Medoff 1983
James Medoff börjar sin artikel med att konstatera att på 70-talet ökade nivån av arbetskraftsbrist och löneökningar som var associerade med en viss nivå av arbetslösheten i USA. Arbetskraften växte väldigt snabbt under decenniet: med 2,5 procent per år att jämföra med 1,7 procent per år under 60-talet och 1,1 procent under 50-talet (s 87). Och arbetslösheten ökade alltså samtidigt som antalet vakanser per arbetslös ökade kraftigt -- Beveridgekurvan försköts alltså utåt, vilket visades t ex av Katharine G. Abraham (1982).
Detta förklarades bland annat av en förändrad arbetskraftssammansättning. Beveridgekurvan var inte den enda kurvan som skiftade utåt, utan det gjorde också Phillipskurvan, dvs relationen mellan arbetslöshet och inflation. Medoff fokuserar mycket på regionala imbalanser för att förklara detta: i nordost gick ekonomin tillbaka under decenniet, samtidigt som den boomade i sydväst och vid stillahavskusten. Båda kurvorna skiftade utåt: obalanserna på USA:s arbetsmarknad ökade kraftigt efter 1973 (s 116f).
Robert E. Hall diskuterar i sin kommentar till Medoffs paper -- i BPEA publiceras alltid kommentarer till artiklarna -- huruvuida en del av den ökade arbetslösheten under 70-talet kan förklaras av mätproblem. Robert Solow diskuterar i sin kommentar help wanted-indexet (som räknar annonser för arbetskraft i tidningar) som mått på arbetmarknadstryck, och konstaterar att det vore bättre med direkta vacancy rates. Han diskuterar också hur jämförelser med andra rika länder skulle kasta ljus på Medoffs regionaliseringsargument. Vidare så diskuterar han huruvida den strukturella arbetslösheten verkligen ökat, eller om ökningen av arbetslösheten snarare är ett cykliskt fenomen.
Sachs 1983
Jeffrey Sachs börjar sin artikel med att konstatera att även om arbetslösheten är på en historiskt hög nivå i OECD-länderna och inflationen har gått ner, så är politikerna skeptiska till att förespråka stimulanspolitik. En anledning till skepticismen är att en del politiker ser krisens rot i för höga löner och lönekostnader, vilket innebär att krisen inte kan lösas med expansiv finanspolitik. Sachs citerar för ett exempel Västtysklands FDP-finansminister Otto Lambsdorff, från ett tal 1983
"our economies are still carrying the burden of an excessive real wage level from the seventies. A considerable part of current unemployment is due to the fact that labour has now become too expensive. ... However, correcting false distribution relations needs time. A start has been made in most of the major industrial countries."Sachs förespråkade själv denna analys i ett paper i BPEA 1979, "Wages, profits and macroeconomic adjustment". Därför ser han 1983 extra orsak att diskutera frågan. Hans allmänna analys är att reallönerna förklarar en del av den varaktiga ökningen av arbetslösheten sedan 1973, men inte den skarpa ökningen efter 1980. Ökningen efter 1980 förklarar han med penningpolitisk åtstramning (s 266). Vidare så menar han att "while high real wages complicate demand-management policies, they do not preclude them" (s 256).
Löneandelen ökade i de flesta OECD-länderna på 70-talet. (Sachs diskuterar både löneandelen, och en cykliskt adjusterad löneandel.) I Frankrikes industri från 42 procent 1969 till 46 procent 1978, i Tyskland från 52 till 60, Japan från 40 till 50, i Storbritannien från 70 till 74. [1] Märkligt nog ökade löneandelen också något mellan 1978 och 1981. Sachs skriver förändringen i löneandelen som reallöneutvecklingen minus produktivitetstillväxten minus KPI-förändringen relativt till prisförändringen i branschen (s 260). I länder där reallönetillväxten växlat ner i takt, kan löneandelen i industrin ändå öka om priserna på industrins varor minskar relativt till andra priser (ibid). Denna relativa prisförändring spelade en viktig roll i industrins profit squeeze 1978-81, mycket större än 1973-78.
Sachs går vidare med att diskutera ett begrepp som han kallar "wage-gap". Han antar att (den konjunkturjusterade) löneandelen var på en "lagom" nivå för full sysselsättning 1965-69 och definierar lönegapet senare som avvikelsen från 65-69-nivån (s 261). Sachs menar att lönegapet kan användas för att förklara arbetslöshetens utveckling, Phillipskurvans skiften, och nedgången i profitabilitet även tillsammans med cykliska variabler (s 262). Han menar dock att det är stor skillnad mellan USA och Europa i dessa förhållanden (s 263). Han kör regressioner där arbetslösheten är beroende variabel, en laggad beroende variabel på höger sida, produktivitetens trend, en dummy för 1975-81, och den laggade produktlönen logaritmerad. En andra variant är att tidsdummyn och produktlönen byts ut mot en laggad version av lönegapet. Av de sex länderna som han kollar på är relationen mellan löneutveckling och arbetslöshet stark i fyra men icke-existerande i Frankrike och USA. Keynes skrev i General Theory att reallönerna skulle minska i företagen när efterfrågan minskar, men Dunlop ( i EJ, 1938) och Tarshis (i EJ, 1939) ifrågasatte detta. Nyligen har Geary och Kennan (i JPE, 1978) hävdat att reallöner och arbetslöshet inte hänger ihop men Sachs ifrågasätter "several technical aspects of that work". Han är mer nöjd med en studie av Grubb, Layard och Symons (stencil, 1982) som når resultat lika hans egna. Sachs hävdar att det finns två sätt att förena hans resultat med litteraturen. Det första är att konstatera att USA är annorlunda, och att forskningen mest använt data från USA. Det andra är att konstatera att reallönerna kan bete sig olika i olika historiska konjunkturcykler, och Sachs föreslår att 70-talets utbudschocker stärkt bandet mellan lön och arbetslöshet (s 265).
Nästa diskussion i Sachs paper är huruvida keynesiansk efterfråganpolitik kan användas för att hantera en strukturell kris. Hans argument är ja. Han tar upp en poäng från Sheila Bonnell (i Economic Record, 1981) som påpekat att i början av den stora depressionen -- säg 1933 -- så hade en ekonom kunnat skriva ett paper om att krisen berodde på en profit squeeze (s 272). Bonnell har bland annat statistik för Sverige och visar att löneandelen här ökade kraftigt 1928-32, för att sedan minska kraftigt 1932-37; mönstret var likadant i Tyskland, Storbritannien och USA. I alla länderna ökade vinstandelen 32-37 genom expansiv ekonomisk politik, ekonomisk expansion och nominallönerigiditet som gjorde att lönerna inte ökade i takt med produktiviteten. Utmaningen för den ekonomiska politiken är samma 1983 som i början av 30-talet, menar Sachs: att öka efterfrågan och vinsterna. Det finns tre problem. Ett, en del av efterfråganpolitikens mekanism för att ge reallöneåterhållsamhet är högre inflation, vilket är svårt att förespråka 1983. Några ekonometriska studier -- Sachs i BPEA 1979, Gordon i EJ 1982, och Branson och Rotemberg i EER 1982 -- visar att nominallöneutvecklingen i Europa idag (alltså 1983) är så nära länkad till inflationen att en expansion lika gärna kan öka löneandelen som sänka den. Nominallönerna reagerar i Europa omedelbart på KPI; i USA med en lagg (s 275f). Två, på 30-talet fanns det stora produktivitetsvinster att göra på en expansion; dessa är antagligen inte lika stora idag. Och tre, manöverutrymmet för policymakers är mindre idag (s 275).
Sachs rekommenderar som policy sociala pakter (han kallar det "sociala kontrakt") mellan regeringar och fack där regeringarna lovar expansiv politik i utbyte för löneåterhållsamhet (s 284). Att arbetslösheten är mycket hög gör att risken för inflation är noll, vilket gör att regeringarna har utrymme för expansiv politik. Han konstaterar att policymakers i Europa försöker minska nominallönernas känslighet till inflationen: under 1982 försvagade regeringar i Belgien, Danmark, Frankrike och Italien löneindexeringen. Och i Sverige devalverade regeringen:
"In Sweden the new socialist government undertook a very large 16 percent devaluation in October 1982, with the apparent understanding of the major trade union federation there that wage bargainers would accept the resulting reduction in real wages. The understanding seems to be that a real wage reduction is a worthwhile price to pay for increased external demand and employment." (s 286)Sachs menar att dessa policies är bättre än försöken att få ner löneandelen (få fram löneåterhållsamhet) genom åtstramningspolitik och ökningar av arbetslösheten.
Wilcox 1983
1970-talets ekonomiska kaos ledde till stora ökningar av inflationen, arbetslösheten och nominalräntorna. Men, menar James Wilcox, det är minskningar som är det svårförklarade: aktiepriser, produktivitet, och realräntor. Den mesta forskningen om relationen mellan nominalräntor och realräntor fokuserar på Fisherneutralitetsantagandet om att nominalräntor ska ha ett ett-till-ett-förhållande med förväntad inflation. Wilcox för in minskad efterfrågan på kapital, orsakad av minskad tillgång på komplementära inputfaktorer , som energi (s 44f). En mängd studier -- Berndt och Wood, Bendt och Khaled, Hudson och Jorgenson -- har visat att energi och kapital är komplementära produktionsfaktorer. "These results imply that the net demand for capital falls in response to such supply shifts."
Han har data för USA från 1952 till 1979. Räntevariabeln är årlig nominell avkastning på ettåriga statsobligationer (Treasury bills). För inflationsförväntningar för de kommande 12 månaderna använder han Livingstonserien från Philadelphia Fed, som finns för varannat år. Skiften i LM-kurvan "mäter" Wilcox med en variabel för likviditet som är årlig tillväxttakt i penningutbud de senaste sex månadenra jämfört med samma för de senaste tre åren. Skiften i IS-kurvan "mäter" Wilcox med två variabler. Ett, en efterfråganvariabel som är förändring i statliga försvarsutgifter och exporter. Och två, importpriser på råvaror relaterat till dollarkursen (s 48). Regressionerna är Cochrane-Orcutt-autokorrelationskorrigerade.
Enligt hans skattningar innebar förändringarna i råvaruutbud en minskning av realräntorna med 1,7 procentenheter från 1972 till 1978 (s 52). Detta stämmer väl överens med Michael Brunos (1981, pdf) resultat att faktorprisutvecklingen sänkte vinstkvoten med 1,5 procentenheter. Avregleringen av finansssektorn 1979 -- där Wilcox studie tar slut -- innebär sannolikt att förhållandena mellan variablerna förändras. Kombinerat med långsammare tillväxt i penningmängden och mer förmånlig prisutveckling på råvaror förutspår Wilcox stigande realräntor.
Mitchell 1983
Daniel Mitchell använder ett dataset insamlat av Bureau of Labor Statistics under 1920- och 30-talen för att jämföra löneflexibiliteten då med den ca 1980. Han visar att nominallöneflexibiliteten var större på 20- och 30-talet och nominallönesänkningar vanligare, även om lönerna inte var så flexibla som läroboken säger.
Löneutveckling i företagssamplet för 1928.
Och ett fint exempel på vintage diagramdesign, anno 1983!
De flesta studierna på löneflexibilitet i USA har haft data på en aggregerad nivå, säger Mitchell, men med mikronivådata kan man säga mer. Han hävdar också att data från 20- och 30-talen, före den fackliga expansionen i samband med den arbetsrättsliga utvecklingen under 30-talen, är särskilt intressanta (s 3). BLS började samla in företagsdata med information om löneutveckling 1922 och de visar att lönerna ökade i de flesta företagen 1923 och 1926, men att vid 1930 hade lönesänkningar blivit regeln (s 4). 1933-34 började lönerna öka igen, i samband med New Deal-politiken. Men nominallönesänkningar var uppenbarligen inte tabu. Detta resultat vill Mitchell jämföra med efterkrigsperioden. För 1950-talets början finns tyvärr bara företagsdata för fackligt organiserade större företag (s 6). Dessa kan inte jämföras med ett sample där de flesta företagen inte är fackligt organiserade. Mellan 1959 och 1978 samlade BLS däremot in löneutvecklingsdata från industriföretag både med och utan fackföreningar. Mitchell tar 1959-1964 och jämför med 1923-30. Nominallönesänkningar är mycket ovanligare 1959-64, och spridningen i löneutvecklingen mellan företagen mindre (s 8). Mitchell menar att spridningen av fackföreningar, kollektivavtal och nya managementstrategier minskat nominallöneflexibiliteten (s 11). Han menar också att nominallöneflexibiliteten under 20- och 30-talen inte räddade ekonomin undan depressionen.
Mitchell 1985
1980 gav Mitchell ut boken Unions, Wages and Inflation. Där gjorde han tre argument: att lönerna ökat snabbare i fackligt organiserade företag än i icke-organiserade, att löneutvecklingen blivit mindre responsiv till efterfråganförhållanden, och att facken försvagats medlemsmässigt. 1982 rapporterade han i BPEA att fackliga lönesänkningar (wage concessions) blivit vanligare. Med ytterligare tre år av observationer diskuterar han 1985 huruvida det skett ett skifte i facklig lönesättning. Han hävdar att så är fallet, och gör fyra poänger. Ett, fackliga löneindex har nyligen ökat förvånansvärt långsamt, givet makroförhållandena. Två, institutionella utvecklingar "in the union sector" -- i USA görs det ju tydlig skillnad mellan fackligt organiserade och ickeorganiserade "sektorer" -- stödjer idén om ett skifte i den fackliga lönesättningen. Tre, löneeftergivenheten de senaste åren antyder att fackliga löneökningar de kommande åren kommer vara långsammare och mindre inflationsföljande än tidigare. Och fyra, den fackliga sektorn är stor nog att påverka den totala löneutvecklingen även om inget skifte skett i den ickefackliga sektorn.
Andelen anställda i den privata sektorn med lönefrysningar eller lönesänkningar ökade mycket kraftigt i början av 1980-talet. Mellan 1966 och 1974 låg andelen mellan 0 och 1 procent, mellan 1975 och 1979 mellan 2 och 4 procent, och så 1981 8 procent, 1982 44 procent (!), 1983 37 procent, 1984 23 procent och 1985 26 procent. Mitchell har data för 1959-85 och de enda tidigare åren som hade tvåsiffriga andelar är 1962 (22 procent) och 1963 (25 procent). Mitchell visar (s 577-8) att variationer i arbetslöshet och inflation inte kan förklara 80-talets speciella löneutfall.
Det tidiga 1980-talets löneeftergifter var särskilt vanliga i vissa sektorer. Allra mest drabbad var byggsektorn som stod för 39 procent av alla fall (s 581). 10 procent var i detaljhandeln, 9 procent i metallindustrin, 6 procent i maskinindustrin, och 4 procent vardera i trä och flyglinjer. En vanlig förklaring till löneeftergifterna är avregleringar (t ex flyglinjerna) och ökad internationell konkurrens (t ex industrin), men detta stämmer uppenbart inte på de två branscherna som står för allra flest: bygg och detaljhandel (s 583).
Lönenormskiftet kopplar Mitchell till George L Perrys (1980, 1983) forskning om hur lönenormer skiftat t ex när inflationen sjunkit (i början av 60-talet) eller arbetslösheten ökat. Mitchell menar att ett sådant skifte skett ungefär 1980, till lägre löneökningstakt (s 584). Detta beror bl a på försvagningen av facket gentemot arbetsgivarna, som artikulerats i förändrad arbetsmarknadsreglering, färre strejker m m (s 587). Bureau of Labor Statistics började inte mäta skillnaden i lön mellan fackligt organiserade och oorganiserade förrän 1975. Mellan 1975 och 1982 ökade skillnaden med 8 procent (vilket ökade arbetsgivarnas motstånd till facket, vilket jag diskuterat i en artikel i Fronesis), och mellan 1982 och 1985 minskade den med 3 procent.
För att analysera löneeftergifterna ekonometriskt använder Mitchell ekvationen:
w = a + bU + cp
där w är löneökningstakten, U är en omvänd version av arbetslösheten eller någon annan efterfrågankänslig variabel, och p är ett laggat inflationsmått, och a, b och c är koefficienter. Koefficienten a blir då ett mått på lönetrycket, och Mitchell använder denna för att diskutera Perrys idé om förändrade lönenormer. Koefficienten b tolkar Mitchell som "responsiveness to demand", och c som "sensitivity to price change".Mitchell avslutar sin artikel så här:
"If the peak of concessionary settlements has now passed, there could be some 'firming' of reported pay adjustments as the proportion of freezes and cuts diminishes. But even those settlements containing positive wage adjustments have been notably moderate in recent years. There is nothing in the labor market that would suggest a reversal of this moderation." (s 599)Och vad jag tycker är intressant här är att Mitchell pratar om "löneåterhållsamhet", trots att hela hans analytiska diskussion handlar om en maktförskjutning mellan fack och arbetsgivare snarare än om fackliga strategier per se. I litteraturen om löneåterhållsamhet är detta ett problem som diskuteras för lite: att om ens mått på "löneåterhållsamhet" är löneutfall, som ju uppenbart påverkas av också en massa andra faktorer -- inflation, arbetslöshet, maktförhållanden -- så är det i praktiken omöjligt att urskilja effekter av löneåterhållsamhetsstrategier från effekter av förändrade maktförhållanden. I l.å.-litteraturen brukar detta problem "lösas" genom att man bara pratar om l.å. och inte om makt; Mitchell gör det omvända och pratar bara om makt och inte om l.å.
Katharine Abraham tar i sin kommentar till Mitchells paper upp en väldigt intressant fråga. Mitchell har gjort en väldigt enkel lönemodell (w = a + bU + cp) som överpredicerar löneökningarna 1981-85, och tolkar sedan det faktiska utfallets underskott till modellens förutsägelser som ett resultat av den oberoende variabel som han intresserar sig för, dvs "löneåterhållsamhet"/maktrelationer. Abraham menar att man istället skulle kunna använda en mer komplex modell som inte överpredicerade så mycket, utan istället försöker modellera "löneåterhållsamheten". Hon menar att arbetslösheten inte är den bästa variabeln för att fånga långsiktiga efterfråganskiften för fackligt ansluten arbetskraft (union labor). De branscher med störst minskningar av sysselsättningen var de med många fackliga medlemmar. Abrahams tillvägagångssätt och synsätt är lite annorlunda än Mitchells, men hon håller med om hans slutsats att den fackliga löneutvecklingen kommer vara långsam de närmsta åren.
McCallum 1985
En stor litteratur om arbetslösheten i Europa har diskuterat löneandelen, genom Bruno och Sachs lönegapsbegrepp, i industrin (Malinvaud 1982, Sachs 1983, Bruno och Sachs 1984, Giersch och Wolter 1983, Kouri 1982, Calmfors och Horn 1982). McCallums argument är att "lönegapet" är ett dåligt mått på skillnaden mellan den faktiska reallönen och reallönen vid full sysselsättning (s 437). Hans teoretiska ramverk baseras på en CES-produktionsfunktion (konstant substitutionselasticitet). Han lägger fram två centrala ekvationer. Den första relaterar kapitalandelen av inkomsterna till kapitalintensiteten och möjligtvis också takten i tekniska framsteg. Den andra ekvationen visar att kapitalintensiteten beror på produktlönen och tekniska framsteg -- "en konventionell arbetskraftsefterfrågankurva skriven i en okonventionell form". Kapitalstocken ses, "as is standard in much work of this kind", som exogen (s 438). Energi som input ignoreras också. Produktionsfunktionen är:
Där y, a, n och k är logaritmerade versioner av de versala faktorerna från den teoretiska ekvationen. Han antar att produktlönen (W) är lika med arbetets marginalprodukt. Fördelningen av inkomster mellan arbete och kapital blir som följer. S^K är vinstandelen:
Hur påverkar produktlönen kapitalintensiteten? Enligt McCallum:
McCallum kollar på vinstandelens utveckling i hela ekonomin och i industrin i 8 länder 1955-1982. I alla länder har den en fallande tendens, och i några länder vänder den uppåt precis i slutet. Han kör för hela ekonomin regressioner med vinstandelen som beroende variabel och kapitalintensitet, mätt som kapitalinput per capita delat med arbetsinput per capita, som beroende variabel. Bara den Hicksneutrala modellen används, så inga mått på tekniska framsteg. För industrin har han samma mått som beroende variabel, men kapitalintensitetsvariabeln är kapitalstock delat med arbetade timmar. Och han har en variabel som jag inte riktigt fattar, som är "estimates of Hicks-neutral technical progress", från Artus (1984). Han konverterar denna ("very roughly") till Harrodneutral genom att dela den med 2/3, vilket approximerar löneandelen (s 442). Den Hicksneutrala regressionen är
S^K = a0 + a1(k-n)
, där S^K är vinstandel, a0 är en konstant och a1 är koefficienten för kapitalintensitet. Och den Harrodneutrala är
S^K = a0 + a1(k-n-γt)
, där γ är Artus (1984) skattningar, och t är tidstrend. Det intressanta är koefficienten a1, som visar ifall kapitalandelen ökar eller minskar av en ökad kapitalintensitet (k-n). McCallum är nöjd med att r^2 blir så hög; 60 procent i variationen i kapitalandelen i de 6 länderna under 25 år (1955 till 1979) förklaras av kapitalintensiteten (s 445). Koefficienten är negativ.Undersökningen har begränsats till länder där det finns data på kapitalstocken. För att testa idén på fler länder så använder McCallum därefter BNP per capita (relativt till USA) som proxy för kapitalintensitet (antagandet är att i rikare länder är kapitalintensiteten högre). I denna regression har han 14 länder 1955-1979 och får konsistenta resultat: rikare länder har lägre kapitalandelar, vilket han tolkar som att högre kapitalintensitet ger lägre kapitalandel. McCallum drar slutsatsen att den långsiktiga (!) utvecklingen av faktorandelarna förklaras väl av en konventionell CES-produktionsfunktion där substitutionselasticiteten är lägre än 1 (s 448). Han menar också att han presenterat en delförklaring till det stora fallet i vinstandelen på 70-talet, även om (jo...) fler faktorer behövs för att förklara det skeendet.
McCallum går vidare med att undersöka relationen mellan produktlöner och kapitalintensitet, som alltså påvisats ha en effekt på vinstandelen. Han modellerar relationen så här, först i Hicksneutral och sedan i Harrodneutral version:
Vilka är implikationerna för lönegapslitteraturen? Vinstandelen, som Bruno och Sachs använder, kommer vara en bra approximation av lönegapet bara om den hypotetiska full sysselsättnings-kapitalintensiteten är konstant över tid och mellan länder. Men så är inte fallet, visar McCallums undersökning (s 452). Denna hypotetiska kapitalintensitet har ökat under efterkrigstiden, fortast i Japan, långsammast i USA och mellan i Europa. Detta innebär att Bruno-Sachs lönegapsmått överskattar lönegapet i Japan och Europa relativt till USA. Han menar att Bruno och Sachs i realiteten därför inte kommit ifrån det ursprungliga problemet att skilja kapitalintensiteten (n) från den hypotetiska full sysselsättningskapitalintensiteten (n*).
Märkligt nog går McCallum vidare med att diskutera förhållandet mellan lönerigiditet och arbetsmarknadsinstitutioner, vilket man kan tycka är en diskussion vid sidan av vad han diskuterat de första 20 sidorna i pappret. Men tydligen var det hans ursprungliga intresse, varpå han fastnade i mätfrågan om "lönegap". Han menar att Bruno och Sachs definierat lönerigiditet som lönegap, det vill säga använt en utfallsvariabel som proxy för en ex ante-variabel, vilket aldrig är bra (s 456). [2] Han föredrar Grubb, Jackman och Layards (1983) mått, som är antal punkt-år av arbetslöshet (alltså procentenheter arbetslöshet * år) som behövs för att uppnå en procentenhets minskning av reallönerna, givet att ingen permanent ökning av inflationen pågår (s 457). Men att mäta lönerigiditet är svårt, säger McCallum (s 458).
McCallum börjar sina slutsatser: "In line with the implications of a conventional CES production function with elasticity of substitution less than one, falling profit shares are well explained by capital deepening, while the rate of capital deepening is itself well explained by the growth rate of product wages in relation to the rate of technical progress." (s 458)
Romer 1986
En etablerad "sanning" -- ett "stylized fact" -- på 80-talet var att efterkrigstidens ekonomi var mindre volatil än ekonomin före 1945, sett till makroindikatorer som BNP, arbetslöshet och industriproduktion. Christina Romer ifrågasätter i denna artikel detta "stylized fact" utifrån statistiken och en diskussion om dess kvalitet. En av de studier som hon argumenterar emot är DeLong och Summers (1984), som hävdar att konjukturcyklerna är mindre svängiga "idag" (dvs på 80-talet) än före 1945. Om nu stabiliteten inte är större efter 1945 än före, innebär detta att stabiliseringspolitiken (både diskretionär och automatiska stabilisatorer) har misslyckats? (s 333) Romer gör en spekulation i enlighet med keynesianska modeller: kanske beror det på att prisrigiditeten samtidigt ökat (Sachs 1980), vilket minskar stabiliteten och tar ut effekten av stabiliseringspolitiken.
Sachs 1986
Detta paper skrevs faktiskt för en konferens med Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, på slottet Yxtaholm under Sachs nyliberala 80-tal. Sachs börjar pappret med att konstatera att arbetslösheten ökade under 1985 i Västeuropa igen, för femton år av stigande arbetslöshet, och att massarbetslöshet råder i nästan alla västeuropeiska länder (Österrike, Sverige och Schweiz är undantag). Vidare så menar han att inflationen i t ex Storbritannien fortfarande är för hög (runt 5 procent) för att det ska finnas utrymme för expansiv finanspolitik. Sachs tolkar detta som kritik av hypotesen om en stabil NAIRU, där en arbetslöshet över NAIRU är en uppmaning till expansiv politik (s 3). NAIRU varierar, säger Sachs, och därför räcker det inte med att kolla på historiska genomsnitt för att komma fram till om expansiv politik idag skulle leda till inflation eller ej. Han diskuterar också hysteresishypotesen, som en del har tolkat som att en "going for growth"-strategi med expansiv finanspolitik kan vara användbart också i en situation med svaga statsfinanser, eftersom kortsiktig stimulanspolitik kan sänka arbetslösheten idag och genom hysteresis också morgondagens arbetslöshet.
Bruno och Sachs (1979) argumenterade för att utrymmet för expansiv politik i Europa var väldigt litet. Sachs (1979) argumenterade att skillnad i lönebildningen förklarade varför USA men inte "Europa" (slapp jämförelse ohoj!) lyckats sänka arbetslösheten efter oljechocken 1973 Grubb, Layard och Simons (1983) skriver:.
"The main reason unemployment is high is that governments fear the effects on inflation if unemployment were 10wer ... This is not of course the same as saying that governments have chosen to produce the exact levels of unemployment which we currently have. But governments do constantly say they cannot reflate without abandoning their inflation targets. We pass no judgement on whether their inflation targets are right, but we do offer support for the view that it would be impossible to reflate without a worse inflation performance (unless one had more effective incomes policies). (p. 57)."De menar, liksom Layard, Basevi et al (1984), att NAIRU ökat kraftigt i Europa sedan 60-talets slut. Den högre arbetslösheten 1986 jämfört med 1966 (8,8 jämfört med 2,4 procent) förklaras helt med en ökning av NAIRU (7,6 jämfört med 2,6). Om kausaliteten är att policymakers har hållit arbetslösheten nära NAIRU för att inte öka inflationen, eller om stigande arbetslöshet genom hysteresis gett högre NAIRU kan man inte urläsa ur denna korrelation. Sachs menar att studier bl a från LSE visar att det inte är högre friktionsarbetslöshet pga t ex större andel unga arbetare eller skiftad Beveridgekurva (sämre matchning) som förklarar den ökade arbetslösheten. Han menar också att studier inte stödjer att det skulle vara a-kassans generositet som förklarar den ökade arbetslösheten; a-kassan har generellt inte blivit mycket generösare sedan början av 70-talet, dvs under perioden då arbetslösheten ökat. Dessa ickefindings har lett till en omvärdering av den makroekonomiska modell som används, säger Sachs. Denna modell har byggt på antagande om representativa hushåll som gör avvägning mellan arbete och fritid. På faktiska arbetsmarknader sätts dock inte löner på detta sätt, utan t ex fackförbund är med. Corden menar att facken valt fortsatt höga reallöner fastän det orsakat högre arbetslöshet; han kallar situationen "household-involuntary, union-voluntary unemployment" (s 9).
Den nya modellen betonar tre saker med Europas arbetsmarknader under 1970-talet. Ett, efterfrågankurvan på arbetskraft skiftar inåt, dvs att mängden arbete som företagen efterfrågar för en given reallön har inte vuxit lika snabbt som under 50-talet. Detta beror på oljeprischocken, en mestadels oförklarad lägre produktivitetsutveckling, och ökningen av indirekta skatter på arbete. Två, optimerande fack väljer högre arbetslöshet. Och tre, ekonomin absorberar arbetslösa arbetare långsamt, bland annat pga arbetsmarknadsregleringar -- Sachs nämner Tysklands allmängiltigförklaring av kollektivavtalen -- som gör att ickefackliga företag inte kan konkurrera med fackliga företag (sic!).
Sachs modell för lönesättning ser ut så här: Ett monopolfack med N medllemmar förhandlar om löner i en bransch som producerar output Q med användning av kapital K och arbete L. Produktionsfunktionen för branschen är Q = AF(K,L) där A är en produktivitetsskiftevariabel (t ex för oljeprischock) och K är fix på kort sikt. Facket sätter lönen W. "As is well known, this relation yields a local log-linear approximation of the form":
Sachs modell av fackets beteende liknar många andra ekonomers, som Macdonald och Solow (1981) och Grossman (1984). Han hänvisar också till Lawrence och Lawrence (1985) som studerat utvecklingen i USA:s stålindustri, en nedgående bransch där facken ändå genomdrivit löneökningar. Sachs förklarar denna "death wish"-strategi med att quasi-rents i en nedgående sektor blir till totala rents och att facken därför rationellt bör lägga vantarna på så mycket som möjligt, eftersom det ändå inte kommer investeras i branschen framöver (s 15).
I början av 1970-talet hade en rad studier visat att lönenivån tenderade att korrelera negativt med arbetslösheten (dvs höga löner och låg arbetslöshet uppträdde samtidigt), snarare än positivt som neoklassisk teori förutspådde (s 18). Men dessa studier var alla baserade på USA och när ekonomerna började kolla också på europeiska länder fick de fram det negativa samband, i olika operationaliseringar, men t ex mellan real produktlön och arbetade timmar i industrin. I Bruno och Sachs (1985) är relationen negativ i 8 av 9 länder, och den är mestadels negativ också i t ex Symons och Layard (1984) och Newell och Symons (1985).
Varför ökade lönerna så kraftigt ungefär 1968-73? Perry (1975), Gordon (1977), Sachs (1979), Layard och Nickell (1985), Bruno och Sachs (1985) och Newell och Symons (1985) har alla pekat på att denna "lönexplosion" är ett intressant "puzzle" att lösa. Layard och Nickell använder en (rätt befängd) indikator på facklig styrka, union mark up i löner, som förklarande variabel och föga förvånande med tanke på att den snarast är tautologisk (en utfallsvariabel som förklarar en utfallsvariabel...) så kan den förklara en del av ökningen. Newell och Symons använder en dummyvariabel för facklig militans och den är effektiv. De förklarar ungefär hälften av 3,7 procentenheters ökningen av arbetslöshet 1977-81 jämfört med 1963-67 med löneexplosionsvariabeln (s 24).
Bruno och Sachs (1985) proppar in lönegapsvariabeln i en Phillipskurveekvation. π är inflationen och i ekvationen nedan bestäms inflationen av en konstant, sitt eget värde den tidigare perioden, lönegapet (w^g), importinflation (π^m) och arbetslösheten (U).
I tabellen nedan ser vi koefficienten (a2) för lönegapet, hur stort lönegapet -- alltså relativt till 60-talet -- var 1981, och hur mycket arbetslösheten måste öka för att sänka inflationen med motsvarande utsträckning som det existerande lönegapet ökar den.
Tänket är alltså: lönerna är för stora vilket driver på inflationen. Så arbetslösheten måste stiga för att kompensera.
Utbudschocker som höjer NAIRU hanteras bäst av utbudspolitik, konstaterar Sachs. Därför är inkomstpolitik, sociala pakter, och skattesänkningar önskvärt i detta läge. Men dels kan dessa åtgärder vara politiskt svåra (ref Calmfors 1984), dels kan också efterfråganpolitik behövas. Det enklaste argumentet för stimulanspolitik (ref Blanchard et al 1985) är enligt Sachs att NAIRU bl a beror på kapitalstocken, och att kapitalstocken beror inte bara på faktorpriser utan också på efterfrågan i ekonomin; med arbetslöshet under NAIRU dvs väldigt högt resursutnyttjande sporras till nya investeringar vilket kommer sänka NAIRU. Det andra argumentet är att hysteresis gör att höjd arbetslöshet (U) i sig ökar NAIRU (U*). Blanchard et al (1985) kör en Phillipskurve-regression där de visar att det bara är andelen korttidsarbetslösa (över 6 månader) som har en negativ effekt på lönerna.
Helliwell 1988
Omkring 1980 var arbetslöshet och inflation i OECD-länderna ungefär dubbelt så höga som i slutet av 1960-talet. Denna kombination döptes till stagflation -- stagnation och inflation samtidigt. Helliwell menar att såväl keynesianska som nyklassiska (Lucas 1973, Barro 1978) och monetaristiska modeller misslyckades med att förklara detta, vilket riktade om stagflationsforskningen till utbudssidan. Denna litteratur ger detta paper, från Journal of Economic Literature, en översikt över (s 3, 5). Mycket av litteraturen förklarar den bestående arbetslösheten med reallönenivåer över fullsysselsättningsnivån.
Helliwell förklarar Bruno och Sachs (1985) modell i två punkter. Ett, en kraftig ökning av relativpriserna på energi på 70-talet krävde en minskad levnadsnivå i länder som var nettoimportörer av energi (olja). Två, reallönerna var inflexibla neråt vilket hindrade den nödvändiga anpassningen (s 6). Bruno och Sachs menar att variationer i löneflexibilitet förklarar en stor del av variationen i arbetslöshet mellan länderna. Men det är inte den enda faktorn; de har också med en keynesiansk efterfrågefaktor och de menar att efterfrågan (främst genom tight penningpoltiik) förklarar de kraftiga ökningarna av arbetslösheten 1973-75 och 1979-82, medan den stadiga ökningen däremellan förklaras med rigida löner. Grubb, Jackman och Layard (1982) gör en liknande analys: 1, den hållbara (fullsysselsättnings-) löneökningstakten har minskat; 2, ingen motsvarande sänkning av nominallöneökningstakten har skett; och 3, den lägre reallönetillväxten har bara kunnat uppnås genom en kombination av högre arbetslöshet och högre inflation (s 7).
Helliwell diskuterar de använda produktionsfunktionerna och modelleringen av importprischocker. Han går vidare med att kolla på förhållandet mellan reallöner och efterfrågan på arbetskraft/sysselsättning. Att modellera detta förhållande ekonometriskt är komplicerat, eftersom många faktorer kommer påverka både reallöner och sysselsättning samtidigt (s 11).
En central hypotes i litteraturen, bara ibland empiriskt testad säger Helliwell, är att nominallöner är rigida i USA och reallönerna i Europa (s 12f). Bruno och Sachs modellerar lönerigiditet så här:
W = β0 - β1U + β2Pc + (1-β2)/Pc-1 + e
där U är arbetslösheten, Pc är förändringen i KPI och Pc-1 är förändringen i KPI föregående period. Nominallönerigiditet föreligger om β2 är mindre än 1, eftersom det implicerar ingen omedelbar förändring i lönerna. Bruno och Sachs finner att β2 är statistiskt signifikant mindre än 1 i USA och Kanada men över 1 och inte statistiskt signifikant i övriga undersökta länder.Fotnoter
[1] Notabelt här är att Sachs räknar in egenanställdas inkomster helt i vinstandelen, vilket nu för tiden inte är det konventionella. Notabelt är också att han för alla länder utom Kanada och Storbritannien har löneandelen till marknadspriser istället för faktorkostnad vilket är det bättre måttet.
[2] Jfr när oseriösa globaliseringsdebattörer operationaliserar "ekonomisk öppenhet" (dvs en ex ante-variabel) med mått på utrikeshandel relaterat till BNP (dvs en ex post-variabel).
Referenser
C Grossman, "International competition and the unionized sector", Canadian Journal of Economics 1984
D Grubb, R Jackman och R Layard, "Wage rigidity and unemployment in OECD countries". European Economic Review, 1983
John F Helliwell, "Comparative macroeconomics of stagflation", Journal of Economic Literature 1988
C Lawrence och R Lawrence, "Manufacturing wage dispersion: An end game interpretation", BPEA 1985
Richard Layard, G Basevi et al, "Europe: The case for unsustainable growth", Centre for European Policy Studies Paper, 1984
I.M. McDonald och Robert Solow, "Wage bargaining and employment", American Economic Review 1981
James Medoff, "U.S. Labor Markets: Imbalance, Wage Growth, and Productivity in the 1970s", Brookings Papers on Economic Activity 1983
John McCallum, "Wage Gaps, Factor Shares and Real Wages", Scandinavian Journal of Economics 1985
Daniel Mitchell, "Wage flexibility: then and now". Stencil, UCLA, 1983
Daniel Mitchell, "Shifting norms in wage determination", Brookings Papers on Economic Activity 1985.
A Newell och J Symons, "Wages and unemployment in the OECD countries", LSE Discussion Paper No. 214, 1985
Christina Romer, "Is the stabilization of the postwar economy a figment of the data?", American Economic Review 1986
Jeffrey Sachs, "Real wages and unemployment in the OECD countries", Brookings Papers on Economic Activity 1983
Jeffrey Sachs, "High unemployment in Europe: Analysis and implications", NBER Working Paper 1986
James Wilcox, "Why Real Interest Rates Were So Low in the 1970s", American Economic Review 1983
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar