lördag 21 september 2013

"1919-20 behöver uppmärksamhet"

J.A. Dowie har en mycket originell titel för sitt paper: "1919-20 is in Need of Attention", i Economic History Review 1975. Papprets budskap är att vad som hände aren 1919-20 är underskattat i brittisk socialhistoria och ekonomisk historia. Och visst är det något speciellt med de åren, om man är intresserad just av ekonomisk och social historia: demokratisering (då överklassen kände det revolutionära hotet) i en rad länder, 8 timmars arbetsdag i länder som Danmark, Sverige och Tyskland, stora omfördelningar av inkomster, hög inflation som i många länder snabbt vändes i deflation. T ex Turner (1995) har med en dummy för åren 1917-1918 i sin studie av brittisk lönebildning 1870-1995, just eftersom de åren var så extrema, så speciella, och Broadberry och Ritschl (1995) visar (med Feinsteins statistik) att lönerna ökade med 141 procent i Storbritannien mellan 1913 och 1919, en period då den fackliga anslutningsgraden ökade från 21 till 45 procent. Också Castle och Hendry (2009) har med en dummy för 1918 (jämte 1940, 1942, 1943, 1975 och 1977) i sina regressioner med brittisk löneutveckling 1860-2005. Dowie menar dock att "most of us have been only too happy to give it a residual status as either the 'aftermath of war' or the 'beginning of the interwar period', rather than according it the prominence it deserves." Sa här beskriver han "the conventional wisdom":
"The line between a brief but fair summary ofthe conventional wisdom and an indecently flimsy straw-man is sometimes fine. Two assertions about 1919-20 would seem to fall clearly on the acceptable side of that line. Firstly, the conventional wisdom luis it that the inflationary boom of these years was "demand-puU" rather than "cost-push**: that the origins of both the boom and slump are to be found primarily, if not exclusively, in changing demand conditions, with the monetary and fiscal policies of the authorities an important associated influence. It is acknowledged that pressure was exerted by labour on both business and government in a variety of ways and that this pressure was successful to some degree. But the acceptance is subject to the belief that wages "followed" prices and rose less rapidly in the upswing, and that little significance can be attached to the fact that they lagged behind in the slump. .\s a corollary of this view we are typically told that, to the extent that the events of 1919-20 were responsible for the subsequent problems of the British inter-war economy, it was through their distorting effects on business expectations, investment, and returns to capital, rather than their effects on workers' expectations, employment, and returns to labour. It will come as no surprise to find that the conclusion reached here is that the case for substantial revision of each belief—by giving the alternative contention much greater weight—is strong, even if the evidence is inherently inadequate to determine the issues. Secondly, there seems general agreement that the coming of the "eight-hour day" in 1919-20 was an event of minor economic, if considerable social, consequence. Its effects have not so much been underestimated by economic historians as ignored, and, somewhat paradoxically, this tendency grows as one moves towards labour history."
Mycket av Dowies artikel handlar om att revidera lönestatistik för perioden -- statistik gjord inte minst av Bowley -- för att kunna analysera frågor som åttatimmarsdagens effekter på löner och fördelning mellan arbete och kapital. Pigou, Aldcroft med flera har presenterat olika analyser om huruvida det var lönepush som ledde till inflation eller om de stora nominallöneökningarna bara var konsekvenser av inflation som hade orsakats av andra saker. Dowie menar i  sina slutsatser att alla tre parter -- företag, fack och regering -- var skyldiga till den höga inflationen (447f) och att de ekonomisk-historiker som sätter sig till doms och säger att en bättre ekonomisk politik borde ha förts, gör det enkelt för sig. Han menar också att en del av inflationen orsakades att åttatimmarsdagsreformen, som ändå var "a great advance in the welfare of the common people, but one whose timing may have significantly delayed, even permanently jeopardized, many of its potential benefits." (448)

J.A. Dowie, "1919-20 is in Need of Attention", The Economic History Review, 1975.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar