Michael Hoel (Oslos universitet) och Ragnar Nymoen (Norges bank) har i detta paper kvartalsdata för industrilöner kv1 1968 till kv 4 1985. Bargaining-teori infl av Nickell (1984), dvs tar avstånd från antagandet i Hersoug, Kjaer and Røsdseth (1986) att facket unilateralt sätter lönerna. ” The motivation of the paper is primarily to derive an empirical wage equation for Norwegian manufacturing based on a sound theoretical base.” – mycket teoretiskt syfte alltså. Oberoende variabler arbetslöshet, inflation, prisförändring på importerade tillverkningsvaror, produktivitet per arbetad timme, lön i andra sektorer, och skattesats på arbete (s 985). Säsongskorrigerade kvartalsdata. Ganska konstiga dribblingar med specifikationer; "Due to the multicorrelated nature of the variables, it is diflicult to make use of ‘a from general to specific’ specification search strategy. Instead we decided to specify some simple ad-hoc hypotheses of expectation formation." (s 987) Tre olika dummies för policies, bl a för lönestoppet 1979. Hoel och Nymoens slutsatser är: "The results suggest that the present model encompasses the rival Phillips-curve model. If these results can be extended to other Phillipscurve specifications, we certainly have a strong case against the common practice of drawing inference about the NAIRU or NRU from a single Phillips-curve equation. Our results suggest that the NAIRU and NRU are properly derived by integrating a wage equation into a more complete macroeconomic model." (s 991)
Høgsnes 1989
Høgsnes är sociolog och artikeln ur Acta Sociologica; här diskuteras framför allt vilka normer som används i lönebildningen, framför allt hur grupper av anställda jämför sig med varandra, idéer om rättvisa, och "efficiency wages" à la Akerlof och Yellen. Han fokuserar på norsk inkomstpolitik från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet. Den empriska biten (s 350-3) är anekdotisk.
Wulfsberg 1997
De flesta studierna av lönebildning i Skandinavien, konstaterar Wulfsberg i början av sitt paper, har använt aggregerade tidsserier. Detta paper använder istället årliga paneldata för 7 000 norska företag från 1972 till 1988. Med så disaggegerade data kan man bland annat undersöka effekter av regional arbetslöshetshistoria på lönebildningen, och en fördel med detta paper -- säger Wulfsberg -- är att tidsdimensionen i datasetet är längre än i liknande tidigare studier. Det teoretiska ramverket kommer från Nickell och Wadhwhani (1990) och fokuserar på insider- och outsidereffekter på löneutvecklingen. "Insider forces are represented by firm-related variables, typically producer prices and productivity, while outsider forces include, for example, wages in other firms (alternative wages) and unemploy- ment. Nickell and Wadhwani (1990) identify the 'insider weight' as the long-run elasticity of the wage with respect to the average productivity of labour, and find it to be in the range of 8-15%. Nickell and Kong (1992) report an average insider weight across 11 UK industries of 13% and find little variation between industries. Lee and Pesaran (1992) estimate an average insider weight of 20% (my computations) also on UK industry data." (s 419f) Lönebildningen i Norge är mycket mer centraliserad än den i Storbritannien och därför kan man förvänta sig andra insider-effekter. Holmlund och Zetterberg (1991) som använder branschdata hittar en effekt nära noll, medan Johansen (1996) med norska branschdata hittar en insidervikt runt 20 procent.
En intressant fråga för diskussionen om centralisering och insidereffekter är den om löneglidningen. Under 1970- och 80-talen hade löneglidningens andel av de totala löneökningarna en ökande tendens och låg mellan 30 och 80 procent. Är detta en decentralisering av lönebildningen? Och innebär det ökad vikt för insiderfaktorer? Det är troligt. Wulfsberg menar dock att det inte är så att löneglidningen nollställer effekterna av central lönesättning; "Holden (1989) finds evidence against this hypothesis, which can be explained by the fact that the tariff wage affects the pay-offs of both union and firm during a dispute without a strike. Rødseth and Holden (1990) suggest that the central unions can predict the size of wage drift and thus set or negotiate a tariff wage that will meet their desired total wage increase" (s 421).
Diskussionen av lönemodellen börjar Wulfsberg så här: "There are several possible ways of modelling the bargaining interactions between a union and a firm (see Manning, 1987). The most popular one in applied work is the right-to-manage model where a union and a firm first bargain over wages and the firm then sets employment". Lönefunktionen är:
W_i = W_i(β_i, ^W_i, U, B, Q_i, Φ_i)
där _i betecknar företagsnivå, W är lön i företaget, β är fackets förhandlingsstyrka, ^W är löner utanför företaget, U är arbetslöshet, B är a-kassans ersättningsnivå, Q är produktivitet och Φ är kilen mellan real lönekostnad och reallön genom skatter och priser. Nickell och Wadwhani utgår från att produktionsfunktionen är Cobb-Douglas och logaritmen av lönekostnaden är då summan av logaritmerade insidervariabler, utanförvariabler och kilen. Modellen är, med logaritmerade variabler i gemener:
w_i = μ_1[(p + y-n)_i + α_1Δn_i + α_2β_i] + μ_2[^w_i + γ_1u + γ_2b] + μ_3Φ_i
där p är produktpris, y är output och n är sysselsättning. μ_1 är här alltså den sammantagna innanföreffekten och μ_2 är den sammalagdda utanföreffekten. Wulfsberg förutsätter att μ_1 + μ_2 på lång sikt är lika med ett, så att lönerna stiger i takt med produktiviteten och lönerna i övriga företag. α_1 är en insidereffekt à la Blanchard och Summers (1986). μ_3 antas på sikt vara noll. Wulfsberg går vidare med att göra om ekvationen ovan till en dynamisk ekvation, med företags-fixed effects.Datasetet innehåller från början alla norska industriföretag 1972-1988, men Wulfsberg använder bara de företag som är med minst nio år i rad. Samplet är då 7323 företag som i snitt täcker 70 procent av de anställda i industrin. Datasetet är obalanserat och Wulfsberg förklarar i en fotnot att en referee föreslagit att han skulle göra det balanserat; detta skulle öka homogeniteten men minska representativiteten för norsk industri i allmänhet (s 423). Variablerna lön i andra företag (^w) och arbetslöshet (u) är regionspecifika; det finns ungefär hundra "arbetsdistrikt". Facklig styrka på företaget är inte med i modellen eftersom det inte finns data på detta; Wulfsberg menar till sitt försvar att den fackliga anslutningsgraden varit rätt stabil under perioden, med majoriteten av variationen mellan sektorer, vilket fixed effects kommer kontrollera för.
Han använder Arellano-Bonds (1991) GMM-estimator. Regressionerna är medvetet motsvarande Nickell och Wadhwanis (1990) och Lee och Pesarans (1992) på brittiska data, för att kunna jämföra Storbritannien med Norge. Diagnostiska test -- autokorrelation, Sargantest om instrumentens validitet (s 426) -- säger att modellerna inte funkar särskilt bra. Wulfsberg går därför vidare med equilibrium correction models (ECM) med bl a två laggar av löneförändringen (= hög lönepersistens) och nuvarande värde och två laggar av Δ(p + y - n) på höger sida. Även skillnaden mellan företags lön och omgivande lön (^w) tidigare period är intressant.
Wulfsberg får fram betydligt lägre insidereffekter än vad Johansen (1996) gjorde med norska industridata 1966-1987 (J fick fram 20 procent). Men detta är inte så konstigt med tanke på att Wulfsberg använder företagsdata medan Johansen använde branschdata; förstås är "innanför" en större del om man använder en större enhet, som bransch jämfört med företag. Wulfsbergs skattade insiderdel är mer lik Holmlund och Zetterbergs (1991) som var 4 procent (s 431). H och Z använde förvisso också branschdata, så Wulfsberg menar att de borde ha fått större insidereffekter men att deras estimatorer var imprecisa. Forslund (1994) med företagsdata för Sverige 1984-1988 fick en insignifikant insidereffekt på 7 procent. Error correction-effekterna i Wulfsbergs resultat är väldigt långsamma för interna variabler men snabbare för de externa; detta tolkar han som att "The much faster adjustment to the relative wage may imply that unions are more concerned with relative wages and external factors in the labour market. In other words, local wage bargaining in Norway may be as much about the wage distribution as profit sharing. The nationwide agreements have always been favourable to low-wage sectors in order to counteract the effects of local wage bargaining on wage dispersion" (s 431). Att den skattade insidervikten på 5 procent är mindre än de från studier av Storbritannien menar han är förenligt med att löneförhandlingarna är mer centraliserade i Norge (s 437).
Barkbu, Nymoen och Røed 2003
Barkbu (numera ekonom på IMF), Nymoen (U Oslo) och Røed (U Oslo) menar i början av sitt paper att det empiriska stödet för att mer centraliserade löneförhandlingssystem ger lägre arbetslöshet än mer decentraliserade system verkar "fairly robust"; de hänvisar till Calmfors och Driffill 1988, Soskice 1990, Bean 1994, Jackman et al 1996, Scarpetta 1996, OECD 1997, 1999, Nickell och Layard 1999 och Iversen 1999. Men det finns minst tre problem med dessa belägg (s 38). Ett, resultaten bygger på jämförelser av länder som inte bara skiljer sig åt i lönebildningssystem utan också på en massa andra sätt, t ex i ekonomisk politik. Korrelationen mellan lönebildningssystem och arbetslöshet kan alltså vara spuriös. Två, alla dessa studier bygger på konstruktion av grova index som poängsätter länder i grader av lönekoordinering och kvantifierar avståndet mellan dem. Dessa index innehåller stora mått av subjektiva omdömen, och Flanagan (1999) visar att små förändringar i omdömen kan drastiskt förändra resultaten man får. Tre, tvärsnittsanalyser ignorerar den signifikanta variationen inom länder över tid, även om vissa studier inkluderar två-tre observationer per land. (Här blir jag förvånad -- jag skulle tänka mig att studierna i regel skulle bygga på time series cross section-data snararare än bara tvärsnitt?) Utifrån dessa svagheter, och jag tror verkligen att det är hårt träffande kritik, pläderar de för värdet av en annan approach:
"An alternative approach pursued within other parts of the social sciences is to analyse each wage settlement in depth, and consider how the outcome of each bargaining round depends on the particular institutional and economic setting, the roles played by arbiters, the lines of communication between the parties of the wage bargaining and between them and the government, the internal position of the parties, the influence of individual personalities, and so forth. This case study approach obviously provides a well of information that might be useful in order to derive, not only a one-dimensional relationship between wage formation and unemployment, but perhaps a menu of such relationships based on different bargaining setups. It could also be valuable in terms of developing economic models that are able to predict wage growth more accurately than today’s models. Hence, at this point we believe that there are scientific dividends to be harvested by building bridges between the different disciplines of the social sciences." (s 38)De har studerat varje lönerunda i Norge och Sverige från 1960 till 1999, med skriftliga källor (inte minst Stokkes avhandling från 1998) såväl som intervjuer från facken och arbetsgivarorganisationerna, och med akademiker. Den kvalitativa information som de har samlat in har de syntetiserat till fem komplementära koordinationsindikatorer som beskriver (1)nivån för förhandlingarna, (2) graden av statlig inblandning, (3) graden av koordinering på arbetsgivarsidan och på (4) den fackliga sidan, och (5) förhandlingsklimatet mellan de två parterna. De använder därefter denna information för att utvärdera de kausala påståendena om förhållandet mellan lönekoordinering och arbetslöshet.
De har en teoretisk diskussion (s 39-41) om kollektiv löneåterhållsamhet och varför det är svårt att uppnå den. Diskussionen är inte så förvånande utan hänvisar till Calmfors (1993) om externaliteter som gör att mer centraliserade förhandlingar mer sannolikt leder till återhållsamhet, och Blanchard och Summers (1986) om att insiders kanske struntar i de arbetslösa.
Avsnittet om koordinering i de två länderna börjar med att konstatera att båda länderna hade centraliserade förhandlingar på 60- och 70-talen. I Sverige decentraliserades förhandlingarna på 80-talet och denna process fortsatte på 90-talet. Också i Norge skedde decentralisering på 80-talet, men processen vändes på 90-talet. Två traditionella skillnader mellan länderna är att det finns fler förhandlingshenheter i Sverige (om det beror på att landet är större nämns inte) och att staten ingriper i inkomstpolitiken mer i Norge (s 42). Indexen har tidigare presenterats i ett arbetspapper på norska, Barkbu (2000). Operationaliseringarna är anpassade efter de här två länderna, men författarna menar att det borde gå att göra motsvarande indikatorer också för fler länder. De fem indikatorerna har fått värdena 0, 0.5 eller 1 för varje år, där 0 är icke koordinerat och 1 är koordinering. Det är alltså bara tre steg, att jämföra med Golden-Lange-Wallersteins centraliseringsindex som går från 1 till 5, Traxler-Blaschke-Kittels centraliseringsindex som går från 1 till 12 (!) eller Kenworthys koordineringsindex som går från 1 till 5 (se Kenworthys World Politics-artikel från 2001 för en översikt, och hans dataset här). Det vore alltså intressant med en kommentar till varför de valde just tre steg i indexet. I vilket fall, så är den första indikatorn, nivå för förhandlingarna, 1 om centrala förhandlingar förs mellan LO och SAF alt LO och NAF, och den får värdet 0 vid sektorsförhandlingar. Indikator två är inkomstpolitik som när regeringar lovar skattelättnader eller subsidier i utbyte för löneåterhållsamhet; variabeln får värde 1 om regeringen griper in och 0 annars. Indikatorerna 3 och 4 fångar graden av koordinering på den fackliga sidan och arbetsgivarsidan; den har fått -- och det här är lite oklart -- värde 1 när "there have been successful coordination efforts, and 0 if there have been no efforts or efforts have been unsuccessful" (s 43). De kollar bara på LO-facken, inte tjänstemän och akademiker.
De medger att det är ett problem att de inte har med tjänstemanna- och akademikerfacken, men menar att den mesta koordinering som skett antingen varit inom LO eller med LO, så att deras variabel ändå fångar detta. Indikator 5 är "förhandlingsklimatet" och är förstås en subjektiv bedömning; de tar också in i fall det strejkades under förhandlingsrundorna här. Som alternativ specifikation av "korporatism" (nu glids det på begreppen!) använder de Iversens (1999 kap 3) index, som väger in hur många förhandlingsenheter som är med och hur koncentrerade de fackliga medlemmar är till ett fåtal förbund. De har ingen diskussion om att använda t ex Golden-Lange-Wallersteins index, trots att också de diskuterat både Norge och Sverige under Barkbu et als period.
Överlag har Barkbu et al väldigt lite diskussion om konstruktionen av indexet, validitet, och jämförelse med alternativa index; jag tycker att de stressar lite till sin ekonometriska undersökning, inte minst med tanke på att de själva påpekar i inledningen hur stora problem vi har sett att mått av denna typ har. Med Ahlquists (2010) sociala pakter-paper kan man tycka att det är bisarrt att hans kvantitativa index inte klassificerar Wassenaaröverenskommelsen med en social pakt, men han diskuterar i alla fall detta...
Den beroende variabel som de är intresserade av är jämviktsarbetslösheten, "which of course is not an observable entity" (44). De använder en general to specific modelleringsprocedur à la Hendry (1995), och börjar med en modell med alla fem koordineringsindex och deras laggar, plus ekonomiska kontrollvariabler. Single equation-estimering har två problem. Ett, endogenitet: de ekonomiska variablerna kan bero på koordineringsindexen. De testar detta med instrumentvariabelregressioner och det visar sig inte vara så stort problem. Två, den totala effekten av koordineringsindexen kan inte göras i single equation-ramverket när ekvationerna inkluderar endogena ekonomiska kontroller. Därför använder Barkbu et al en "system of equations model" estimerad med Full Information Maximum Likelihood (FIML). Den beroende variabeln är (förändringar i) logaritmerad total arbetslöshet, som är öppet arbetslösa plus de i arbetsmarknadsprogram som andel av arbetskraften, och de prövar också med öppen arbetslöshet samt med ett arbetskraftssurveymått som alternativa beroende variabler; de gör ingen skillnad. Eftersom de har ganska många index och inte så många observation -- 1963 till 1998 -- använder de inte så många kontrollvariabler. De är BNP-tillväxten, logaritmerad löneandel i tillverkningsindustrin som mått på profitabilitet i den sektorn, och logaritmerad andel som är i arbetsmarknadsprogram (s 46). De menar att de första två variablerna fångar upp Rødset (1997) och Lindbecks (1997) argument att total efterfrågan och växelkurspolitik är väldigt viktigt för att förstå arbetslösheten i Norge och Sverige, och att den tredje fångar upp att aktiv arbetsmarknadspolitik också varit en mycket viktig del av politiken i dessa länder (jfr Oesch 2010, Iversen och Soskice 2009).
I deras single equation-regression på Norge är I1 (och dess ettårslagg) den enda indikatorvariabeln som har en statistiskt signifikant effekt, så de går vidare med en specifikation där bara I1 är med av indikatorerna. Jag måste säga att jag tycker att detta är väldigt konstiga regressioner -- varför skulle centralisering av löneförhandlingarna i sig år t leda till lägre arbetslöshet år t och t+1? Det känns väldigt spuriöst och funky. Vi vet ju att Sverige hade centraliserade förhandlingar med väldigt oansvarig lönepolitik 1974-75 likväl som centraliserade förhandlingar med mer sansad lönepolitik andra år, och att det inte minst var stimulanspolitik som kunde rädda sysselsättningen år efter lönepushar som 74-75. Varför är då inte valutakursen direkt med som variabel istället för löneandel? Och varför inte någon indikator på statens "fiscal stance"? Eller penningpolitiken? Jag tror absolut att nivån av löneförhandlingar spelar roll för statens funktionssätt, och det kan nog vara så att om man lyckas upprätthålla centraliserade förhandlingar så tyder det på ett konstruktivt samarbetsklimat vilket kan vara bra för sysselsättningen, men effekten tror jag inte är på förändringar från år till år kanske. De får i vilket fall fram att nivån av koordinering spelar roll, och att detta håller också om de istället använder Iversens koordineringsindex (s 49).
I den svenska regressionen hjälper varken de institutionella eller de ekonomiska variablerna till att förklara ökningarna av arbetslösheten 1964-67 eller 1967-76. De inkluderar därför två dummies för dessa perioder, "as one way of whitening the residuals" (! s 49). I deras svenska data använder de ett mått på aggregerad efterfrågan från Forslund och Kolm (2000) istället för förändringen i BNP. Resultaten för de institutionella variablerna är lite annorlunda än de för Norge. Nivån för förhandlingarna har en positiv effekt på arbetslösheten, alltså mer centralisering ger mer arbetslöshet, men det är problematiskt här att den indikatorn inte alls varierar mellan 1964 och 1982, och kombinationen av återcentralisering och skarp ökning av arbetslösheten år 1991 (där den senare i verkligheten förstår orsakade den föregående, omvänd kausalitet alltså) spelar antagligen stor roll för detta ekonometriska resultat. Också inkomstpolitikindikatorn, arbetsgivarnas koordinering och förhandlingsklimatvariabeln är tillräckligt nära statistisk signifikans för att behållas i deras general-to-specific-modellering. De dribblar med olika specifikationer och även med Iversens index. Skrämmande nog får de r2 på 0,95 i den sista modellen...De går vidare med FIML-modellerna och att diskutera hur stora effekterna är. Enligt deras modellering för Sverige ökar en centralisering av förhandlingarna eller en total koordinering på den fackliga sidan arbetslösheten från 10 till 16,6 procent över 4 år, genom en ökning av reallönerna (s 54). Mer statlig inkomstpolitik, mer koordinering på arbetsgivarsidan eller skifte till ett milt förhandlingsklimat beräknas däremot minska arbetslösheten. De skattade effekterna är barockt stora (s 55).
I sin slutdiskussion för Barkbu et al en intressant diskussion om de olika resultaten för Norge och Sverige -- förhandlingscentralisering och facklig koordinering beräknas öka arbetslösheten i Sverige men minska den i Norge. De förklarar denna diskrepans så här:
"In Sweden, wage coordination has been more controversial, and the relationship between employers and employees has—partly as a result of this controversy—been more antagonistic. Moreover, Sweden has built on a more ad hoc type of coordination mechanisms, without strong formal conflict-resolving institutions. As a consequence, centralisation (I1) and pure worker-side coordination (I3) have different effects in the two countries. While they primarily contribute to promote the bargaining strength of the worker-side in Sweden, they contribute to the process of ’internalising external effects’ in Norway. Successful collective wage moderation in Sweden requires to a much larger extent than in Norway that the employer side also operates in a coordinated fashion and that there is a favourable climate between employers and employees. The possibility that the label ‘high centralisation’ actually means different things in the Swedish and Norwegian political and economic systems has been discussed by, e.g. Freeman (1997) and Rødseth and Nymoen (1999), and one corroborating observation is that Sweden seems to have abandoned centralisation permanently in 1993, while in Norway it remains very much a part of the picture" (s 56, min fetning)Det fetade tycker jag är väldigt intressant. Jag har tidigare konstaterat att i modeller från 80-talet som hävdar att mer centraliserade löneförhandlingar ger upphov till löneåterhållsamhet så görs ofta antagandet att facket enväldigt sätter lönerna, dvs att det inte finns någon maktrelation mellan arbetsgivare och arbetstagare som spelar roll för lönernas utfall (se Wallerstein 1990). Om man släpper detta antagande så kan man som Assar Lindbeck (1990) notera att centraliserade förhandlingar tenderar att stärka fackets och arbetarnas förhandlingspositioner, vilket ökar lönetrycket. Denna kanal ger alltså den motsatta effekten till internaliseringseffekten som Wallerstein med flera har teoretiserat. Och det är en empirisk fråga vilken effekt som kvantitativt trumfar vilken.
Referenser
Bergljot Bjørnson Barkbu, Ragnar Nymoen och Knut Røed. 2003. “Wage coordination and unemployment dynamics in Norway and Sweden”, Journal of Socio-Economics.
Hersoug, T., K.N. Kjaer and A. Rodseth, 1986, Wages, taxes and the utility maximizing trade union: A confrontation with Norwegian data, Oxford Economic Papers.
Hoel, Michael och Ragnar Nymoen. 1988. "Wage Formation in Norwegian Manufacturing: An Empirical Application of a Theoretical Bargaining Model". European Economic Review.
Høgsnes G. 1989. ”Wage bargaining and norms of fairness-a theoretical framework for analysing the Norwegian wage formation”. Acta Sociologica.
HOLMLUND, B. and ZETTERBERG, J. (1991). 'Insider Effects in Wage Determination: Evidence from Five Countries', European Economic Review, 35, 1,009-34
JOHANSEN, K. (1995). 'Norwegian Wage Curves', Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 57, 229-48.
JOHANSEN, K. (1996). 'Insider Forces, Asymmetries and Outsider Ineffectiveness. Empirical Evi- dence from Norwegian Industries, 1966-87', Oxford Economic Papers, 48, 89-104.
Kenworthy, Lane. 2001. "Wage-setting measures: A survey and assessment". World Politics.
LEE, K. C. and PEsARAN, M. H. (1992). 'The Role of Sectorial Interactions in Wage Determination in the UK Economy', Economic Journal, 103, 21-55.
MANNING, A. (1987). 'An integration of Trade Union Models in a Sequential Bargaining Frame- work', Economic Journal, 97, 121-39.
Nickell. S.J., 1984, The modelling of wages and employment, in: D.F. Hendry and K.F. Wallis, eds., Econometrics and quantitative economics (Blackwell, Oxford).
Nickell, S.J. and M. Andrews, 1983, Unions, real wages and employment in Britain 1951-79, Oxford Economic papers pp. 183-206.
NICKELL, S. and WADHWAmI, S. (1990). 'Insider Forces and Wage Determination', Economic Journal, 100, 496-509.
Wulfsberg, Fredrik. 1997. "An Application of Wage Bargaining Models to Norwegian Panel Data". Oxford Economic Papers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar