opinionsmätningar fran 13 januari 2012 till 5 september 2013, fran FAZ
regionalt valstöd i Bundestagvalet 2009: CDU (blå), SPD (röd), FDP (gul), Die
Grünen (grön), Linke (lila). Mörkare ton = fler röster. Från Der Spiegel
"Liebe Wähler, Sie kennen mich…"
Angela Merkel i tv-valdebatten 1 september
"Deutschland scheint es ziemlich gut zu gehen."
Die Zeit rapporterar om valrörelsen, juli
Ett format som jag uppskattar är "Presseschau" eller "tidningsöversikten". P1-morgon kör det med svenska ledarsidor varje morgon, Perlentaucher levererar en översikt över kultursidorna i det tyskspråkiga området varje dag på nätet, och Hessisches Rundfunk har i sitt morgonprogram varje dag en kultursideöversikt. Detta inlägg är ett slags tidningsöversikt över tysk valbevakning inför valet 22 september. Tonvikten är på kvalitetsveckotidningen Die Zeit -- "världens bästa tidning" enligt Per Svensson -- med utflykter till andra kvalitetstidningar som konservativa dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, veckotidningen Der Spiegel och vänsterdagstidningen tageszeitung.
Grekland och transfereringar i eurozonen
AfD:s talesman Bernd Lucke tar avstand fran ytterligare en bailout av Grekland, som Schäuble har erkänt kommer behövas ar 2014. CDU-politikern Norbert Barthle har kritiserat detta uttalande för att sänka reformtakten i Grekland. SPD:s riksdagsgrupps ledare Steinmeier har kritiserat regeringen för att undanhalla väljarna information, men det är la bara ett politiskt spel. I augusti beskyllde Merkel Schröders rödgröna regering för att ha släppt in Grekland i eurozonen till att börja med. FT World-bloggens Michael Steen tolkar detta odiplomatiska uttalande som att Merkel tog av sig handskarna i valrörelsen.
När Schäuble besökte Grekland i juli berömde han reformtakten i landet.
Zeit menar att efter valet kommer räkningen för Tyskland för de olika bailoutpakten som kanske inte helt kommer betalas tillbaka (och lan som inte betalas tillbaka är transfereringar), men att Merkel lyckets med att halla eurokrisen utanför valet. Skuldkvoterna stiger i Grekland, Portugal och Cypern, och inte heller Spanien eller Italien är säkrade. Kostnaderna blir stora för Tyskland om nagot av länderna krascher, säger tidningen: tyska staten har lanat ut 105 miljarder euro, tyska banker 131 miljarder, och ECB har köpt statsobligationer för 211 miljarder. Institut für Wirtschaftsforschung beräknar att hälften av Greklands statsskuld kommer behöva avskrivas. Zeit har ocksa i olika artiklar uttryckt oro för Italien -- där Francesco Giavazzi är starkt kritisk till den stora staten -- Portugal och Irland. Mark Schieritz menar i Zeit att det passar Merkels valrörelse väl att eurokrisen lugnat sig under sommaren, sa att den blir mindre av en valfraga. Tyska väljare, säger Quentin Peel i FT, vill inte att tyska staten ska föra över pengar till eurozonens krisländer genom att avskriva krislån eller genom att införa eurobonds.
SPD har röstat med regeringen i eurokrisfragor hittills. Det finns dock skillnader i förslag, papekar The Economist. SPD är mer villigt att bilda en bankunion, som Steinbrück vill ska finansieras av avgifter pa bankerna. SPD är ocksa mer positiva till eurobonds och liknande lösningar, som en "debt redemption fund" som föreslagits av Tysklands motsvarighet till svenska Finanspolitiska radet, Sachverständigenrat. Denna fond skulle ersätta alla statsobligationer över 60 % av statsskulden med en typ av obligationer med eurozonsgemensamma garantier. SPD säger i sitt valprogram att en sadan konstruktion är värd att fundera pa.
Lita pa Merkel
Zeit rapporterar fran Merkels valrörelse: "Die Bürger sind zufrieden mit dieser Arbeitsteilung: Merkel, die sich um alles kümmert, da oben, und alle anderen, die ihr vertrauen, hier unten." Rapporten sammanfattar Merkels budskap som ett betryggande: "Ihr seid gut, wir sind gut, alles ist gut. So soll das bitte auch bleiben. Nur ein bisschen verbessern wollen wir es noch. Deshalb wählt uns, die CDU." Dr. Thomas Petersen menar i FAZ att liksom 2009 är CDU/CSU-väljare pa väg att somna, eftersom allt redan verkar klart. Att de skulle somna så mycket att de inte går och röstar är ett hot för CDU, konstaterar Spiegel. För att mobilisera sina väljare hotar Merkel med att det kan bli en röd-röd-grön regering om de inte röstar.
Far medborgare den valrörelse som de förtjänar?
Valrörelsen är sömnig och väcker inte mycket intresse. Är det medborgarnas fel? Matthias Geis hävdade det i Zeit i juli. Han förklarar ointresset och den laga temperaturen med att 75 procent av tyskarna är nöjda med sin ekonomiska situation, och att Merkel är mycket populär, även i det motsatta politiska lägret, och kan spela just pa palitligheten och nöjdheten i sin valrörelse. Ocksa 2009 utmalades valrörelsen som trakig, säger Geis, ocksa da den utspelades mot bakgrunden av en internationell finanskris. Idag, säger Geis, sa har krisen hallt pa nagra ar och Tyskland har klarat sig bättre än kanske alla andra länder. Geis menar att tyskarna är rätt nöjda och att 2013 ars valrörelse är den mest inatvända i mannaminne: 1998 diskuterades Kosovo och ex-Jugoslavien, 2002 diskuterades terror, Afghanistan och det kommande Irakkriget, 2009 diskuterades balansen mellan politik och marknader; 2013 diskuteras inget sadant, menar Geis. Bernd Ulrich haller inte alls med Geis. Ulrich menar att regeringen varit mycket aktiv under mandatperioden, inte minst med eurokrisen och med arabiska varen, och att det därför är rimligt att de far stöd idag. Ulrich menar vidare att väljarna ända hade förtjänat en bättre valrörelse, med diskussion om stora fragor som övervakningssamhället, Europas framtid, och den kommande demografiska krisen. Men, säger Ulrich: Merkel vill inte diskutera de stora fragorna, och SPD är inte förmögna att göra det.
EU-skatter
SPD-ordföranden Sigmar Gabriel uttalar sig för gemensamma EU-skatter (!). Han vill ocksa att vid nästa bankräddning sa ska regeringen göra ett motkrav pa ett slut pa skattesmitandet.
Ekonomiminister Rösler
Die Zeit haller pa med en artikelserie där de utvärderar de 17 ministrarnas fem ar pa sina poster. FDP-ledaren Phillip Rösler, ekonomiminister, far ingen positiv utvärdering. Ar 2011 motsatte sig FDP och Rösler räddningspaket till Grekland och föresprakade utträde ur eurozonen för krislandet; detta, menar Zeit, hjälpte inte. Tidningen menar ocksa att Energiewende, som ligger pa Röslers bord, gatt langsamt bland annat eftersom han "knallhart företräder näringslivets intressen, pa konsumenternas bekostnad".
Teveduellen
Den 1 september hade Merkel och Steinbrück sin enda teveduell före valet. Den allmänna bedömningen tycks vara att Steinbrück vann den knappt eller atminstone förbättrade sitt och SDP:s läge nagot, men inte tillräckligt mycket för att göra en skillnad för valresultatet. (Se Zeit, Spiegel, FT). Han framstod inte som en arrogant besserwisser vilket han ibland gör, men ett grundläggande problem är enligt Zeit inkonsekvenserna: en gang företrädde han Agenda 2010-politiken, idag vill han reformera den; och den eurokrispolitik som han kritiserar har han själv och SPD röstat för i Bundestagen. Den fraga som enligt Zeit verkligen gjorde Steinbrüuck -- och senare även övriga SPD -- arg var när Merkel anklagade SPD för att inte vara tillförlitliga i Europapolitiken, trots att de röstat för alla räddningspaket i Bundestagen, och hjälpt till med att ska pa den nödvändiga 2/3 majoriteten för att fa igenom ESM. FT:s Quentin Peel lyfter fram att Steinbrück kritiserade Merkel för en alltför nedskärningsinriktad policy gentemot eurozonens krisländer, och talade om ett behov av en "andra Marshallplan" -- trots just att SPD alltså röstat med CDU i Europafrågorna.
Crouchs analys
Colin Crouch är brittisk sociolog och bl a författare till The Strange Non-Death of Neoliberalism (som jag recenserat här). Han intervjuas i Die Zeit om det tyska valet, som han ser som en popularitetsmätare för nyliberalismen i Tyskland: om den svartgula koaliationen väljs om kommer den "nyliberala svansen (FDP) fortsätta vifta med hunden CDU", menar han. Han, som är associerad med socialdemokratin, far den mycket motiverade fragan, att SPD gjorde ett historiskt daligt val 2008 med 23 procent och inte ligger mycket bättre nu; varför? Crouch pekar pa rätt självklara faktorer som att vänstern är splittrad i och med Linkes paria-status och att SPD maste försöka med att bade behalla sina traditionella väljare, och övertyga nya grupper. Crouch menar att vissa delar av näringslivet har ett intresse av en stark välfärdsstat i form av utbildning och socialförsäkringar, och att det är en sadan klasskompromiss som är vägen framat för socialdemokratin.
FDP
FDP:s toppkandidat Rainer Brüderle bröt en arm och ett ben när han ramlade i en trappa i somras, men är tillbaka och Zeit följde när han kampanjade i medelklassiga förorter till Stuttgart, som är ett av FDP:s starkaste fästen, med 20 procent i förra valet. Brüderle förklarar sig vara en klassisk FDP-politiker, för medelklassens välstand, och vill i valrörelsen fokusera pa "bread and butter"-fragor, som att ansträngning ska löna sig. Han lyfte ocksa fram att utan FDP:s motstand skulle det idag finnas eurobonds och därmed tyska förpliktelser att betala för framtida grekiska beslut. "Vi är hjälpsamma, men inte dumma", sa Brüderle och fick för detta särskilt stora applader av sina partikamrater.
Politisk apati och intellektuellas ickeröstning
En hel del intellektuella klagar pa hur trakig och rent av deprimerande valrörelsen är. T ex sa klagar Claudius Seidl i FAZ över den laga temperaturen, och raljerar bland annat över att "SPD, när de övervunnit sin depression, vill ändra pa nagonting". Sociologen Harald Welzer förklarade redan imaj i en essä i Spiegel att han inte kommer att rösta i valet, eftersom skillnaderna mellan partierna är sa sma och det inte gör nagon skillnad. Spiegel-kolumnisten Georg Diez följde i juli efter med samma utfästelse, orsakad av en brist pa alternativ och visioner. Valbojkottarna har dock fatt kritik, bl a av Alexander Schwabe och Zacharias Zakarakis.
Ocksa Ludwig Grefen är kritisk mot ickeröstarna, och säger att visst undviker politikerna de stora fragorna, som eurokrisen, övervakningsskandaler och klimatet, men fragar: har det inte alltid varit sa? Är verkligen denna valrörelse trakigare än vanligt? Han menar att medborgarna själva borde ta större ansvar för att föra upp de stora fragorna pa dagordningen.
Renate Köcher diskuterar i FAZ det politiska intresset och politiska deltagandet. 1998 röstade 82 procent av de valberättigade; 2008 bara 71 procent. Hon pekar ocksa pa att mellan 40 och 50 procent av tyskarna i opinionsmätningar under valperioden uppgett sig vara missnöjd med partiernas agerande i bundestagen, men att nivan var ännu högre tidigare. Hon argumenterar emot analysen att tröttheten och apatin beror pa att partierna blivit allt mer lika varandra.
Ocksa Ludwig Grefen är kritisk mot ickeröstarna, och säger att visst undviker politikerna de stora fragorna, som eurokrisen, övervakningsskandaler och klimatet, men fragar: har det inte alltid varit sa? Är verkligen denna valrörelse trakigare än vanligt? Han menar att medborgarna själva borde ta större ansvar för att föra upp de stora fragorna pa dagordningen.
Renate Köcher diskuterar i FAZ det politiska intresset och politiska deltagandet. 1998 röstade 82 procent av de valberättigade; 2008 bara 71 procent. Hon pekar ocksa pa att mellan 40 och 50 procent av tyskarna i opinionsmätningar under valperioden uppgett sig vara missnöjd med partiernas agerande i bundestagen, men att nivan var ännu högre tidigare. Hon argumenterar emot analysen att tröttheten och apatin beror pa att partierna blivit allt mer lika varandra.
Merkel och tyskarna
Ralph Bollmann har kommit ut med en ny bok om Merkel och Tyskland: Die Deutsche: Angela Merkel und wir. Bollmann hävdar att Tyskland aterigen har ett ansikte i världen, och att det är Merkels ansikte. Christoph Dieckmann recenserar i Zeit. Det är anmärkningsvärt, menar Dieckmann, hur den barnlösa kvinnan fran Öst lyckats övervinna det mans- och Västdominerade CDU. Han menar att CDU är att maktpragmatiskt parti och att Merkel, vars främsta "DDR-egenskap" är hennes opportunism, pa sa sätt passar bra in. (Parantetiskt sa nämner Dieckmann Merkels häpnadsväckande uttalande, som jag helt missat fram till nu, 2011 för en marknadskonform" politik, definierad som "wie die parlamentarische Mitbestimmung so gestaltet wird, dass sie trotzdem auch marktkonform ist.")
Passion för Europa
Steinbrück kritiserade i början av augusti Merkel för att sakna passion för Europa, och förklarade detta med att hon uppfostrats i DDR (!). En groda förstas, men Bernd Ulrich finner i Zeit än mer att invända emot i Steinbrücks uttalande. Ulrich haller helt enkelt inte med om Steinbrücks tankegang att det är passion som behövs i detta läge, och inte apokalypsretorik som Merkels "om euron misslyckas misslyckas Europa" heller, utan mer av is i magen.
Die Linkes existensberättigande
Zeits politikredaktör Bernd Ulrich ifragasätter Die Linkes existensberättigande. Han menar att det inte behövs nagot "vänsterkorrektiv" längre nu när SPD aterigen (underförstatt, i skillnad till under Schröders tid) är rakt igenom socialdemokratiskt, Grünen star till vänster om SPD, och även CDU star till vänster om Schröder-SPD. Ulrich sammanfattar sitt argument: "Gysi weiß, dass die Linke verfällt, numerisch und ein wenig moralisch (siehe Euro), er weiß auch, dass seine Partei bei der Bundestagswahl programmatisch keine Funktion mehr hat, machtpolitisch nur noch eine: Die Linke tritt an zur Verhinderung einer rot-grünen Mehrheit." Ord och inga visor! Gregor Gysi hävdar i sitt svar att Linkes existens inte alls förhindrar en röd-grön koalition, att Linke är samarbetsvilliga, utan att det är SPD:s fel att de istället valt allianser med CDU i Hessen, Saarland, Thüringen, Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen-Anhalt. Gysi ifragasätter ocksa Ulrichs argument att SPD aterigen är "riktiga socialdemokrater"; enligt Gysi star förvisso sadana saker i partiets valprogram, men han menar att Steinbrück et al ända inte kommer att föra en sadan politik. Vidare sa hävdar Gysi att det inte är sa att de besvikna SPD-väljare som gatt över till Linke automatiskt skulle ga tillbaka till SPD (och möjliggöra en SPD-Grünen-koalition) om Linke upphörde att existera; SPD har slutat företräda dessa väljare, menar Gysi, och därför är det lika sannolikt att de skulle sluta att rösta om inte Linke fanns.
SPD:s valprogram
I mars offentliggjordes SPD:s valprogram. Zeits rubrik var: "Steinbrück vill föra en valrörelse för rättvisa". Steinbrück anklagade vid presentationen CDU för idéstölder, om minilön, bankregleringar, och hyresregleringar, och menade att det ända fanns en skillnad: SPD vill ha en demokratikonform marknadsekonomi, inte en marknadskonform demokrati som CDU vill, sa Steinbrück. De fem huvudfragorna i valprogrammet är finanskapitalismen, social rörlighet genom utbildning, ett rättvist skattesystem, social omsorg, och bostads- och hyrespolitik.
Köttfri dag
Grüne har föreslagit att det ska införas en köttfri dag i skolbespisningen, nagot som enligt Zeits politiske kommentator visar att de inte vill regera, och ett avstand fran mainstreampolitiken som när de 1990 hade parollen "Alla talar om aterföreningen. Vi talar om vädret". Han menar ocksa att förslaget visar pa en paternalistisk attityd typisk för höginkomsttagare som handlar ekologisk mat och röstar pa Grünen.
ECB:s räntor och konsekvenser för smasparare
Steinbrück har (populistiskt?) kritiserat ECB:s laga räntor för att skada tyska smasparare. Ett daligt uttalande kan man tycka, och det tycker ocksa Steinbrücks partikamrat Martin Schulz, som är ledare för socialistgruppen i Europaparlamentet och pekar pa att de laga räntorna är till för att fa fart pa ekonomin i eurozonen, förstas. I samma intervju beklagar Schulz att grekerna upplever att de regeras av en anonym trojka, som de inte kan utkräva ansvar fran, och menar att en lösning vore att ge större makt till Europaparlamentet (...). Ocksa EU-Kommissionären Viviane Reding har uttalat sig för att avskaffa trojkan relativt snart, till skillnad fran Schäuble som ser det som ett mer langsiktigt projekt.
SPD:s skuggekonomiminister
Sedan början av juni är Christiane Krajewski med i Steinbrücks "kompetensteam", en slags skuggregering. Krajewski är där expert för den ekonomiska politiken. Hon var pa 90-talet ekonomiminister i Saarland under vänstermannen Oskar Lafontaine, men beskriver sig själv som samhällspolitiskt vänster men ekonomisk-politiskt marknadsorienterad. Hon arbetade senare för Klaus Wowereit i Berlin och arbetar idag sedan ett par ar för en investmentbank. Hennes styrka, säger Zeit, är hennes djupa kunskaper om finanssektorn med mera, men hennes problem är att hon inte hörs -- bara Steinbrück hörs, ocksa i ekonomisk-politiska fragor.
Koalitioner
Merkel utesluter inte en stor koalition. Ocksa SPD kan tänka sig en sadan, även om deras förstaval enligt Sigmar Gabriel är röd-röd-grön. FDP blir däremot arga av denna tanke, förstaeligt nog, och menar att om man vill ha en svart-gul koalition sa bör man rösta pa dem. Det finns förstas en viss pessimism inom SPD, och Gabriel gick i mitten av augusti ut och kritiserade sina partikamraters uppgivenhet, och hävdade att de maste tro att de kan vinna för en röd-grön koalition. De gröna menar att med en "stor koalition" blir det fem ar av stillastaende. Gregor Gysi anklagade i teve lustigt nog SPD för att inte vilja vinna valet själva, och att valet av Steinbrück visar detta. Enligt Berthold Kohler i FAZ följer SPD och CDU denna regel: "tänk alltid pa den stora koalitionen, men tala aldrig om den".
Steinbrücks valkampanj
Steinbrück försöker höja temperaturen i valkampanjen genom att prata om klassklyftor, om minskad social rörlighet med mera. Den första reform som han skulle genomföra om han vann valet är minimilön pa 8.50 euro. Han lovar ocksa att de första 100 dagarna införa jämlika löner mellan kvinnor och än, utjämna skillnaderna i villkor mellan bemanningsanställda och vanliga anställda, garantera en minimipension pa 850 euro i manaden, avskaffa Betreuungsgeld och flytta över de pengarna till fler dagisplatser, och pa längre sikt ocksa införa möjligheten till dubbla medborgarskap och införa maximihyra. Pa europaniva skulle han arbeta för en bankunion och en räddningsfond finansierad av bankerna. SPD vill kommunicera en bild av att Steinbrück talar klarsprak medan Merkel är otydlig.
von der Leyen
Ursula von der Leyen (CDU) genomdrev som familjeminister en historisk utbyggnad av dagisplatser i det könskonservativa Tyskland. Numera är hon arbetsmarknadsminister, och som sadan porträtterad i Zeits serie av analyser av de 17 ministrarnas mandatperioder. Hon har varit med om att förändra sitt partis policy inte bara i fragan om barnomsorg, utan ocksa bl a den omstridda fragan om könskvotering till bolagsstyrelser. En fraga där hon förlorat under mandatperioden var ett tillskott till pensionerna, där hon besegrades av FDP. von der Leyen är en framtida kanslerkandidat, och kommer fortsätta vara minister om Merkel vinner valet,även om relationen mellan de tva inte är den bästa.
Är Tyskland postpolitiskt?
Thomas Assheuer, go contrarian filosofikommentator pa Zeit, diskuterar: är den tyska valrörelsen postpolitisk?
SPD:s ekonomiska politik
Wolfgang Münchau, tidigare chefredaktör på Financial Times Deutschland, klagar i Der Spiegel på att SPD inte är keynesianer längre, vilket lämnar Die Linke som enda keynesianska parti. Han menar att SPD inte har någon keynesianism kvar sedan Lafontaine förlorade maktkampen mot Schröder, utan att partiet sedan dess är helt utbudsinriktat, vilket Agenda 2010-politiken visar. Han hänvisar till Adam Posens argument i FT (3 september) att den tyska låglönestrategin, som CDU-FDP-regeringen vill att hela Europa ska följa, är ett riktigt dåligt alternativ för Europa.
Die Grünen
För två år sedan eller så gick Die Grünen fram med stormsteg i opinionen och låg ett tag högre än SPD i mätningarna. Tysk politik efter 1945 är traditionellt helt dominerad av de två "folkpartierna" SPD och CDU-CSU, men nu började medierna spekulera i om Die Grünen kunde bli ett nytt "folkparti", för den urbana medelklassen. De lyckades också tillsammans med SPD vinna ett val i Baden-Württemberg, första gången sedan 1953 som inte CDU regerar där. Men nu inför Bundestagsvalet går det inget vidare för de gröna som ligger runt 10 procent i mätningarna, att jämföra med runt 20 procent när det såg som bäst ut 2010-2011. Spiegel pekar i en diskuterande artikel på skattepolitiken -- Grünen förespråkar 49 procents marginalskatt fr o m en årsinkomst på 80 000 euro, att jämföra med SPD:s gräns på 100 000 -- och skandaler kring partiets huvudlösa hållning till pedofili på 1980-talet.
Asymmetrisk demobilisering och Merkels strategi
En vanlig analys av Merkel-CDU:s valstrategi är att de gör politiken så tråkig att medborgarnas politiska intresse minskar -- demobilisering -- och att detta framför allt gäller arbetarväljare som traditionellt röstar SPD; demobiliseringen är alltså asymmetrisk, vilket skulle gynna CDU i valet. Henning Meyer på Guardians valblogg håller inte med och menar att vad Merkel sysslar med bara är triangulering -- den tredje vägen omvänd. Meyer, som sympatiserar med SPD, menar att en stor koalition inte vore ett så dåligt utfall av valet; att Merkel skulle sitta i fyra år till och därefter avgå, varpå SPD, som enligt Meyer har bättre återväxt på toppolitiker än vad CDU har, skulle kunna ta fram en bättre kandidat än CDU till valet 2017.
Valet och europeiskt ledarskap
FT:s ledare 4 september kommenterar på bristen på stora visioner för Europa i valrörelsen. Ledaren menar att de tyska väljarna inte skulle uppskatta en snabb fördjupning av den monetära och ekonomiska integrationen, och att det därför är rationellt att Merkel inte talar på det sättet. Istället så har hon steg för steg fått tyska bundestagen att stödja räddningspaket som varje gång har inneburit motkrav på "constraints on national budgetary freedom; each time, she has received what she wanted". FT menar att detta -- total austerity -- kanske inte är det bästa scenariot för Europa, men inte heller det sämsta. Quentin Peel i FT diskuterar (25 augusti) olika möjliga regeringar -- svart-gul, röd-grön, svart-röd -- och menar att i vilket fall, "the next government will not be very different from the present one as far as economic policy is concerned". Vad gäller eurokrispolicies ligger SPD och CDU ganska nära varandra, även om SPD vill ha en tuffare linje mot bankerna: bankräddningsmekanismer ska inte finansieras av staterna, utan av avgifter på bankerna.
The Economist (ideologi förklädd till journalistik, för att citera Dani Rodrik) körde i somras en temasektion om Tyskland, med titeln "Europe's reluctant hegemon". Economist menar att Tyskland genom att ga starkt genom krisen som försvagat Frankrike, Italien med flera länder blivit informell ledare för Europa, men att landet pga historiska trauman kring internationellt ledarskap inte axlar detta ansvar riktigt, inte presenterar nagon vision för Europa, inte tvingar de perifera länderna att privatisera tillräckligt mycket. Tysklands strategi i eurokrisen är ju i princip att fa resten av länderna i eurozonen att göra som de själva: göra sin arbetskraft billigare (mer konkurrenskraftig) genom nedskärningar i socialförsäkringar etc, och införa ordoliberala budgetregler sasom skuldbromsen. (Jfr FAZ om Lars Feld, den Freiburg-baserade nationalekonomen som ligger bakom den tyska skuldbromsen.) Som jag ser det är detta redan tyskt ledarskap i Europa -- och om du fragar den ledande forskaren om europeisk integration Andrew Moravcsik, sa skulle han förstas säga att Tyskland och Frankrike alltid lett integrationsprojektet -- även om Merkel och Schäuble inte klär sin högerpolitik i nagon flamboyant retorik. Economist tycker att Merkels europolitik är för ensidig och ser hennes viftande med diagram över arbetsenhetskostnadsutvecklingar i eurozonen som analogt till Thatchers berömda användande av Hayeks Road to Serfdom. Tidningens skribent lyfter fram att lönesänkningar faktiskt pa kort sikt kan sänka tillväxten i krisländerna, genom att minska efterfragan, men samtidigt sa är policyrekommendationrerna avregleringar och privatiseringar...
Gavyn Davies analyserar pa sin blogg (15 september) Merkels eurozonsprogram sa här inför valet. Han konstaterar att hennes program för eurozonen är rättframt: alla borde bli som Tyskland, alla borde genomföra "strukturreformer".
Passion för Europa
Steinbrück kritiserade i början av augusti Merkel för att sakna passion för Europa, och förklarade detta med att hon uppfostrats i DDR (!). En groda förstas, men Bernd Ulrich finner i Zeit än mer att invända emot i Steinbrücks uttalande. Ulrich haller helt enkelt inte med om Steinbrücks tankegang att det är passion som behövs i detta läge, och inte apokalypsretorik som Merkels "om euron misslyckas misslyckas Europa" heller, utan mer av is i magen.
Die Linkes existensberättigande
Zeits politikredaktör Bernd Ulrich ifragasätter Die Linkes existensberättigande. Han menar att det inte behövs nagot "vänsterkorrektiv" längre nu när SPD aterigen (underförstatt, i skillnad till under Schröders tid) är rakt igenom socialdemokratiskt, Grünen star till vänster om SPD, och även CDU star till vänster om Schröder-SPD. Ulrich sammanfattar sitt argument: "Gysi weiß, dass die Linke verfällt, numerisch und ein wenig moralisch (siehe Euro), er weiß auch, dass seine Partei bei der Bundestagswahl programmatisch keine Funktion mehr hat, machtpolitisch nur noch eine: Die Linke tritt an zur Verhinderung einer rot-grünen Mehrheit." Ord och inga visor! Gregor Gysi hävdar i sitt svar att Linkes existens inte alls förhindrar en röd-grön koalition, att Linke är samarbetsvilliga, utan att det är SPD:s fel att de istället valt allianser med CDU i Hessen, Saarland, Thüringen, Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen-Anhalt. Gysi ifragasätter ocksa Ulrichs argument att SPD aterigen är "riktiga socialdemokrater"; enligt Gysi star förvisso sadana saker i partiets valprogram, men han menar att Steinbrück et al ända inte kommer att föra en sadan politik. Vidare sa hävdar Gysi att det inte är sa att de besvikna SPD-väljare som gatt över till Linke automatiskt skulle ga tillbaka till SPD (och möjliggöra en SPD-Grünen-koalition) om Linke upphörde att existera; SPD har slutat företräda dessa väljare, menar Gysi, och därför är det lika sannolikt att de skulle sluta att rösta om inte Linke fanns.
SPD:s valprogram
I mars offentliggjordes SPD:s valprogram. Zeits rubrik var: "Steinbrück vill föra en valrörelse för rättvisa". Steinbrück anklagade vid presentationen CDU för idéstölder, om minilön, bankregleringar, och hyresregleringar, och menade att det ända fanns en skillnad: SPD vill ha en demokratikonform marknadsekonomi, inte en marknadskonform demokrati som CDU vill, sa Steinbrück. De fem huvudfragorna i valprogrammet är finanskapitalismen, social rörlighet genom utbildning, ett rättvist skattesystem, social omsorg, och bostads- och hyrespolitik.
Köttfri dag
Grüne har föreslagit att det ska införas en köttfri dag i skolbespisningen, nagot som enligt Zeits politiske kommentator visar att de inte vill regera, och ett avstand fran mainstreampolitiken som när de 1990 hade parollen "Alla talar om aterföreningen. Vi talar om vädret". Han menar ocksa att förslaget visar pa en paternalistisk attityd typisk för höginkomsttagare som handlar ekologisk mat och röstar pa Grünen.
ECB:s räntor och konsekvenser för smasparare
Steinbrück har (populistiskt?) kritiserat ECB:s laga räntor för att skada tyska smasparare. Ett daligt uttalande kan man tycka, och det tycker ocksa Steinbrücks partikamrat Martin Schulz, som är ledare för socialistgruppen i Europaparlamentet och pekar pa att de laga räntorna är till för att fa fart pa ekonomin i eurozonen, förstas. I samma intervju beklagar Schulz att grekerna upplever att de regeras av en anonym trojka, som de inte kan utkräva ansvar fran, och menar att en lösning vore att ge större makt till Europaparlamentet (...). Ocksa EU-Kommissionären Viviane Reding har uttalat sig för att avskaffa trojkan relativt snart, till skillnad fran Schäuble som ser det som ett mer langsiktigt projekt.
SPD:s skuggekonomiminister
Sedan början av juni är Christiane Krajewski med i Steinbrücks "kompetensteam", en slags skuggregering. Krajewski är där expert för den ekonomiska politiken. Hon var pa 90-talet ekonomiminister i Saarland under vänstermannen Oskar Lafontaine, men beskriver sig själv som samhällspolitiskt vänster men ekonomisk-politiskt marknadsorienterad. Hon arbetade senare för Klaus Wowereit i Berlin och arbetar idag sedan ett par ar för en investmentbank. Hennes styrka, säger Zeit, är hennes djupa kunskaper om finanssektorn med mera, men hennes problem är att hon inte hörs -- bara Steinbrück hörs, ocksa i ekonomisk-politiska fragor.
Koalitioner
Merkel utesluter inte en stor koalition. Ocksa SPD kan tänka sig en sadan, även om deras förstaval enligt Sigmar Gabriel är röd-röd-grön. FDP blir däremot arga av denna tanke, förstaeligt nog, och menar att om man vill ha en svart-gul koalition sa bör man rösta pa dem. Det finns förstas en viss pessimism inom SPD, och Gabriel gick i mitten av augusti ut och kritiserade sina partikamraters uppgivenhet, och hävdade att de maste tro att de kan vinna för en röd-grön koalition. De gröna menar att med en "stor koalition" blir det fem ar av stillastaende. Gregor Gysi anklagade i teve lustigt nog SPD för att inte vilja vinna valet själva, och att valet av Steinbrück visar detta. Enligt Berthold Kohler i FAZ följer SPD och CDU denna regel: "tänk alltid pa den stora koalitionen, men tala aldrig om den".
Steinbrücks valkampanj
Steinbrück försöker höja temperaturen i valkampanjen genom att prata om klassklyftor, om minskad social rörlighet med mera. Den första reform som han skulle genomföra om han vann valet är minimilön pa 8.50 euro. Han lovar ocksa att de första 100 dagarna införa jämlika löner mellan kvinnor och än, utjämna skillnaderna i villkor mellan bemanningsanställda och vanliga anställda, garantera en minimipension pa 850 euro i manaden, avskaffa Betreuungsgeld och flytta över de pengarna till fler dagisplatser, och pa längre sikt ocksa införa möjligheten till dubbla medborgarskap och införa maximihyra. Pa europaniva skulle han arbeta för en bankunion och en räddningsfond finansierad av bankerna. SPD vill kommunicera en bild av att Steinbrück talar klarsprak medan Merkel är otydlig.
von der Leyen
Ursula von der Leyen (CDU) genomdrev som familjeminister en historisk utbyggnad av dagisplatser i det könskonservativa Tyskland. Numera är hon arbetsmarknadsminister, och som sadan porträtterad i Zeits serie av analyser av de 17 ministrarnas mandatperioder. Hon har varit med om att förändra sitt partis policy inte bara i fragan om barnomsorg, utan ocksa bl a den omstridda fragan om könskvotering till bolagsstyrelser. En fraga där hon förlorat under mandatperioden var ett tillskott till pensionerna, där hon besegrades av FDP. von der Leyen är en framtida kanslerkandidat, och kommer fortsätta vara minister om Merkel vinner valet,även om relationen mellan de tva inte är den bästa.
Är Tyskland postpolitiskt?
Thomas Assheuer, go contrarian filosofikommentator pa Zeit, diskuterar: är den tyska valrörelsen postpolitisk?
SPD:s ekonomiska politik
Wolfgang Münchau, tidigare chefredaktör på Financial Times Deutschland, klagar i Der Spiegel på att SPD inte är keynesianer längre, vilket lämnar Die Linke som enda keynesianska parti. Han menar att SPD inte har någon keynesianism kvar sedan Lafontaine förlorade maktkampen mot Schröder, utan att partiet sedan dess är helt utbudsinriktat, vilket Agenda 2010-politiken visar. Han hänvisar till Adam Posens argument i FT (3 september) att den tyska låglönestrategin, som CDU-FDP-regeringen vill att hela Europa ska följa, är ett riktigt dåligt alternativ för Europa.
Die Grünen
För två år sedan eller så gick Die Grünen fram med stormsteg i opinionen och låg ett tag högre än SPD i mätningarna. Tysk politik efter 1945 är traditionellt helt dominerad av de två "folkpartierna" SPD och CDU-CSU, men nu började medierna spekulera i om Die Grünen kunde bli ett nytt "folkparti", för den urbana medelklassen. De lyckades också tillsammans med SPD vinna ett val i Baden-Württemberg, första gången sedan 1953 som inte CDU regerar där. Men nu inför Bundestagsvalet går det inget vidare för de gröna som ligger runt 10 procent i mätningarna, att jämföra med runt 20 procent när det såg som bäst ut 2010-2011. Spiegel pekar i en diskuterande artikel på skattepolitiken -- Grünen förespråkar 49 procents marginalskatt fr o m en årsinkomst på 80 000 euro, att jämföra med SPD:s gräns på 100 000 -- och skandaler kring partiets huvudlösa hållning till pedofili på 1980-talet.
Asymmetrisk demobilisering och Merkels strategi
En vanlig analys av Merkel-CDU:s valstrategi är att de gör politiken så tråkig att medborgarnas politiska intresse minskar -- demobilisering -- och att detta framför allt gäller arbetarväljare som traditionellt röstar SPD; demobiliseringen är alltså asymmetrisk, vilket skulle gynna CDU i valet. Henning Meyer på Guardians valblogg håller inte med och menar att vad Merkel sysslar med bara är triangulering -- den tredje vägen omvänd. Meyer, som sympatiserar med SPD, menar att en stor koalition inte vore ett så dåligt utfall av valet; att Merkel skulle sitta i fyra år till och därefter avgå, varpå SPD, som enligt Meyer har bättre återväxt på toppolitiker än vad CDU har, skulle kunna ta fram en bättre kandidat än CDU till valet 2017.
Valet och europeiskt ledarskap
FT:s ledare 4 september kommenterar på bristen på stora visioner för Europa i valrörelsen. Ledaren menar att de tyska väljarna inte skulle uppskatta en snabb fördjupning av den monetära och ekonomiska integrationen, och att det därför är rationellt att Merkel inte talar på det sättet. Istället så har hon steg för steg fått tyska bundestagen att stödja räddningspaket som varje gång har inneburit motkrav på "constraints on national budgetary freedom; each time, she has received what she wanted". FT menar att detta -- total austerity -- kanske inte är det bästa scenariot för Europa, men inte heller det sämsta. Quentin Peel i FT diskuterar (25 augusti) olika möjliga regeringar -- svart-gul, röd-grön, svart-röd -- och menar att i vilket fall, "the next government will not be very different from the present one as far as economic policy is concerned". Vad gäller eurokrispolicies ligger SPD och CDU ganska nära varandra, även om SPD vill ha en tuffare linje mot bankerna: bankräddningsmekanismer ska inte finansieras av staterna, utan av avgifter på bankerna.
The Economist (ideologi förklädd till journalistik, för att citera Dani Rodrik) körde i somras en temasektion om Tyskland, med titeln "Europe's reluctant hegemon". Economist menar att Tyskland genom att ga starkt genom krisen som försvagat Frankrike, Italien med flera länder blivit informell ledare för Europa, men att landet pga historiska trauman kring internationellt ledarskap inte axlar detta ansvar riktigt, inte presenterar nagon vision för Europa, inte tvingar de perifera länderna att privatisera tillräckligt mycket. Tysklands strategi i eurokrisen är ju i princip att fa resten av länderna i eurozonen att göra som de själva: göra sin arbetskraft billigare (mer konkurrenskraftig) genom nedskärningar i socialförsäkringar etc, och införa ordoliberala budgetregler sasom skuldbromsen. (Jfr FAZ om Lars Feld, den Freiburg-baserade nationalekonomen som ligger bakom den tyska skuldbromsen.) Som jag ser det är detta redan tyskt ledarskap i Europa -- och om du fragar den ledande forskaren om europeisk integration Andrew Moravcsik, sa skulle han förstas säga att Tyskland och Frankrike alltid lett integrationsprojektet -- även om Merkel och Schäuble inte klär sin högerpolitik i nagon flamboyant retorik. Economist tycker att Merkels europolitik är för ensidig och ser hennes viftande med diagram över arbetsenhetskostnadsutvecklingar i eurozonen som analogt till Thatchers berömda användande av Hayeks Road to Serfdom. Tidningens skribent lyfter fram att lönesänkningar faktiskt pa kort sikt kan sänka tillväxten i krisländerna, genom att minska efterfragan, men samtidigt sa är policyrekommendationrerna avregleringar och privatiseringar...
Gavyn Davies analyserar pa sin blogg (15 september) Merkels eurozonsprogram sa här inför valet. Han konstaterar att hennes program för eurozonen är rättframt: alla borde bli som Tyskland, alla borde genomföra "strukturreformer".
Her prescription for the troubled economies is that they should commit to becoming German clones, bound by firm legal agreements, even if that takes many years to achieve. She has been insistent that this will require many small steps, and cannot be achieved by a great leap forward. There will be no mutualisation of government or bank debts at a federal European level until “legacy” debts have been brought under control, and binding new constitutional procedures have been implemented. She is not just saying this for political effect – she really believes it.Denna politik paminner starkt om den davarande tyske finansministern Otto Lambsdorffs analys fran 1983: "our economies are still carrying the burden of an excessive real wage level from the seventies. A considerable part of current unemployment is due to the fact that labour has now become too expensive. ... However, correcting false distribution relations needs time. A start has been made in most of the major industrial countries." Da var det bland annat Tyskland som hade för höga löner (enligt analysen); idag är det Sydeuropa. Merkels politik för Europas ekonomier är tydlig: "strukturreformer", lägre löner, mindre välfärdsstat -- pa sikt. Som Davies helt korrekt säger, det är en "pipe dream" att, som vulgo-Economist, tro att Merkel plötsligt skulle börja bli en de grandiosa utfästelsernas ledare efter sitt omval pa söndag. Varför skulle hon bli det? Hon lyckas ju redan med att avancera sitt ekonomisk-politiska program i Europa. Phillip Stevens kallar i FT det för "the audacity of stealth", med en tydlig passning till Barack Obamas storvulna "audacity of hope"-retorik fran valkampanjen 20008, som idag framstar som redan föraldrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar