Den politiska ekonomen Alison Johnston, verksam vid Oregon State University, har skrivit en rad papers om löneutveckling i EMU: ett som jämför lönepolitik i Nederländerna och Österrike i EMU, ett med Bob Hancké som kollar på löneåterhållsamhet i EMU, och så det som jag ska skriva om här, som handlar om löneutveckling i offentlig sektor i den monetära unionen. Johnston kollar i detta paper på de tolv första EMU-medlemmarna minus Grekland, som utesluts pga statistiska problem, och Luxemburg, som utesluts av storleksskäl.
Den centrala variabeln är "löneinflation", som Johnston definierar som Blanchards "wage efficiency units", dvs reallöneutveckling minus arbetsproduktivitet. Litteraturen som hon utgår från är den som hävdar att facken i offentlig sektor sitter i skyddat bo och därför tenderar att föra en för offensiv lönepolitik*; en analys** som på 90-talet skrevs av t ex Garrett och Way och Franzese och som på senare tid också företrätts t ex av Brandl och Traxler (2010). Johnston vill revidera denna litteratur genom att visa att i EMU10-länderna på 1980-talet och första halvan av 90-talet ingen sådan lönepush skedde, utan löneökningarna i offentlig sektor gick i takt med dem i industrin: se figur 1 nedan.
Däremot så uppstod den oönskade divergensen mellan sektorernas löneutveckling ungefär i höjd med att EMU infördes, och Johnston menar att detta kanske inte är någon slump: trots att EMU skulle införa strängare disciplin på lönebildningen (jfr Mikosch och Sturm 2012) så kanske det motsatta hänt, "EMU may have introduced an institutional arrangement that imposes lax constraints on governments to control rent-seeking public sector interests." För att utvärdera denna idé jämför Johnston löneutvecklingen under EMU med utvecklingen under ERM (1979-98) och Maastrichtperioden (1992-98).
Johnston beskriver land för land lönedivergensen 1979-98 och 1998-2007 och menar att existerande teorier inte kan förklara mönstret. VoC funkar inte eftersom t ex Belgien och NL gått ett håll medan Tyskland och Österrike ett annat (s 350). Fokus på lönebildningssystemet funkar inte eftersom Tyskland och Österrike, som har pattern bargaining-system, har haft samma utveckling som okoordinerade länder. Hon menar att förklaringen måste fokusera på hur EMS/Maastricht/EMU haft olika effekter på offentliga sektorn som arbetsgivare i olika länder.
I den empiriska delen konstaterar Johnston att regressioner med "wage efficiency units" blivit relativt vanligt men att sektorsskilnader är ovanligare, på grund av skepsis om kvaliteten på sektorsproduktivitetdata (s 356). Hon menar dock att EU-KLEMS data är bra nog. Hennes modell utgår från Baccaro och Simonis (2010) WEU-modell, och ändrar två saker: sektorsdata istället för nationella, och istället för WEU så är löneskillnaden mellan sektorerna beroende variabel. I regressionerna använder hon 10 EMU-länder och 7 icke-EMU-länder. Skillnaden mellan EMU och EMS "monetary threat" operationaliseras på två olika sätt: en dummy för EMU, samt en offentlig sektor-viktad version av Iversens (1999) central bank non-accomodation index. Iversens index är en mix av officiellt centralbanksoberoende och valutakursen som används som proxy för centralbankens engagemang för låg inflation -- "Under perfect capital mobility, monetary tightness, in response to output declines, raises confidence in a currency, causing it to appreciate. Therefore, if a central bank commits itself to low inflation, the success of this commitment will be revealed over time via a (relatively) appreciating currency." (s 358) För lönebildningssystem används två variabler: ett centraliseringsindex, och en dummy för pattern bargaining; centralisering förväntas öka offentliga sektorns löner eftersom den leder till löneutjämning, medan PB förväntas ha den motsatta effekten eftersom den ökar den relativa styrkan för facken i konkurrensutsatta sektorn (s 360). Johnston börjar med OLS-regressioner med panelkorrigerade standardfel à la Beck och Katz (1995); Wooldridgetest för autokorrelation avslöjar sådan så modellerna Prais-Winsten-transformeras. Johnston får starka positiva effekter på offentliga sektorns löner jämfört med industrins; 0,6 procent per år i basmodellen (s 361). Också för pattern bargaining-variabeln, i en modell som körs på treårsgenomsnitt, får hon starka resultat: -1,1 procentenheter lägre lönetillväxt i offentlig sektor. Något för Kommunal, Vision et al att referera till?
I papprets slutsatser betonar Johnston sin analys att EMU försvagat offentliga sektorns incitament till sträng lönepolitik gentemot facket (s 362f), och diskuterar också policy och om EMU-länderna kanske måste reformera sina lönebildningsinstitutioner. Hon pekar på ett mönster av instabilitet, där länderna med pattern bargaining Tyskland och Österrike haft en annan utveckling än övriga länder:
Johnston beskriver land för land lönedivergensen 1979-98 och 1998-2007 och menar att existerande teorier inte kan förklara mönstret. VoC funkar inte eftersom t ex Belgien och NL gått ett håll medan Tyskland och Österrike ett annat (s 350). Fokus på lönebildningssystemet funkar inte eftersom Tyskland och Österrike, som har pattern bargaining-system, har haft samma utveckling som okoordinerade länder. Hon menar att förklaringen måste fokusera på hur EMS/Maastricht/EMU haft olika effekter på offentliga sektorn som arbetsgivare i olika länder.
I den empiriska delen konstaterar Johnston att regressioner med "wage efficiency units" blivit relativt vanligt men att sektorsskilnader är ovanligare, på grund av skepsis om kvaliteten på sektorsproduktivitetdata (s 356). Hon menar dock att EU-KLEMS data är bra nog. Hennes modell utgår från Baccaro och Simonis (2010) WEU-modell, och ändrar två saker: sektorsdata istället för nationella, och istället för WEU så är löneskillnaden mellan sektorerna beroende variabel. I regressionerna använder hon 10 EMU-länder och 7 icke-EMU-länder. Skillnaden mellan EMU och EMS "monetary threat" operationaliseras på två olika sätt: en dummy för EMU, samt en offentlig sektor-viktad version av Iversens (1999) central bank non-accomodation index. Iversens index är en mix av officiellt centralbanksoberoende och valutakursen som används som proxy för centralbankens engagemang för låg inflation -- "Under perfect capital mobility, monetary tightness, in response to output declines, raises confidence in a currency, causing it to appreciate. Therefore, if a central bank commits itself to low inflation, the success of this commitment will be revealed over time via a (relatively) appreciating currency." (s 358) För lönebildningssystem används två variabler: ett centraliseringsindex, och en dummy för pattern bargaining; centralisering förväntas öka offentliga sektorns löner eftersom den leder till löneutjämning, medan PB förväntas ha den motsatta effekten eftersom den ökar den relativa styrkan för facken i konkurrensutsatta sektorn (s 360). Johnston börjar med OLS-regressioner med panelkorrigerade standardfel à la Beck och Katz (1995); Wooldridgetest för autokorrelation avslöjar sådan så modellerna Prais-Winsten-transformeras. Johnston får starka positiva effekter på offentliga sektorns löner jämfört med industrins; 0,6 procent per år i basmodellen (s 361). Också för pattern bargaining-variabeln, i en modell som körs på treårsgenomsnitt, får hon starka resultat: -1,1 procentenheter lägre lönetillväxt i offentlig sektor. Något för Kommunal, Vision et al att referera till?
I papprets slutsatser betonar Johnston sin analys att EMU försvagat offentliga sektorns incitament till sträng lönepolitik gentemot facket (s 362f), och diskuterar också policy och om EMU-länderna kanske måste reformera sina lönebildningsinstitutioner. Hon pekar på ett mönster av instabilitet, där länderna med pattern bargaining Tyskland och Österrike haft en annan utveckling än övriga länder:
"Between 1999 and 2007, Germany and Austria witnessed the highest export share growth in EMU, thanks in part to the role of pattern bargaining and the lack of formal public sector bargaining rights in enhancing state bargaining power. For countries that lacked these national institutions, however, the manufacturing sector was forced to compensate via significant deflation in order to remain competitive (Ireland, Finland, and the Netherlands) or to accept competitive decline (Italy, Portugal, and, the most extreme case of fiscal excess, Greece)."
Fotnot
*Sverige i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet användes som ett paradigmatiskt fall (s 346).
**Viktig för modellerna av facken, intresse och lönepolitik i denna litteratur var utöver 80-talets nationalekonomiska litteratur med Calmfors-Driffill m m också Scharpf (1991) som analyserade lönebildning under olika penningpolitiska regimer.
**Viktig för modellerna av facken, intresse och lönepolitik i denna litteratur var utöver 80-talets nationalekonomiska litteratur med Calmfors-Driffill m m också Scharpf (1991) som analyserade lönebildning under olika penningpolitiska regimer.
Referens
Alison Johnston, "European Economic and Monetary Union’s perverse effects on sectoral wage inflation: Negative feedback effects from institutional change?", European Union Politics, 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar