Detta inlägg ger en översikt över 1980-talets nationalekonomiska diskussion om löneutveckling och hur den är relaterad till andra makrovariabler som inflation, arbetslöshet, och facklig anslutningsgrad. Inlägget är något av en uppföljare till inlägget om "80-talsmakro: stagflation och lönerigiditet".
Parsley 1980
Parsley börjar sin artikel tydligt och snyggt: "The ability of unions to extract wage gains over and above what could have been achieved in their absence is generally an accepted fact in academic literature and has received support from a large number of studies since the work of Harold G. Lewis (1963)." Men, säger han, den stora diskussionen är om hur stora effekterna är, och detta beror också på genom vilka mekanismer effekten finns. Att uppskatta effekterna är inte heller helt enkelt. I USA kan man jämföra fackligt organiserade företag med icke fackligt organiserade dito, eftersom landet har en modell där antingen alla på arbetsplatsen är med i facket eller ingen är det, men då får man problem eftersom facket också genom spillovereffekter påverkar icke-fackligas löner. (Jfr Western och Rosenfeld 2011.) Dessutom kan man få ett endogenitetsproblem när man kollar på effekter av facklig anslutning på löner, eftersom i vissa modeller högre löner kan leda till högre facklig organisering (s 4f). I Storbritannien har de flesta studierna undvikit det första problemet genom att titta på effekter på den totala löneökningstakten (och inflationen) av facklig organisering.
Sektorsregressioner av löneeffekt av facklig organisering inkluderar en rad kontrollvariabler. En är marknadskoncentration: man kan förvänta sig att lönerna är högre i branscher med högre koncentration, eftersom det finns mindre av prispress där (s 3). Det kan också antas att det är lättare för facket att organisera större företag, och företag i branscher med hög koncentration är per definition större. Andra kontrollvariabler kan vara region-dummies, och indikatorer för arbetskraftens utbildningsnivå och skicklighet (skill).
Parsleys artikel är en översikt och han presenterar resultaten från den tidigare litteraturen. H. Gregg Lewis bok Unionism and Relative Wages in the United States (1963) var det banbrytande arbetet och han skattade löneeffekten på branschnivå i USA från 1923 till 1958, med olika effekter per subperiod. Lewis kom fram till att effekten varierade mellan 0-5 procent 1945-49 till 25 procent 1931-33 och 15-20 procent under 20-talet och slutet av 50-talet. Av senare studier så kom Throop för 1960 fram till 30 procent, Personick runt 50 procent för hantverkare 1972, Personick och Schwenk runt 10-15 procent för textilindustriarbetare 1970, Ashenfelter till 6-16 procent för brandmän, och Schmenner till 12-15 procent för lärare och poliser under 1960-talet (s 6). Weiss kollar på hantverkare och maskinoperatörer år 1959 och kommer fram till 6-8 procent, Stafford på samma grupper och för arbetare 1966 och kommer fram till 25-50 procent (men negativ effekt för akademiker!), Boskin för 1967 19 procent för akademiker, 9 procent för lägre tjänstemän, 15 procent för hantverkare och maskinoperatörer och 25 procent för outbildade arbetare. Ryscavage för 1973 kommer fram till 12 procent för alla arbetare, och för störst effekter för svarta män (27 procent). Ashenfelter kommer för alla arbetare fram till 12 procent 1967, 15 procent 1973 och 17 procent 1975; också i hans studie är effekterna störst för svarta män. För Storbritannien varierar skattningarna av Pencavel, Mulvey, Foster, Stewart och Nickell för industriarbetare under 60- och 70-talen mellan 0 och 50 procent (s 8).
Vi ser att skillnaderna i resultaten är stora. Anledningarna är olika definitioner av den oberoende variabeln (fackligt medlemskap, kollektivavtal etc), olika tidpunkter för statistiken, olika sektorer, olika arbetargrupper, olika kontrollvariabler, och, antar jag, olika metodologi. För USA:s del trar Parsley i alla fall den övergripande slutsatsen att facken höjer lönerna för sina medlemmar, även om det är oklart med hur mycket (s 13).
Parsley går vidare med en genomgång av studier som beaktar den fackliga anslutningen som påverkad av lönenivån; studier som använder simultaneous equations-modeller (2SLS) snarare än single equation-modeller (OLS) som studierna som diskuterats ovan gör. Dessa studier kommer överlag fram till att den positiva effekten på löner av facklig anslutning är lägre än vad OLS-studierna kommit fram till (s 20).
Den tredje litteraturen som Parsley diskuterar är den som kollar på effekter på den generella löneökningsnivån av facklig anslutning. Intressant nog är det inte facklig anslutning direkt som här betraktas som den orsakande faktorn, utan denna faktor anses vara "trade union aggressiveness", som i vissa studier operationaliseras som facklig anslutningsgrad, under antagandet att högre facklig anslutningsgrad ger eller korrelerar med större facklig styrka och större aggressivitet. Den som gjort flest studier på Storbritannien är A. G. Hines (1964, 1968, 1969, 1971, 1975) som resonerar så här kring den oberoende variabeln: "when unions are aggressive they simultaneously increase their membership and bid up wage rates" (Hines 1964). I sin studie från 1964 inkluderar Hines bland de oberoende variablerna både nivån på facklig anslutningsgrad och förändringen i denna, med argumentet att en viss ökning av anslutningsgraden kan förväntas ha större effekter på lönerna när anslutningsgraden redan är hög (s 22). Själv skulle jag kanske snarare resonera tvärtom: en en procentenhets ökning av anslutningsgraden kanske har större effekt på lönerna när man går från 9 till 10 procents anslutningsgrad än när man går från 79 till 80 procent? I vilket fall så omfattar Hines (1964) åren 1893-1961, som delas in i tre perioder med världskrigen som skiljelinjer. Förutom nivån och förändringen av facklig anslutningsgrad är inflationen de senaste sex månaderna och arbetslösheten de oberoende variablerna. Märkligt nog kommer han fram till att arbetslösheten inte har någon effekt på löneutvecklingstakten, men att en procentenhets ökning av anslutningsgraden ökar nominallönerna med 1,5 procent(!). I sin studie från 1969 går Hines över till sektorsnivå och inkluderar vinstnivån i sektorn och en indikator på tillväxt i ekonomines ledande sektor. Även om Hines explicit skrev att han inte ville skylla inflationen på facken, så tolkade en del kommentatorer hans resultat så. Och vidare studier har kritiserat Hines båda statistiskt och teoretiskt, och fått andra resultat. Lipsey och Parkin (1970) kom fram till att facken inte överlag lyckets höja lönerna, utan bara lyckats med detta när inkomster och priser varit återhållna av andra faktorer (s 23). Lipsey och Parkin använde OLS medan Hines (1971) använde 2SLS; "each procedure implies a different conceptual universe, and it is impossible to avoid making a choice between them", menar Parsley (s 23). En annan skillnad är att L och P använde kvartalsdata på veckolöner, medan Hines använde årliga data på timlöner. Ytterligare ett skillnad och ett val man måste göra är att L och P använde inflationen utan lagg, vilket innebär att den förväntas påverka lönerna omedelbart; Hines visade i en replikation att om man laggade inflationen en period och använde L och P:s egna data så förändrades resultaten. Wilkinson och Burkitt (1973) gjorde i sin tur en liknande kritik av Hines (1969), medan Stephin (1974) kritiserade Wilkinson och Burkitt för att använda dåliga fackdata. Godfrey (1971) kritiserar Hines för att använda förändring i anslutningsgraden som mått på fackmilitans, och föredrar istället ett mått på antal arbetsdagar förlorade på grund av arbetskonflikt. Och Purdy och Zis (1973) menar att Hines definition av anslutningsgraden är problematisk, och korrigerar Hines data utifrån existensen av closed shop samt att vissa anställda (arbetsgivare, egenanställda, arbetslösa och militäranställda) inte kan vara med i facket (s 24). Deras förändringar påverkar inte Hines resultat för efterkrigsperioden, men dock för mellankrigsperioden. Dogas och Hines (1975) förbättrar måttet på arbetskraften (som är nämnaren när man räknar ut anslutningsgraden), som Hines hade interpolerat mellan två år, och kommer fram till att skillnaderna i resultat mellan Purdy och Zis och Hines inte beror på data utan på olika tidsperioder: P och Z har mellankrigstidsdata för 1924-38 medan Hines hade 1921-38. Denna diskussion är förstås kaotisk och Parsley konkluderar också att diskussionen mellan Hines och hans kritiker inte har nått någon konsensus utan snarare visat hur känsliga resultaten är till specifikationen av variablerna, vilken tidsperiod man studerar, och vilka data som används (s 25). Det finns inte alls lika många studier av "union aggressiveness" i USA. Det finns tudier av löneinflation, särskilt med hänseende till inflation-arbetslöshet-tradeoffen (Perry 1964, Bhatia 1961, Samuelson och Solow 1960), men dessa inkluderar inte någon variabel för facklig anslutningsgrad. Andra studier (Hamermesh 1970, Pierson 1968, Bowen 1960) har jämfört löneutveckling i högt organiserade branscher med lågt organiserade branscher och kommit fram till att lönerna ökat mer i branscher med starka fack. Ashenfelter, Johnson och Pencavel (1972) gjorde dock en sofistikerad studie av makroeffekter av facklig anslutning, med arbetslöshet nuvarande och föregående period, inflationstakt och en dummy för "wage guideposts" bland de oberoende variablerna.
Parsley drar två övergripande slutsatser av sin översikt. Ett, för korrekta skattningar av effekter på löneökningstakten av facklig anslutningsgrad bör 2SLS snarare än OLS användas; med OLS överskattas effekten, eftersom de modellerna inte tar hänsyn till att den fackliga anslutningsgraden påverkas positivt av löneökningarna. Och två, komplikationer med sektorsförändringar i ekonomin gör att det är väldigt svårt att dra kausala slutsatser av makrostudier; därför behövs fler mikrostudier av fack och löner (s 29).
Perry 1980
George Perry, från The Brookings Institution, börjar sin artikel med att konstatera att 70-talet visat stabiliseringspolitikens begränsningar i att bekämpa inflationen (som ökade genom exogena chocker i bränslen), och skakat om makroekonomin som 1970 hade snarast en (neokeynesiansk) konsensus om stabiliseringspolitik á la Phillipskurvan. Denna syn utmanas nu av den "nyklassiska" eller "prekeynesianska" skolan. Perry presenterar i detta paper en analys av inflationen som utgår från det neokeynesianska ramverket men som utvidgar det med en mer detaljerad analys av lönesättningen (s 209). Lönesättningsanalysen utgår från lönesättning på företagsnivå och delar in lönesättningen i två delar: en som orsakar den cykliska Phillipskurvan och en som ger löneinflationen dess persistens.
Under 70-talet kom en litteratur, t ex Baily (1974) och Okun (1975) som visade att arbetslöshet kan existera genom att det inte är optimalt för företag att sänka lönerna för att "cleara" arbetsmarknaden. Det finns implicita kontrakt om löner och villkor, som kan göras explicita i kollektivavtal men också hålla uppe nivåerna genom att vara implicita. Det finns en del av arbetsmarknaden som fungerar mer som en auktion men lönenivåerna där påverkas genom konkurrens från kontraktsektorn av kontrakten, och den är också för liten för att cleara hela arbetsmarknaden. Lönerna i företag påverkas av arbetslöshet och efterfrågan, dvs i en cyklisk Phillipskurveprocess, men också av normer som inte förändras med konjunkturen och som spelar roll för inflationens persistens (s 212). För normen, som är den intressanta delen av Perrys analys, använde han tidigare begreppet "habitual wage increases", men har nu gått över till Okuns begrepp normen (s 215f).
I denna lönemodell ingår inte någon "naturlig arbetslöshetsnivå". Naturlig arbetslöshet används däremot flitigt av nyklassikerna och har också inkluderats i neokeynesianska modeller, på ett sätt som Perry är kritisk till; han menar att den inkluderats där utan så mycket diskussion av vad det egentligen implicerar (s 219).
För 50-och 60-talen var Phillipskurvan stabil (i USA), säger Perry, men på 70-talet blev inflationstakten högre än vad den tidigare Phillipskurvan hade förväntat sig: arbetslösheten steg så då borde nominallönetakten ha sjunkit, men gjorde det inte. De fackliga lönerna ökade särskilt kraftigt 1970-71. I det tidiga 70-talet hade lönenormen ökat, menar Perry, av två orsaker: relativt hög inflation 1966-70, och den fackliga offensiven 1970-71. Denna förändring fick Nixonadministrationen att införa en löne- och prisfrysning 1971 (s 222). Pressen på konsumentpriserna genom oljeprisökningar och annat gjorde dock kontrollsystemet omöjligt och frysningarna avskaffades 1974. I nationelräkenskaperna syns också att andelen av nationalinkomsterna som gick till anställdas kompensation var helt stabil 1961-66, men ökade 1966-70 från 62,3 till 66,3 procent. Därefter låg den däremot stabilt resten av 70-talet. Ett nytt löne-priskontrollsystem infördes 1978 (s 223). Sammanfattningsvis så ökade enligt Perry löneökningsnormen i det tidiga 70-talet på grund av inflation under de föregående åren, hölls nere och kanske t o m sänktes av priskontrollerna 1973-74 och löneexplosionen vid slutet av kontrollerna 74, och rör sig i slutet av 70.-talet upp igen som ett resultat av den andra OPEC-chocken och att allt fler fackliga kollektivavtal innehåller livskostnadsjusteringar (s 224).
I sin ekonometriska undersökning av löneutvecklingen har han med två dummyvariabler för skiften i lönenormen: en för ett skifte ner 1961 (på grund av två korta recessioner just före) och en för ett skifte uppåt 1970 (på grund av inflationen just före) (s 225f). Han har också dummies för guideposts under president Johnson (kv1 1964 - kv 2 1966) och utesluter perioden med priskontroller under president Nixon (kv3 1971-kv1 1975). Cykliska variabler är nivån på arbetslösheten, förändringar i arbetslösheten, och laggad KPI-utveckling. Resultaten är förenliga med idén om en mindre minskning av lönenormen 1961 och en kraftig ökning under 70-talet. Perry använder också resultaten för att simulera effekter på lönerna av en recession, i ett scenario där arbetslösheten ökar från 5,7 procent i kvartal 0 till 9 procent i kvartal 8 och stannar där tills kvartal 20.
Perry menar att nyklassiska och monetaristiska modeller inte bidrar särskilt mycket till vår förståelse av inflationen (s 233-9). Hans avslutande diskussion, som knyter an till en antologi som han och Okun gav ut 1978, handlar om policyalternativ -- hög arbetslöshet, strikt penning- och ekonomisk politik, en trovärdig normpolitik, osv -- för att bekämpa inflationen (s 239-41). Perry ser en roll för inkomstpolitik i inflationsbekämpningen.
Perrys artikel kommenteras först av William Fellner, som utifrån rationella förväntningar-teori menar att de förändringar som Perry kallar normskiften i själva verket reflekterade policyförändringar (normförändringarna var "kärran", inte "hästen"), och att normpolitik är vad som behövs. Nästa kommentator är Robert J. Gordon, som börjar med att konstatera att han och Perry presenterat kvantitativa förklaringar av inflationen på Brookings-möten i ett decennium nu, och att han håller mindre med Perrys nya paper än hans tidigare arbeten. I början av 70-talet handlade den stora diskussionen om den då kontroversiella idén om en naturlig arbetslöshetsnivå, och Gordon accepterade det argumentet eftersom han fann att ekvationer som inkluderade 1970-71 inte funkade utan en sådan faktor (s 249). Idag, 1980, är idén om naturlig arbetslöshet däremot allmänt accepterad, och Perrys paper ett undantag. Gordon diskuterar tre synsätt på inflationen. Ett, Perrys "mainline view" som också innefattar Okun. Enligt Okun (AER, 1977) överförs ungefär 10-15 procent av efterfråganökning till inflationen. Synsätt två är Lucas-Prescotts "proposition of policy ineffectiveness". Enligt Lucas och Prescott översätts hela (100 procent av) efterfråganökningen i ökad inflation. Gordon själv står för en "intermediate view", med en överföring runt 30 procent, vilket han finner i ett nytt paper (NBER WP) med data sedan 1890 för USA. Notabelt är då att i Gordons diskussion handlar det inte längre om löneutveccklingen som beroende variabeln, utan inflationen (av vilken löneökningarna ju är en del). Gordon går dock också mer Perry till mötes genom att med sina egna data köra löneregressioner på perioden 1954-80. Han hittar också ett skifte 1961, men inget skifte 1970. Han har med arbetslöshet och laggad arbetslöshet i samma modeller, men har också alternativa modeller där efterfrågansituationen istället representeras av BNP-tillväxt och efterfrågangap.
I den öppna diskussionen menade Christopher Sims att Perrys normbegrepp i studien egentligen bara visar att hans regressionsmodeller inte fångar hela löneutvecklingen. Sims menade också att det är problematiskt att göra policyrekommendationer från strukturella modeller. William Nordhaus var däremot positiv till normbegreppet och menade att detta förbättrade gentemot tidigare modeller som använt laggad löneutveckling. Robin Marris var också positiv och menade att normbegreppet kunde användas i vidare applikationer, som för löneexplosionerna runt 1968-70 i en rad industriländer. James Tobin avfärdade Fellners argument att skiftena 1961 och 1970 berodde på att allmänhetens uppfattning om regeringspolitikens pålitlighet förändrats. Den högre inflationen 1966-69 berodde enligt Tobin inte (som Fellner argumenterade) på att regeringen accepterade högre inflation för att sänka arbetslösheten, utan på en exogen faktor i form av Vietnamkriget.
Hall 1980
Detta paper av Robert E.Hall från Stanford (och högertankesmedjan Hoover Institution) kommer från samma möte med Brookings som Perrys paper ovan. Hall börjar sitt paper med att konstatera att två saker var speciella med USA:s arbetsmarknad på 70-talet: stor fluktuation i sysselsättning, och minskad responsivitet i löneutvecklingen till sysselsättningen. Hall diskuterar "career labor markets" och hur långvariga anställningar ger "income smoothing" för de anställda (s 100ff). Om lönerna implicit sätts för ett långvarigt anställningsförhållande behöver de inte vara särskilt responsiva till det ekonomiska läget just nu (s 111f). Det är inte lönerna utan uppsägningar som balanserar till konjunkturen. "There is no point any longer in pretending that the labor market is an auction market cleared by the observed average hourly wage." (s 120)
Lawrence Summers menar i sin kommentar att Hall försöker se nominallönerna som irrelevanta för sysselsättningen. Summers vill istället se nominallönerna som viktiga, men svårbegripliga: varför de är så sticky måste förklaras (s 138f).
Perry 1983
George Perrys paper, också detta ett bidrag till Brookings-konferensen, börjar med observationen att USA:s penningpolitik sedan 1979 är inriktad på att bekämpa inflationen, och att detta arbete har varit framgångsrikt, men också kostat i form av lägre output och högre arbetslöshet inte bara i USA utan också i omvärlden. Med ett kvartals undantag backade BNP tolv kvartal i rad, vilket är den längsta recessionen under efterkrigstiden; den näst längsta var 1974-5 med fem kvartal. Vad Perry gör i pappret är att studera denna period utifrån tidigare modeller av löneutveckling och inflation. Han utgår från sin egen lönenormmodell, presenterad i pappret från 1980 och därefter använd i studier av Okun (1981) och Schultze (BPEA, 1981). En alternativ modell är den nyklassiska, som företräds t ex av Fellner (1983). Eftersom lönerna uppgår till ungefär två tredjedelar av förädlingsvärdet i ekonomin så utgör löneinflation den största delen av inflationen i de flesta delar av ekonomin (s 592).
Han jämför löneutfallen kvartalsvis från första kvartalet 1979 till andra kvartalet 1983 med den löneutveckling som hans två modeller från 1980-pappret predicerar. Från och med kvartal 2 1982 är de faktiska löneökningarna lägre än de predicerade, och det sista kvartalet, kv2 1983, hela 2,4 procentenheter lägre (3,4 istället för 5,7). Utvecklingen det sista kvartalet kan vara en indikator på ett normskifte neråt (s 594). Perry kan också konstatera att "union concessions", alltså eftergifter till lönesänkningar i kollektivavtalen, blivit vanligare under 1982-83. Han kollar på första årets löneutveckling i nya kollektivavtal inklusive öppningar av tidigare existerande avtal, i två branscher: tillverkningsindustri och bygg. Åren 1969 till 1980 hände det bara tre gånger att fler än fem procent av avtalen i någon av dessa branscher innehöll nollökning eller lönesänkning; åren 1972, 1975 oc 1976 i byggbranschen. Men 1981 levde 13 procent av avtalen i industrin upp till denna beskrivning, och 1982 52 proc i industrin och 15 proc i bygg, och under första halvan av 1983 72 proc i industrin och 60 proc i bygg.
Perry går vidare med att kolla på tillväxtkostnader av disinflation, med Robert Gordon och Stephen R. Kings modeller från BPEA nr 1 1982 ("The output cost of disinflation in traditional and vector autoregressive models"-- cool att se VAR-modeller dyka upp i diskussionen). Perry menar utifrån detta att nyklassikerna har fel i att en "trovärdig" penningpolitik kan minska inflationen utan större kostnader i form av output (s 601).
Grubb, Jackman och Layard 1983
Dennis Grubb, Richard Jackman and Richard Layard var 1983 alla aktiva vid London School of Economics. Denna artikel blev uppmärksammad och vida läst (245 citeringar på Google Scholar, att jämföra t ex med 50 för Perry 1983), men Jackman och Layards senare grejer med Stephen Nickell, också på LSE, blev, tror jag ännu mer inflytelserika, som de kanske viktigaste forskarna inom "eurosclerosis"-diskussionen under 80- och 90-talen. Grubb et al börjar sitt papper så här:
Löneanpassningsfunktionen som de börjar med är (och jag använder _ för att markera nedsänkt skrift och ^för att markera upphöjd):
De har årliga data för sina 19 länder 1957-1980 och kör sina löne- och prismodeller i 2SLS. Löneekvationen skattas i denna form:
De går vidare med att kolla på ökningen av arbetslösheten under perioden 1973-80 jämfört med perioden 1960-72. De kollar förändringen av de förklarande variablerna produktivitetsutveckling, importpriser och löner, och relaterar periodförändringen i varje land till koefficienterna. Arbetslösheten var i det genomsnittliga landet 2,0 procentenheter högre i den senare perioden än i den tidigare, och Grubb et als modell förklarar 2,8 procentenheter av ökningen. Den överpredicerar alltså (s 28). Enbart den skattade reallönerigiditeten förklarar hälften av variationen mellan länderna i ökningen av arbetslösheten, vilket syns i diagrammet nedan.
De kör också en regression där förändringen i arbetslöshet per land bestäms av de reala chockernas omfattning, och av koefficienterna. Variationer i chocker förklarar knappt någonting. De betonar dock att mellan-land-variationen inte är vad de fokuserar på och att man inte ska dra kausala slutsatser av övningar som diagrammet ovan; detta görs bara för att illustrera logiken i modellen (s 30).
Nästa diskussion är den mest spekulativa i pappret, säger de: att förklara variationerna i reallönerigiditet mellan länder. Gray (1976) har föreslagit löneindexering till priser som en förklaring. De kollar också lite på Robert Lucas teorier, men kommer inte fram till något definitivt utan avslutar pappret lite abrupt med att konstatera att "we do suspect that there will always remain a role for institutional differences, going back into history" (s 35).
Lindbeck och Snower 1986
Lindbeck och Snower börjar detta korta paper, från AER:s Papers and Proceedings-nummer, så här: "A good conceptual test of any choice-theoretic analysis of persistent involuntary unemployment in free-market economies is to ask whether it can explain why unemployment cannot be eliminated through underbidding." (s 235) En förklaring kan vara sociala normer, att de existerande lönerna blir till "fair wages" som har en verkan oberoende av det utbud- och efterfrågan-läge som råder just nu, som i Perrys (1980), Okuns (1981) och Mitchells (1985) analyser. Lindbeck och Snower menar att själva existensen av normer då måste förklaras. Ett sätt är den s.k. "efficiency wages"-hypotesen, som utgår från att företagen sätter löner unilateralt och under imperfekt information, och inte har intresse av att sänka lönerna eftersom de använder lönerna "as a screening device for productivity". I den modellen finns det delvis en intressemotsättning mellan företagen och de arbetslösa. Lindbeck och Snower förespråkar dock istället insider-outsider-modellen, där arbetstagarna har viss makt över lönesättningen. Med hänvisning till sitt paper i Oxford Review of Economic Policy 1985 förklarar de modellen så här:
Mitchell 1986
Mitchell börjar med att konstatera att tidsserieregressioner på löneutveckling ofta producerat seriekorrelerade residualer, alltså att modellerna för längre sammanhängande perioder antingen underpredicerat eller överpredicerat utvecklingen, och menar att detta har setts som ett tekniskt problem och en brist i modellen. Från och med Perry (1980) och hans begrepp om normskiften i lönebildningen har en mer substantiell förståelse av sådana episoder gjorts möjlig. I detta korta paper, liksom Lindbeck och Snower ovan från AER:s Papers and Proceedings, presenterar Mitchell sitt argument (från sitt 1985-paper) att det i början av 80-talet skett ett normskifte nedåt, framför allt i den fackligt organiserade sektorn. Han har också en mer historisk diskussion, utifrån det teoretiska argumentet att:
Perry 1986
Också detta paper av George Perry kommer från samma AER-nummer som Lindbeck och Snower (1986) och Mitchell (1986). Så här förklarar Perry teorin om lönesättning som underligger hans normteori:
Taylor 1986
John B. Taylor från Stanford börjar sitt paper, som är ett kapitel ur en NBER-antologi redigerad av Robert J. Gordon, med att peka på att de ekonomiska fluktuationerna varit mindre efter 1945 än före 1945. Denna observationen gjordes redan i slutet av 50-talet, t ex av ordföranden för American Economic Association 1959 Arthur Burns. Taylor kollar på löne- och prisrigiditetens roll i detta. Han jämför två perioder, 1891-1914 och 1952-1983, som båda innehåller åtta "economic fluctuations" (konjunkturer?). Han utesluter mellankrigstiden eftersom de två världskrigen och den stora depressionen alla var unika händelser som gör jämförelser mellan perioder svårt, och bara 1920-talet är en alltför kort period för tidsserieanalys (s 640n). Gordon använder nya utvecklingar i tidsserieanalys: vector autoregression och moving averages-representationer av dessa. Med denna metod, säger han, får man "the facts without theory" (jfr Juselius), som med den gamla Burns-Mitchell-konjunkturcykelmodellen från NBER.
De makroekonomiska variabler som han tittar på är output gap (BNP relaterad till potentiell BNP), löner och inflation. Han avtrendar output med en deterministisk trend, men avtrendar löner och priser genom att ta förstadifferensen av de loggade variablerna. Han plottar output gap tillsammans med löneutveckling och tillsammans med inflation; korrelationerna är de förväntade (positiva: hög tillväxt är associerat med snabbare löneökningar och högre inflation). Svängningarna är större 1891-1914 än 1952-83 (s 645). En skillnad är att inflation verkar föregå lågkonjunkturer under efterkrigstiden, men inte under den tidigare perioden (s 646). Löner och priser fluktuerar kraftigare 1910-40 än under efterkrigstiden; Taylor menar att "the persistence of wage and price inflation--a sign of wage and price rigidities used in macrotheory--definitively seems relatively new." (647) Efter dessa deskriptiva övningar går han vidare med lite mer avancerad beskrivning i form av VAR-modeller med två laggar. Den årliga procentuella timlöneutvecklingen i industrin har en rätt lik korrelation från år till år i de två perioderna: 0,52 för den tidiga och 0,57 i den sena perioden, men bara för efterkrigstiden är den statistiskt signifikant. Löneutvecklingen två år tidigare har minimal koefficient (0,01) och ingen signifikant effekt i den tidiga perioden, och starkare koefficient (0,18) men inte heller signifikant i den sena. Effekten av BNP-tillväxt föregående året är 0,15 och 0,10 och förrförra året -0,21 och 0,10. Regressionen för efterkrigstiden förklarar 70 procent av variationen men den för 1891-1914 bara 30 procent (s 649). Taylor diskuterar också detta med moving averages-metod, utifrån Sims (1980). Därefter går han från reduced form-ekvationerna i VAR-form till "strukturella modeller". Inflation "Grangerorsakar" output i negativ riktning, och output "Grangerorsakar" inflationen i positiv riktning (654).
Phillip Cagan kommenterar på Taylors kapitel, och pekar bland annat på att Kuznets när han tog fram BNP-data för perioden före 1929 först inte ville publicera årliga data utan bara femårsgenomsnitt, eftersom han tyckte att data inte var tillräckligt tillförlitliga (660). Cagan menar att inte heller Taylors BNP-data för den tidiga perioden är pålitliga. Cagan kritiserar också Taylors användning av VAR; inte för att VAR är en ateoretisk metod -- det menar Cagan kan vara en fördel -- utan för att han menar att en del viktiga serier inte kan sammanfattas i VAR-laggformen. Han menar t ex att en ARIMA-modell av pengautbudet producerar större residualer för 60-talet än för 50-talet eller 70-talet, vilket inte kan förklaras teoretiskt. Han säger lite syrligt: "The NBER used to have a tradition of presenting charts of basic data. I would be less uneasy if the users of vector autoregressions pondered charts of their fits and showed them to the reader." (661) Kommentator nr två är Stephen R King som gillar Taylors "eleganta" användning av VAR-modeller för att sammanfatta stora datamängder i ett fåtal parametrar. King kommenterar vidare att en risk med att jämföra två perioder, som här, är att man tar den första perioden som "normal" -- fastän den kanske inte alls är historiskt representativ -- och den andra som "exceptionell" (sticky priser och löner); i själva verket kanske den senare perioden är mer historiskt representativ säger han, och hänvisar till David Hume som menade att inflationen under solkungen var extremt låg. King pekar också på att Taylors löneserie bara är industrilöner, vilket inte behöver vara representativt för hela ekonomin (668). King kritiserar också Taylors användning, eller presentation av, moving averages-metoden. Nästa kommentatorer är Brad DeLong, då doktorand, och Lawrence Summers (då DeLongs handledare). De är starkt kritiska till Taylors analys, och börjar så här:
Marks 1986
Statsvetaren Gary Marks börjar sin artikel: "Pathbreaking analyses of neocorporatism in western advanced industrial societies have, paradoxically enough, been accompanied by profound skepticism regarding the viability and generalizabilityo f neocorporatist policymaking" (253). Som "leading scholars" om korporatism hänvisar han till Peter Lange (1981), Lehmbruch (1979), Panitch (1979), Sabel (1981), och Schmitter (1979, 1982). Korporatism kräver en hög grad av enighet mellan de centrala aktörerna, och sådan enighet är svårt att skapa och upprätthålla. Marks paper befattar sig med "the experience of incomes policy, in particular consensual incomes policy, in the major industrialized countries of the West". Vilka former har IP tagit, vilka faktorer krävs för att IP ska kunna föras, och förekommer dessa faktorer i västdemokratier?
Marks klassificerar IP i tre dimensioner:
I sin analys av konsensusbaserad inkomstpolitik fokuserar Marks på fyra dimensioner: "participation of relevant interest groups in the formulation and implementation of public policy; responsibility of relevant interest groups for public policy; inclusiveness of groups participating in public policy formulation; and centralization of public policy formulations." På varje dimension har han en särskild fråga. Om deltagande: varför delar regeringar med sig av bestämmandet? På ansvar: varför accepterar intressegrupper en roll där de har ansvar för hur väl policy fungerar? Inkluderande: under vilka förhållanden kommer antalet förhandlingsaktörer vara hanterbart? Och när hittar regeringar grupper md tillräcklig räckvidd och unicitet för att förhandlingar ska vara lönt? Och till sist centralisering: hur gör intresssegrupperna för att implementera de korporatistiska överenskommelserna? (s 256) Marks menar att analysen av dessa frågor varit osystematisk, men åtminstone lyft fram två faktorer som spelar roll: socialistisk regering, och graden av centralisering av fackförbundens struktur. Han menar att båda dessa två faktorer behövs för att konsensusbaserad IP ska vara stabil.
Att vänsterregeringar gör IP mer sannolikt beror på två kopplingar. Ett, vänsterregeringar är mer benägna att lita på/samarbeta med arbetsmarknadens parter. Och två, facken har mer förtroende för vänsterregering vilket gör att de blir mer villiga att acceptera löneåterhållsamhet. T ex Lehmbruch och Shonfield har pekat på den första länken, och Peter Lange (1981, 1984) på den andra, att regeringarna kan agera som "guarantor" och "compensator" i förhållande till facken. Marks menar att det är lite oklart vad regeringarna egentligen tjänar på konsensus-inkomstpolitik i alla fall. Det uppenbara svaret är löneåterhållsamhet som leder till lägre inflation, men det har visat sig vara svårt att uppnå sådan med IP menar Marks, och hänvisar till Eric Schiffs (1971) studie av Sverige och John Inmans (1979) av Norge, som båda visar att löneglidning står för ungefär hälften av de totala löneökningarna; Marks menar att detta tyder på hur svårt det är att styra löneökningarna med överenskommelser. Också Flanagan et al (1983: kap 3, 4, 6) diskuterar detta. En andra faktor som gör det svårt att med IP sänka lönekostnadstrycket är att löneåterhållsamheten ofta byts mot ökade välfärdsstatliga satsningar, som finansieras genom högre arbetsgivaravgifter och liknande. Kvantitativt har det åtminstone visats, säger Marks, att länder med konsensusinriktad IP har färre strejker än andra länder (så är det för länder med vänsterregeringar i allmänhet). Marks menar att relationen mellan vänsterregering och konsensus-IP bör tolkas som en del av ett större fenomen "tying together important features of industrial relations, public policy, party-political relations, and working-class power" (259). Undantaget till den starka korrelationen mellan konsensus-IP och vänsterregering (Norden, Nederländerna och Österrike har båda) är Danmark. Också i övriga länder som Storbritannien och Frankrike har IP oftast inträffat när länderna haft vänsterregering. I Norge och Österrike däremot är konsensusbaserad inkomstpolitik "so deeply embedded in class and group relations and practices that it is relatively independent of changes at the party level" (263).
Också korrelationen mellan konsensusbaserad IP och facklig centralisering på konfederal nivå är stark. Marks har rangordnat de 15 länderna på dessa två variabler och gör en scatterplot. Korrelationen, rho, är 0,78; för år med vänsterregering och konsensusbaserad IP är den 0,76. Vettigt nog så konstaterar Marks att kausaliteten går åt båda hållen: lyckad inkomstpolitik kan orsaka ökad centralisering, och ökad centralisering underlättar inkomstpolitiken (265). Anledningen till att centralisering gör inkomstpolitik lättare är att den minskar freerider-problemet, vilket t ex Peter Lange (1984) och Mancur Olson (1982) har diskuterat.
I sina slutsatser konstaterar Marks att kombinationen av centraliserad fackföreningsrörelse och många år med vänsterregering av de 15 länderna som han studerar bara finns i Norden, Nederländerna och Österrike, och det är just i dessa länder som inkomstpolitiken varit vanligast och varaktigast (269). Mot detta kan man ju invända att han räknar Sverige som ett land med varaktig konsensusbaserad inkomstpolitik, trots att lönepolitiken i Sverige var helt bipartistisk under 50- och 60-talen, så kanske skarvar Marks lite i beskrivningarna för att få ihop en homogen berättelse: de två variablerna kombinerade i ett index korrelerar 0,91 med förekomst av inkomstpolitik, vilket innebär att nästan all variation är förklarad. I vilket fall så tolkar han detta som att inkomstpolitiken inte har så goda chanser att spridas på bred front bortom just de sex länder som nämnts. Dessutom finns på 80-talet en rad nya utmaningar för neokorporatistisk inkomstpolitik. Ett, en populistisk rörelse för "självförverkligande" och decentralisering också inom facket, med vågor av vilda strejker inte minst i Italien, Frankrike, Västtyskland och Sverige. Detta försvårar löneåterhållsamhetsstrategier (Markovits 1982, Molitor samt Mueller-Jentsch och Sperlings kapitel i Crouch och Pizzorno 1978, Ruin 1974, Streeck 1981). Två, fraktionalisering av fackföreningsrörelsen när tjänstemännen blir allt viktigare. SACO:s militanta strejk 1971 mot LO:s utjämnande lönepolitik är ett tydligt exempel. Marks anmärker här också att den separata organiseringen av arbetare och tjänstemän som utmärker t ex Sverige har en betydelse för den organisatoriska dynamiken (270).
Kumar 1987
Kumars artikel börjar tydligt: "Since 1982, wage inflation in canada has shown a pronounced deceleration. Wage settlements and rates of increase in various measures of earnings have declined to their lowest level in the past 25 years. Wage cuts, wage freezes, de-indexing, and flexible compensation in the form of two-tier wage systems and lump-sum payments in lieu of wage rate increases have become a frequent occurrence in collective bargaining." (687) (Det syns inget tydligt mönster i löneandelen enligt AMECO: 1988 var den 66,1 procent att jämföra med 68,0 procent, och 1990-91 var den tillbaka över 68 procent.) Syftet med Kumars paper är tvådelat. Ett, att kolla på ("review") olika indikatorer på löneutvecklingne. Två, att utvärdera empiriskt "if these trends are a product of the changed economic and labour market conditions or represent a structural change in wage setting processes" (688).
För löneutvecklingen finns det flera olika möjliga mått att använda. Ett är genomsnittlig timkompensation, alltså inte bara lön utan alla kompensationer till de anställda. Ett annat är genomsnittlig veckolön i privat sektor förutom jordbruket. En tredje är framförhandlade löneökningar (inklusive levnadskostnadsjusteringar) i nya kollektivavtal. Med alla tre måtten var löneökningarna långsammare 1982-86 än tidigare. Nedåttrenden började i mitten av 1982 efter ett år av recession, fick fart under 1983 och 1984 och stabiliserade 1985. Enligt OECD (1986) "Canada recorded the fastest deceleration in wage inflation of any OECD country in 1982 and 1983". I en fotnot jämför Kumar med USA och refererar då till Mitchell (1985). Vad gäller kollektivavtalen konstaterar han att de framförhandlade nominallöneökningarna var historiskt låga 1984-85, men att det finns viktiga skillnader mellan regioner och branscher (690f). Perioden har också sett andra förändringar av kollektivavtalen som att de blivit längre (fleråriga), med stark back-loading, att det mesta av löneökningarna kommer sent under avtalsperioden, att levnadskostnadsjusteringarna minskats, och att arbetskonflikterna minskat (691).
Efter denna deskriptiva sektion går Kumar vidare till att diskutera huruvida de låga löneökningarna 1982-87 är ett cykliskt eller ett strukturellt fenomen. Detta gör han genom Phillipskurveregressioner, likt Mitchell (1985) och Coe och Gagliardi (1985). Det finns tidigare studier (Riddell 1986, Wilton 1986) av lönebildning i Kanada som använder Phillipskurveramverket med olika mer avancerade operationaliseringar av inflationsförväntningar och arbetsmarknadsförhållanden, men Kumar menar att "we have chosen in this paper a very simple specification, largely because our aim was to explore whether or not there has been a structural break in wage setting. Indeed it is surprising how well the simple specification is able to account for recent wage changes." (692n). Den beroende variabeln är årlig förändring i genomsnittslönen. De två förklarande variablerna är laggad förändring i KPI, som mått på inflationsförväntningar, och arbetslösheten som indikator på arbetsmarknadens förhållanden. Den beroende variabeln löneförändring varierar lite om den är för hela ekonomin, för bara privat sektor eller bara för industrin, och om det är utfall eller framförhandlade ökningar. Grundresultaten syns i tabellen nedan. Modell 1 för varje sektor är för hela perioden 1958-1985, modell 2 är för samma period fast med en dummy för 1983-85, och modell 3 är bara åren 1958-1982.
Hypotesen om att det skett ett "strukturellt brott" i lönebildningen på 80-talet testar Kumar utifrån detta på två sätt. Det första är att se om dummyn för åren 1983-85 får en negativ och statistiskt signifikant effekt. Det andra är att ta modellen från bara 1958-1982 och sedan predicera utvecklingen för åren 1983-85 och jämföra den predicerade med den faktiska utvecklingen. Dummyn ger inte stöd för idén: den har förväntad negativt tecken i tre av fyra fall men inte någon gång statistiskt signifikant på konventionella nivåer. Resultaten från prediktionsövningen är likadana: de låga ökningarna 1983-85 kan till synes förklara av låg inflation och hög arbetslöshet, snarare än att lönebildningen beter sig på ett annat sätt på 80-talet än tidigare (695). Ett kvantitativt snarare än kvalitativt skifte alltså. Undantaget är löneökningarna i de kollektivavtal som saknade levnadskostnadsjusteringar. Av någon anledning går Kumar också vidare med att prova löneekvationerna ur fem makroekonomiska modeller, från Kanadas centralbank och liknande aktörer, som i alla fall utom ett inkluderar inflationen och arbetslösheten som förklarande variabler. Av någon anledning säger jag, för jag vet inte riktigt vad de tillför jämfört med hans egen Phillipskurveregression. I alla fall så är det intressant att han redovisar att alla fem modellerna skattar effekten av inflationen på löneökningarna att vara ungefär ett (dvs en procent högre inflation ger en procent högre nominallöneökningar), och att effekten av arbetslösheten varierar mellan -0,54 och -1,00 (s 696).
Newell och Symons 1987
Newell (LSE) och Symons (UCL) börjar sin artikel tydligt: "The paper is about wage setting institutions and how they influence unemployment performance." Fortsättningen är inte lika enkel att följa: de konstaterar att under laissez faire sätts löner i individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare. Och så tar de Feinsteins statistik över arbetslöshet i Storbritannien 1850-1913 och USA:s 1950-1983 jämförd med Europas för att hävda att under laissez faire så är arbetslösheten generellt sett hög, åtminstone under längre sammanhängande perioder! Jag förstod först inte varför, för det är inte alldeles självklart, men sedan förklarar de sin teori:
De går vidare med att redovisa arbetskraftsefterfråganekvationer från tidigare papers, för Storbritannien 1872-1913, för 14 industriländer 1922-1938, och för 16 industriländer 1955-1983 (s 581f). Därefter studerar de fem länder för att illustrera teorin. Sverige väljs som "the quintessential corporatist", och USA som "the quintessential laissez-faire labour market" (582). Däremellan har de Tyskland, Storbritannien och Japan. Tyskland hade ett korporatistiskt lönebildningssystem fram till 1977. Storbritannien hade en slags dirigiste-korporatism, genom inkomstpolitik och prispolitik, fram till 1979. Japan har inte centraliserade arbetsmarknadsinstitutioner men utvecklingar det senaste decenniet gör att landet kan sägas ha en typ av korporatism.
Deras historieskrivning om Sverige är nog rätt okontroversiell, och bygger huvudsakligen på Jackson och Sisson (1976) samt Flanagan, Soskice och Ulman (1983). På 30-talet drevs LO till att sluta ett huvudavtal med SAF av hotet om statlig reglering; LO förde en egalitär lönepolitik från och med 50-talet som minskade löneskillnaderna; på 1970-talet blev förhandlingarna rörigare och när löneåterhållsamhet behövdes efter oljekrisen förhindrade arbetarmilitans detta så regeringen började föra lönepolitik; 1982 devalverade regeringen i ett drag som LO höll med om då man insåg att konkurrenskraften inte kunde förbättras genom facklig löneåterhållsamhet (s 585f; ref Bruno och Sachs 1985 om devalveringen).
Newell och Symons gör några löneregressioner på svenska data. Deras variabler för "militans" är i sanning bisarra: i modell 1 är det ökningen av facklig anslutningsgrad "i världen", oviktad, och i modellerna 2 och 3 en dummyvariabel för åren 1972-76, eftersom 1971 såg en tjänstemannastrejkvåg, 1973 en privat sektor-tjänstemannagrupp bildades (!), och 1975 "in particular there was amarked failure to achieve moderation".
De börjar sin tolkning av resultaten: "The most noticeable features of the model are the short mean lags and the strength of the unemployment term: corporatism par excellence." Effekten av 1972-76-dummyn är stark, och att skattekilsvariabeln får en stark effekt tolkar de av någon anledning som att Sverige haft svårt att sänka lönerna efter oljeprischocken (detta är en rimlig tolkning av 72-76-dummyn, snarare). Tolkningen av arbetslöshetsvariabeln tycker jag är märklig: skulle inte arbetslösheten ha en starkt negativ effekt också i ett laissez faire-system!?!? Det har den t ex när jag kör regressioner på Sverige under 10-20-30-talen. (Korrelationen mellan arbetslöshet och nominallöneutveckling i industrin 1911-1937 är -0,68; för perioden 1911-2000 är korrelationen -0,57.)
Beskrivningen av Tyskland bygger mycket på Flanagan et al (1983). Tyskland har de flesta korporatistiska institutioner. 80 procent av företagen, som täcker 90 procent av de anställda, är organiserade i arbetsgivarföreningen. De tyska arbetsgivarna är jämförande sett ovanligt aggressiva (587). 1950 uppmuntrade DGB och BDA regeringen att inte lägga sig i lönebildningen, men det hände ändå några gånger under 50-talet att regeringen och Bundesbank gjorde det. I början av 60-talet efterfrågade facken och arbetsgivarna ett oberoende institut (agency) som skulle ge råd och göra prognoser. 1963 skapades Council of Economic Experts, "charged with making recommendations for the maintenance of full employment, price stability and external balance" (cit från Flanagan et al 1983). 1967 när SPD och CDU hade en koalitionsregering genomfördes en lag "för skydded av stabilitet och tillväxt", som innebär att facken, arbetsgivarna, regeringen och Bundesbank ska samarbeta om tillväxt och låg inflation. "This was the Germany version of explicit corporatism." 1967-68 höll sig löneökningarna inom CEE:s råd, men 1969 sprack denna ordning; "the grass-roots grumblings seemed t ocrack the foundations of the policy" (Flanagan et al). Regeringen lagstiftade igen 1971 men oro på fabriksgolven förhindrade facken från att reagera (Hudson 1980). 1973 efterfrågade regeringen efter OPEC1 löneåterhållsamhet, men detta skedde inte (Flanagan et al). 1977 drog sig DGB ur "concerted action"-systemet. Sedan dess har relationen mellan fack och arbetsgivare surnat, och lönespridningen ökat. I Newell och Symons tyska löneregressioner är militansdummyn för åren 1969-76. De får fram att effekten av arbetslöshet på löneutvecklingen är starkt negativ före 1976, just som förväntat, men inte negativ alls efter 1976! (s 589f)
storbritannien har hög facklig anslutning men "few of the necessary centralised organisations for corporatism". Den periodiska statliga lönepolitiken på 60- och 70-talen (dirigiste corporatism) kom ur att systemet inte funkade. 1948-50 förde TUC löneåterhållsamhet i samarbete med Labourregeringen som flera av fackledarna hade goda relationer med (ref Hyman 1983). Den sista perioden av facklig löneåterhållsamhetsstrategi var "Social Contract"-perioden 1974-79 när TUC bytte löneåterhållsamhet mot sociala reformer (Flanagan et al, s 418-436). När Thatcher kom till makten vägrade hennes regering göra sådana eftergifter till facken, och facken struntade i återhållsamheten (red Flanagan et al). Lönespridningen ökade (592). I löneregressionerna för Storbritannien omfattar militansdummyn åren 1970-77; just de åren har räknats ut genom användande av årsdummies och koll på vilka som hade effekt (592). Före 1979 hade arbetslösheten en starkt negativ effekt på löneutvecklingen (mellan -1,28 och -1,9), men under Thatcher förbyttes detta i en positiv (!) effekt (mellan 1,10 och 1,76).
I Japan är facken framför allt organiserade per företag. Det finns fyra konfederationer, varav ingen är så dominant som DGB i Tyskland eller LO i Sverige. Japan löste problemet med militans på 70-talet genom ett slags korporatism (594). I löneregressionerna är militansdummyn för åren 1969-1976. Arbetslösheten har en större negativ effekt på lönerna efter 1974 (595).
USA är benchmark-laissez faire-arbetsmarknaden. Men på 60-70-talen fördes en del statlig inkomstpolitik: Johnson 64-67, Nixon 71-74 och Carter 78-80. Newell och Symons får av dessa bara en signifikant effekt på produktlönerna av Nixons lön- och prispaket (595), vilket också Gordon (1980) visat. Löneekvationen är "slow adjusting", vilket N och S menar är typiskt för laissez faire-arbetsmarknader. I början och mitten av 70-talet var det en löneexplosion. Arbetslöshetens effekt på lönerna kommer mest från förändringar snarare än nivå av arbetslöshetsvariabeln; "this is perfectly in accord with a laissez-faire labour market with temporary layoffs".
De avslutar sin empiriska undersökning med sysselsättningsregressioner, bl a med effekten på syssselsättningen av förändringar i löner.
Slutsatserna av det hela är bl a att i icke korporatisitska länder är löneekvationen "slow adjusting (low μ)", att effekten av arbetslöshet på lönen är starkare under korporatism, att korporatistiska länder hanterar chocker bättre (600). Och det sista i artikeln är liksom hela texten rätt flummigt:
Gordon 1988
Phillipskurvan formulerades om relationen mellan löneinflation och arbetslöshet. Men för stabiliseringspolitiken är det inflationen totalt som spelar roll, inte just löneinflationen. Den ursprungliga Phillipskurvan kan därför vara vilseledande för den som är intresserad t ex av NAIRU. Huvudresultatet i Gordons papper är slående, och han drar stora växlar på det:
Gordon menar att löneekvationen och inflationsekvationen ska vara en och samma, eftersom det a priori inte går att avgöra vilka oberoende variabler ("excess demand" etc) som påverkar båda eller bara en av dem (277). Förändringar i löneandelen (S) dekomponerar han så här: ΔS = w_t - θ_t - p_t, där w är nominallöneutvecklingen, θ är arbetsproduktiviteten och p är inflationen. Han låter det vara en empirisk fråga huruvida en ökning av löneandelen leder till en profit squeeze eller till inflation.
Hans regressioner kör han på kvartalsdata från 1954:1 till 1987:3, likadant som i Gordon (1985) förutom att han här använder både laggad inflation och laggade löneökningar i samma regressioner, medan han tidigare exkluderat en i taget. Alla variabler är logaritmerade och uttryckta i förändring istället för nivåer, förutom log output som är proxy för "efterfrågan" i ekonomin. Produktivitetsvariabeln är av någon anledning inte observerade produktivitetsförändringar utan framräknade linjära trender mellan vissa benchmark-år (279). Löneandelen är ett index utifrån kvartal ett 1954 och därutifrån framräknat med ekvationen ΔS = w_t - θ_t - p_t; återigen är produktivitetsvariabeln (θ) här alltså en trend, och Gordons löneandelsmått skiljer sig därför från statistiken i nationalräkenskaperna.
Gordon tolkar sina resultat som att löneökningar och inflation är oberoende av varandra(!). Löneökningarna 1981-87 är alltför låga utifrån Gordons löneregressioner, vilket han tolkar så här:
Kaufman och Martinez 1988
Kaufman och Martinez, nationalekonomer vid Georgia State, använder medianväljarmodellen för att analysera hur gräsrötter ska rösta i frågan om löneeftergifter. Modellen används därefter på data från 1982 års förhandlingar mellan General Motors och United Auto Workers. Modellens prediktioner faller föga förvånande (...) in, och är tre. Ett, att arbetare i fabriker med stora uppsägningar bara kommer rösta för löneeftergifter ifall de tror att det kommer rädda jobb. Två, arbetare i fabriker med stabil eller ökande sysselsättning kommer också rösta ja (!). Och tre, andelen som röstar ja kommer vara lägst i fabriker med fientliga relationer mellan arbetsgivare och arbetare.
De börjar sitt paper med att utifrån Mitchell (1985) konstatera att löneeftergifter blev väldigt vanligt i USA i början av 1980-talet; mellan en tredjedel och hälften av alla fackligt anslutna omfattades av sådana lönesänkningar eller lönefrysningar. Men en del företag krävde löneeftergifter men fick nej av facket t o m när företaget hotade med att lägga ner fabriken eller gå i bankrutt (Easterbrook 1983). Kaufman och Martinez menar att det ändå under 80-talet bara gjorts en enda studie av fackets förhållningssätt till löneeftergifter, Cappellis (1985) analys av huruvida facket gav sig in i sådana förhandlingar eller inte på företag i kött- och däckbranscherna. På 50- och 60-talet gjordes däremot en rad studier på temat, men dessa utvecklade inte formella modeller och använde inte ekonometriska metoder (184).
1950-80 ökade lönerna rejält i bilindustrin, och bilarbetarnas löner jämfört med andra produktionsarbetares ökade från 1,18 till 1,55. Faktorer som bidrog till detta var inelastistisk efterfrågan på arbete i bilindustrin, stabil ökning av bilförsäljningen, och fackens förmåga att genom strejk orsaka stora kostnader för företagen. Efter toppen 1978 minskade dock bilförsäljningen. Oljeprisökningar och recessionerna 1980 och 1981-82 gjorde det tuffare för branschen. Av GM:s 25 fabriker i USA 1979 stängde sex stycken fram till 1982 och fem minskade från två skift till ett skift. 1981 ville GM och Ford öppna kollektivavtalet, men UAW sade nej. 1982 frågade företaget igen och facket sa ja. I förhandlingarna gick facket med på lönefrysning, slopad betald semester (10 dagar om året), slopad inflationsjustering och annat; i gengäld gick GM med på att inte stänga fyra fabriker som varslats, och att införa ett 24 månaders moratorium på vidare fabriksstängningar (s 185). Vidare införde företaget ett vinstdelningsprogram och en inkomstgaranti till 62 års ålder för de arbetare som varit anställda minst i tio år. Facket var splittrat från ledningen till gräsrötterna i frågan om eftergifterna och i röstningen i april 1982 röstade 52 procent ja. Av 170 förhandlingsenheter på GM röstade 116 ja och 54 nej (s 186).
K och M bygger sin modell av röstning på medianväljarteorin, vilket de förklarar så här: "since it explicitly captures the political nature of union decision-making and the inherent conflict of interests that exists among the union membership over the desirability of a wage cut" (186). Deras data kommer i huvudsak från en enkät som de skickat till förhandlingsledarna på varje av de 170 förhandlingssnheterna, av vilka 102 svarade. De kör logitregressioner på sannolikheten att rösta ja till eftergifterna (s 190). De har 102 observationer och använder inklusive en konstant 16 oberoende variabler vilket jag kan tycka verkar vara lite väl mycket, särskilt med tanke på att några av dem antagligen är rätt starkt korrelerade med varandra -- t ex ifall förhandlingschefen tror att eftergifter kommer rädda jobb på fabriken, och sysselsättningsutvecklingen på fabriken det senaste året.
Raff 1988
Daniel Raff är företagsekonom, 1988 verksam vid Harvard Business School, men detta papper är publicerat i Journal of Economic History. Pappret utgår från Henry Fords beslut i januari 1914 att genom ett vinstdelningsprogram se till att kvalificerade arbetare på hans företag skulle tjäna minst 5 dollars om dagen för åtta timmars arbete, att jämföra med att de flesta av dem före detta beslut tjänade 2,39 dollars för nio timmar (s 387). Raff menar att femdollarsreformen är både en "notable event" i amerikansk socialhistoria, och en vattendelare i landets industrihistoria, i och med att den markerade övergången från hantverksproduktion till "the American system of production, with its single-purpose machine tools and its jigs and fixtures" (s 388).
Varför genomförde Ford en så kraftig löneökning? Det var inte för att han hade en brist på arbetskraft, menar Raff; även om turnover rate för arbetskraften var häpnadsväckande 370 procent år 1913 (att jämföra med 16 procent år 1915), så hade han inga problem med att ersätta de som slutade. (År 1913 hade Ford i genomsnitt 13 623 anställda, och under året sade 39 575 anställda upp sig! Stämningen kan inte ha varit något vidare.) Raff menar att det inte heller var för att personalomsättningen var dyr; det var mest de okvalificerade arbetarna som det var omsättning på, och dessa krävde knappt någon utbildning. Var det då en fråga om "efficiency wages" à la Yellen (1984)? Återigen så menar Raff att kraven på motivation och liknande var så låga att detta inte är förklaringen. Raffs förklaring är centrerad kring begreppet "rentsharing". Fords profiter var väldigt höga åren före 1914, och byggde på en stor kapitalstock som användes ensidigt för att bygga T-Fords, vilket innebar stora skalfördelar. Företaget var därför väldigt känsligt för strejker eller spridning av slapp arbetsmoral (396). Även om det inte fanns något fack på Ford så fanns det små grupper av anarkister (IWW) i Detroit och våren 1913 hade de agiterat också på Ford. Raff menar därför att de rika kunde vara rädda för ett plötsligt utbrott av arbetarmilitans. Därför höjde Ford lönen för att köpa fred, konkluderar Raff (s 398f).
Mitchell 1989
1989 var Daniel Mitchell från UCLA tillbaka i Brookings Papers on Economic Activity igen med ett paper om lönebildningen; denna gång utgår han från faktumet att arbetslösheten i USA 1988-89 föll till kring 5,5 procent, efter ett decennium av massarbetslöshet, och att detta utlöste oro om att löneinflationen skulle ta fart. Mitchell menar att NAIRU var särskilt hög på 70-talet (strax över 6 procent) på grund av en lönebildning som inte anpassade sig snabbt till nya produktivitetsförutsättningar (den gamla regeln 3 procent plus COLA fortsatte man med), samt stigande olje- och matpriser, och att 60-talet är en bättre period att jämföra med. På 70-talet tog lönesättarna god tid på sig att inse att KPI inte nödvändigtvis var en bra riktlinje för löneökningarna; reallöner och produktlöner kan röra sig åt olika håll (s 229).
Närmare bestämt jämför han situationen 1988 med den 1964, och konstaterar att givet en viss nivå på arbetslösheten (5,5 procent i båda fallen), var löneökningarna klart lägre år 1988. Varför? Mitchell avfärdar fyra möjliga förklaringar: att demografiska skiften gjort att måttet av arbetslösheten 1988 inte är jämförbart med 1964, att förväntningarna 1988 var mer pessimistiska än vad de var 1964, att arbetsmarknaden var mindre effektiv 1988 i bemärkelsen att matchningen försämrats, och för det fjärde att en låg andel unga arbetare kan ha lett till kronisk arbetskraftsbrist. En femte faktor är att arbetsmarknaden regionalt sett var mindre balanserad 1988 än 1964; denna faktor fäster han viss vikt vid. Ytterligare en faktor som spelar roll är institutionell förändring i ekonomin med ett skifte bort från 60-talets "big firm, big union Galbraithian economy" (s 205). Detta skifte har gjort lönerna mer känsliga till konjunkturen (framför allt lågkonjunkturen?) (jfr s 215). Hur länge folk är anställda har minskat, och andelen "contingent workers" har ökat (s 216f), och arbetsmarknaden har blivit mer av en "spot market", mer liberal idealbild. Löneutvecklingen anpassade sig långsammare till arbetslösheten på 60-talet, vilket också gjorde att man kunde ha lägre arbetslöshet (4-5 procent) utan löneinflation (228f).
Neumark 1993
David Neumark, nationalekonom vid U Penn, testar i denna artikel hypotesen att de låga löneökningarna under 1980-talet i USA -- som Mitchell 1985 konstaterar lägre än vad Phillipskurveregressioner skulle predicera -- förklaras av att facket försvagats. Förutom Mitchell (1985, 1987) har också Gordon (1988) och Vroman och Abowd (1988) kommit fram till just att löneökningarna under 80-talet var oväntat låga, och förklarat detta med ett strukturellt skifte i lönebildningen. För att testa hypotesen om det är försvagningen av facket som orsakat detta skifte kör Neumark Phillipsregressioner med olika mått på facklig styrka inkluderade bland de förklarande variablerna. Måtten är facklig anslutningsgrad, valresultat i val om att organisera sin arbetsplats fackligt eller inte, och strejkfrekvens.
Neumark tar upp två perspektiv på hur facken påverkar löneinflationen. Det första, exemplifierat av Bok och Taylor (1970), menar att facket ökar löneinflationen genom att hindra lönesänkningar, genom att förespråka inflationär ekonomisk politik, och genom att driva upp lönerna genom att ickefacklig arbetare börjar få "union wages". Det andra perspektivet, exemplifierat av Bruno och Sachs (1985), är att facket ökar reallönerigiditeten. Den empiriska forskningen visar mycket olika resultat, vilket också beror på att definitionerna av de oberoende och beroende variablerna skiljer sig mellan olika studier. Taylor (1972) menade att facklig militans ökade löneinflationen, medan Ward och Zis (1974) menade att ingen sådan effekt fanns. Freeman och Medoff (1984) antar att det inte finns någon spillovereffekt från fackliga sektorer till ickefackliga (Rosenfeld och Western skulle inte hålla med!) och menar då att löneökningarna under det inflationära 70-talet var större än vad offensiven i den lilla fackliga sektorn skulle kunnat orsaka.
Neumarks diskussion av hur den fackliga effekten ska operationaliseras är intressant, i det att han länkar den ekonometriska specifikationen till teorin (s 207). Det finns enligt Neumark två olika prediktioner som man kan testa i frågan. Den första är att facken skiftar Phillipskurvan men inte påverkar dess lutning, dvs att facket påverkar den underliggande takten i löneinflationen. Utifrån denna hypotes är det förändringar i facklig anslutning snarare än nivå som borde spela roll; det vore orimligt med nivå för då skulle facken påverka långsiktiga löneökningsnivåer oavsett produktivitetstillväxten. Neumark använder också laggade förändringar eftersom löneförändringar kan ha feedbackeffekter på facket. Den andra prediktionen är att facken skulle påverka arbetsmarknadsflexibiliteten genom att ändra lutningen på Phillipskurvan, utan att förändra jämviktsnivån ("the natural rate"). I så fall är det nivån på facklig styrka snarare än förändringar som är relevant.
När man ska analysera ifall det är facklig försvagning som förklarar de låga löneökningarna på 80-talet måste man förstås också diskutera ifall det finns någon annan förändring under perioden som förklarar saken. Kosters (1984) förklarar löneåterhållsamheten med avregleringar i flera sektorer, framför allt transport, och hård internationell konkurrens när dollarn var dyr. Och Rose (1987) visar att lönepåslaget för fackligt anslutna minskade kraftigt bland lastbilschaufförer efter att den branschen avreglerades (s 209). Gordon (1988) menar däremot att det var förändrade inflationsförväntningar som sänkte nominallöneökningarna. Neumark och Leonard (1994) argumenterar mot denna tolkning.
Basspecifikationerna, dvs de som inte inkluderar varken någon fackvariabel eller en dummy för 1980-talet, har valts utifrån flera olika alternativ. Bara inflationens effekt kan modelleras på olika sätt: med olika laggstrukturer, och med CPI-U-måttet eller CPE-måttet (s 210). Så här förklarar Neumark hur han valde laggstruktur: "Higher-order lags were dropped when their estimated coefficients were insignificant. Then, one of the price inflation measures was selected based on goodness of fit and the closeness of the sum of the coefficients of the lag terms to unity." Vad gäller arbetslösheten valde han mellan standardmåttet och Perrys demografiskt justerade mått. Fyra olika proxies för facklig styrka används. Ett, anslutningsgraden i privat sektor 1955-83. Två, andelen "certification elections" under National Labor Relations Board som vanns av facket, och andelen "decertification elections" som vanns. Och tre, antalet arbetskonflikter (strejker och lockouter) som involverade fler än 1000 arbetare under året. Alla fyra måtten ser annorlunda ut 1981-87 än 1957-80: facklig anslutningsgrad var i snitt 29 procent i den tidiga perioden och 17 procent i den senare, arbetsgivarna vann 69 proc av decertification elections i den tidiga perioden men 76 procent senare, facket vann 54 proc av certification elections i den tidiga perioden men bara 43 procent under 80-talet, och antalet stora arbetskonflikter snittade 1957-80 på 282 om året, men 1981-87 på 79 om året (s 212).
I Neumarks regressioner för den första hypotesen (att facket ökar löneinflationen) blir 80-talsdummyn konsekvent signifikant med en negativ effekt, medan de fackliga variablerna (som är differentierade, och laggade en period) inte har några signifikanta effekter (s 214). Arbetslösheten har konsekvent en negativ effekt i häradet -0,6 till -0,7. I regressionerna som testar lönerigiditetshypotesen (med de fackliga variablerna i nivåer) får Neumark i en specifikation fram att facklig anslutningsgrad ökar reallönerigiditeten, men denna modell gör faktiskt ett ännu sämre jobb än de andra att förklara 80-talets löneutveckling (s 216). Inte heller med branschdata får han fram att det skulle vara facklig försvagning som förklarar de låga löneökningarna. I sina slutsatser menar Neumark att bara för att facket kommer fortsätta vara svagt betyder det inte att löneinflationen kommer fortsätta vara lägre än vad Phillipskurveregressioner förutspår (s 221). De låga löneökningarna kanske beror på något som är mer föränderligt, såsom inflationsförväntningar (à la Gordon) eller ett lönenormskifte (à la Perry).
Referenser
Ashenfelter, Orley, George E Johnson och John Pencavel. 1972. "Trade unions and the rate of change of money wages in United States manufacturing industry". Review of Economic Studies.
Coe, David T och Francesco Gagliardi. 1985. "Nominal wage determination in then OECD countries". OECD Working Paper.
Elvander, Nils. 1975. "Collective bargaining and incomes policy in the Nordic countries". British Journal of Industrial Relations.
Gordon, Robert. 1988. "The role of wages in the inflation process". American Economic Review Papers and Proceedings.
Grubb, Jackman och Layard. 1983. "Wage rigidity and unemployment in OECD countries". European Economic Review.
Haley. 1990. "Theoretical foundations for sticky wages".
Hall, Robert. 1980. "Employment fluctuations and wage rigidity". Brookings Papers on Economic Activity.
Hines, A.G. 1964. "Trade unions and wage inflation in the United Kingdom 1893-1961". Review of Economic Studies.
Inman, John. 1979. "Wages policy in Norway". British Journal of Industrial Relations.
Jackson, P. and K. Sisson, 1976, Employers’ confederations in Sweden and the U.K. and the significance of industrial infrastructure, British Journal of Industrial Relations.
Kaufman, Bruce och Jorge Martinez-Vazquez. 1988. "Voting for wage concessions: The case of the 1982 GM-UAW negotiations". Industrial and Labor Relations Review.
Kumar. 1987. "Recent wage deceleration in Canada: Shortrun response or structural change?". Relations Industrielles/Industrial Relations.
Lange, Peter. 1984. "Unions, Workers, and Wage Regulation: The Rational Bases of Consent," in Goldthorpe, ed., Order and Conflict in Contemporary Capitalism.
Lindbeck, Assar och Dennis Snower. 1986. "Wage setting, unemployment, and insider-outsider relations". American Economic Review.
Marks, Gary. 1986. "Neocorporatism and Incomes Policy in Western Europe and North America". Comparative Politics.
Markovits, Andrei. 1982. "The legacy of liberalism and collectivism in the labor market", i Markovits (red) The Political Economy of West Germany. Praeger.
Mitchell, Daniel. 1986. "Union vs nonunion wage norm shifts". American Economic Review.
Mitchell, Daniel. 1989. "Wage pressure and labour shortages 1960s and 1980s". Brookings Papers on Economic Activity.
Neumark. 1993. "Declining union strength and labor cost inflation in the 1980s". Industrial Relations.
Newell, A och JSV Symons. 1987. "Corporatism, laissez-faire and the rise in unemployment". European Economic Review.
Parsley. 1980. "Labor Union Effects on Wage Gains: A Survey of Recent Literature". Journal of Economic Literature mars 1980.
Perry, George. 1980. "Inflation in theory and practice". Brookings Papers on Economic Activity.
Perry, George. 1983. "What have we learnt about disinflation?"
Perry, George. 1986. "Shifting wage norms and their implications". American Economic Review.
Raff, Daniel M. 1988. "Wage determination and the five-dollar day at Ford". Journal of Economic History.
Ruin, Olof. 1974. "Participatory democracy and corporatism: The case of Sweden". Scandinavian Political Studies.
Schiff, Eric. 1971. Incomes Policies Abroad. Washington DC: American Enterprise Institute.
Schwerin, Donald. 1980. "The limits of organization as a response to wage-price problems". I Richard Rose (red) Challenge to Governance (London: Sage).
Streeck, Wolfgang. 1981. "Qualitative demands and the neocorporatist manageability of industrial relations". BJIR.
Taylor, John B. 1986. "Improvements in macroeconomic stability: The role of wages and prices". I Robert J Gordon (red) The American Business Cycle: Continuity and Change. Cambridge, MA: NBER.
Vroman, S och JM Abowd. 1988. "Disaggregated wage developments". BPEA.
Parsley 1980
Parsley börjar sin artikel tydligt och snyggt: "The ability of unions to extract wage gains over and above what could have been achieved in their absence is generally an accepted fact in academic literature and has received support from a large number of studies since the work of Harold G. Lewis (1963)." Men, säger han, den stora diskussionen är om hur stora effekterna är, och detta beror också på genom vilka mekanismer effekten finns. Att uppskatta effekterna är inte heller helt enkelt. I USA kan man jämföra fackligt organiserade företag med icke fackligt organiserade dito, eftersom landet har en modell där antingen alla på arbetsplatsen är med i facket eller ingen är det, men då får man problem eftersom facket också genom spillovereffekter påverkar icke-fackligas löner. (Jfr Western och Rosenfeld 2011.) Dessutom kan man få ett endogenitetsproblem när man kollar på effekter av facklig anslutning på löner, eftersom i vissa modeller högre löner kan leda till högre facklig organisering (s 4f). I Storbritannien har de flesta studierna undvikit det första problemet genom att titta på effekter på den totala löneökningstakten (och inflationen) av facklig organisering.
Sektorsregressioner av löneeffekt av facklig organisering inkluderar en rad kontrollvariabler. En är marknadskoncentration: man kan förvänta sig att lönerna är högre i branscher med högre koncentration, eftersom det finns mindre av prispress där (s 3). Det kan också antas att det är lättare för facket att organisera större företag, och företag i branscher med hög koncentration är per definition större. Andra kontrollvariabler kan vara region-dummies, och indikatorer för arbetskraftens utbildningsnivå och skicklighet (skill).
Parsleys artikel är en översikt och han presenterar resultaten från den tidigare litteraturen. H. Gregg Lewis bok Unionism and Relative Wages in the United States (1963) var det banbrytande arbetet och han skattade löneeffekten på branschnivå i USA från 1923 till 1958, med olika effekter per subperiod. Lewis kom fram till att effekten varierade mellan 0-5 procent 1945-49 till 25 procent 1931-33 och 15-20 procent under 20-talet och slutet av 50-talet. Av senare studier så kom Throop för 1960 fram till 30 procent, Personick runt 50 procent för hantverkare 1972, Personick och Schwenk runt 10-15 procent för textilindustriarbetare 1970, Ashenfelter till 6-16 procent för brandmän, och Schmenner till 12-15 procent för lärare och poliser under 1960-talet (s 6). Weiss kollar på hantverkare och maskinoperatörer år 1959 och kommer fram till 6-8 procent, Stafford på samma grupper och för arbetare 1966 och kommer fram till 25-50 procent (men negativ effekt för akademiker!), Boskin för 1967 19 procent för akademiker, 9 procent för lägre tjänstemän, 15 procent för hantverkare och maskinoperatörer och 25 procent för outbildade arbetare. Ryscavage för 1973 kommer fram till 12 procent för alla arbetare, och för störst effekter för svarta män (27 procent). Ashenfelter kommer för alla arbetare fram till 12 procent 1967, 15 procent 1973 och 17 procent 1975; också i hans studie är effekterna störst för svarta män. För Storbritannien varierar skattningarna av Pencavel, Mulvey, Foster, Stewart och Nickell för industriarbetare under 60- och 70-talen mellan 0 och 50 procent (s 8).
Vi ser att skillnaderna i resultaten är stora. Anledningarna är olika definitioner av den oberoende variabeln (fackligt medlemskap, kollektivavtal etc), olika tidpunkter för statistiken, olika sektorer, olika arbetargrupper, olika kontrollvariabler, och, antar jag, olika metodologi. För USA:s del trar Parsley i alla fall den övergripande slutsatsen att facken höjer lönerna för sina medlemmar, även om det är oklart med hur mycket (s 13).
Parsley går vidare med en genomgång av studier som beaktar den fackliga anslutningen som påverkad av lönenivån; studier som använder simultaneous equations-modeller (2SLS) snarare än single equation-modeller (OLS) som studierna som diskuterats ovan gör. Dessa studier kommer överlag fram till att den positiva effekten på löner av facklig anslutning är lägre än vad OLS-studierna kommit fram till (s 20).
Den tredje litteraturen som Parsley diskuterar är den som kollar på effekter på den generella löneökningsnivån av facklig anslutning. Intressant nog är det inte facklig anslutning direkt som här betraktas som den orsakande faktorn, utan denna faktor anses vara "trade union aggressiveness", som i vissa studier operationaliseras som facklig anslutningsgrad, under antagandet att högre facklig anslutningsgrad ger eller korrelerar med större facklig styrka och större aggressivitet. Den som gjort flest studier på Storbritannien är A. G. Hines (1964, 1968, 1969, 1971, 1975) som resonerar så här kring den oberoende variabeln: "when unions are aggressive they simultaneously increase their membership and bid up wage rates" (Hines 1964). I sin studie från 1964 inkluderar Hines bland de oberoende variablerna både nivån på facklig anslutningsgrad och förändringen i denna, med argumentet att en viss ökning av anslutningsgraden kan förväntas ha större effekter på lönerna när anslutningsgraden redan är hög (s 22). Själv skulle jag kanske snarare resonera tvärtom: en en procentenhets ökning av anslutningsgraden kanske har större effekt på lönerna när man går från 9 till 10 procents anslutningsgrad än när man går från 79 till 80 procent? I vilket fall så omfattar Hines (1964) åren 1893-1961, som delas in i tre perioder med världskrigen som skiljelinjer. Förutom nivån och förändringen av facklig anslutningsgrad är inflationen de senaste sex månaderna och arbetslösheten de oberoende variablerna. Märkligt nog kommer han fram till att arbetslösheten inte har någon effekt på löneutvecklingstakten, men att en procentenhets ökning av anslutningsgraden ökar nominallönerna med 1,5 procent(!). I sin studie från 1969 går Hines över till sektorsnivå och inkluderar vinstnivån i sektorn och en indikator på tillväxt i ekonomines ledande sektor. Även om Hines explicit skrev att han inte ville skylla inflationen på facken, så tolkade en del kommentatorer hans resultat så. Och vidare studier har kritiserat Hines båda statistiskt och teoretiskt, och fått andra resultat. Lipsey och Parkin (1970) kom fram till att facken inte överlag lyckets höja lönerna, utan bara lyckats med detta när inkomster och priser varit återhållna av andra faktorer (s 23). Lipsey och Parkin använde OLS medan Hines (1971) använde 2SLS; "each procedure implies a different conceptual universe, and it is impossible to avoid making a choice between them", menar Parsley (s 23). En annan skillnad är att L och P använde kvartalsdata på veckolöner, medan Hines använde årliga data på timlöner. Ytterligare ett skillnad och ett val man måste göra är att L och P använde inflationen utan lagg, vilket innebär att den förväntas påverka lönerna omedelbart; Hines visade i en replikation att om man laggade inflationen en period och använde L och P:s egna data så förändrades resultaten. Wilkinson och Burkitt (1973) gjorde i sin tur en liknande kritik av Hines (1969), medan Stephin (1974) kritiserade Wilkinson och Burkitt för att använda dåliga fackdata. Godfrey (1971) kritiserar Hines för att använda förändring i anslutningsgraden som mått på fackmilitans, och föredrar istället ett mått på antal arbetsdagar förlorade på grund av arbetskonflikt. Och Purdy och Zis (1973) menar att Hines definition av anslutningsgraden är problematisk, och korrigerar Hines data utifrån existensen av closed shop samt att vissa anställda (arbetsgivare, egenanställda, arbetslösa och militäranställda) inte kan vara med i facket (s 24). Deras förändringar påverkar inte Hines resultat för efterkrigsperioden, men dock för mellankrigsperioden. Dogas och Hines (1975) förbättrar måttet på arbetskraften (som är nämnaren när man räknar ut anslutningsgraden), som Hines hade interpolerat mellan två år, och kommer fram till att skillnaderna i resultat mellan Purdy och Zis och Hines inte beror på data utan på olika tidsperioder: P och Z har mellankrigstidsdata för 1924-38 medan Hines hade 1921-38. Denna diskussion är förstås kaotisk och Parsley konkluderar också att diskussionen mellan Hines och hans kritiker inte har nått någon konsensus utan snarare visat hur känsliga resultaten är till specifikationen av variablerna, vilken tidsperiod man studerar, och vilka data som används (s 25). Det finns inte alls lika många studier av "union aggressiveness" i USA. Det finns tudier av löneinflation, särskilt med hänseende till inflation-arbetslöshet-tradeoffen (Perry 1964, Bhatia 1961, Samuelson och Solow 1960), men dessa inkluderar inte någon variabel för facklig anslutningsgrad. Andra studier (Hamermesh 1970, Pierson 1968, Bowen 1960) har jämfört löneutveckling i högt organiserade branscher med lågt organiserade branscher och kommit fram till att lönerna ökat mer i branscher med starka fack. Ashenfelter, Johnson och Pencavel (1972) gjorde dock en sofistikerad studie av makroeffekter av facklig anslutning, med arbetslöshet nuvarande och föregående period, inflationstakt och en dummy för "wage guideposts" bland de oberoende variablerna.
Parsley drar två övergripande slutsatser av sin översikt. Ett, för korrekta skattningar av effekter på löneökningstakten av facklig anslutningsgrad bör 2SLS snarare än OLS användas; med OLS överskattas effekten, eftersom de modellerna inte tar hänsyn till att den fackliga anslutningsgraden påverkas positivt av löneökningarna. Och två, komplikationer med sektorsförändringar i ekonomin gör att det är väldigt svårt att dra kausala slutsatser av makrostudier; därför behövs fler mikrostudier av fack och löner (s 29).
George Perry (till vänster) på Brookings-möte 1978. Foto från Robert J Gordons hemsida
Perry 1980
George Perry, från The Brookings Institution, börjar sin artikel med att konstatera att 70-talet visat stabiliseringspolitikens begränsningar i att bekämpa inflationen (som ökade genom exogena chocker i bränslen), och skakat om makroekonomin som 1970 hade snarast en (neokeynesiansk) konsensus om stabiliseringspolitik á la Phillipskurvan. Denna syn utmanas nu av den "nyklassiska" eller "prekeynesianska" skolan. Perry presenterar i detta paper en analys av inflationen som utgår från det neokeynesianska ramverket men som utvidgar det med en mer detaljerad analys av lönesättningen (s 209). Lönesättningsanalysen utgår från lönesättning på företagsnivå och delar in lönesättningen i två delar: en som orsakar den cykliska Phillipskurvan och en som ger löneinflationen dess persistens.
Under 70-talet kom en litteratur, t ex Baily (1974) och Okun (1975) som visade att arbetslöshet kan existera genom att det inte är optimalt för företag att sänka lönerna för att "cleara" arbetsmarknaden. Det finns implicita kontrakt om löner och villkor, som kan göras explicita i kollektivavtal men också hålla uppe nivåerna genom att vara implicita. Det finns en del av arbetsmarknaden som fungerar mer som en auktion men lönenivåerna där påverkas genom konkurrens från kontraktsektorn av kontrakten, och den är också för liten för att cleara hela arbetsmarknaden. Lönerna i företag påverkas av arbetslöshet och efterfrågan, dvs i en cyklisk Phillipskurveprocess, men också av normer som inte förändras med konjunkturen och som spelar roll för inflationens persistens (s 212). För normen, som är den intressanta delen av Perrys analys, använde han tidigare begreppet "habitual wage increases", men har nu gått över till Okuns begrepp normen (s 215f).
"The norm describes the trend of wage behavior independent of these real demand effects. Keeping up with the norm is the neutral standard expected under the implicit contracts that dominate wage setting. And keeping up with the norm is the allocatively neutral wage strategy for individual firms; it neither improves nor worsens their positions as employers." (s 216)Normen påverkas av exogena chocker som OPEC 1973 och 79, och av regeringspolicies som "guideposts" och skatter.
I denna lönemodell ingår inte någon "naturlig arbetslöshetsnivå". Naturlig arbetslöshet används däremot flitigt av nyklassikerna och har också inkluderats i neokeynesianska modeller, på ett sätt som Perry är kritisk till; han menar att den inkluderats där utan så mycket diskussion av vad det egentligen implicerar (s 219).
För 50-och 60-talen var Phillipskurvan stabil (i USA), säger Perry, men på 70-talet blev inflationstakten högre än vad den tidigare Phillipskurvan hade förväntat sig: arbetslösheten steg så då borde nominallönetakten ha sjunkit, men gjorde det inte. De fackliga lönerna ökade särskilt kraftigt 1970-71. I det tidiga 70-talet hade lönenormen ökat, menar Perry, av två orsaker: relativt hög inflation 1966-70, och den fackliga offensiven 1970-71. Denna förändring fick Nixonadministrationen att införa en löne- och prisfrysning 1971 (s 222). Pressen på konsumentpriserna genom oljeprisökningar och annat gjorde dock kontrollsystemet omöjligt och frysningarna avskaffades 1974. I nationelräkenskaperna syns också att andelen av nationalinkomsterna som gick till anställdas kompensation var helt stabil 1961-66, men ökade 1966-70 från 62,3 till 66,3 procent. Därefter låg den däremot stabilt resten av 70-talet. Ett nytt löne-priskontrollsystem infördes 1978 (s 223). Sammanfattningsvis så ökade enligt Perry löneökningsnormen i det tidiga 70-talet på grund av inflation under de föregående åren, hölls nere och kanske t o m sänktes av priskontrollerna 1973-74 och löneexplosionen vid slutet av kontrollerna 74, och rör sig i slutet av 70.-talet upp igen som ett resultat av den andra OPEC-chocken och att allt fler fackliga kollektivavtal innehåller livskostnadsjusteringar (s 224).
I sin ekonometriska undersökning av löneutvecklingen har han med två dummyvariabler för skiften i lönenormen: en för ett skifte ner 1961 (på grund av två korta recessioner just före) och en för ett skifte uppåt 1970 (på grund av inflationen just före) (s 225f). Han har också dummies för guideposts under president Johnson (kv1 1964 - kv 2 1966) och utesluter perioden med priskontroller under president Nixon (kv3 1971-kv1 1975). Cykliska variabler är nivån på arbetslösheten, förändringar i arbetslösheten, och laggad KPI-utveckling. Resultaten är förenliga med idén om en mindre minskning av lönenormen 1961 och en kraftig ökning under 70-talet. Perry använder också resultaten för att simulera effekter på lönerna av en recession, i ett scenario där arbetslösheten ökar från 5,7 procent i kvartal 0 till 9 procent i kvartal 8 och stannar där tills kvartal 20.
Perry menar att nyklassiska och monetaristiska modeller inte bidrar särskilt mycket till vår förståelse av inflationen (s 233-9). Hans avslutande diskussion, som knyter an till en antologi som han och Okun gav ut 1978, handlar om policyalternativ -- hög arbetslöshet, strikt penning- och ekonomisk politik, en trovärdig normpolitik, osv -- för att bekämpa inflationen (s 239-41). Perry ser en roll för inkomstpolitik i inflationsbekämpningen.
Perrys artikel kommenteras först av William Fellner, som utifrån rationella förväntningar-teori menar att de förändringar som Perry kallar normskiften i själva verket reflekterade policyförändringar (normförändringarna var "kärran", inte "hästen"), och att normpolitik är vad som behövs. Nästa kommentator är Robert J. Gordon, som börjar med att konstatera att han och Perry presenterat kvantitativa förklaringar av inflationen på Brookings-möten i ett decennium nu, och att han håller mindre med Perrys nya paper än hans tidigare arbeten. I början av 70-talet handlade den stora diskussionen om den då kontroversiella idén om en naturlig arbetslöshetsnivå, och Gordon accepterade det argumentet eftersom han fann att ekvationer som inkluderade 1970-71 inte funkade utan en sådan faktor (s 249). Idag, 1980, är idén om naturlig arbetslöshet däremot allmänt accepterad, och Perrys paper ett undantag. Gordon diskuterar tre synsätt på inflationen. Ett, Perrys "mainline view" som också innefattar Okun. Enligt Okun (AER, 1977) överförs ungefär 10-15 procent av efterfråganökning till inflationen. Synsätt två är Lucas-Prescotts "proposition of policy ineffectiveness". Enligt Lucas och Prescott översätts hela (100 procent av) efterfråganökningen i ökad inflation. Gordon själv står för en "intermediate view", med en överföring runt 30 procent, vilket han finner i ett nytt paper (NBER WP) med data sedan 1890 för USA. Notabelt är då att i Gordons diskussion handlar det inte längre om löneutveccklingen som beroende variabeln, utan inflationen (av vilken löneökningarna ju är en del). Gordon går dock också mer Perry till mötes genom att med sina egna data köra löneregressioner på perioden 1954-80. Han hittar också ett skifte 1961, men inget skifte 1970. Han har med arbetslöshet och laggad arbetslöshet i samma modeller, men har också alternativa modeller där efterfrågansituationen istället representeras av BNP-tillväxt och efterfrågangap.
I den öppna diskussionen menade Christopher Sims att Perrys normbegrepp i studien egentligen bara visar att hans regressionsmodeller inte fångar hela löneutvecklingen. Sims menade också att det är problematiskt att göra policyrekommendationer från strukturella modeller. William Nordhaus var däremot positiv till normbegreppet och menade att detta förbättrade gentemot tidigare modeller som använt laggad löneutveckling. Robin Marris var också positiv och menade att normbegreppet kunde användas i vidare applikationer, som för löneexplosionerna runt 1968-70 i en rad industriländer. James Tobin avfärdade Fellners argument att skiftena 1961 och 1970 berodde på att allmänhetens uppfattning om regeringspolitikens pålitlighet förändrats. Den högre inflationen 1966-69 berodde enligt Tobin inte (som Fellner argumenterade) på att regeringen accepterade högre inflation för att sänka arbetslösheten, utan på en exogen faktor i form av Vietnamkriget.
Hall 1980
Detta paper av Robert E.Hall från Stanford (och högertankesmedjan Hoover Institution) kommer från samma möte med Brookings som Perrys paper ovan. Hall börjar sitt paper med att konstatera att två saker var speciella med USA:s arbetsmarknad på 70-talet: stor fluktuation i sysselsättning, och minskad responsivitet i löneutvecklingen till sysselsättningen. Hall diskuterar "career labor markets" och hur långvariga anställningar ger "income smoothing" för de anställda (s 100ff). Om lönerna implicit sätts för ett långvarigt anställningsförhållande behöver de inte vara särskilt responsiva till det ekonomiska läget just nu (s 111f). Det är inte lönerna utan uppsägningar som balanserar till konjunkturen. "There is no point any longer in pretending that the labor market is an auction market cleared by the observed average hourly wage." (s 120)
Lawrence Summers menar i sin kommentar att Hall försöker se nominallönerna som irrelevanta för sysselsättningen. Summers vill istället se nominallönerna som viktiga, men svårbegripliga: varför de är så sticky måste förklaras (s 138f).
Perry 1983
George Perrys paper, också detta ett bidrag till Brookings-konferensen, börjar med observationen att USA:s penningpolitik sedan 1979 är inriktad på att bekämpa inflationen, och att detta arbete har varit framgångsrikt, men också kostat i form av lägre output och högre arbetslöshet inte bara i USA utan också i omvärlden. Med ett kvartals undantag backade BNP tolv kvartal i rad, vilket är den längsta recessionen under efterkrigstiden; den näst längsta var 1974-5 med fem kvartal. Vad Perry gör i pappret är att studera denna period utifrån tidigare modeller av löneutveckling och inflation. Han utgår från sin egen lönenormmodell, presenterad i pappret från 1980 och därefter använd i studier av Okun (1981) och Schultze (BPEA, 1981). En alternativ modell är den nyklassiska, som företräds t ex av Fellner (1983). Eftersom lönerna uppgår till ungefär två tredjedelar av förädlingsvärdet i ekonomin så utgör löneinflation den största delen av inflationen i de flesta delar av ekonomin (s 592).
Han jämför löneutfallen kvartalsvis från första kvartalet 1979 till andra kvartalet 1983 med den löneutveckling som hans två modeller från 1980-pappret predicerar. Från och med kvartal 2 1982 är de faktiska löneökningarna lägre än de predicerade, och det sista kvartalet, kv2 1983, hela 2,4 procentenheter lägre (3,4 istället för 5,7). Utvecklingen det sista kvartalet kan vara en indikator på ett normskifte neråt (s 594). Perry kan också konstatera att "union concessions", alltså eftergifter till lönesänkningar i kollektivavtalen, blivit vanligare under 1982-83. Han kollar på första årets löneutveckling i nya kollektivavtal inklusive öppningar av tidigare existerande avtal, i två branscher: tillverkningsindustri och bygg. Åren 1969 till 1980 hände det bara tre gånger att fler än fem procent av avtalen i någon av dessa branscher innehöll nollökning eller lönesänkning; åren 1972, 1975 oc 1976 i byggbranschen. Men 1981 levde 13 procent av avtalen i industrin upp till denna beskrivning, och 1982 52 proc i industrin och 15 proc i bygg, och under första halvan av 1983 72 proc i industrin och 60 proc i bygg.
Perry går vidare med att kolla på tillväxtkostnader av disinflation, med Robert Gordon och Stephen R. Kings modeller från BPEA nr 1 1982 ("The output cost of disinflation in traditional and vector autoregressive models"-- cool att se VAR-modeller dyka upp i diskussionen). Perry menar utifrån detta att nyklassikerna har fel i att en "trovärdig" penningpolitik kan minska inflationen utan större kostnader i form av output (s 601).
Grubb, Jackman och Layard 1983
Dennis Grubb, Richard Jackman and Richard Layard var 1983 alla aktiva vid London School of Economics. Denna artikel blev uppmärksammad och vida läst (245 citeringar på Google Scholar, att jämföra t ex med 50 för Perry 1983), men Jackman och Layards senare grejer med Stephen Nickell, också på LSE, blev, tror jag ännu mer inflytelserika, som de kanske viktigaste forskarna inom "eurosclerosis"-diskussionen under 80- och 90-talen. Grubb et al börjar sitt papper så här:
"Real wage rigidity is often blamed for causing unemployment in the wake of adverse real shocks, like changes in productivity or the terms of trade. Likewise nominal wage rigidity is blamed for causing unemployment in the wake of adverse nominal shocks, like falls in nominal demand.’ However, there has been relatively little systematic discussion of how these concepts should be defined." (s 11)Sachs (1979) definierade nominell och real lönerigiditet som motsatser, och menade att USA hade nominell och Europe real. Grubb et al gör helt annorlunda, när de definierar huvudbegreppen så här: "Real wage rigidity is the inverse of the long-run coefficient on unemployment in the wage equation. Nominal wage rigidity is real wage rigidity multiplied by the sum of the average lags in the wage and price equations. It follows that nominal and real wage rigidity can well coexist" (s 11). I de 19 OECD-länder som de kollar på är korrelationen mellan nominell och reell rigiditet positiv, men insignifikant. Metoden för att beräkna rigiditeter för de 19 länderna är att köra löne- och prisekvationer. De använder sedan dessa rigiditer för att förklara variationer i arbetslöshet efter 70-talets exogena chocker, som i artiklarna som diskuteras i det här blogginlägget.
Löneanpassningsfunktionen som de börjar med är (och jag använder _ för att markera nedsänkt skrift och ^för att markera upphöjd):
w = p - β(U-U_0) + q
, där w är nominallöneförändring, p är inflation, och U är arbetslöshet. De fortsätter med en ekvation för efterfrågan på arbetskraft:
p = w - q + γU
q är "the feasible growth rate of real wages at constant unemployment (reflecting capital accumulation, labour force growth, technical progress and relative import prices)". Tillsammans ger dessa två:
p-p^e = -β(U-U0) + (q^e-q)- γU
En real chock inträffar när q sjunker i relation till q^e, och kan på kort sikt ta sig uttryck i högre arbetslöshet eller högre inflation. Hur mycket arbetslösheten ökar på längre sikt beror på responsen, β som är reaktionen på arbetslöshet. 1/β är måttet på reallönerigiditet, och omvänt är β måttet på reallöneflexibilitet. Grubb et al menar att 1/β kan förklara mycket av de senaste årens stagflation (s 14). Deras nominallöneekvation är:
w = αp + (1-α)w_t-1 - αβ(U-U_0) + αq^e
Ur denna får de också sitt mått på nominallönerigiditet. Ett problem med modellerna, som de diskuterar utförligt, är hur man ska modellera långsiktiga effekter av arbetslösheten på lönerna; dynamiska effekter är en komplex verksamhet. Ett annat krux är att löneutvecklingen inte bara påverkas av arbetslösheten utan också t ex av policy; hur ska den faktorn inkluderas i modellerna?De har årliga data för sina 19 länder 1957-1980 och kör sina löne- och prismodeller i 2SLS. Löneekvationen skattas i denna form:
w = αp + (1-α)w_t-1 - αβU + δt + konstant
t är tid och δ får alltså tjänstgöra som proxy för förändringar i oobserverade U_0 (jämviktsarbetslöshet) och q^e (hållbar löneutveckling). Koefficienterna för p, alltså inflationen, varierar mellan 0,26 och 1,20: nominallöneökningarna är större när inflationen är större. Koefficienterna för arbetslösheten varierar mellan 0,24 (i USA) och -8,09 (i Japan). Andelen förklarad variation varierar mellan 0,31 (USA och Nya Zeeland) och 0,77 (Irland). Utifrån resultaten från löne- och prisregressionerna beräknar de lönerigiditet. Reallönerigiditeten ligger i allmänhet runt 1, vilket betyder att en procentenhets minskning av vilken reallöneutveckling som är hållbar kräver ett punkt-år arbetslöshet för att "purge the resulting inflation". Rigiditeten varierar dock rätt mycket, från 0,13 i Schweiz, 0,31 i Nya Zeeland, 0,13 i Japan och 0,39 i Sverige till 1,43 i Norge, 1,54-1.55 i Tyskland och Irland, och 2,39 i Storbritannien. Nominallönerigiditeten varierar rejält den med: från 0,09 i Schweiz och 0,22 i Sverige till 3,14 i USA.De går vidare med att kolla på ökningen av arbetslösheten under perioden 1973-80 jämfört med perioden 1960-72. De kollar förändringen av de förklarande variablerna produktivitetsutveckling, importpriser och löner, och relaterar periodförändringen i varje land till koefficienterna. Arbetslösheten var i det genomsnittliga landet 2,0 procentenheter högre i den senare perioden än i den tidigare, och Grubb et als modell förklarar 2,8 procentenheter av ökningen. Den överpredicerar alltså (s 28). Enbart den skattade reallönerigiditeten förklarar hälften av variationen mellan länderna i ökningen av arbetslösheten, vilket syns i diagrammet nedan.
De kör också en regression där förändringen i arbetslöshet per land bestäms av de reala chockernas omfattning, och av koefficienterna. Variationer i chocker förklarar knappt någonting. De betonar dock att mellan-land-variationen inte är vad de fokuserar på och att man inte ska dra kausala slutsatser av övningar som diagrammet ovan; detta görs bara för att illustrera logiken i modellen (s 30).
Nästa diskussion är den mest spekulativa i pappret, säger de: att förklara variationerna i reallönerigiditet mellan länder. Gray (1976) har föreslagit löneindexering till priser som en förklaring. De kollar också lite på Robert Lucas teorier, men kommer inte fram till något definitivt utan avslutar pappret lite abrupt med att konstatera att "we do suspect that there will always remain a role for institutional differences, going back into history" (s 35).
Lindbeck och Snower 1986
Lindbeck och Snower börjar detta korta paper, från AER:s Papers and Proceedings-nummer, så här: "A good conceptual test of any choice-theoretic analysis of persistent involuntary unemployment in free-market economies is to ask whether it can explain why unemployment cannot be eliminated through underbidding." (s 235) En förklaring kan vara sociala normer, att de existerande lönerna blir till "fair wages" som har en verkan oberoende av det utbud- och efterfrågan-läge som råder just nu, som i Perrys (1980), Okuns (1981) och Mitchells (1985) analyser. Lindbeck och Snower menar att själva existensen av normer då måste förklaras. Ett sätt är den s.k. "efficiency wages"-hypotesen, som utgår från att företagen sätter löner unilateralt och under imperfekt information, och inte har intresse av att sänka lönerna eftersom de använder lönerna "as a screening device for productivity". I den modellen finns det delvis en intressemotsättning mellan företagen och de arbetslösa. Lindbeck och Snower förespråkar dock istället insider-outsider-modellen, där arbetstagarna har viss makt över lönesättningen. Med hänvisning till sitt paper i Oxford Review of Economic Policy 1985 förklarar de modellen så här:
"The crucial assumption is that it is costly to exchange a firm's current, full-fledged employees (the insiders) for unemployed workers (the outsiders), and that the rent associated with this turnover cost can be tapped by the insiders in the process of wage negotiation. Thus wages may be set so that involuntary unemployment results, but the outsiders are nevertheless unable to improve their position through underbidding, because the insiders make underbidding expensive for the firms to accept and disagreeable for the outsiders to pursue. Accordingly, involuntary unemployment arises out of a conflict of interest between the insiders and the outsiders." (s 235)I detta korta papper kollar de på tre typer av kostnader för företagen i samband med att byta ut insiders mot billigare outsiders. Ett, hiring and firing-kostnader. Två, kostnader som beror på att insiders motarbetar nyanställda outsiders. Och tre, kostnader som kommer av negativa effekter på arbetarnas ansträngningsnivå av omsättning på de anställda. De avslutar pappret med att diskutera hur fackföreningar ökar insidereffekterna.
Mitchell 1986
Mitchell börjar med att konstatera att tidsserieregressioner på löneutveckling ofta producerat seriekorrelerade residualer, alltså att modellerna för längre sammanhängande perioder antingen underpredicerat eller överpredicerat utvecklingen, och menar att detta har setts som ett tekniskt problem och en brist i modellen. Från och med Perry (1980) och hans begrepp om normskiften i lönebildningen har en mer substantiell förståelse av sådana episoder gjorts möjlig. I detta korta paper, liksom Lindbeck och Snower ovan från AER:s Papers and Proceedings, presenterar Mitchell sitt argument (från sitt 1985-paper) att det i början av 80-talet skett ett normskifte nedåt, framför allt i den fackligt organiserade sektorn. Han har också en mer historisk diskussion, utifrån det teoretiska argumentet att:
"Economists generally view the labor market as dominated by an impersonal, invisible hand. Yet the norm concept suggests that shifts in the balance between organized labor and management-sometimes supported by the external legal and political environment -play an important role in union wage outcomes. Wage norms have shifted down after episodes in which management comes to feel that unions have gone "too" far in pressing their claims." (s 250)Han tar upp tre fall av fackliga offensiver med strejkvågor och stora löneökningar, som efterföljdes av en reaktion från arbetsgivarna. Den första episoden är 1917-20, den andra är 1956-58, och den tredje är 1976-79. Under alla episoderna ökade det fackliga lönepåslaget, många strejkade, och facket fick fler medlemmar. Reaktionerna kom 1923-26, 1961-64 och 1982-84 då det omvända hände. Mitchell ser klara paralleller mellan det tidiga 20-talet och det tidiga 80-talet, i antifackliga policies och förnyade human resources management-metoder (s 251).
Perry 1986
Också detta paper av George Perry kommer från samma AER-nummer som Lindbeck och Snower (1986) och Mitchell (1986). Så här förklarar Perry teorin om lönesättning som underligger hans normteori:
"Wages are not determined in an auction-like labor market that clears over any reasonable interval of time. Rather they are established by wage-setting firms with a profit-maximizing interest in heir long-run relation with their employees, in some cases in a bargaining situation with unions. Under both the implicit and explicit contracts that thus dominate wage setting, keeping up with the norm is the neutral standard for firms." (s 246)Han refererar en studie av Charles Schultze (1986) som studerat inflation i USA sedan 1880 och funnit en stabilitet i Phillipskurvan, om man kontrollerar för Perrys normskiften i slutet av 60-talet och början av 80-talet. Perry gör argumentet att hans normmodell passar bättre med inflationshistorien än vad den vanligare "adaptive expectations"-modellen, som använder laggad inflation för att förutsäga inflationen, gör. Man kan tycka att Perrys normteori öppnar för idén att normpolitik -- säg ett inflationsmål på 2 procent oavsett kostnader i arbetslöshet för att driva ner inflationen -- är något bra och önskvärt, såsom nyklassikerna argumenterade på den här tiden. Men han anstränger sig för att distansera från nyklassikerna, och så här i backspegeln, efter 90-talslullandet om "the great moderation" och kärleken till strama centralbanker, och hur den idén krossades i recessionen 2008, så tycker jag att detta är intressant:
"As I interpret the new classical models, their central implication for now is that the deep recessions of the 1980's were necessary for establishing the commitment of policymakers to fight inflation. The belief is that economies will be less inflationary in the future because policymakers credibly demonstrated their willingness to impose deflationary pain this time. The deceptively simple prescription of the new classical models is to abandon employment goals in favor of policies directed exclusively at price stability."Idag, 2013, kan man väl säga att keynesianismen har gjort en storstilad comeback, men att läsa papers från 70- och 80-talen ger en väldigt intressant nutidshistorisk inblick i hur debatten mellan keynesianerna, som Perry, och deras motståndare gick förra gången.
Taylor 1986
John B. Taylor från Stanford börjar sitt paper, som är ett kapitel ur en NBER-antologi redigerad av Robert J. Gordon, med att peka på att de ekonomiska fluktuationerna varit mindre efter 1945 än före 1945. Denna observationen gjordes redan i slutet av 50-talet, t ex av ordföranden för American Economic Association 1959 Arthur Burns. Taylor kollar på löne- och prisrigiditetens roll i detta. Han jämför två perioder, 1891-1914 och 1952-1983, som båda innehåller åtta "economic fluctuations" (konjunkturer?). Han utesluter mellankrigstiden eftersom de två världskrigen och den stora depressionen alla var unika händelser som gör jämförelser mellan perioder svårt, och bara 1920-talet är en alltför kort period för tidsserieanalys (s 640n). Gordon använder nya utvecklingar i tidsserieanalys: vector autoregression och moving averages-representationer av dessa. Med denna metod, säger han, får man "the facts without theory" (jfr Juselius), som med den gamla Burns-Mitchell-konjunkturcykelmodellen från NBER.
De makroekonomiska variabler som han tittar på är output gap (BNP relaterad till potentiell BNP), löner och inflation. Han avtrendar output med en deterministisk trend, men avtrendar löner och priser genom att ta förstadifferensen av de loggade variablerna. Han plottar output gap tillsammans med löneutveckling och tillsammans med inflation; korrelationerna är de förväntade (positiva: hög tillväxt är associerat med snabbare löneökningar och högre inflation). Svängningarna är större 1891-1914 än 1952-83 (s 645). En skillnad är att inflation verkar föregå lågkonjunkturer under efterkrigstiden, men inte under den tidigare perioden (s 646). Löner och priser fluktuerar kraftigare 1910-40 än under efterkrigstiden; Taylor menar att "the persistence of wage and price inflation--a sign of wage and price rigidities used in macrotheory--definitively seems relatively new." (647) Efter dessa deskriptiva övningar går han vidare med lite mer avancerad beskrivning i form av VAR-modeller med två laggar. Den årliga procentuella timlöneutvecklingen i industrin har en rätt lik korrelation från år till år i de två perioderna: 0,52 för den tidiga och 0,57 i den sena perioden, men bara för efterkrigstiden är den statistiskt signifikant. Löneutvecklingen två år tidigare har minimal koefficient (0,01) och ingen signifikant effekt i den tidiga perioden, och starkare koefficient (0,18) men inte heller signifikant i den sena. Effekten av BNP-tillväxt föregående året är 0,15 och 0,10 och förrförra året -0,21 och 0,10. Regressionen för efterkrigstiden förklarar 70 procent av variationen men den för 1891-1914 bara 30 procent (s 649). Taylor diskuterar också detta med moving averages-metod, utifrån Sims (1980). Därefter går han från reduced form-ekvationerna i VAR-form till "strukturella modeller". Inflation "Grangerorsakar" output i negativ riktning, och output "Grangerorsakar" inflationen i positiv riktning (654).
Phillip Cagan kommenterar på Taylors kapitel, och pekar bland annat på att Kuznets när han tog fram BNP-data för perioden före 1929 först inte ville publicera årliga data utan bara femårsgenomsnitt, eftersom han tyckte att data inte var tillräckligt tillförlitliga (660). Cagan menar att inte heller Taylors BNP-data för den tidiga perioden är pålitliga. Cagan kritiserar också Taylors användning av VAR; inte för att VAR är en ateoretisk metod -- det menar Cagan kan vara en fördel -- utan för att han menar att en del viktiga serier inte kan sammanfattas i VAR-laggformen. Han menar t ex att en ARIMA-modell av pengautbudet producerar större residualer för 60-talet än för 50-talet eller 70-talet, vilket inte kan förklaras teoretiskt. Han säger lite syrligt: "The NBER used to have a tradition of presenting charts of basic data. I would be less uneasy if the users of vector autoregressions pondered charts of their fits and showed them to the reader." (661) Kommentator nr två är Stephen R King som gillar Taylors "eleganta" användning av VAR-modeller för att sammanfatta stora datamängder i ett fåtal parametrar. King kommenterar vidare att en risk med att jämföra två perioder, som här, är att man tar den första perioden som "normal" -- fastän den kanske inte alls är historiskt representativ -- och den andra som "exceptionell" (sticky priser och löner); i själva verket kanske den senare perioden är mer historiskt representativ säger han, och hänvisar till David Hume som menade att inflationen under solkungen var extremt låg. King pekar också på att Taylors löneserie bara är industrilöner, vilket inte behöver vara representativt för hela ekonomin (668). King kritiserar också Taylors användning, eller presentation av, moving averages-metoden. Nästa kommentatorer är Brad DeLong, då doktorand, och Lawrence Summers (då DeLongs handledare). De är starkt kritiska till Taylors analys, och börjar så här:
"In his contributions to this volume John Taylor reaches exactly the opposite conclusion from that in our papler (chap. 12); he finds that improved macroeconomic performance has taken place in spite of rather than because of the increased rigidity of wages and prices in the postwar period. Our explanation has the virtue of parsimony. We attribute the major change in economic performance to the major change in economic structure rather than telling a complex story involving offsetting effects. Moreover, Taylor provides no explanation of the forces that have accounted for the huge decline in thl~ variance of aggregate demand shocks he claims took place." (669)I sin korta kommentar på tre sidor får de in inte färre än 16 ekvationer -- det är en modellernas strid. Substantiellt/policymässigt är de kritiska framför allt till Taylors slutsats att penningpolitiken var mer "accomodative" 1891-1913 än under efterkrigstiden.
Marks 1986
Statsvetaren Gary Marks börjar sin artikel: "Pathbreaking analyses of neocorporatism in western advanced industrial societies have, paradoxically enough, been accompanied by profound skepticism regarding the viability and generalizabilityo f neocorporatist policymaking" (253). Som "leading scholars" om korporatism hänvisar han till Peter Lange (1981), Lehmbruch (1979), Panitch (1979), Sabel (1981), och Schmitter (1979, 1982). Korporatism kräver en hög grad av enighet mellan de centrala aktörerna, och sådan enighet är svårt att skapa och upprätthålla. Marks paper befattar sig med "the experience of incomes policy, in particular consensual incomes policy, in the major industrialized countries of the West". Vilka former har IP tagit, vilka faktorer krävs för att IP ska kunna föras, och förekommer dessa faktorer i västdemokratier?
Marks klassificerar IP i tre dimensioner:
"Although all incomes policies may be minimally defined as modes of systematic state intervention in wage regulation, they vary in several other respects that are crucial to neocorporatism. The following dimensions are designed to capture the most important sources of this variation.Det kan förekomma olika kombinationer av de tre dimensionerna, men M menar att empiriskt så bildar de ändå två kluster. Den första är "consensual IP", definierat som "bargainied incomes policy och den andra är "compulsory IP", som han definierar som "imposed incomes policy of narrow policy scope enforced unilaterally by the state". Exempel på compulsory IP är Storbritannien 1972, Danmark nyligen, och USA 1971. Exempel på consensual IP är Norge sedan 1962 (med kombiniert oppgjör från 1976 som kulmen, studerat av Schwerin 1980, Elvander 1976 och Inman 1979), Nederländerna 1950-59, och Österrike. I ett appendix ger Marks också en mäktig lista över IP i femton rika länder 1950-1980:
Policy Formulation -- State intervention may take place in the context of a bargaining process, or it may be imposed unilaterally on trade unions and/or employers.
Policy Scope -- The incomes policy may comprise a broad-based program, covering such factors as employment and wage differentials, or it may be confined narrowly to a form of centralized wage restraint.
Policy Implementation -- The implementationo f the incomes policy may be extended to unions and/or employers' associations as a quasi-public responsibility, or it may be monopolized by the state." (254)
Appendix 1 Overview of Incomes Policies in Fifteen Countries, 1950-1980Sverige mellan 1952 och 1972 är ett komplicerat fall att klassificera, menar Marks. Det fanns bipartistiska centraliserade förhandlingar mellan intressegrupper som också var involverade i politiken. Detta har gjort Sverige till ett av de mest studerade fallen i den neokorporatistiska litteraturen (255, ref Lehmbruch och Stephens). Men samtidigt så var regeringen inte direkt inblandad i lönepolitiken i privat sektor mellan 1952 och 1972, och hade så sett, snävt definierat, alls ingen inkomstpolitik. Marks menar dock att det de facto fanns en tripartistisk ordning som byggde på underförstådda överenskommelser (bargains), och att det därför ändå är relevant att säga att det fanns en inkomstpolitik i Sverige under perioden, som också Castles (1978) och Korpi (1978) gör.
Austria
1950-1957 Moderately consensual Intermittent collaboration in the context of the "Social Partnership."
1957-1966 Highly consensual Highly institutionalized system of bargained wage and price regulation implemented through the essentially tripartite Joint Commission for Prices and Wages.
1966-1980 Highly consensual Generally the same as above, except that government representatives sat on the Joint Commission on Wages and Prices as advisers only and the state role in wage regulation became more informal.
Belgium
1950-1960 Weakly consensual Although no formal incomes policy, agreements between unions and employers with indirect state influence in the context of consociational institutions with tripartite representation.
1960-1970 Weakly consensual Centralized "social programming" agreements between unions and employers. However, increasing decentralization in collective bargaining and dissensus at the national level.
1970-1975 Moderately consensual Return to greater emphasis on national bilateral "social programming" agreements with indirect state involvement.
1976 Weakly compulsory State-initiated wage restraint with statutory implementation, mainly through selective taxation of wage increases in the private sector.
1977-1980 Weakly consensual Same as 1970-1975, except that negotiations took place under threat of statutory policy if no agreement forthcoming.
Canada
1969-1970 Mixed Bilateral agreement between government and employers on guidelines for price (and wage) increases to be implemented by business.
1975-1978 Moderately compulsory Comprehensive and unilateral state program of wage and price controls enforced statutorily in the face of union opposition.
Denmark
1963-1967 Mixed Unilateral state intervention and legislation of a "general solution" regulating wages, prices, and profits, with the support of the unions.
1971-1972 Weakly consensual Centralized, tripartite agreement, with government price controls and threat of statutory intervention if no compromise reached.
1976-1980 Weakly compulsory Unilateral wage and price controls, statutorily enforced with employer support and union acquiescence.
Federal Republic of Germany
1967-1969 Moderately consensual Institutionalized multipartite forum for consensual discussion in the context of government-supplied orientation data (concerted action), with no formal bargaining and no formal state role in wage negotiations.
1969-1977 Weakly consensual Same as above, except that concerted action was restricted more to a symbolic role as consensus declined and unions opposed state attempts to utilize the forum as a means of wage restraint.
Finland
1968-1973 Highly consensual Centralized, tripartite, comprehensive agreement (including broad economic and social policy measures alongside wages) implemented by unions and employers with extensive statutory back-up provisions.
1974-1977 Moderately consensual Same as above, except that the agreements were somewhat less comprehensive in scope.
1978 Weakly consensual Union and employer backed statutory policy in context of comprehensive agreement.
1979-1980 Moderately consensual Same as 1974-1977.
France
1963-1964 Failure of the multipartite "Conference on Incomes" to provide a basis for the integration of incomes policy into economic planning. Thereafter, focus on various price controls and intermittent attempts to use moral suasion to restrain wage claims.
Ireland
1957-1959 After discussions with government, a nonbinding "Joint Agreement of Guiding Principles," focusing mainly on wage restraint, negotiated bilaterally between unions and employers.
1963-1965 Under threat of unilateral statutory intervention, bipartite wage agreement between unions and employers.
1970-1976 Mixed Bipartite union/employer "National Pay Agreements" with ad hoc government intervention and legislation to help enforce them.
1977-1980 Weakly consensual National union/employer agreement involving indirect state intervention through tax concessions, job creation, and improved welfare benefits in return for income restraint.
Italy
1961-1964 Tentative moves towards bargained incomes policy in the context of a broad economic program with the establishment of the tripartite National Committee for Economic Planning. After 1964 the body was not reconvened.
The Netherlands
1950-1959 Highly consensual Highly institutionalized, tripartite system of wage regulation in the context of a comprehensive program including emphasis on price controls and employment and administered by the participating organizations, although backed up by statutory powers.
1959-1963 Consensual breakdown Movement towards more diversified, industry-specific criteria for wage regulation in the context of more decentralized and conflictual negotiation. 1963-1967 Mixed Attempts by the state to reconstitute the previous centralized system of wage regulation in the face of union recalcitrance.
1969-1970 Moderately compulsory Unilateral state policy in face of union opposition to unacceptable wage agreements.
1973-1974 Weakly consensual Tripartite coordination of wage claims and government economic policy, reinforced by statutory provisions.
1975-1977 Weakly compulsory After failure of the "social contract" between the coalition government and the unions in 1973-74, unilateral state policy of relatively wide scope (not confined to wages, but extending to incomes generally), statutorily enforced.
1979-1980 Moderately compulsory Unilateral government policy of severe wage restraint, statutorily enforced.
Norway
1950-1951 Mixed Comprehensive price and wage controls administered by the state through binding awards, with union and employer support.
1952-1961 Weakly consensual Indirect government influence over centralized bargaining between unions and employers.
1962-1965 Moderately consensual With formation of the multipartite Contact Committee, including most prominently state, union, and employer representatives, more government influence over consensual, centralized wage bargaining.
1966 Weakly compulsory Binding arbitration after union members voted against a proposed national settlement.
1967-1972 Moderately consensual Same as 1962-1965.
1972-1973 Highly consensual Tripartite and highly institutionalized system of wage regulation involving broad-ranging taxation and government subsidy policies, with back-up compulsory arbitration of wage claims.
1974 Weakly consensual Decentralized bargaining at the industry and branch levels, with central wage guidelines.
1975-1976 Highly consensual Same as 1972-1973.
1976-1978 Highly consensual Same as above, except that participation of peak organizations and the state at the national level further institutionalized in "combined settlements" (kombinierte oppgjör).
1978-1979 Weakly compulsory Compulsory arbitration after unions and employers failed to come to an agreement. This was followed by a general prices and incomes policy implemented statutorily but supported by the union federation (LO).
1980 Highly consensual Return to a "combined settlement" implemented by unions and employers themselves.
Sweden
1949-1952 Attempts by the government to induce unions to accept voluntary wage restraint. Rejected by the Trade Union Federation (LO) in 1952.
1956-1975 Moderately consensual Centralized agreements between unions and employers in the context of detailed consideration of the wider consequences of their joint actions and state economic and social policy programs. At times the role of the state was explicit, as in 1969 with the personal intervention of the minister of finance in public employee negotiations and in 1971 with extraordinary government legislation to suspend public employee strike.
1975-1976 Highly consensual Centralized, tripartite, and comprehensive agreement (involving reduction of direct taxation and increase in employers' contributions alongside wage settlement) implemented by the participating organizations.
1977-1980 Moderately consensual Increased government role in national wage bargaining that took place in more conflictual atmosphere, culminating in breakdown of neocorporatist negotiations in 1980.
1980 Direct government intervention to induce employers to accept a mediation offer (to which the unions had already consented) following a general strike.
Switzerland
1972-1975 Occasional moral suasion exerted through institutionalized surveillance of prices, wages, and profits.
United Kingdom
1961-1962 Moderately compulsory A wages freeze, unilaterally imposed by the state in the public sector after the failure of negotiations with the TUC.
1962-1964 Unilateral wage guidelines pursued mainly through moral suasion.
1964-1966 Weakly consensual Tripartite agreement of narrow policy scope (with focus on wage restraint) to be enforced by trade unions.
1966-1970 Moderately compulsory Unilateral government policy of wages freeze followed by restraint, acquiesced in by the TUC and enforced with statutory measures.
1972-1974 Highly compulsory Unilateral statutory wages freeze, followed by elaborate system of restraint, in the face of union hostility.
1974 Weakly consensual The "social contract" based on mutual understandings between the trade unions and Labour Party, of wide policy scope (including extensive price controls) with the promise on the part of unions to exercise wage restraint.
1975-1977 Moderately consensual Explicit agreement of moderately wide scope bargained between the government, the TUC, and the CBI, and implemented by unions and employers. 1977-1978 Weakly compulsory Unilateral policy of narrow policy scope acquiesced in by the TUC and administered by the state.
United States
1971-1973 Highly compulsory Unilateral wages and prices freeze followed by restraint and enforced statutorily.
1973-1974 Moral suasion buttressed by partial system of compulsory notification of price increases.
1978 Weakly compulsory Narrow policy of wage guidelines enforced through state pressure on employers and abortive attempt to legislate tax incentives for compliant employees.
I sin analys av konsensusbaserad inkomstpolitik fokuserar Marks på fyra dimensioner: "participation of relevant interest groups in the formulation and implementation of public policy; responsibility of relevant interest groups for public policy; inclusiveness of groups participating in public policy formulation; and centralization of public policy formulations." På varje dimension har han en särskild fråga. Om deltagande: varför delar regeringar med sig av bestämmandet? På ansvar: varför accepterar intressegrupper en roll där de har ansvar för hur väl policy fungerar? Inkluderande: under vilka förhållanden kommer antalet förhandlingsaktörer vara hanterbart? Och när hittar regeringar grupper md tillräcklig räckvidd och unicitet för att förhandlingar ska vara lönt? Och till sist centralisering: hur gör intresssegrupperna för att implementera de korporatistiska överenskommelserna? (s 256) Marks menar att analysen av dessa frågor varit osystematisk, men åtminstone lyft fram två faktorer som spelar roll: socialistisk regering, och graden av centralisering av fackförbundens struktur. Han menar att båda dessa två faktorer behövs för att konsensusbaserad IP ska vara stabil.
Att vänsterregeringar gör IP mer sannolikt beror på två kopplingar. Ett, vänsterregeringar är mer benägna att lita på/samarbeta med arbetsmarknadens parter. Och två, facken har mer förtroende för vänsterregering vilket gör att de blir mer villiga att acceptera löneåterhållsamhet. T ex Lehmbruch och Shonfield har pekat på den första länken, och Peter Lange (1981, 1984) på den andra, att regeringarna kan agera som "guarantor" och "compensator" i förhållande till facken. Marks menar att det är lite oklart vad regeringarna egentligen tjänar på konsensus-inkomstpolitik i alla fall. Det uppenbara svaret är löneåterhållsamhet som leder till lägre inflation, men det har visat sig vara svårt att uppnå sådan med IP menar Marks, och hänvisar till Eric Schiffs (1971) studie av Sverige och John Inmans (1979) av Norge, som båda visar att löneglidning står för ungefär hälften av de totala löneökningarna; Marks menar att detta tyder på hur svårt det är att styra löneökningarna med överenskommelser. Också Flanagan et al (1983: kap 3, 4, 6) diskuterar detta. En andra faktor som gör det svårt att med IP sänka lönekostnadstrycket är att löneåterhållsamheten ofta byts mot ökade välfärdsstatliga satsningar, som finansieras genom högre arbetsgivaravgifter och liknande. Kvantitativt har det åtminstone visats, säger Marks, att länder med konsensusinriktad IP har färre strejker än andra länder (så är det för länder med vänsterregeringar i allmänhet). Marks menar att relationen mellan vänsterregering och konsensus-IP bör tolkas som en del av ett större fenomen "tying together important features of industrial relations, public policy, party-political relations, and working-class power" (259). Undantaget till den starka korrelationen mellan konsensus-IP och vänsterregering (Norden, Nederländerna och Österrike har båda) är Danmark. Också i övriga länder som Storbritannien och Frankrike har IP oftast inträffat när länderna haft vänsterregering. I Norge och Österrike däremot är konsensusbaserad inkomstpolitik "so deeply embedded in class and group relations and practices that it is relatively independent of changes at the party level" (263).
Också korrelationen mellan konsensusbaserad IP och facklig centralisering på konfederal nivå är stark. Marks har rangordnat de 15 länderna på dessa två variabler och gör en scatterplot. Korrelationen, rho, är 0,78; för år med vänsterregering och konsensusbaserad IP är den 0,76. Vettigt nog så konstaterar Marks att kausaliteten går åt båda hållen: lyckad inkomstpolitik kan orsaka ökad centralisering, och ökad centralisering underlättar inkomstpolitiken (265). Anledningen till att centralisering gör inkomstpolitik lättare är att den minskar freerider-problemet, vilket t ex Peter Lange (1984) och Mancur Olson (1982) har diskuterat.
I sina slutsatser konstaterar Marks att kombinationen av centraliserad fackföreningsrörelse och många år med vänsterregering av de 15 länderna som han studerar bara finns i Norden, Nederländerna och Österrike, och det är just i dessa länder som inkomstpolitiken varit vanligast och varaktigast (269). Mot detta kan man ju invända att han räknar Sverige som ett land med varaktig konsensusbaserad inkomstpolitik, trots att lönepolitiken i Sverige var helt bipartistisk under 50- och 60-talen, så kanske skarvar Marks lite i beskrivningarna för att få ihop en homogen berättelse: de två variablerna kombinerade i ett index korrelerar 0,91 med förekomst av inkomstpolitik, vilket innebär att nästan all variation är förklarad. I vilket fall så tolkar han detta som att inkomstpolitiken inte har så goda chanser att spridas på bred front bortom just de sex länder som nämnts. Dessutom finns på 80-talet en rad nya utmaningar för neokorporatistisk inkomstpolitik. Ett, en populistisk rörelse för "självförverkligande" och decentralisering också inom facket, med vågor av vilda strejker inte minst i Italien, Frankrike, Västtyskland och Sverige. Detta försvårar löneåterhållsamhetsstrategier (Markovits 1982, Molitor samt Mueller-Jentsch och Sperlings kapitel i Crouch och Pizzorno 1978, Ruin 1974, Streeck 1981). Två, fraktionalisering av fackföreningsrörelsen när tjänstemännen blir allt viktigare. SACO:s militanta strejk 1971 mot LO:s utjämnande lönepolitik är ett tydligt exempel. Marks anmärker här också att den separata organiseringen av arbetare och tjänstemän som utmärker t ex Sverige har en betydelse för den organisatoriska dynamiken (270).
Kumar 1987
Kumars artikel börjar tydligt: "Since 1982, wage inflation in canada has shown a pronounced deceleration. Wage settlements and rates of increase in various measures of earnings have declined to their lowest level in the past 25 years. Wage cuts, wage freezes, de-indexing, and flexible compensation in the form of two-tier wage systems and lump-sum payments in lieu of wage rate increases have become a frequent occurrence in collective bargaining." (687) (Det syns inget tydligt mönster i löneandelen enligt AMECO: 1988 var den 66,1 procent att jämföra med 68,0 procent, och 1990-91 var den tillbaka över 68 procent.) Syftet med Kumars paper är tvådelat. Ett, att kolla på ("review") olika indikatorer på löneutvecklingne. Två, att utvärdera empiriskt "if these trends are a product of the changed economic and labour market conditions or represent a structural change in wage setting processes" (688).
För löneutvecklingen finns det flera olika möjliga mått att använda. Ett är genomsnittlig timkompensation, alltså inte bara lön utan alla kompensationer till de anställda. Ett annat är genomsnittlig veckolön i privat sektor förutom jordbruket. En tredje är framförhandlade löneökningar (inklusive levnadskostnadsjusteringar) i nya kollektivavtal. Med alla tre måtten var löneökningarna långsammare 1982-86 än tidigare. Nedåttrenden började i mitten av 1982 efter ett år av recession, fick fart under 1983 och 1984 och stabiliserade 1985. Enligt OECD (1986) "Canada recorded the fastest deceleration in wage inflation of any OECD country in 1982 and 1983". I en fotnot jämför Kumar med USA och refererar då till Mitchell (1985). Vad gäller kollektivavtalen konstaterar han att de framförhandlade nominallöneökningarna var historiskt låga 1984-85, men att det finns viktiga skillnader mellan regioner och branscher (690f). Perioden har också sett andra förändringar av kollektivavtalen som att de blivit längre (fleråriga), med stark back-loading, att det mesta av löneökningarna kommer sent under avtalsperioden, att levnadskostnadsjusteringarna minskats, och att arbetskonflikterna minskat (691).
Efter denna deskriptiva sektion går Kumar vidare till att diskutera huruvida de låga löneökningarna 1982-87 är ett cykliskt eller ett strukturellt fenomen. Detta gör han genom Phillipskurveregressioner, likt Mitchell (1985) och Coe och Gagliardi (1985). Det finns tidigare studier (Riddell 1986, Wilton 1986) av lönebildning i Kanada som använder Phillipskurveramverket med olika mer avancerade operationaliseringar av inflationsförväntningar och arbetsmarknadsförhållanden, men Kumar menar att "we have chosen in this paper a very simple specification, largely because our aim was to explore whether or not there has been a structural break in wage setting. Indeed it is surprising how well the simple specification is able to account for recent wage changes." (692n). Den beroende variabeln är årlig förändring i genomsnittslönen. De två förklarande variablerna är laggad förändring i KPI, som mått på inflationsförväntningar, och arbetslösheten som indikator på arbetsmarknadens förhållanden. Den beroende variabeln löneförändring varierar lite om den är för hela ekonomin, för bara privat sektor eller bara för industrin, och om det är utfall eller framförhandlade ökningar. Grundresultaten syns i tabellen nedan. Modell 1 för varje sektor är för hela perioden 1958-1985, modell 2 är för samma period fast med en dummy för 1983-85, och modell 3 är bara åren 1958-1982.
Hypotesen om att det skett ett "strukturellt brott" i lönebildningen på 80-talet testar Kumar utifrån detta på två sätt. Det första är att se om dummyn för åren 1983-85 får en negativ och statistiskt signifikant effekt. Det andra är att ta modellen från bara 1958-1982 och sedan predicera utvecklingen för åren 1983-85 och jämföra den predicerade med den faktiska utvecklingen. Dummyn ger inte stöd för idén: den har förväntad negativt tecken i tre av fyra fall men inte någon gång statistiskt signifikant på konventionella nivåer. Resultaten från prediktionsövningen är likadana: de låga ökningarna 1983-85 kan till synes förklara av låg inflation och hög arbetslöshet, snarare än att lönebildningen beter sig på ett annat sätt på 80-talet än tidigare (695). Ett kvantitativt snarare än kvalitativt skifte alltså. Undantaget är löneökningarna i de kollektivavtal som saknade levnadskostnadsjusteringar. Av någon anledning går Kumar också vidare med att prova löneekvationerna ur fem makroekonomiska modeller, från Kanadas centralbank och liknande aktörer, som i alla fall utom ett inkluderar inflationen och arbetslösheten som förklarande variabler. Av någon anledning säger jag, för jag vet inte riktigt vad de tillför jämfört med hans egen Phillipskurveregression. I alla fall så är det intressant att han redovisar att alla fem modellerna skattar effekten av inflationen på löneökningarna att vara ungefär ett (dvs en procent högre inflation ger en procent högre nominallöneökningar), och att effekten av arbetslösheten varierar mellan -0,54 och -1,00 (s 696).
Newell och Symons 1987
Newell (LSE) och Symons (UCL) börjar sin artikel tydligt: "The paper is about wage setting institutions and how they influence unemployment performance." Fortsättningen är inte lika enkel att följa: de konstaterar att under laissez faire sätts löner i individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare. Och så tar de Feinsteins statistik över arbetslöshet i Storbritannien 1850-1913 och USA:s 1950-1983 jämförd med Europas för att hävda att under laissez faire så är arbetslösheten generellt sett hög, åtminstone under längre sammanhängande perioder! Jag förstod först inte varför, för det är inte alldeles självklart, men sedan förklarar de sin teori:
"Corporatism in our context is wage-setting by central organisations, commanding the obedience of individual workers and employers, to achieve a high level of employment. We emphasise that the wage outcome from corporatism is lower than it would be under the laissez-faire and that the central problem is to command the loyalty of employed workers." (568)De menar alltså helt enkelt att lägre löner är bra för sysselsättningen, och att centraliserad lönebildning leder till lägre löner. Men varför blir då lönerna för höga under laissez faire, varför sänker helt enkelt inte de arbetslösa sina reservationslöner så att lönerna sänks och arbetsmarknaden clearas? (Detta är förstås precis samma fråga som Lindbeck och Snower 1986 jobbar med.) Newell och Symons hävdar:
"We argue that the existence of training costs for new workers implies that the wage is the outcome of a bargain between insiders and firms about rents. Workers and firms seek to achieve real objectives: the appropriate model is a real wage equation augmented perhaps by expectional errors. The bargaining approach implies that the real wage may be affected by worker militancy, but is moderated by the unemployment rate. Here, as in our previous work (1985), the tax and import price wedge between the consumption and product wage is important for wage determination. Given the wage, employment is set from a standard neo-classical labour demand curve. Training is a form of investment, establishing a rent that persists from period to period. It follows that labour demand, even given the capital stock, is influenced by the real interest rate." (567)De hänvisar till Gary Becker (1964) om företagsspecifikt humankapital och menar att varje anställd då kan bli till en lokal monopolist. Arbetslösheten var ju hög redan under 1800-talet då det knappt fanns några fack, så det är inte facken som är problemet, säger Newell och Symons. Företagets efterfrågan på arbetsfrågan representerar de som N(K,W,Z) där K är kapitalintensiteten, W är lönen och Z är "wedge" mellan pris på företagets produkter och kostnader. "Wedge"-faktorn behövs eftersom antalet anställda beror på produktlönen. De gör en lönemodell:
w-p_v = h(k-m,x,u,r,z)
Där k-m är kapitalintensitet som förväntas öka reallönen ("an increase in profits from increase capital will be shared in part with workers"), u är arbetslöshet som förväntas sänka lönen, r är a-kassans ersättningsgrad som förväntas höja lönen, x är arbetarmilitans som också höjer, och "wedge"-faktorn z är skatter; dess tecken är en empirisk fråga (573). De gör representationen av sysselsättning (M) mer specifik, diskuterar arbetslösheten, och gör en löneekvation av modellen ovan:
w-p_v = μ(w-p_v)_-1 + v(k-l) -βu -δΔu + εp + ψx + Φz
Den första faktorn på höger sida här är en laggad beroende variabel; av teoretiska skäl har de med den, och de hävdar att rent empiriskt μ har höga värden i laissez faire-arbetsmarknader (574). β är effekten av arbetslösheten, och lustigt nog säger Newell och Symons, som har en lite speciell stil, att "a high value of β means that an economy is unemployment-hating", som om en ekonomi i sig kan ha känslor om arbetslöshet. De går vidare med att modellera efterfrågan och stänger systemet med en modell för arbetskraftsdeltagande. Med de tre modellerna, för lön, efterfrågan och deltagande, undersöker de systemet teoretiskt (576ff). De menar att två viktiga parametrar för att beskriva skillnader mellan länder är effekterna av arbetslöshet på löner (som i Japan), och ifall sysselsättningen anpassar sig snabbt till lönen (som i USA). Detta är i teorin för laissez-faire. Newell och Symons går vidare med att diskutera korporatismen. Det avsnittet börjar så här:"We have argued above that the laissez-faire is likely to produce an insideroutsider problem and possibly prolonged spells of high unemployment: our evidence in fig. 1 supports this view. Corporatism seeks to organise the labour market to solve this problem. Our definition is substantially from Lash (1985): Corporatism is a set of institutions in where the interest organisations of labour and capital are brought together in a framework with the state in which a high level of employment is sought by limitation of wage demands. Effectively this institution is created so that outsiders become insiders for the purpose of the wage bargain. Bruno and Sachs (1985, ch. 11) have alerted labour economists to the importance of labour market institutions in determining macro-economic performance. A necessary condition for corporatism is that agreed wage-rates are adhered to by lower-order bargaining units, e.g., at the shop-floor. Thus the system is facilitated by a high degree of unionisation of workers and organisation of employers in units subject to central control." (578)Det är mycket här som jag tycker är historiskt och teoretiskt tveksamt. Deras perspektiv är funktionalistiskt och tillbakablickande: korporatistiska institutioner skapas för att fylla funktioner som det post hoc kan konstateras att de uppfyllt. Jag vill hävda att ett aktörscentrerat perspektiv som kollar på vad aktörerna faktiskt syftade till och vilken information de faktiskt hade också är nödvändigt; institutioner kan komma att fungera på ett mycket annorlunda sätt än vad de som designat institutionerna tänkte sig. (Jfr Thelen 2012 om koordinerad kapitalism.) De menar vidare att:
"The purpose of corporatism, whether overt or covert, must be to obtain lower wages than would otherwise hold. It follows that the system will operate in favour of capital, in favour of the otherwise unemployed, and, to some extent, against the interests of the employed. The personal gains to the employed from the participation of his local bargaining unit (PG for short) are firstly that losses from possible future unemployment are reduced; and secondly that, by establishing average pay norms, the likelihood of disputes arising from uncertainty about appropriate wage levels is diminished. But there are social gains (SG) from corporatism, shared by each worker: an increase in communal harmony; and presumably lower taxes for unemployment relief." (579)Ord och inga visor! Men återigen historiskt tveksamt. Det är talande att det enda bevis för detta teoretiska starka påstående som de omedelbart lägger fram är så enstaka att det är anekdotiskt: hantverkarfack i Sverige på 30-talet ville inte ha korporatistisk lönesättning (jag antar att de menar Saltsjöbadsavtalet, som ju dock inte centraliserade lönesättningen), eftersom de menade sig kunna få sig bättre löneökningar utanför en sådan ordning (referensen är Jackson och Sisson 1976). De menar att korporatismen ofrånkomligt minskar löneskillnaderna mellan outbildade och utbildade arbetare, och att ökat stöd för större löneskillnader var huvudorsaken till de centraliserade förhandlingarnas slut i t ex Sverige 1983 (ref till Lash 1985).
De går vidare med att redovisa arbetskraftsefterfråganekvationer från tidigare papers, för Storbritannien 1872-1913, för 14 industriländer 1922-1938, och för 16 industriländer 1955-1983 (s 581f). Därefter studerar de fem länder för att illustrera teorin. Sverige väljs som "the quintessential corporatist", och USA som "the quintessential laissez-faire labour market" (582). Däremellan har de Tyskland, Storbritannien och Japan. Tyskland hade ett korporatistiskt lönebildningssystem fram till 1977. Storbritannien hade en slags dirigiste-korporatism, genom inkomstpolitik och prispolitik, fram till 1979. Japan har inte centraliserade arbetsmarknadsinstitutioner men utvecklingar det senaste decenniet gör att landet kan sägas ha en typ av korporatism.
Deras historieskrivning om Sverige är nog rätt okontroversiell, och bygger huvudsakligen på Jackson och Sisson (1976) samt Flanagan, Soskice och Ulman (1983). På 30-talet drevs LO till att sluta ett huvudavtal med SAF av hotet om statlig reglering; LO förde en egalitär lönepolitik från och med 50-talet som minskade löneskillnaderna; på 1970-talet blev förhandlingarna rörigare och när löneåterhållsamhet behövdes efter oljekrisen förhindrade arbetarmilitans detta så regeringen började föra lönepolitik; 1982 devalverade regeringen i ett drag som LO höll med om då man insåg att konkurrenskraften inte kunde förbättras genom facklig löneåterhållsamhet (s 585f; ref Bruno och Sachs 1985 om devalveringen).
Newell och Symons gör några löneregressioner på svenska data. Deras variabler för "militans" är i sanning bisarra: i modell 1 är det ökningen av facklig anslutningsgrad "i världen", oviktad, och i modellerna 2 och 3 en dummyvariabel för åren 1972-76, eftersom 1971 såg en tjänstemannastrejkvåg, 1973 en privat sektor-tjänstemannagrupp bildades (!), och 1975 "in particular there was amarked failure to achieve moderation".
Beskrivningen av Tyskland bygger mycket på Flanagan et al (1983). Tyskland har de flesta korporatistiska institutioner. 80 procent av företagen, som täcker 90 procent av de anställda, är organiserade i arbetsgivarföreningen. De tyska arbetsgivarna är jämförande sett ovanligt aggressiva (587). 1950 uppmuntrade DGB och BDA regeringen att inte lägga sig i lönebildningen, men det hände ändå några gånger under 50-talet att regeringen och Bundesbank gjorde det. I början av 60-talet efterfrågade facken och arbetsgivarna ett oberoende institut (agency) som skulle ge råd och göra prognoser. 1963 skapades Council of Economic Experts, "charged with making recommendations for the maintenance of full employment, price stability and external balance" (cit från Flanagan et al 1983). 1967 när SPD och CDU hade en koalitionsregering genomfördes en lag "för skydded av stabilitet och tillväxt", som innebär att facken, arbetsgivarna, regeringen och Bundesbank ska samarbeta om tillväxt och låg inflation. "This was the Germany version of explicit corporatism." 1967-68 höll sig löneökningarna inom CEE:s råd, men 1969 sprack denna ordning; "the grass-roots grumblings seemed t ocrack the foundations of the policy" (Flanagan et al). Regeringen lagstiftade igen 1971 men oro på fabriksgolven förhindrade facken från att reagera (Hudson 1980). 1973 efterfrågade regeringen efter OPEC1 löneåterhållsamhet, men detta skedde inte (Flanagan et al). 1977 drog sig DGB ur "concerted action"-systemet. Sedan dess har relationen mellan fack och arbetsgivare surnat, och lönespridningen ökat. I Newell och Symons tyska löneregressioner är militansdummyn för åren 1969-76. De får fram att effekten av arbetslöshet på löneutvecklingen är starkt negativ före 1976, just som förväntat, men inte negativ alls efter 1976! (s 589f)
storbritannien har hög facklig anslutning men "few of the necessary centralised organisations for corporatism". Den periodiska statliga lönepolitiken på 60- och 70-talen (dirigiste corporatism) kom ur att systemet inte funkade. 1948-50 förde TUC löneåterhållsamhet i samarbete med Labourregeringen som flera av fackledarna hade goda relationer med (ref Hyman 1983). Den sista perioden av facklig löneåterhållsamhetsstrategi var "Social Contract"-perioden 1974-79 när TUC bytte löneåterhållsamhet mot sociala reformer (Flanagan et al, s 418-436). När Thatcher kom till makten vägrade hennes regering göra sådana eftergifter till facken, och facken struntade i återhållsamheten (red Flanagan et al). Lönespridningen ökade (592). I löneregressionerna för Storbritannien omfattar militansdummyn åren 1970-77; just de åren har räknats ut genom användande av årsdummies och koll på vilka som hade effekt (592). Före 1979 hade arbetslösheten en starkt negativ effekt på löneutvecklingen (mellan -1,28 och -1,9), men under Thatcher förbyttes detta i en positiv (!) effekt (mellan 1,10 och 1,76).
I Japan är facken framför allt organiserade per företag. Det finns fyra konfederationer, varav ingen är så dominant som DGB i Tyskland eller LO i Sverige. Japan löste problemet med militans på 70-talet genom ett slags korporatism (594). I löneregressionerna är militansdummyn för åren 1969-1976. Arbetslösheten har en större negativ effekt på lönerna efter 1974 (595).
USA är benchmark-laissez faire-arbetsmarknaden. Men på 60-70-talen fördes en del statlig inkomstpolitik: Johnson 64-67, Nixon 71-74 och Carter 78-80. Newell och Symons får av dessa bara en signifikant effekt på produktlönerna av Nixons lön- och prispaket (595), vilket också Gordon (1980) visat. Löneekvationen är "slow adjusting", vilket N och S menar är typiskt för laissez faire-arbetsmarknader. I början och mitten av 70-talet var det en löneexplosion. Arbetslöshetens effekt på lönerna kommer mest från förändringar snarare än nivå av arbetslöshetsvariabeln; "this is perfectly in accord with a laissez-faire labour market with temporary layoffs".
De avslutar sin empiriska undersökning med sysselsättningsregressioner, bl a med effekten på syssselsättningen av förändringar i löner.
Slutsatserna av det hela är bl a att i icke korporatisitska länder är löneekvationen "slow adjusting (low μ)", att effekten av arbetslöshet på lönen är starkare under korporatism, att korporatistiska länder hanterar chocker bättre (600). Och det sista i artikeln är liksom hela texten rätt flummigt:
"One implication of our study is that the determination of the real price of labour is subject to a host of fairly shadowy influences. Militancy is little more than sentiment. Corporatism is a set of institutions which form and break up according to laws which are imperfectly understood. Thus giving a purely economic account of wage-determination is difficult, perhaps impossible.
Is corporatism a good idea? To control unemployment, undoubtedly. Of course, the level of unemployment is but one measure of economic performance and if corporatism results in lower growth by introducing microeconomic distortions it may be undesirable. This aside, the problem is how to achieve it, and, once achieved, how to sustain it." (600)
Gordon 1988
Phillipskurvan formulerades om relationen mellan löneinflation och arbetslöshet. Men för stabiliseringspolitiken är det inflationen totalt som spelar roll, inte just löneinflationen. Den ursprungliga Phillipskurvan kan därför vara vilseledande för den som är intresserad t ex av NAIRU. Huvudresultatet i Gordons papper är slående, och han drar stora växlar på det:
"The most striking result in this paper is that wage changes do not contribute statistically to the explanation of inflation, with the profound implication that the aggregate supply process in the United States is characterized by a dichotomy: inflation depends on past inflation, not past wage changes. Deviations in the growth of labor cost from the path of inflation cause changes in labor's income share, and changes in the profit share in the opposite direction, but do not feed back to the inflation rate. There is no support for the age-old structural interpretation, common to almost all Keynesian large-scale econometric models, of wage equations as representing labor market behavior and of price equations as reflecting the "markup" pricing decisions of business firms. The Phillips curve wage equation matters only for the distribution of income, and the markup pricing hypothesis is dead." (276)Gordon analyserar data från 1954 till 1987 och använder i modellerna både laggad inflation och laggade löneökningar. Lönernas roll relativiseras och frågan blir huruvida en ökning av löneandelen framför allt har en effekt på inflationen eller på vinstandelen. Ett intressant sidoresultat är att de låga löneökningarna 1981-87 enligt Gordons modeller inte kan förklaras av modellen för 1954-80 -- detta är ju samma fråga som Kumar ställt för Kanada. Gordon tolkar dock inte den strukturella brytpunkten som att en ny regim inträtt, utan att "wage behavior in the 1980's, and the accompanying decline in labor's income share, can be interpreted simply as reversing the even larger increase in labor's share that occurred between 1965 and 1978." (276) (Att löneandelen enligt Gordon faller 1981-87 oroar mig lite eftersom jag inte ser denna utveckling när jag tittar på vinstandelen utifrån NIPA-statistik; Jacobson och Occhino visar dock den väntade rörelsen för lönenandelen både med NIPA- och BLS-data, och att kolla på arbetstagarersättning relaterat till vinster ger också förväntad bild.)
Gordon menar att löneekvationen och inflationsekvationen ska vara en och samma, eftersom det a priori inte går att avgöra vilka oberoende variabler ("excess demand" etc) som påverkar båda eller bara en av dem (277). Förändringar i löneandelen (S) dekomponerar han så här: ΔS = w_t - θ_t - p_t, där w är nominallöneutvecklingen, θ är arbetsproduktiviteten och p är inflationen. Han låter det vara en empirisk fråga huruvida en ökning av löneandelen leder till en profit squeeze eller till inflation.
Hans regressioner kör han på kvartalsdata från 1954:1 till 1987:3, likadant som i Gordon (1985) förutom att han här använder både laggad inflation och laggade löneökningar i samma regressioner, medan han tidigare exkluderat en i taget. Alla variabler är logaritmerade och uttryckta i förändring istället för nivåer, förutom log output som är proxy för "efterfrågan" i ekonomin. Produktivitetsvariabeln är av någon anledning inte observerade produktivitetsförändringar utan framräknade linjära trender mellan vissa benchmark-år (279). Löneandelen är ett index utifrån kvartal ett 1954 och därutifrån framräknat med ekvationen ΔS = w_t - θ_t - p_t; återigen är produktivitetsvariabeln (θ) här alltså en trend, och Gordons löneandelsmått skiljer sig därför från statistiken i nationalräkenskaperna.
Gordon tolkar sina resultat som att löneökningar och inflation är oberoende av varandra(!). Löneökningarna 1981-87 är alltför låga utifrån Gordons löneregressioner, vilket han tolkar så här:
"No evidence is provided here on the causes of such a new regime in wage behavior in which labor's share has fallen, nor indeed on the causes of the old regime in which labor's share rose from 1965 to 1978. In fact, the new regime may just represent the unwinding of the old regime. It is notable that the timing and extent of this change in labor's share parallels that which occurred in most European countries at the same time, leading to skepticism that factors unique to the United States, for example, foreign competition, deregulation, and waning union power, have caused the turnaround in labor's share.Elegant, nästan nonchalant är det hur han så där nästan i förbifarten kommenterar bitskt på två riktigt stora forskningsdiskussioner.
The parallel timing of the U.S. and European rise and fall of labor's income share may also throw cold water on those who have stressed unique aspects of European wage behavior as an underlying cause of high European unemployment in the 1980's." (282)
Kaufman och Martinez 1988
Kaufman och Martinez, nationalekonomer vid Georgia State, använder medianväljarmodellen för att analysera hur gräsrötter ska rösta i frågan om löneeftergifter. Modellen används därefter på data från 1982 års förhandlingar mellan General Motors och United Auto Workers. Modellens prediktioner faller föga förvånande (...) in, och är tre. Ett, att arbetare i fabriker med stora uppsägningar bara kommer rösta för löneeftergifter ifall de tror att det kommer rädda jobb. Två, arbetare i fabriker med stabil eller ökande sysselsättning kommer också rösta ja (!). Och tre, andelen som röstar ja kommer vara lägst i fabriker med fientliga relationer mellan arbetsgivare och arbetare.
De börjar sitt paper med att utifrån Mitchell (1985) konstatera att löneeftergifter blev väldigt vanligt i USA i början av 1980-talet; mellan en tredjedel och hälften av alla fackligt anslutna omfattades av sådana lönesänkningar eller lönefrysningar. Men en del företag krävde löneeftergifter men fick nej av facket t o m när företaget hotade med att lägga ner fabriken eller gå i bankrutt (Easterbrook 1983). Kaufman och Martinez menar att det ändå under 80-talet bara gjorts en enda studie av fackets förhållningssätt till löneeftergifter, Cappellis (1985) analys av huruvida facket gav sig in i sådana förhandlingar eller inte på företag i kött- och däckbranscherna. På 50- och 60-talet gjordes däremot en rad studier på temat, men dessa utvecklade inte formella modeller och använde inte ekonometriska metoder (184).
1950-80 ökade lönerna rejält i bilindustrin, och bilarbetarnas löner jämfört med andra produktionsarbetares ökade från 1,18 till 1,55. Faktorer som bidrog till detta var inelastistisk efterfrågan på arbete i bilindustrin, stabil ökning av bilförsäljningen, och fackens förmåga att genom strejk orsaka stora kostnader för företagen. Efter toppen 1978 minskade dock bilförsäljningen. Oljeprisökningar och recessionerna 1980 och 1981-82 gjorde det tuffare för branschen. Av GM:s 25 fabriker i USA 1979 stängde sex stycken fram till 1982 och fem minskade från två skift till ett skift. 1981 ville GM och Ford öppna kollektivavtalet, men UAW sade nej. 1982 frågade företaget igen och facket sa ja. I förhandlingarna gick facket med på lönefrysning, slopad betald semester (10 dagar om året), slopad inflationsjustering och annat; i gengäld gick GM med på att inte stänga fyra fabriker som varslats, och att införa ett 24 månaders moratorium på vidare fabriksstängningar (s 185). Vidare införde företaget ett vinstdelningsprogram och en inkomstgaranti till 62 års ålder för de arbetare som varit anställda minst i tio år. Facket var splittrat från ledningen till gräsrötterna i frågan om eftergifterna och i röstningen i april 1982 röstade 52 procent ja. Av 170 förhandlingsenheter på GM röstade 116 ja och 54 nej (s 186).
K och M bygger sin modell av röstning på medianväljarteorin, vilket de förklarar så här: "since it explicitly captures the political nature of union decision-making and the inherent conflict of interests that exists among the union membership over the desirability of a wage cut" (186). Deras data kommer i huvudsak från en enkät som de skickat till förhandlingsledarna på varje av de 170 förhandlingssnheterna, av vilka 102 svarade. De kör logitregressioner på sannolikheten att rösta ja till eftergifterna (s 190). De har 102 observationer och använder inklusive en konstant 16 oberoende variabler vilket jag kan tycka verkar vara lite väl mycket, särskilt med tanke på att några av dem antagligen är rätt starkt korrelerade med varandra -- t ex ifall förhandlingschefen tror att eftergifter kommer rädda jobb på fabriken, och sysselsättningsutvecklingen på fabriken det senaste året.
Raff 1988
Daniel Raff är företagsekonom, 1988 verksam vid Harvard Business School, men detta papper är publicerat i Journal of Economic History. Pappret utgår från Henry Fords beslut i januari 1914 att genom ett vinstdelningsprogram se till att kvalificerade arbetare på hans företag skulle tjäna minst 5 dollars om dagen för åtta timmars arbete, att jämföra med att de flesta av dem före detta beslut tjänade 2,39 dollars för nio timmar (s 387). Raff menar att femdollarsreformen är både en "notable event" i amerikansk socialhistoria, och en vattendelare i landets industrihistoria, i och med att den markerade övergången från hantverksproduktion till "the American system of production, with its single-purpose machine tools and its jigs and fixtures" (s 388).
Varför genomförde Ford en så kraftig löneökning? Det var inte för att han hade en brist på arbetskraft, menar Raff; även om turnover rate för arbetskraften var häpnadsväckande 370 procent år 1913 (att jämföra med 16 procent år 1915), så hade han inga problem med att ersätta de som slutade. (År 1913 hade Ford i genomsnitt 13 623 anställda, och under året sade 39 575 anställda upp sig! Stämningen kan inte ha varit något vidare.) Raff menar att det inte heller var för att personalomsättningen var dyr; det var mest de okvalificerade arbetarna som det var omsättning på, och dessa krävde knappt någon utbildning. Var det då en fråga om "efficiency wages" à la Yellen (1984)? Återigen så menar Raff att kraven på motivation och liknande var så låga att detta inte är förklaringen. Raffs förklaring är centrerad kring begreppet "rentsharing". Fords profiter var väldigt höga åren före 1914, och byggde på en stor kapitalstock som användes ensidigt för att bygga T-Fords, vilket innebar stora skalfördelar. Företaget var därför väldigt känsligt för strejker eller spridning av slapp arbetsmoral (396). Även om det inte fanns något fack på Ford så fanns det små grupper av anarkister (IWW) i Detroit och våren 1913 hade de agiterat också på Ford. Raff menar därför att de rika kunde vara rädda för ett plötsligt utbrott av arbetarmilitans. Därför höjde Ford lönen för att köpa fred, konkluderar Raff (s 398f).
Mitchell 1989
1989 var Daniel Mitchell från UCLA tillbaka i Brookings Papers on Economic Activity igen med ett paper om lönebildningen; denna gång utgår han från faktumet att arbetslösheten i USA 1988-89 föll till kring 5,5 procent, efter ett decennium av massarbetslöshet, och att detta utlöste oro om att löneinflationen skulle ta fart. Mitchell menar att NAIRU var särskilt hög på 70-talet (strax över 6 procent) på grund av en lönebildning som inte anpassade sig snabbt till nya produktivitetsförutsättningar (den gamla regeln 3 procent plus COLA fortsatte man med), samt stigande olje- och matpriser, och att 60-talet är en bättre period att jämföra med. På 70-talet tog lönesättarna god tid på sig att inse att KPI inte nödvändigtvis var en bra riktlinje för löneökningarna; reallöner och produktlöner kan röra sig åt olika håll (s 229).
Närmare bestämt jämför han situationen 1988 med den 1964, och konstaterar att givet en viss nivå på arbetslösheten (5,5 procent i båda fallen), var löneökningarna klart lägre år 1988. Varför? Mitchell avfärdar fyra möjliga förklaringar: att demografiska skiften gjort att måttet av arbetslösheten 1988 inte är jämförbart med 1964, att förväntningarna 1988 var mer pessimistiska än vad de var 1964, att arbetsmarknaden var mindre effektiv 1988 i bemärkelsen att matchningen försämrats, och för det fjärde att en låg andel unga arbetare kan ha lett till kronisk arbetskraftsbrist. En femte faktor är att arbetsmarknaden regionalt sett var mindre balanserad 1988 än 1964; denna faktor fäster han viss vikt vid. Ytterligare en faktor som spelar roll är institutionell förändring i ekonomin med ett skifte bort från 60-talets "big firm, big union Galbraithian economy" (s 205). Detta skifte har gjort lönerna mer känsliga till konjunkturen (framför allt lågkonjunkturen?) (jfr s 215). Hur länge folk är anställda har minskat, och andelen "contingent workers" har ökat (s 216f), och arbetsmarknaden har blivit mer av en "spot market", mer liberal idealbild. Löneutvecklingen anpassade sig långsammare till arbetslösheten på 60-talet, vilket också gjorde att man kunde ha lägre arbetslöshet (4-5 procent) utan löneinflation (228f).
Neumark 1993
David Neumark, nationalekonom vid U Penn, testar i denna artikel hypotesen att de låga löneökningarna under 1980-talet i USA -- som Mitchell 1985 konstaterar lägre än vad Phillipskurveregressioner skulle predicera -- förklaras av att facket försvagats. Förutom Mitchell (1985, 1987) har också Gordon (1988) och Vroman och Abowd (1988) kommit fram till just att löneökningarna under 80-talet var oväntat låga, och förklarat detta med ett strukturellt skifte i lönebildningen. För att testa hypotesen om det är försvagningen av facket som orsakat detta skifte kör Neumark Phillipsregressioner med olika mått på facklig styrka inkluderade bland de förklarande variablerna. Måtten är facklig anslutningsgrad, valresultat i val om att organisera sin arbetsplats fackligt eller inte, och strejkfrekvens.
Neumark tar upp två perspektiv på hur facken påverkar löneinflationen. Det första, exemplifierat av Bok och Taylor (1970), menar att facket ökar löneinflationen genom att hindra lönesänkningar, genom att förespråka inflationär ekonomisk politik, och genom att driva upp lönerna genom att ickefacklig arbetare börjar få "union wages". Det andra perspektivet, exemplifierat av Bruno och Sachs (1985), är att facket ökar reallönerigiditeten. Den empiriska forskningen visar mycket olika resultat, vilket också beror på att definitionerna av de oberoende och beroende variablerna skiljer sig mellan olika studier. Taylor (1972) menade att facklig militans ökade löneinflationen, medan Ward och Zis (1974) menade att ingen sådan effekt fanns. Freeman och Medoff (1984) antar att det inte finns någon spillovereffekt från fackliga sektorer till ickefackliga (Rosenfeld och Western skulle inte hålla med!) och menar då att löneökningarna under det inflationära 70-talet var större än vad offensiven i den lilla fackliga sektorn skulle kunnat orsaka.
Neumarks diskussion av hur den fackliga effekten ska operationaliseras är intressant, i det att han länkar den ekonometriska specifikationen till teorin (s 207). Det finns enligt Neumark två olika prediktioner som man kan testa i frågan. Den första är att facken skiftar Phillipskurvan men inte påverkar dess lutning, dvs att facket påverkar den underliggande takten i löneinflationen. Utifrån denna hypotes är det förändringar i facklig anslutning snarare än nivå som borde spela roll; det vore orimligt med nivå för då skulle facken påverka långsiktiga löneökningsnivåer oavsett produktivitetstillväxten. Neumark använder också laggade förändringar eftersom löneförändringar kan ha feedbackeffekter på facket. Den andra prediktionen är att facken skulle påverka arbetsmarknadsflexibiliteten genom att ändra lutningen på Phillipskurvan, utan att förändra jämviktsnivån ("the natural rate"). I så fall är det nivån på facklig styrka snarare än förändringar som är relevant.
När man ska analysera ifall det är facklig försvagning som förklarar de låga löneökningarna på 80-talet måste man förstås också diskutera ifall det finns någon annan förändring under perioden som förklarar saken. Kosters (1984) förklarar löneåterhållsamheten med avregleringar i flera sektorer, framför allt transport, och hård internationell konkurrens när dollarn var dyr. Och Rose (1987) visar att lönepåslaget för fackligt anslutna minskade kraftigt bland lastbilschaufförer efter att den branschen avreglerades (s 209). Gordon (1988) menar däremot att det var förändrade inflationsförväntningar som sänkte nominallöneökningarna. Neumark och Leonard (1994) argumenterar mot denna tolkning.
Basspecifikationerna, dvs de som inte inkluderar varken någon fackvariabel eller en dummy för 1980-talet, har valts utifrån flera olika alternativ. Bara inflationens effekt kan modelleras på olika sätt: med olika laggstrukturer, och med CPI-U-måttet eller CPE-måttet (s 210). Så här förklarar Neumark hur han valde laggstruktur: "Higher-order lags were dropped when their estimated coefficients were insignificant. Then, one of the price inflation measures was selected based on goodness of fit and the closeness of the sum of the coefficients of the lag terms to unity." Vad gäller arbetslösheten valde han mellan standardmåttet och Perrys demografiskt justerade mått. Fyra olika proxies för facklig styrka används. Ett, anslutningsgraden i privat sektor 1955-83. Två, andelen "certification elections" under National Labor Relations Board som vanns av facket, och andelen "decertification elections" som vanns. Och tre, antalet arbetskonflikter (strejker och lockouter) som involverade fler än 1000 arbetare under året. Alla fyra måtten ser annorlunda ut 1981-87 än 1957-80: facklig anslutningsgrad var i snitt 29 procent i den tidiga perioden och 17 procent i den senare, arbetsgivarna vann 69 proc av decertification elections i den tidiga perioden men 76 procent senare, facket vann 54 proc av certification elections i den tidiga perioden men bara 43 procent under 80-talet, och antalet stora arbetskonflikter snittade 1957-80 på 282 om året, men 1981-87 på 79 om året (s 212).
I Neumarks regressioner för den första hypotesen (att facket ökar löneinflationen) blir 80-talsdummyn konsekvent signifikant med en negativ effekt, medan de fackliga variablerna (som är differentierade, och laggade en period) inte har några signifikanta effekter (s 214). Arbetslösheten har konsekvent en negativ effekt i häradet -0,6 till -0,7. I regressionerna som testar lönerigiditetshypotesen (med de fackliga variablerna i nivåer) får Neumark i en specifikation fram att facklig anslutningsgrad ökar reallönerigiditeten, men denna modell gör faktiskt ett ännu sämre jobb än de andra att förklara 80-talets löneutveckling (s 216). Inte heller med branschdata får han fram att det skulle vara facklig försvagning som förklarar de låga löneökningarna. I sina slutsatser menar Neumark att bara för att facket kommer fortsätta vara svagt betyder det inte att löneinflationen kommer fortsätta vara lägre än vad Phillipskurveregressioner förutspår (s 221). De låga löneökningarna kanske beror på något som är mer föränderligt, såsom inflationsförväntningar (à la Gordon) eller ett lönenormskifte (à la Perry).
Referenser
Ashenfelter, Orley, George E Johnson och John Pencavel. 1972. "Trade unions and the rate of change of money wages in United States manufacturing industry". Review of Economic Studies.
Coe, David T och Francesco Gagliardi. 1985. "Nominal wage determination in then OECD countries". OECD Working Paper.
Elvander, Nils. 1975. "Collective bargaining and incomes policy in the Nordic countries". British Journal of Industrial Relations.
Gordon, Robert. 1988. "The role of wages in the inflation process". American Economic Review Papers and Proceedings.
Grubb, Jackman och Layard. 1983. "Wage rigidity and unemployment in OECD countries". European Economic Review.
Haley. 1990. "Theoretical foundations for sticky wages".
Hall, Robert. 1980. "Employment fluctuations and wage rigidity". Brookings Papers on Economic Activity.
Hines, A.G. 1964. "Trade unions and wage inflation in the United Kingdom 1893-1961". Review of Economic Studies.
Inman, John. 1979. "Wages policy in Norway". British Journal of Industrial Relations.
Jackson, P. and K. Sisson, 1976, Employers’ confederations in Sweden and the U.K. and the significance of industrial infrastructure, British Journal of Industrial Relations.
Kaufman, Bruce och Jorge Martinez-Vazquez. 1988. "Voting for wage concessions: The case of the 1982 GM-UAW negotiations". Industrial and Labor Relations Review.
Kumar. 1987. "Recent wage deceleration in Canada: Shortrun response or structural change?". Relations Industrielles/Industrial Relations.
Lange, Peter. 1984. "Unions, Workers, and Wage Regulation: The Rational Bases of Consent," in Goldthorpe, ed., Order and Conflict in Contemporary Capitalism.
Lindbeck, Assar och Dennis Snower. 1986. "Wage setting, unemployment, and insider-outsider relations". American Economic Review.
Marks, Gary. 1986. "Neocorporatism and Incomes Policy in Western Europe and North America". Comparative Politics.
Markovits, Andrei. 1982. "The legacy of liberalism and collectivism in the labor market", i Markovits (red) The Political Economy of West Germany. Praeger.
Mitchell, Daniel. 1986. "Union vs nonunion wage norm shifts". American Economic Review.
Mitchell, Daniel. 1989. "Wage pressure and labour shortages 1960s and 1980s". Brookings Papers on Economic Activity.
Neumark. 1993. "Declining union strength and labor cost inflation in the 1980s". Industrial Relations.
Newell, A och JSV Symons. 1987. "Corporatism, laissez-faire and the rise in unemployment". European Economic Review.
Parsley. 1980. "Labor Union Effects on Wage Gains: A Survey of Recent Literature". Journal of Economic Literature mars 1980.
Perry, George. 1980. "Inflation in theory and practice". Brookings Papers on Economic Activity.
Perry, George. 1983. "What have we learnt about disinflation?"
Perry, George. 1986. "Shifting wage norms and their implications". American Economic Review.
Raff, Daniel M. 1988. "Wage determination and the five-dollar day at Ford". Journal of Economic History.
Ruin, Olof. 1974. "Participatory democracy and corporatism: The case of Sweden". Scandinavian Political Studies.
Schiff, Eric. 1971. Incomes Policies Abroad. Washington DC: American Enterprise Institute.
Schwerin, Donald. 1980. "The limits of organization as a response to wage-price problems". I Richard Rose (red) Challenge to Governance (London: Sage).
Streeck, Wolfgang. 1981. "Qualitative demands and the neocorporatist manageability of industrial relations". BJIR.
Taylor, John B. 1986. "Improvements in macroeconomic stability: The role of wages and prices". I Robert J Gordon (red) The American Business Cycle: Continuity and Change. Cambridge, MA: NBER.
Vroman, S och JM Abowd. 1988. "Disaggregated wage developments". BPEA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar