismen under 30-talskrisen: 1935 kom socialisterna in i regeringen och var med om att utforma den ekonomiska politiken. I juni 1936 utbröt en stor strejk som omfattade en femtedel av arbetskraften. Regeringen sammankallade till en National Labour Conference som producerade viktiga avtal om bl a kortad arbetsvecka och att facket skulle erkännas i förhandlingar (s 180).

Omedelbart efter WW2 var den ekonomiska utvecklingen gynnsam bla pga att ekonomin var relativt oförstörd, att Antwerpen var den enda stora oskadade hamnen i Europa och att det fanns manga US-amerikanska soldater pa belgisk mark, vilket ökade efterfragan i ekonomin (180f). Detta gjorde att regeringen höll en liberal policy till den ekonomiska utvecklingen. Komsumtionen -- bl a import av Coca Cola och Cadillacs -- ökade kraftigt, men investeringarna gjorde det inte. Regeringen var inte sa intresserad av att förnya industrin, utan mer fokuserad pa social fred vilket gynnades av hög konsumtion. Belgien fick inte mycket pengar fran Marshallplanen och av det de fick gick det mesta till kolgruvorna. Efter WW2 ökade lönekostnaderna och Belgien gick fran att ha varit en laglöneekonomi pa 30-talet till en höglöneekonomi 1950. Detta har ofta förklarats med en engangslönehöjning pa 60 procent (!) pa en nationell arbetskonferens 1944, men Scholliers (1993) visar att detta inte var den viktigaste orskaen. Arbetslösheten var lag fram till 1948 sa lönerna ökade hela tiden. Vidare sa devalverade bade Storbritannien, Holland och skandinaverna 1949: Storbritannien med 30 procent, medan Belgien bara devalverade med 12 procent. Den lägre devalveringen där minskade Belgiens konkurrenskraft -- men socialistpartiet var emot ocksa denna, som de menade var "a measure against the common man" (s 182). Under 50-talet var BNP-växten i Belgien högre än nagonsin förr, men langsammare än i övriga Västeuropa. Arbetslösheten var relativt hög och lönerna ökade langsammare än i övriga Västeuropa, men valutans appreciering sänkte ända konkurrenskraften. Efterfragan pa belgiska varor var högst volatiloch det fördes ingen kontracyklisk ekonomisk politik, av flera skäl: oro för budgetunderskott, svarigheterna i att fatta politiska beslut i det belgiska systemet, och de keynesianska idéernas svaghet i Belgien (jfr Buyst 2012). Trots etableringen av tripartistiskt samarbete pa 1930- och 40-talen var "industrial relations relations after the war were far from peaceful" (184); strejkfrekvensen var i slutet av 40-talet och pa 50-talet högre än pa 30-talet.

I början av 60-talet ökade investeringskvoten, och än viktigare sa ökade effektiviteten i användningen av arbete och kapital (s 184). Den offentliga sektorn gav en stimulans till tillväxten runt 1960 efter ökade satsningar 1958-60 (inklusive en "skolpakt") som  man hade tänkt balansera med skattehöjningar -- detta uteblev dock efter generalstrejken 1960-61. (s 186) I början av 60-talet höjdes ocksa tillväxttakten av tillgangen till EEG-inre marknaden. Förnyelsen av ekonomin gynnades av statligt stöd genom 1959 ars Expansion laws (en nationell, en för regioner) och inflöde av investeringar av multinationella företag. Arbetsmarknadsrelationerna blev fredligare pa 60-talet med bipartistisk "social programming".

Cassiers et al tycks ha en positiv syn pa en ekonomiska utvecklingen under 60-talet, men de redovisar ocksa att andra författare varit mindre positiva. Löwenthal (1987) pekar pa den stigande statsskulden; Cassiers et al menar att denna inte var sa allvarlig med tanke pa att den mest hölls av belgare, och att den inte trängde ut privat upplaning. Vanderputte (1993) menar fran ett liberalt perspektiv att det pa 60-talet infördes för mycket skatter och subsidier vilket minskade effektiviteten. Här nöjer Cassiers et al sig trankilt med att säga att da, i slutet av 60-talet, var optimismen i alla fall stor. (s 190) Pa 70-talet blev tillväxten langsammare. Tillväxten hade sedan 60-talets andra hälft varit exportdriven och nu minskade den globala efterfrageökningen. Och prisutvecklingen var ogynnsam. Under 70-talet drabbades den belgiska ekonomin, och framför allt exportsektorn, av en profit squeeeze (Weber 1983, Savage 1991: 132-9), när arbetsproduktivitetsväxten saktade ner samtidigt som produktlönerna ökade snabbare. (s 191) Detta skedde bl a pga att lönerna var KPI-indexerade i kollektivavtalen, och att totala KPI ökade snabbare än vad priserna pa belgiska industrivaror ökade (s 192) Dessutom var francen stark vilket ytterligare försämrade den belgiska konkurrenskraften. Samtidigt sa försämrades statsfinanserna och statsskulden ökade. (s 194) 1981-82 förhandlade den kristdemokratisk-socialistiska koalitionsregeringen fram löneaterhallsamhet och minskade arbetsgivaravgifter för arbetare (s 194). När socialisterna byttes ut mot liberaler i regeringen 1982 byttes detta mot strängare löne- och priskontroller och en 8.5 procents devalvering (s 195). Systemet av "social programming", som hade brutit ihop i mitten av 70-talet, ställdes helt in 1981-85. Detta reformpaket producerade en reallönesänkning pa runt 12 procent och en aterställning av vinsterna (Bogaert et al 1991). (s 195) Dock var lönepressen i den skyddade sektorn fran utvecklingar i exportsektorn fortfarande stark, och först 1986 förbättras exportpositionen, efter en period med stark franc (195). Lönernas indexering till inflationen är "helig" för facken (s 195). En vanlig kritik mot den belgiska ekonomin de senaste 50-60 aren är att den strukturella omvandlingen varit för langsam: vissa hävdar att det är holding companies dominans som orsakat detta (s 198f). En relaterad kritik är att den belgiska ekonomin varit för dominerad av familjeföretag som prioriterat kortsiktiga inkomster framför investeringar, att bryta sig in pa utrikes marknader, och langsiktig tillväxt (s 200). Calliers menar att den belgiska kapitalismen pa sa sätt har nagot gemensamt med den brittiska sasom analyserad av Alfred Chandler (1990): personlig. Den belgiska ekonomin hade dock fördelen mot den brittiska att cheferna var i huvudsak ingenjörer och mer kompetenta än de privilegierade brittiska cheferna (s 201).