Howell om VoC

Den mest inflytelserika approachen inom den jämförande politiska ekonomin de senaste tio åren har varit "varieties of capitalism" (VoC), vars stora enande uttryck är en antologi från 2001 redigerad av Peter Hall och David Soskice. Här ska jag skriva om Chris Howells recension av VoC och två andra relaterade böcker; Howell är en av de mest intressanta forskarna inom JPE och mer åt det marxistiska hållet så djupt kritisk till VoC. Så här säger han i början av sin recension om VoC:s ställning inom jämförande politisk ekonomi: "The discipline has reached a moment of theoretical synthesis, similar to that which existed around the concept of neocorporatism in the early 1980s, in which a series of discrete, incremental theoretical developments coalesce into a new theoretical paradigm." (103)

Skillnaden mellan VoC å ena sidan och Streeck och Yamamura (2001) och Coates (2000) å den andra är det de senare sätter större emfas på "the state, political struggle, class conflict, and capitalist crisis."VoC är en företagscentrerad teori, att skilja från Korpis arbetarrörelsecentrerade maktresursteori; Hall och Soskice (s 6) skriver att deras är "a firm-centered political economy that regards companies as the crucial actors in a capitalist economy". Institutioner är centrala i all jämförande politisk ekonomi, och i VoC har de en mer koordinerande funktion än en maktfunktion:

"the importance of institutions is less that they distribute power or sanction behavior and more that they facilitate the flow of deliberation and information among actors, permit 'decentralized cooperation,' and solve familiar collective action problems, such as the underprovision of training."

Rueschemeyer (2009: 216) redovisar intressant om två olika synsätt på institutioner: koordinerar (som i NIE), eller uttrycker maktrelationer (som i historisk instituionalism); VoC ligger här närmre nyinstitutionalistisk ekonomi.


I VoC är en grundtes att de rika länderna har en av två typer av samhällsekonomier: liberal marknadsekonomi (LME), eller koordinerad marknadsekonomi (CME). Så här sammanfattar Howell CME och LME:

"Liberal market economies, epitomized by the United States, rely upon hierarchies within firms and competitive markets. Economic actors have only arms-length relationships with each other, mediated by markets, and coordination takes place in response to price signals. One would anticipate competitive labor markets, with a high degree of managerial prerogative and limited collective bargaining, and capital markets that emphasize maximizing share price in the short term. Coordinated market economies, in contrast, epitomized by Germany, rely on nonmarket forms of coordination including negotiation, bargaining, and collaboration. One would anticipate bargaining relationships between unions and employers that encourage industrial citizenship and a sharing of power in the firm, relatively rigid internal labor markets, heavy investment in skill formation, a high degree of coordination among employers, interfirm networks, long-term, bank-based finance, and a system of corporate governance that encourages "patient capital." In both models, the different institutional elements are tightly linked and reinforce each other." (106f)

Analysen av vad en CME är är mycket mer utvecklad än vad analysen av LMEs är, menar Howell med referens till Thelen (2001).

VoC ger legitimitet till argumentet att "det finns ett alternativ", contra Thatcher (s 107). VoC är skeptisk mot konvergens: "nations often prosper, not by becoming more similar, but by building on their institutional differences....Thus, much of the adjustment process will be oriented to the institutional recreation of comparative advantage" (Hall and Soskice, eds., pp. 60, 63)." Däremot har Iversen och Pontusson som också jobbar inom ett bredare VoC-begrepp menat att under postindustrialism och kapitalrörlighet sker en dual konvergens (108). T ex att Sverige efter slutet på den centraliserade förhandlingsordningen rör sig i tysk riktning. H menar att konvergens -- mot den liberala modellen -- är mer sannolikt än vad VoC hävdar. För det första så innebär den instituonella interdependensen inom systemen att om en institution i ett land förändras så påverkar det också de andra institutionerna. Och för det andra:

"Because it is extremely difficult to construct negotiated forms of nonmarket coordination (the book edited by Streeck and Yamamura shows how painful and historically contingent this process can be), coordinated market economies may be subject to a degree of liberalization, while liberal market economies are not subject to the opposite tendency. Thus, there is, over time, a tendency for all capitalist economies to move towards more liberalization, not more coordination."

Howell menar också att CME-modellen bygger lite för ensidigt på Tyskland, ett land som i verkligheten också är under förändring. Vidare så menar han att institutionerna inte bara beror på ekonomisk framgång utan också på politik. Han citerar Streeck:

"the sort of state capacity that was historically required for the defense of nonliberal capitalism against regime incoherence and liberal erosion may no longer be in supply, for both domestic and international reasons.... Today's second Great Transformation of the state, which in important respects appears to be a direct reversal of Polanyi's, would seem to amount not just to another wave of economic liberalization, but to a perhaps permanent dismantling of collective capacity to resist liberalization or bind it into and reconcile it with a nonliberal institutionl context."

Howell menar att VoC underskattar betydelsen av politik, och citerar Hall och Soskice som hävdar att "principal problem facing policymakers" är "one of inducing economic actors to cooperate more effectively with each other". I VoC:s funktionalistiska värld består politiken inte av konflikter utan av koordinering. Howell menar t o m att VoC ger ett post hoc-rättfärdigande av USA och Storbritanniens nyliberalisering efter 1980. (I en fotnot tackar han David Coates för denna poäng.)

Arbetarrörelsen är nästan frånvarande i boken Varieties of Capitalism, och det är talande, säger Howell, att det kapitel (Kathleen Thelens) som ägnas åt arbetarrörelsen är det som är mest skeptiskt mot VoC-teorin (112). Kapitlen av Mares och Estevez-Abe, Iversen och Soskice är uttryckligen kritiska till "labor-centred" förklaringar av välfärdsstatens uppbyggnad och pekar på hur välfärdsstaten och socialförsäkringar är funktionella för arbetsgivare, särskilt genom att gynna "skill formation". Men Howell är inte nöjd;

"It is not clear what is gained by redefining the ubiquitous workplace conflict between employers and workers as a coordination problem. What is lost is the sense that power is exercised by actors with different interests and unequal resources and capacities. In working within the framework of a smoothly functioning, self-adjusting political economy, the approach of Varieties of Capitalism finds it difficult to describe, still less explain, the moments of crisis and conflict that are a central part of comparative political economy." (112)

Ansatsen i Streeck och Yamamuras antologi The Origins of Nonliberal Capitalism är mer historisk, dynamisk och politisk, även om många insikter är gemensamma för böckerna och två författare -- Thelen och Vitols -- är med i båda (113). Och även i TOoNC finns kritik av "labor-centred" förklaringar av välfärdsstaten; Manow liknar Mares, vänder på den kausala pilen och menar att det var välfärdsinstitutioner som skapade starkare arbetarrörelser istället för tvärtom. Överlag så argumenteras i denna volym för långt stigberoende från institutioner som skapades under 1800-talets andra hälft, och med tanke på att arbetarrörelsen var mycket svag då så är det inte så märkligt att arbetarrörelsen inte framstår som så viktig där (115). Skillnaden mot VoC är att politiken spelar större roll och att det finns mer utrymme för diskontinuitet i TOoNC. Howell sätter fingret på det så snyggt:

"in The Origins of Nonliberal Capitalism, the causal arrows run not from a production regime to a set of supporting institutions, but in the opposite direction; the "historical causal sequence...extends from statebuilding through social policy and labor relations to the organization of production (Streeck and Yamamura, eds., p. 14)." (116)

Och han går vidare med en så sjukt snygg kontextualisering/historisering av VoC:

"It is unclear whether the centrality of the firm in Varieties of Capitalism is a theoretical statement (firms should be at the center of any analysis of political economy) or a historical one (at this point in the development of capitalism, firms are the central actors), the latter leaving open the possibility that a state or labor-centeredp olitical economy might have been more appropriate at some point in the past and perhaps will be again in the future. On the evidence providedb y the contributorst o The Origins of Nonliberal Capitalism, the centrality of the firm in Varieties of Capitalism may be more usefully understood as a historically specific reflection of contemporary economic conditions than as a more general theoretical statement."(116)

Överlag är kausliteten "rörigare" (H använder både "messy" och "muddled"), mindre schematisk, i TOoNC än i VoC, menar Howell. Lehmbruch inför i sitt kapitel den diskursiva sfären i sin analys och menar att när en hegemonisk diskurs etablierats så har denna stigberoende och formar framtidens institutionella processer -- ett argument som förefaller ligga väldigt nära Bo Stråths i The Organisation of Labour Markets (2003). Howell menar att detta är en viktig poäng och en som Hall och Soskice bara nämner utan att faktiskt arbeta in i sin analys.

David Coates ger i sin Models of Capitalism en marxistisk läsning av "varianter av kapitalism". Howell menar att Coates gör en mycket bättre, mer sofistikerad analys av liberal kapitalism än vad VoC gör, att LMEs i VoC ser ut som något som "rymt från en nationalekonomisk lärobok". Och att Coates analys av Storbritanniens utveckling ifrågasätter VoC:s hela teori:

"It is not obvious that Britain qualified as a liberal market economy prior to 1980. It certainly lacked employer and bank coordination, but it had extensive collective bargaining (primarily at the industry level until the 1960s) and a universal welfare state, and it is certainly arguable that it was moving along a path toward a more coordinated, even planned, economy in the 1970s. Coates's account makes clear that the failure of Britain to develop along a non-liberal market economy path from the late 1970s onwards was the product of conflict and the systematic dismantling of collective forms of coordination, rather than an essentially preordained reversion to type. Thus, the purposeful strategic actions of employers and the Thatcherite state substantially transformed the traditional mixed political economy of Britain in the direction of a liberal market economy. The British case, in short, presents an image of institutional development at odds with the one that dominates the varieties of capitalism approach." (119)

Coates visar att institutioner inte bara är samordningsfunktioner utan också "a congealed form of social power, reflecting a particular moment or balance of power at the time of their construction." (120). Och Howell citerar Coates med ett stycke som verkligen föregår Baccaro och Howell (2011):

"continuity of institutions is less important than discontinuity of outcomes....The architecture of institutional arrangements may not be changing, but what that architectur delivers (especially for workers) definitely is... though the form of the models may stay, the substantive differences they once represented for the rights and rewards of workers are beginning to evaporate"

Howell menar att återkomsten för sociala pakter under 90-talet är ett exempel på hur samma typ av företeelse idag kan betyda något substantiellt annorlunda (avreglering av arbetsmarknaderna, nedskärningar i välfärdsstaten) än vad den gjorde för tjugo-trettio år sedan (120).

Howells tour de force till recension avslutas:

"Iversen and Pontusson (2000) have warned against a "version of revisionism" in which "issues of power and distribution fade into the background and comparative political economy comes to revolve entirely around coordination." Recognizing that the economy in which transactions are being coordinated is capitalist and that the economic actors whose actions are being coordinated are class actors goes a long way in restoring dynamism, conflict, and power to the center of comparative political economy. What is required, in other words, is not simply institutional theory, but an institutional theory of capitalism. The intellectual promise of the varieties of capitalism approach opens up exciting new research agendas. The next step is to place its distinctive institutional analysis within a wider theoretical framework that incorporates historical trajectories, class relationships, and the development of capitalism as a global system." (122)

En mäktig uppfordran.



Referenser
Howell, Chris. 2003. "Varieties of Capitalism: And then There Was One?". Comparative Politics.
Torben Iversen and Jonas Pontusson. 2000. "Comparative Political Economy: A Northern European Perspective," i Iversen, Pontusson, och Soskice (red) Unions, Employers, and Central Banks: Macroeconomic Coordination and Institutional Change in Social Market Economies. Cambridge UP.
Kathleen Thelen. 2001. "Varieties of Labor Politics in the Developed Democracies". I Hall och Soskice (red) Varieties of Capitalism. Oxford UP.