Phelps Brown och Hart 1952
Phelps Brown och Hart, ekonomer vid London School of Economics, börjar med att citera Keynes (1939): "the stability of the proportion of the national dividend accruing to labour" är "one of the most surprising, yet best-established, facts in the whole range of economic statistics, both for Great Britain and for the United States", helt enkelt "a bit of a miracle". Phelps Brown och Hart invänder: statistiken som nu, 1954, är tillgänglig för en rad länder kvalificerar Keynes påstående. Keynes hade använt Kaleckis (Econometrica, 1938) data för Storbritannien 1880, 1911 och 1924-25 och USA 1919-34. Phelps Brown och Hart menar att med deras data framgår en bild av "the share of wages in national income as following trends of change for many years together, undergoing sharp alterations in the short run, and varying often, though not regularly, with the trade cycle." (s 253). Dessa fluktuationer behöver förklaras, hävdar de.
Dock är förklaringsmodellen annorlunda än hur man diskuterar idag. Den första faktor som de pekar på är att löneandelen har ökat eftersom under övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle andelen egenanställda minskar och andelen anställda ökar. Löneandelsmåtten här inkluderar alltså inte någon korrigering för egenanställdas arbetsinkomster, vilket de flesta mått gör idag. Den andra faktorn som är speciell är att de menar att antalet wage-earners (ungefär arbetare) minskat på antalet salary-earners (ungefär tjänstemän) bekostnad, vilket minskar löneandelen i bemärkelsen "wage share", som i denna definitionen alltså bara inkluderar arbetarnas löner. (Det finns en parallell, om än ganska avlägsen, i den löneandelsforskning idag som räknar bort t ex översta percentilen eller översta halvpercentilen av löntagarna ur löneandelen.)
Deras kombinerade intresse för arbetarnas andel av de sysselsatta och arbetarnas andel av inkomsterna syns t ex i diagrammet nedan, som har arbetarnas andel av de sysselsatta på x-axeln och andelen av inkomsterna på y-axeln, med data för Storbritannien 1870-1938.
De räknar fram arbetarlöner (wages), tjänstemannalöner (salaries), vinster (profits) och jordräntor (rents) ur Storbritanniens nationalräkenskaper 1870-1950. Att det görs skillnad här mellan jordräntor och vinster är relevant sett till hur ekonomin såg ut i slutet av 1800-talet, men om man diskuterar 1900-talet vill man nog slå ihop de två kategorierna. Jordäntorna låg på 1880-talet på över 14 procent av nationalinkomsten men 1950 på under 5 procent (s 267). I diagrammet syns löneandelen enligt två definitioner: den streckade linjen är arbetarlöner/(arbetarlöner+vinster) och den heldragna linjen är arbetarlöner/(nationalinkomsten).
Vilken är relationen mellan konjunkturer och löneandelen? För Storbritannien överlag finner Phelps Brown och Hart att i en recession faller lönerna mindre än vinsterna, och i återhämtningen sker det motsatta (s 266). Men i USA ser det annorlunda ut: där faller löneandelen i recessionen och stiger i återhämtningen. Och det såg också annorlunda ut i Storbritannien 1870-1895: då föll löneandelen under recessioner.
Fackföreningarnas roll tar Phelps Brown och Hart upp kopplat till fyra skiften i löneandelens utveckling. De första två skiftena, 1870-72 och 1889-89 var till en högre löneandel, och de andra två, 1903-05 och 1926-28, till en lägre andel. Kan skiftena förklaras av variationer i facklig aktivitet? (s 269) Båda de två skiftena uppåt skedde i tider av "exceptional trade-union growth and initiative", säger de och citerar makarna Webbs fackföreningshistorik från 1920: "There were, during the nineteenth century, three high tides in the Trade Union history of our country, 1833-34, 1872-74, and 1889-90". Medan de två skiftena nedåt båda skedde efter stora nederlag för fackföreningsrörelsen: Taff Vale-domen 1901 då facken dömdes vara skyldiga att betala arbetsgivare för kostnader i samband med strejk (domen upphävdes av lag 1906), och efter förlusten i Storstrejken 1926. Så sett så talar historien för att fackföreningar spelat roll. Men, säger Phelps Brown och Hart, det finns andra episoder av särskilda fackliga framsteg eller bakslag då löneandelen inte rör sig: kollapsen 1879, "the belligerence of 1909-13", och fackens starka positioner 1946-50. "So if trade-union strength does have something to do with the shifts, it cannot be the whole story." De menar att den variabel som man också måste titta på är huruvida företagen har förmåga att i respons på stigande löner också höja priserna; "the market environment" (s 270). Denna faktor förklarar också skillnaden i löneandelens rörelse under recessioner mellan 1870-95-perioden och perioden 1895-1913 (s 271). När facklig styrka i fördelaktig marknadssituation lyckades höja löneandelen, så kunde sådan förändring vara varaktig, slutar de med att säga: "shifts in the share of wages, whose persistence implied a change imposed on the patterns of adjustment generally, so that larger or smaller profit margins came to be accepted as normal." (s 274) [1]
Kerr 1954
Clark Kerr, från University of California, börjar sin artikel: "It is a perennial question whether trade-unionism plays the role Robin Hood or Jesse James" (s 279). Det vill säga: omfördelar facken från de rika till de fattiga, eller i blindo, tar från rika och fattiga likadant? Kerr menar att för att kunna besvara denna fråga finns det tre andra frågor som måste besvaras. Ett, kan facken omfördela inkomster? Två, föreligger i särskilda kontexter makt och motivation till att göra detta? Tre, vilka är konsekvenserna? Kerrs artikel diskuterar bara den första frågan, och då inriktat på en typ av fördelning, mellan arbete och kapital. Vissa -- han tar Boulding, Friedman och Samuelson i The Impact of the Union som exempel -- menar att denna fördelning inte spelar någon roll eftersom individer bryr sig om personlig inte funktionell inkomstfördelning. Men de aggregerade andelarna är ändå intressanta för ekonomer och policymakers, menar Kerr; "it was with this problem that classical economics first started, and it is one which has come to the fore again in recent times" (s 280).
De två senaste decennierna har fackföreningsrörelsen i USA gjort stora framsteg, pekar han på. Ett av dess mål har varit att öka löneandelen. Har de lyckats? Kerr menar att det finns två praktiska problem för att besvara såna här frågor. Ett, det finns inte långa tidsserier för många länder, som man skulle vilja ha. Och två, fördelningen påverkas av så mycket mer. Därför måste man "rely on judgment rather than rigorous analysis" (s 281). Litteraturläget är otydligt i frågan om facket kan påverka löneandelen, säger han: Boulding, Dobb, Fellner och Suffrin har svarat nej; Levinson Phelps Brown och Hart, Stigler och Tripp har svarat ja; medan Burkhead, Douglas, Dunlop, Kalecki och Kuznets i sina studier av löneandelen inte nämnt facket. [2]
Kerr har en teoretisk utläggning om sex typer av facklig aktivitet, klassificerade på vad som de vill påverka och hur. Vad som vill påverkas får variera mellan nominallön, reallön, och "distributive shares". Metoden får variera mellan kollektivavtal och den politiska vägen. (3*2=6). Kerr argumenterar för att bara med en medveten strategi och med politiska medel kan facket höja löneandelen mer än kortsiktigt (s 283f).
Kerr har data för de anställdas andel av inkomsterna i USA från Edward Denisons artikel "Distribution of National Income" i Survey of Current Business 1952. Han menar att andelen i näringslivet (the business sector) är stabil över lång tid, och var i princip oförändrad mellan 1929 och 1950. (Jfr blogginlägget "Vinstandelen i USA sedan 1929".) Vidare: andelen var högre under depressionen (1930-33) och recession (1938) än i perioder med god tillväxt; under efterkrigstidsinflation sjönk den, men vid priskontroller ökade den. Och att löneandelen i fackligt anslutna branscher inte ökade mer än löneandelen i icke anslutna branscher. I denna fråga reviderar Kerr, som kollar på perioden 1929-1950, Levinson (1950) och Stigler (1951) som kollar på perioden 1929-1947 och kommer fram till att löneandelen ökade mer i fackligt anslutna branscher (s 289). Överlag kommer Kerr fram till att facket i USA inte höjt löneandelen.
För Storbritannien använder Kerr statistik från Phelps Brown och Hart (1952), och följer av någon anledning dem i att bara använda arbetarnas löner (wages), trots att Phelps Brown och Hart i tabellappendix tydligt redovisar också tjänstemannalöner (salaries). Så menar han att "löneandelen" (wage share) varit rätt konstant i Storbritannien 1870-1950, även om den samtidiga minskningen av andelen arbetare bland andelen sysselsatta innebär att arbetarnas inkomster ökat snabbare än genomsnittet (s 290). Han köper också deras argument att facket kan höja löneandelen när marknaden är hård och inte tillåter att företagen höjer priserna.
Kerrs totala slutsatser är att facket kan påverka den funktionella inkomstfördelningen, höja arbetets andel genom kollektivavtal "when employers cannot quickly escape", genom priskontroller och genom progressiv beskattning (s 291). Men att facket i USA inte har höjt arbetets andel; facket i landet är enligt Kerr en "countervailing power", som Galbraith säger, men ingen "original power". I Storbritannien däremot har facket genom en politisk strategi lyckats höja arbetets andel. Han refererar också till Paul Douglas statistik för att konstatera att arbetets andel i diktaturen Sydafrika är abnormt låg, alltså av politiska skäl.
Maynard 1958
G Maynard, från John Hopkins University, börjar sin artikel med att konstatera att FN:s senaste Economic Survey of Europe in 1956 finner att löneandelen i åtta studerade europeiska länder är klart högre än vad den var före andra världskriget. Ökningen verkar inte ha skett på vinsternas eller de egenanställdas bekostnad, utan på rents (jordräntor? hyror?, på grund av rent control. FN-studien har statistik för 1948-1955 och visar ingen trend i de åtta länderna -- Belgien, Danmark, Frankrike, BRD, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien -- under de åren. [3] Löneandelsbegreppet här är både arbetar- och tjänstemannalöner, i privat sektor.
Otippat nog så rör sig löneandelen inte uniformt under perioden med hög inflation i början av 50-talet; i fyra av länderna minskar den och i fyra ökar den. Maynard hade annars förväntat sig att löneandelen skulle sjunka i tider med hög inflation (s 738). Han pekar också på förhållandet mellan förändringar i löneandelen, och terms of trade. I de länder där löneandelen ökade 1951 försämrades ToT, och tvärtom (s 739).
Maynard diskuterar löneandelen i relation till produktivitet och priser. Utvecklingar i utrikespriser påverkar löneandelen på kort sikt: om exportpriserna ökar så ökar kanske inte lönerna i takt med detta, och då faller löneandelen (s 740). Han menar att Norge och Sverige 1950-51 är bra exempel på detta. Effekterna av stigande importpriser är mer komplexa (740-2).
Artikeln avslutas med en empirisk undersökning av ToT, löneandelar och inflation 1948-54 (s 743-6).
Phillips 1960
Joseph D. Phillips börjar sin artikel med att hävda att ekonomer är överens om att löneandelen (labor's share) är högre i USA sedan WW1 än vad den var före kriget, men att ekonomerna är oense om trenden därefter -- har den varit sekulärt ökande, eller bara cyklisk? Phillips är intresserad av att beakta de strukturella faktorernas betydelse: storföretagens och den offentliga sektorns tillväxt, arbetskraftens tillväxt. Som han pikant påpekar, med referens till Maurice Dobb (1948) och Phelps Brown och Hart (1952), så kan löneandelen öka samtidigt som ojämlikheten ökar om löneandelen ökar bara genom att andelen arbetare ökar i ekonomin. Den offentliga sektorns tillväxt kan man däremot korrigera för helt enkelt genom att bara titta på privat sektor, vilket förstås är mest relevant. För att korrigera för arbetskraftens ökning räknar Phillips fram ett mått som han kallar "wage parity"-ration, och som är löneandelen dividerad med procent anställda av arbetskraften (s 165).
För nationalinkomst och anställdas kompensation i USA 1929-1957 använder han statistik från Department of Commerce, och för tidigare år Kuznets, King och Bell. För riktigt tidiga år -- 1800-tal -- finns liksom i Sverige bara statistik för vart tionde år, från folkräkningarna. Robert F. Martin (1939) har årlig löneandelsstatistik för 1800-talet, men inga årliga uppgifter om antalet anställda.
Både om man kollar på löneandelen och på "wage parity" så verkar det som att jämlikheten ökade mellan 1870 och 1890, men därefter minskade mellan 1890 och 1910 -- precis som i Storbritannien enligt Phelps Brown och Harts (1952) statistik, och ungefär som i Sverige med Schöns statistik.
För 1909 till 1925 redovisar han Kings statistik, och Kings statistik reviderad av Schuller. Enligt Kings serie låg löneandelen 1909-16 runt 55 procent, ökade 1918-20 till en ny nivå runt 61 procent, och låg därefter kvar där under de resterande åren. För 1919-1929 redovisar han också Kuznets (National Income and Its Composition 1919-1938) statistik, och densamma serien med Schullers (RES, 1953) justeringar. Enligt Kuznets låg löneandelen på 57,9 år 1919, ökar till 61 procent år1922, och faller därefter tillbaka lite granna till 59,9 pricent år 1929. Enligt Schullers justerade serie är lknningen 1919-20 kraftigare och ingen minskning sker fram till 1929. Alla serierna, konstaterar Phillips (s 167), visar en stor ökning 1917 till 1921. Han menar att detta bl a beror på de stora löneutbetalningarna till militär personal.
Från och med 1929 är tillgänglighet på statistik mycket bättre. Phillips redovisar för 1929 till 1957 "percentage of employee compensation" i tre versioner: en vanlig, en spännande version som är den vanliga minus "compensation of corporate officers" (ett mått som moderna forskare skulle vara glada för att ha!), och så en tredje som är den vanliga minus corporate officers och militär personal (s 168). Motivationen för att ha en serie utan corporate officers är att denna kategori "executives of corporations, government agencies, foundations and other instituions who have little in common with ordinary workers beyond their nominal status of employees." (s 170) Statistiken kommer från USA:s Department of Commerce. Statistiken för corporate officers finns i årliga Statistics of Income. Bilden av löneandelen ser ut som så att den ökar under depressionen till en peak 1934 på 70 procent, ligger runt 66 procent 1935-39, faller till runt 62-63 procent under andra världskriget, stiger till en peak på 68 procent år 1945, ligger runt 65 procent 1947-52, och därpå ökar igen till 67-68 procent de sista åren. Phillips menar att de två huvudfaktumen om serien är (a) att den rör sig kontracykliskt, och (b) att den har en ökande trend. Hans wage parity-serier, med fyra olika definitioner, visar däremot ingen trend utan bara en stor peak under stora depressionen och i övrigt ingen större rörelse (s 169).
Phillips går vidare med att kolla på wage parity bara för icke-agrara sektorn (s 172). Han räknar också ut för hela den privata sektorn (s 172f.) Wage parity-serien för privat sektor visar ingen trendmässig uppgång 1929-57 utan bara en cyklisk uppgång vid den stora depressionen (s 174). Icke-trend är det dominanta resultatet för wage parity-serierna, alltså löneandelen rensad för faktumet att andelen av de sysselsatta som är anställda har ökat trendmässigt, och Phillips substantiella slutsats blir därför: "the increase in the percentage of national income going to employees lends little support to such propositions as these: (1) that there is a basic trend toward equality of income distribution, (2) that unions have obtained gains for labor at the expense of other income, and (3) that wage pressure has pushed the economy toward inflation since 1953." (s 174)
Simler 1961
N.J. Simler från University of Minnesota börjar sin artikel med att citera Maurice Dobb: "where wage-earners are strongly organized in trade unions, one might expect labour to succeed in obtaining a larger share of the product than elsewhere" (från Wages, 1946). Syftet med Simlers artikel är att empiriskt testa denna idé, att facklig anslutningsgrad är positivt associerad med nivån på eller förändringar i löneandelen, i tillverkningsindustrin i USA. Hans huvudslutsats är att det inte finns någon sådan association. Han menar att hans resultat är lika Levinsons (1951) och Sultan (1954), men att hans metod är tillförlitligare. För det första så har han statistik för enstaka industrier (industries). Och för det andra så använder han enkel trendanalys för att jämföra fackligt anslutna industrier med icke fackligt anslutna (s 369). Detta är bättre än att bara jämföra året där ens serie börjar med året där serien slutar, menar Simler. Kerr, Brofrenbrenner och Levinson i AER 1954 använde alla denna "metod" och Levinson kom fram till att löneandelen hade ökat medan de andra två kom fram till att den inte hade gjort det. Detta eftersom Levinson jämförde 1929 och 1952 medan Bronfenbrenner och Kerr jämförde 1929 och 1950. [4]
Simler definierar "labor's share" som "the ratio of production and related workers' wages to value added by manufacture". Nu vet jag inte hur han definierar "related workers", men det verkar alltså som att det fokuserar på arbetarnas, inte tjänstemännens, löner. Facklig organisering definieras som andelen av arbetare som omfattas av kollektivavtal. Han har inte lika bra datatillgång för kollektivavtalen som för löneandelen, och sammanfattar därför kollektivavtalvariabeln i två medelvärden: ett för perioden före 1935 och ett för perioden efter 1935. Löneandelsdata kommer från Bureau of Census istället för Department of Commerce NIPA-statistik; fördelen med detta är att de först nämnda samlas in på en "establishment basis" medan de senare nämnda samlas in på företagsnivå (s 370). Han har tillräckligt mycket data för 36 branscher, varav 12 tvåsiffriga och 24 tre- och fyrasiffriga. (Om två- och tresiffriga branschindelningar, se bloggen här.) De tolv tvåsiffriga branscherna är: "food and kindred products", "textile mill products", "apparel and related products", "lumber and wood products (except furniture)", "furniture and fixtures", "paper and allied products", "printing and publishing", "chemicals and allied products", "rubber products", "leather and leather products", "stone, clay, and glass products", "electrical machinery". Han jämför en "pre-union" period, 1899-1933, och en "facklig" period, 1935-1954. Han har valt 1935 som brytpunkt eftersom (1) Wagnerlagen genomfördes då och regeringen därmed började uppmuntra facklig organisering, och facken började sin "big push" för organisering i tillverkningsindustrin. Och (2) den ger mer löneandelsdata för efterperioden (jämfört med om 1937, en annan kandidat, hade valts som brytpunkt), vilket enligt Simler ger större validitet i jämförelser mellan perioderna (s 371n). Han beräknar förändringstakt för de två perioderna och jämför och relaterar till facklig organisering. För de branscher där han har data för både den förfackliga och den förfackliga perioden förväntar han sig att högre genomsnittlig organiseringsgrad i den senare perioden ska vara associerad med större ökning av löneandelen i den perioden, eller större skillnad i trend i de två perioderna. För de 13 branscher där han bara har data för den senare perioden förväntar han sig att i en jämförelse mellan dem ska de med större facklig organisering ha större ökning av löneandelen (s 372).
Väldigt komplicerat klassificerar han de 36+13 branscherna utifrån 10 (!) olika kriterier -- skillnaden i trend mellan förfacklig och facklig period, absolut ökning av löneandelen, etc. Löneandelen ökar i nästan alla branscher och mer i de branscher med många fackligt organiserade. Utifrån olika kriterier presenterar han också Spearman's rank correlation coefficients. Genom detta får han fram att det inte finns någon statistiskt signifikant korrelation mellan kollektivavtalens täckningsgrad och löneandelen (s 375). Ett exempel på icke-korrelationen är att den efter 1935 mycket starkt fackligt organiserade stålindustrin såg en ökande trend för lönandelen 1899 till 1933 (+0,20 per år) men en fallande trend 1935-1957 (-0,3 per år).
Hotson 1963
John Hotson börjar sin artikel med att konstatera att ekonomer är helt oeniga om huruvida löneandelen är stabil eller inte. Johnson (RES, 1954), Phelps-Brown och Browne (EJ, 1960) "see stability, rigidity, fixity", medan Solow (AER, 1958) och Kravis (AER, 1959) ser förändring. Sidney Weintraub, konstaterar han, har nyss satt ny fart på debatten genom att (bl a i A General Theory of the Price Level, Output, Income Distribution, and Economic Growth, 1959) skifta fokus från lönernas andel av nationalinkomsten till lönernas andel av Business Gross Product, och hävdat att dess konstans "is probably the most important law, in the true sense, that economists have to work with". Hotson följer Weintraub eftersom det är hans "formulation which has given fresh interest to the topic" (84). Weintraubs mått, som han kallar k, visar betydligt mindre variation för USA1929-1960 än vad löneandelen gör. K räknas ut som BGP/lönerna, så om k minskar så innebär det en stigande löneandel.
Hotson går vidare med att konstruera en k-serie för Kanada 1926-1960, från "the excellent Canadian National Accounts" (s 85). K minskar under perioden, liksom i USA. Han räknar också ut k för en rad olika branscher. K, kallad "The Wage Cost Mark-Up", varierar tillräckligt lite för att Hotson ska kunna hävda att hans studie stödjer Weintraubs teori (s 90). Han argumenterar också för att k är ett bättre mått än löneandelen inte bara för att "it works better that way" (alltså att resultaten stämmer bättre överens med teorin), utan också att den offentliga sektorn inte ska räknas in, medan "full cost pricing" och avskrivningar av kapital ska räknas in (s 91). Och han avslutar artikeln: "We can expect this wage-cost-to-gross relationship to be stable in the forseeable future. Let us, as good economists, concentrate our attention on it to maximize our gains, rather than focusing on the less profitable discussion of wages-to-net-national-income." (s 91) En rätt stöddig slutsats för en studie som bara kan redovisa statistik för två länder under trettiofem år!
Gallaway 1964
Lowell E. Gallaway, då gästprofessor i nationalekonomi vid University of Minnesota och annars vid University of Pennsylvania, börjar sin artikel med att konstatera att intresset för fördelningen av inkomster mellan produktionsfaktorerna varit en del av nationalekonomin så längre som den funnits. I den tidiga nationalekonomin var intresset främst att utarbeta en elegant teori; på senare tid med större tillgång på statistik har utmaningen blivit att ta fram en teori som kan förklara vad statistiken visar.
"This interest is undoubtedly related in some fashion to the social significance that is attached to distributive phenomena, but more than that, it is a manifestation of an intellectual challenge that is, at best, disturbing. After all, any respectable body of economic thought should include some explanation of the process by which the end product of economic activity is distributed to the factors which have entered into its production." (s 574)Han kallar den nyare litteraturen "abundant" (!), och nämner som exempel Beck (1958), Boulding (1960), Kaldor (1955-6), Kalecki (1946), Kerr (1957), Keynes (1939), Kravis (1959), Phelps-Brown och Hart (1952), Reder (1959) och Solow (1958). Syftet med Gallaways artikel är att fylla i hål i litteraturen och förbättra förståelsen av den funktionella inkomstfördelningen.
Han börjar med vad han kallar en mikromodell, där löneandelen är (1-(1/T)) där T är elasticiteten av substitution mellan arbete och kapital. Med en ökning av priset på arbete beror effekten på löneandelen av hur elasticiteten är: är den högre än ett minskar löneandelen, är den lägre än ett ökar löneandelen (575). Denna "mikroekonomiska modell" menar han har utmanats av makroteoretiker inspirerade av Keynes argument att den klassiska teorin ignorerar den ömsesidiga påverkan mellan priser och löner, och hans argument att lönerna sätts i en speciell arbetsmarknadsprocess (576). De två ekonomer som arbetat mest med en sådan makroteori är Kaldor och Boulding. I Kaldors formulering är kapitalandelen (P/Y) av nationalinkomsten:
P/Y = (1/(Sp-Sw))(I/Y)-(Sw/(Sp-Sw))
Där Sp och Sw är de olika tendenserna att spara ur kapitalinkomster och löneinkomster. Vidare så gör Kaldor en distinktion mellan en situation med eller utan full sysselsättning. I en situation utan full sysselsättning bestäms enligt Kaldor fördelningen av ration av produktpriset till lönerna, och denna ratio bestäms av "mark-up policies" (577). Gallaway är inte imponerad av denna förklaring, som han med rätta tycker är "indeterminate", kanske kan man säga att den helt enkelt inte förklarar särskilt mycket, eller åtminstone inte särskilt konkret.Han går vidare med att diskutera priset på arbete sektorvis med nominallön som proxy, och redovisar detta för en rad sektorer 1948-1960. Han har tidigare diskuterat problemet med att det inte finns några makromått på elasticiteten mellan arbete och kapital, som i mikroteorin tillfästs stor vikt för bestämningen av löneandelen. Han kollar på korrelationen mellan nominallöneutveckling och löneandelsutveckling i branscherna för att på så sätt uppskatta elasticiteten. Korrelationen är +0,7 och statistiskt signifikant, vilket antyder att elasticiteten oftast är lägre än ett (s 583). Detta är i linje med en artikel av Arrow, Chenery, Minhas och Soliw i RES 1961 som också kommer fram till att elasticiteten i USA:s industri oftare är lägre än ett än över ett. Bland de 20 industribranscher som Gallaway har statistik för är korrelationen +0,95 och statistiskt signifikant, vilket återigen är i linje med att elasticiteten oftast skulle vara mindre än ett.
Gallaway vill integrera mikro- (substitutionselasticitet) och makroteorierna (Kaldor) om löneandelen, och gör detta genom att kolla på relationen mellan kvoten investeringar/inkomster och löneandelen. Han förväntar sig att dessa två variabler ska röra sig i motsatta håll (587). Hans teori är att högre investeringskvot sänker löneandelen, inte tvärtom. Korrelationen funkar för åren 1929 till 1960, särskilt om man undantar krigsåren.
Turner 1965
Marjorie Turner, ekonom vid San Jose State College, börjar sin artikel med att fråga vad arbetsmarknadsekonomen kan lära sig av den fördelningsteori som är "now emanating from Cambridge" -- framför allt i arbeten av Robinson och Kaldor. I Cambridgeteorin bestäms kapitalandelen av investeringskvoten (391). Arbetarklassen är alltså tämligen passiv i denna teoretiska formulering. På lång sikt bestäms lönerna och löneandelen av ackumulationstakten och "thriftiness conditions" (Robinson) eller en "Technical Progress Function" och utbudet på arbete (Kaldor). Denna teori är, säger Turner, ricardiansk. Robinson och Harcourt diskuterar också kortsiktig lönebildning, som de förklarar med begreppet "firm price policy", alltså företagens prissättning och mark-up, som beror på faktorer som graden av monopol (394f). På kort sikt är löneandelen enligt denna teori lägre när graden av monopol är högre, högre när den fackliga anslutningsgraden (motvikten till monopoliseringen) är högre, och lägre när investeringstakten är högre (Robinson, "The Theory of Distribution"). Nominallönerna ökar mindre när de behöver öka (när arbetslösheten är hög) än när de inte behöver öka (under full sysselsättning), vilket gör att inkomspolitik behövs (395). Reallönerna är "residually determined" (396). Att facken inte anses kunna påverka reallönerna "exhibit undiminished loyalty to Keynes's notion that 'the struggle about money wages primarily affects the distribution of the aggregate real wage between different labour-groups, and not its average amount per unit of employment'", konstaterar Turner (396). Turner menar att Cambridgeekonomernas teori här är för stel och ogenomtänkt: om facken kan påverka nominallönerna på kort sikt, är det inte sannolikt att också reallönernas bana på längre sikt också kan påverkas? (s 398f)
Moroney 1966
John R. Moroney från Florida State University börjar med att göra en distinktion mellan makroekonomisk teori om funktionell inkomstfördelning -- Boulding (A Reconstruction of Economics, 1950) Robinson, Kaldor -- och mikroekonomisk teori -- produktionsfunktionen med faktorerna betalda enligt respektive marginalproduktivitet. Han konstaterar också elegant och effektivt att den mesta empririska forskningen om löneandelen använt andelen i hela ekonomin som mått, trots att detta innebär att resultaten ofta blir att långsiktiga skiften beror på strukturella skiften i ekonomin såsom en större andel anställda av de sysselsatta eller en större offentlig sektor, istället för de skiften mellan arbete och kapital som man egentligen är intresserad av (475). Därför är det rimligt att istället studera löneandelens utveckling på sektorsnivå, vilket Moroney gör för 22 industribranscher under 14 år efter 1945. Han skiljer på produktionsarbetare och anställda utanför produktionen, vilket kan jämföras med Phillips (1960) som redovisar löneandelmått både med och utan tjänstemän, och Simler (1961) som bara använder produktionsarbetare. Moroneys artikel har två syften: (1) att beskriva trenden i lönenandelen, och (2) prova om den neoklassiska hypotesen får empiriskt stöd.
Löneandelsforskninge har traditionellt klumpat ihop alla "human resources as a homogenous income recipient, 'labor'", konstaterar Moroney, och detta har ofta varit nödvändigt eftersom det inte funnits något sätt i statistiken att urskilja olika grupper anställda från varandra. Men statistiken från Censuses of Manufactures and Annual Surveys of Manufactures tillåter en att särskilja på produktionsarbetare och icke produktionsarbetare (s 475). Distinktionen är logisk och viktig av tre skäl. Ett, det finns kvalitativa skillnader i vad för typer av jobb som de två typerna av anställda gör. Två, de två typerna av anställda har sett tämligen olika sysselsättningstrender; närmare bestämt har andelen icke-produktionsarbetare ökat i de flesta industribranscher. Och tre, trenderna i de två gruppernas inkomstandelar har divergerat.
Moroney har statistik för 19 tvåsiffrebranscher under perioden 1949 till 1962; 1947 var produktionen fortfarande påverkad av krigstidsförhållanden och 1948 gjordes ingen "annual survey of manufactures", medan 1962 är det år för vilket senaste data är tillgängliga (s 476). Han räknar ut trender genom minsta kvadratmetod-regressioner med en trendvariabel. I alla 19 branscher är trenden för produktionsarbetarnas andel negativ och i 16 av 19 är trenden för icke-produktionsarbetare positiv (s 477).
Moroney förklarar den neoklassiska hypotesen så här: "Under neutral technological progress, the relative share of that factor whose relative price becomes less increases, decreases, or remains constant according as the elasticity of substitution is greater than, less than, or equal to one." (s 478) Konstanta andelar med en elasticitet på 1 är det klassiska Cobb-Douglasfallet, men minskningen av produktionsarbetarnas andel i alla 19 branscher antyder att Cobb-Douglas inte beskriver de verkliga förhållandena i USA:s industri. Moroney har ingen statistik på kapitalintensitet men enighet råder om att kapitalintensiteten i industrin har ökat under efterkrigstiden, och ration icke-produktionsarbetare till produktionsarbetare har också ökat. Detta i kombination med den minskande produktionsarbetarandelen antyder att substitutionselasticiteten är över 1 (s 478). Moroney använder ekonometri för att skatta elasticiteten. En stor mängd studier använder tvärsnittsdata över branscher för att göra detta, och två studier (McKinnon 1962 i Econometrica och Ferguson 1965 i JPE) använder tidsseriedata. Resultaten är motsägelsefulla men de flesta föreliggande studierna verkar luta åt att elasticiteten oftast är under 1 (s 479). Om detta stämmer fungerar den neoklassiska hypotesen inte för att förklara minskningen av produktionsarbetarandelen i USA:s industri, konstaterar Moroney. Han använder Arrow, Chenery, Minhas och Solows formel för att skatta elasticiteter och får resultat där 14 av 18 elasticiteter (branschvis alltså) är större än 1, varav sju stycken statistiskt signifikant (s 480). Att 11 av 18 skattade elasticiteter inte är statistiskt signifikant skilda från 1 förklarar Moroney med relativt stora standardfel beroende på multikollinearitet (s 481).
Moroney börjar sina slutsatser med att diskutera vilka förklaringar som utifrån "ren teori" (dvs neoklassisk teori) skulle kunna anföras till minskningarna av löneandelarna i USA:s industri 1949-1962: "In pure theory, these declining shares could be explained either by production functions with elasticities of substitution greater than one and neutral technological progress, or by production functions with elasticities of substitution less than one and capital-saving technological progress." (s 482) Han konstaterar att hans egen undersökning bara kollat på möjligheten av neutrala teknologiska framsteg. Hans resultat är förenliga med att sådana i kombination av en substitutionselasticitet större än 1 är anledningen till den minskade löneandelen, även om han inte har bevisat att så är fallet (s 483).
Ferguson Moroney 1969
Ferguson, Texas A&M University, och Moroney, numera Michigan State University, börjar med konstaterandet att löneandelen varit slående konstant över de senaste 100 åren, vilket är "widely accepted as a 'stylized fact of modern capitalism'." Men ett annat stylized fact, inte lika brett accepterat, är att löneandelen ökat under efterkrigstiden (s 308). Detta behöver undersökas, menar de. De konstaterar att det finns tre strukturella skiften i ekonomin som kan förvrida bilden. Ett, en stigande offentlig sektorn, där det inte finns någon vinstandel. Två, jordbrukets nedgång. Och tre, en stigande andel anställda och sjunkande andel "unincorporated business". För alla tre skiften finns det tidigare använda korrigeringar -- i det första fallet att bara kolla på privat sektor, i det andra fallet att kolla på privat sektor minus jordbruket, och i det tredje att räkna in en del av egenföretagarnas inkomster i löneandelen, vilket t ex Johnson, Kravis, Burkhead och Budd gör. Ferguson och Moroney lyfter fram en fjärde möjlig strukturell faktor: ökade avskrivningar av kapital (s 308). Eftersom mervärdet beräknas minus avskrivningarna -- de utgår alltså från att nettoförädlingsvärde är standard att använda i litteraturen, vilket inte gäller idag -- så får större avskrivningar löneandelen att se större ut. De visar dock att det inte är detta som är förklaringen (s 309). De tittar på 20 industribranscher 1948-1962. De har en modell med en produktionsfunktion med avtagande marginalproduktivitet för båda faktorerna (arbete och kapital), perfekt konkurrens, och jämvikt (s 311). De undersöker biased teknologiska framsteg à la Hicks: teknologin kan vara kapital-användande, neutral, eller arbetsanvändande. Löneandelen kommer vara konstant i två olika scenarios. Ett, om elasticiteten är 1 och teknologin är neutral (s 312).
"Second, suppose technological progress is capitalusing and that σ is smaller than 1 and k/k is larger than 0. Then relative shares will remain constant if, and only if, the decrease in the relative demand for labor attributable to capital-using technological progress is exactly offset by the decrease in the relative quantity of labor attributable to capital deepening and inelastic substitutability. Alternatively, if the elasticity of substitution exceeds unity, shares will remain constant if, and only if, the increase in the relative demand for labor attributable to labor-using technological progress is precisely offset by the increase in the relative supply of labor. Unless these conditions are exactly satisfied, relative shares will change over time." (s 312)De börjar med en CES-produktionsfunktion och utforskar teoretiskt förhållandena mellan variablerna fördelning, kapitalintensitet, teknologiska framsteg och substitutionselasticiteten. De går vidare med tidsserieregresioner där löneandelen bestäms av löne/rent-ration (w/r) och en laggad kapitalintensitet (K/L). Koefficienten för w/r tolkar de som substitutionselasticiteten (318). De får fram att elasticiteten är väldigt låg, inte alls över 1 som i Moroney (1966). Koefficienterna av kapitalintensiteten är positiva. Deras tolkningar av resultaten, och översättandet till teoretiska termer och grekiska bokstäver, är eleganta om än kanske diskutabla på några ställen. Den låga elasticiteten innebär att de tekniska framstegen är kapitalanvändande, neutrala eller arbetsanvändande beroende på om "the rate of labor augmentation exceeds, equals, or falls short of the rate of capital augmentation" (s 319). Och:
"Labor's share will increase if: (a) the capital-labor ratio increases and technological progress is nonexistent, neutral, or laborusing; (b) if technological progress is capitalusing but the rate of growth of the capitallabor ratio exceeds the rate of differential factor augmentation; and (c) if the rate of decrease in the capital-labor ratio is less than the negative rate of differential factor augmentation (i.e., labor-using technological progress). On the other hand, labor's share will decline if the positive rate of differential factor augmentation exceeds the rate of growth of the capital-labor ratio."De sammanfattar de relevanta faktorerna för de 19 industribranscherna i tabellen som syns nedan.
I tio branscher förenades kapitalanvändande tekniska framsteg med en kraftig ökning av kapitalintensiteten, och effekten av den senare mer än uppvägde effekten av den förstnämnda faktorn, vilket innebar att löneandelen ökade i dessa tio branscher (s 320). Fyra branscher uppvisade motsatt utveckling: arbetsanvändande tekniska framsteg men sjunkande kapitalintensitet, så ökande löneandel. Ferguson och Moroney aggregerar också sina resultat och menar att ökningen 1948-1962 i löneandelen i USA:s industri till 60 procent förklaras av ökad kapitalintensitet och till 25 procent av "labor-using technological progress" (s 321).
Keller 1973
Det här är den första artikeln i inlägget som inte kommer från en nationalekonomisk tidskrift; denna kommer från Journal of Economic History och ekonomisk historia-giganten Jeffrey Williamson (vilkens arbeten om långsiktig inkomstfördelning jag bloggat om här, här och här) tackas i en fotnot av författaren Robert R. Keller, verksam vid Colorado State University. Den konventionella bilden av 1920-talets ekonomi i USA, säger Keller, är att tre strukturella faktorer var i spel: monopolmakt, teknologisk förändring och inkomstfördelning (s 252). Snabba tekniska framsteg ökade BNP, men företagens monopolmakt var stark och facken svaga så vinsterna (som Keller sätter inom citattecken!) ökade snabbare än lönerna (dito). Förskjutningen av inkomsterna ledde till överinvesteringar och underkonsumtion vilket var en orsak till den stora depressionen. (Referenserna här är bl a Arthur Schlesingers The Crisis of the Old Order från 1964 och George Soules Prosperity Decade från 1968. Mer populärvetenskapliga böcker än vetenskapliga artiklar alltså.) Keller väljer att titta på inkomstfördelningen mellan arbete och kapital på 20-talet för att omvärdera synen på 20-talsekonomin; han hävdar att "the analysis of factor income shares is an excellent vehicle for uncovering important structural changes" (s 253). Han menar (253n) att nationalekonomer kollat på faktorandelar för att utforska en mängd olika strukturella förändringar, medan ekonomisk-historiker mer har använt indikatorn för att diskutera kapitalisters och arbetares välfärd, och tendenser till underkonsumtion.
Keller menar att den konventionella monopolmakt-teknisk förändring-synen på 20-talet är delvis motsatt det neoklassiska perspektivet, som utgår från perfekt konkurrens, dvs utan monopolmakt. Möjligtvis kan man säga att monopolmakt finns på kort sikt men att neoklassiska förklaringar gäller på lång sikt, säger han med referens till Schumpeter. Historikernas mått på funktionell inkomstfördelning har haft en rad problem. Ett, måtten har inte varit de som nationalekonomer oftast använder. Måtten har varierat mellan en jämförelse mellan ökningstakten i vinster till ökningstakten i arbetsproduktiviteten till förändringar i ration mellan utdelningar och de anställdas kompensation. Två, medan skiftena i funktionell inkomstfördelning ska spegla hela samhället, så har ofta mått bara från industrin använts. Tre, studierna menar ofta att 1920-talets fördelningsutveckling var speciell, men jämför inte med andra perioder. Fyra, väldigt inkompletta mått används för att mäta monopolmakt och teknologiska framsteg (s 253f).
Keller börjar sin sektion om att mäta löneandelen med att diskutera problemet med egenföretagares inkomster. Dessa härstammar från alla tre produktionsfaktorer, arbete, land och kapital, och de flesta studier delar därför ut egenföretagarnas inkomster till de olika faktorerna enligt någon princip (Johnson i RES 1954, Kravis i AER 1959, Grant i RES 1963). Men Stanley Lebergott, i NBER-antologin The Behavior of Income Shares1964, uttrycker stor skepticism mot hur användbara dessa korrigeringar är; Keller citerar:
"We conclude that nothing useful can be learned by dealing with relative shares for: (a) the economy as a whole, (b) the non-farm economy, (c) agriculture, distribution or any industry (or combination of industries) in which entre- preneurial income plays a significant part. If we stipulate an unchanged ratio of labor to capital income for entrepreneurs within the entrepreneurial in- dustries, we clearly add nothing to our knowledge of the changing rate of re- turn to each factor. If we stipulate that the returns moved parallel to those in the rest of economy or industry, we simply iterate what we know already. If we are free to stipulate a changing ratio-and in the mobile, competitive real world changes surely must take place-we can discover empirical relationships of any type, largely given by our initial arbitrary stipulation of how these changes took place. Hence such limited bits of information of total entre- preneurial income as exist are of little service in our quest."Nästa problem är hyresinkomster. Inte heller detta problem är lösligt menar Keller, och han exkluderar därför ur sin analys branscher där antingen egenföretagares inkomster eller hyresinkomster är viktiga inslag, liksom den offentliga sektorn (s 256). Metoden är lik Solows (1958). Sektorerna som är kvar är gruvor, tillverkningsindustri, transport, och infrastruktur, vilket motsvarar en tredjedel av nationalinkomsten på 20-talet (s 258). Märkligt nog definierar Keller kapitalinkomster som vinster efter skatt plus räntor; med tanke på att ersättningen till de anställda inte beräknas efter skatt framstår detta som bisarrt asymmetriskt, och måste leda till att Keller överskattar löneandelen och underskattar vinstandelen (s 256f). (I avdelningen "bisarra definitioner" hör också Kellers definition av "kapitalintensiv" hemma: sektorer där vinstandelen är hög, s 261n. Typ överallt annars refererar kapitalintensitet till ration mellan fast kapital och arbete eller output.)
Det är ett välkänt faktum att den funktionella inkomstfördelningen varierar med konjunkturcykler, säger Keller med referens till Schultzes kapitel i NBER-antologin från 1964. Vinstandelen är relativt låg vid botten av konjunkturcykeln (s 257). För att inte låta konjunkturerna färga undersökningen väljer Keller ut jämförelseår som är i högkonjunkturer: 1899-1907, 1923-1929, och 1948-1957. Statistiken för 1920-talet kommer från Kuznets National Income and Its Composition., och den för 1899-1907 från Robert Martins bok från 1939. Keller får fram att under expansionsfaserna 1899-1907 och 1948 till 1957 ökade löneandelen, medan den minskade mellan 1923 och 1929 (s 258). Detta talar för den populärvetenskapliga bilden att 1920-talet var speciellt; faktum är att 20-talet är det enda decenniet under 1900-talet under vilket löneandelen sjunker.
Keller går vidare med att försöka förklara varför utvecklingen under 1920-talet var speciell. Ett fall i löneandelen behöver inte innebära att löneandelen faller inom sektorer, konstaterar han, utan kan beror på att sektorer med relativt låga löneandelar växer snabbare som del av ekonomin än vad sektorer med relativt hög löneandel gör (s 260f). Ungefär hälften av minskningen under 20-talet beror på sådan strukturell förändring, kommer han fram till (s 262). Han går vidare med att kolla på monopolmakt som förklaring, och kollar då på tre sektorer: elektricitet, järnvägar och verkstadsindustri. Han kommer fram till att koncentrationen ökade i elektricitet- och verkstadsindustrin, medan statliga regleringar ökade toppvinsterna i järnvägssektorn (s 266). Samtidigt växte produktiviteten snabbt. Keller går vidare med att kolla på bränsleprisernas betydelse; bränslepriserna föll vilket ökade vinstandelen i övriga sektorer (s 272) -- detta kan ses som det omvända till vad som hände på 1970-talet.
Fotnoter
[1] Också Kerr (1954: 284f) accepterar med referens till Phelps Brown och Hart att konventioner kan ha en effekt på fördelningen mellan löner och vinster. Han hänvisar också till makarna Webbs idé om en "standard rate" för löner.
[2] Referenser för de som svarar ja: Harold M Levinson, Unionism, Wage Trends and Income Distribution 1914-1947 (University of Michigan Press, 1951); Stigler, The Theory of Price (Macmillan, 1952); L. Reed Tripp, "Labor's share in the national income", Annals of the American Academy of Political and Social Science, 1951. Referenser för de som inte nämner facket: Burkhead i Journal of the American Statistical Association 1953, Paul Douglas "Are there laws of production", American Economic Review 1948, John Dunlop Wage determination under trade unions (Augustus Kelley, 1950), Michal Kalecki Essays in the Theory of Economic Fluctuations (Allen and Unwin 1939), Kuznets National Income and Its Composition (NBER, 1941).
[3] Kerr (1954) hävdar att facket i Storbritannien följde en löneåterhållsamhetsstrategi i slutet av 40-talet (wage restraint). Enligt Maynards statistik så såg löneandelen ut så här: 1948 63,9 proc, 1949 63,9 proc, 1950 64,9 proc. Det kan dock vara så att facket var så starkt att löneandelen hade kunnat öka mer, hypotetiskt.
[4] Simler hänvisar till ett paper av Prais och Winsten (1954) om trendanalys.
Referenser
Ferguson, C.E. och John R. Moroney. 1969. "The Sources of Changes in Labor's Relative Share: A Neoclassical Analysis". Southern Economic Journal.
Gallaway, Lowell E. 1964. "The Theory of Relative Shares". The Quarterly Journal of Economics.
Hotson, John H. 1963. "The Constancy of the Wage Share: The Canadian Experience". The Review of Economics and Statistics.
Kerr, Clark. 1954. "Trade-Unionism and Distributive Shares". American Economic Review.
Keller, Robert R. 1973. "Factor Income Distribution in the United States During the 1920s: A Reexamination of Fact and Theory". Journal of Economic History.
Martin, Robert F. 1939. National Income in the United States 1799-1938.
Maynard. 1958. "Inflation, the Terms of Trade and the Share of Wages in National Income". Economic Journal.
Moroney, John R. 1966. "Time-Series Elasticities of Substitution and Labor's Share in U.S. Manufacturing: The Postwar Period". Southern Economic Journal.
Phelps Brown, E.H. och P.E. Hart. 1952. "The share of wages in national income". The Economic Journal.
Phillips, Joseph D. 1960. "Labor's share and 'wage parity'". The Review of Economics and Statistics.
Simler, N.J. 1961. "Unionism and Labor's Share in Manufacturing Industries". The Review of Economics and Statistics.
Turner, Marjorie S. 1965. "Wages in the Cambridge Theory of Distribution". Industrial and Labor Relations Review.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar