Ger ökningar av inkomstojämlikhet och arbetslöshet en högervridning av politiken?

Korrelationer: ökad ojämlikhet associerat med mindre stöd för statligt ekonomiskt stöd till etniska minoriteter i USA 1970-2000. Kausalt? Duncan MacRae argumenterar för det

Vänster-höger-dimensionen är en viktig del av partipolitiken och denna dimension är grundad i socioekonomiska förhållanden: klasstruktur med mera. Av dessa två antaganden följer att när klasstrukturen i ett samhälle förändras, så förändras också partipolitiken. Vilka typer av förändringar i klasstrukturen kan vara relevanta? Vissa pekar på att inkomstojämlikheten tenderar att först öka och därefter minska (Kuznetskurvan) i övergången från jordbruksekonomi till industrialiserad ekonomi. Andra menar att när ett land blir rikare och en medelklass växer fram så ökar de demokratiska krafternas styrka. På kortare sikt i dagens rika länder, vilka typer av förändringar är relevanta? Jag menar att det finns ett par stycken. Massarbetslösheten (som t ex Sverige inte hade så sent som på 80-talet) har möjliggjort en insider-outsider-politisk strategi för politiska partier som Nya Moderaterna. Polarisering av arbetsmarknaden förändrar förutsättningarna för facklig och politisk organisering. Och, som t ex Lupu och Pontusson (2011) visat på, så förändrar inkomstojämlikhetens omfattning och struktur i sig förutsättningarna för politiska allianser, eftersom olika inkomststrukturer implicerar olika socioekonomiska avstånd mellan medborgarna.

Det stora argumentet i Duncan MacRaes avhandling i statsvetenskap från 2004 är att ökningarna av inkomstojämlikheten och arbetslösheten i de rika länderna sedan 1970-talet har minskat stödet för omfördelning och ökat stödet för högerpartier. Han lägger fram tre skäl för argumentet att ökad ojämlikhet minskar stödet för omfördelning. Ett, minskar stödet för minoriteter. "By minority, I mean any group that has characteristics that the median, and therefore decisive, voter in the country does not share." (10) T ex etniska minoriteter, men också fattiga eller arbetslösa. Två, ökar röststödet för konservativa partier. Tre, Macrae menar att den ökade ojämlikheten lett till ökad konditionalitet i socialförsäkringarna. "These policy innovations have dramatically changed the way social policy is administered in a number of countries and are far better examples of the welfare state 'retrenchment' discussed in the literature than the usual measures, which look at changes in spending levels." (10)

Han menar att det finns två viktiga modeller i litteraturen för hur inkomstfördelning och omfördelning förhåller sig till varann. (För övrigt har han av någon anledning lagt den mesta diskussionen om dessa i ett appendix.) Den första är den klassiska och ofta använda Meltzer-Richard-modellen*. Problemet med denna är att den inte tycks stämma med empirin, vilket jag också här på bloggen har konstaterat utifrån en mängd artiklar: Karabarbounis 2011, Kelly och Enns 2010, Barth och Moene 2011, Barnes 2012. Den andra tillgängliga modellen är den sociala avståndsmodellen, som Macrae utgår ifrån (13). Den sociala avståndsmodellen handlar om att väljare tenderar att stödja grupper som är mer lika dem. Väljaren är mer benägen att vara skeptisk mot grupper olik hen själv, oavsett om olikheten är etnisk, ekonomisk eller handlar t ex om arbetslöshet. Macrae förklarar implikationen av denna modell för ekonomiska avstånd:

"recent theoretical work on 'social distance' models of voter behavior proposes that increasing income inequality decreases support for redistributive spending for social or economic groups that do not include the median voter. (Kristov, Lindert et al. 1992; Moffitt, Ribar et al. 1998; Moene and Wallerstein 2001)" (78, jfr 144, 156-160)

Macraes avhandling innehåller tre artiklar, och här ska jag skriva om två av dem. Den första handlar om effekter på stöd för omfördelning till etniska minoriteter, på partiidentikation i USA, samt på stöd för omfördelning i sju rika länder. Den andra handlar om effekter på regeringsfärg. Den tredje artikeln, som handlar om välfärdssystem i USA, skippar jag här.

Överlag  så är argumentet i avhandlingen alltså att ökad inkomstojämlikhet och arbetslöshet i sig förskjutit välfärdspolitiken högerut. MacRae har en bra, om än sparsam, diskussion om vad en sådan förskjutning egentligen är och hur den kan mätas. Liksom Esping-Andersen 1990, Korpi och Palme 1998, m fl så menar han att sociala utgifter som procent av BNP inte är ett bra mått, eftersom både dess täljare och nämnare påverkas av till politiken exogena faktorer -- ökad arbetslöshet ger ökade utgifter på a-kassan även om regeringen inte vill det (Thatchers 80-tal är det klassiska exemplet), och fluktuationer i BNP påverkar också detta mått. MacRae citerar Esping-Andersen: ingen arbetarrörelse kämpade någonsin för högre sociala utgifter i sig. MacRae menar att man förleds till att underskatta liberaliseringen av välfärdsstaterna om man bara kollar på sociala utgifter-data;  "in the 1990s, for example, the United States has radically altered the way in which it provides welfare benefits without reducing aggregate spending" (19). Som exempel på länder med welfare-to-work-reformer nämner Macrae USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Sverige och Finland. Och Danmark år 2000: kortade a-kassan från fem till fyra år och skärpte kraven för förlängning** (26f)

MacRae har också en, lite för kort diskussion, om sin egen förklaring  -- ökad arbetslöshet och ojämlikhet -- till liberaliseringar kontra andra möjliga förklaringar, som ju är många. Han diskuterar bara en: policy learning, en idéspridning bland politiska eliter. MacRae menar att det inte är policy learning som gett upphov till de åtstramande reformerna, utan att det faktiskt är ökningarna i ojämlikhet och arbetslöshet som orsakat dem. Han pekar på sina ekonometriska resultat (28), men där tycker jag att han gör det lite väl enkelt för sig, för med ekonometri kan man "bevisa" både det ena och det andra om man varierar modellspecifikationer och uppsättningen av kontrollvariabler, länder och år, som Roland Coase sa: "if you torture the data long enough it will confess". Därför hade jag velat ha lite längre diskussion om hans egen förklaring och andra möjliga förklaringar, även om jag absolut tror att han har en poäng.

Ojämlikheten har fortsatt öka i många rika länder efter 2004 då MacRaes avhandling kom, och det var inte förvånande. Vad såg då MacRaes för scenario framför sig? Jo, detta:

"Welfare state cuts in recent years have fallen disproportionately on long-term recipients or those who stay out of the labor market. If inequality increases in the future, I would predict that we should not see a gradual decline of the welfare state as some fear. Rather, I would expect that social programs will focus more on short-term aid and increasingly condition the receipt of benefits on employment" (28)

I den europeiska forskningen pratas det väldigt mycket om dualisering, dualism och insider-outsider; denna diskussion finns inte med i Macraes avhandling. Det är därför intressant att jämföra hans resonemang med t ex Iversen och Soskice 2009 som också de undersöker effekter av ökad ojämlikhet på välfärdsstaten, men genom kanalen politiska allianser, och differentierat utifrån hur dualiserad landets arbetsmarknad är.

Nu till två av de empiriska kapitlen i avhandlingen.

Kapitel 2
 MacRae sammanfattar (30) de empiriska resultaten i kapitel 2 som att de visar att ökande inkomstojämlikheten producerade 2,2 procents minskning av de som "starkt stöder" omfördelning till minoriteter. 30 procent av den totala minskningen, och att ökningen av inkomstojämlikheten 1980-2000 också orsakade också en 1,5 procentenhets ökning av andelen i befolkningen som identifierade sig som Republikaner

Han går igenom fyra "stylized facts" ur litteraturen om individuella preferenser för omfördelning (31). Ett, smaken för omfördelning avtar när man rör sig uppåt i inkomstfördelningen (Moffitt et al 1998). Två, uppfattad eller faktisk social rörlighet minskar efterfrågan på omfördelning (Alesina och Ferrara 2001). Om man har högre inkomster än vad ens föräldrar hade, och/eller tycker att social mobilitet mest handlar om egen ansträngning så är man mindre benägen att förespråka omfördelning. Tre, fördomar mot grupper eller ifrågasättande av hur mycket svaga grupper "förtjänar" omfördelning minskar stödet för omfördelning (Gilens 1999). Denna mekanism är t ex i spel i USA där delstater med större andel afrikan-amerikaner har mindre generösa välfärdssystem (33). Fyra, i de flesta länder stödjer en majoritet status quo.

MacRae kollar dock inte på hur individuella förhållanden påverkar preferenser för omfördelning, utan hur uppfattning om samhället i stort gör det.

Data på preferenser för omfördelning kommer från American National Election Study (ANES). Sedan 1970 har ANES varannat år frågat 1500-2500 pers om hur mycket de håller med om att “government in Washington should make every effort to improve the social and economic position of blacks (or other minorities).”. Respondenterna har fått svara på en skala från 1 till 7 där 1 är att man helt håller med (35), och en 7:a betyder att “the government should not make any special effort to help blacks (or other minorities) because they should help themselves.” M omkodar detta till en tredelad skala: starkt stöd (1 och 2 från ursprungliga kodningen), mellanstöd (3-5) och motstånd (6-7). Deskriptivt sett så är det slående att andelen med starkt stöd minskade från 22,6 procent 1970 till 9,1 procent 1996 (37).

ANES har inte tillräckligt stort sample för att M ska kunna köra regressioner på delstatsnivå. Han kompromissar och använder 9 regioner, de som Census Bureau använder (38)

Den viktigaste oberoende variabeln är ett mått på inkomstfördelning. Vilket använder han då? Jo, han säger att han inte vill ha med transfereringar i inkomstbegreppet eftersom transfereringarnas omfattning bland annat påverkas av just den beroende variabeln här, preferenser för omfördelning (s 6, 89). Därför använder han earnings inequality, inte income inequality. Jag tycker dock att det finns en viktig diskussion att föra här, som varken MacRae eller andra papers som använder löneojämlikhet som oberoende variabel gör, om: om vi utgår ifrån att ojämlikheter i inkomster och levnadsstandard påverkar folks preferenser, hur gör de det? Folk går omkring i stan där de bor och ser fattiga och rika? Man kollar på TV och ser om super-rika som köpt nya yachter och fantastiska villor? Jag undrar om de facto inte fördelningen av disponibla inkomster, alltså efter skatter och transfereringar, påverkar attityder mer än vad lönefördelningen gör. För det är ju ändå disponibla inkomster som avgör hur vi lever. Dessa inkluderar också kapitalinkomster, och som vi vet (Jacobson och Ochino 2012, Riihelä et al 2010, Aaberge och Atkinson 2008) så är inkomstojämlikheten i ett samhälle mycket större än vad bara löneojämlikheten är, eftersom kapitalinkomsterna är mer koncentrerade***. I alla fall, tillbaka till det mått som MacRae använder, earnings inequality. Detta kommer från Current Population Survey, som började 1979 -- därför har M bara 1980-2000 i regressionerna medan scatterplotsen i diagram 4 har 1970-2000. MacRae gör 90-10 och 50-10-percentilrelationer och kör separata regressioner med de två. Förutom ojämlkhetsvariabeln har M med arbetslösheten i regionen och ett antal demografiska kontrollvariabler: ras, ålder, kön, civilstånd, utbildning, familjeinkomst, sysselsättning. Även dummies för område och år. Han kör multinomial logit-regressioner där skalan av stöd eller motstånd för omfördelning till minoriteter är beroende variabel. Huvudslutsatsen är att en ökning av ojämlikheten minskar stödet för omfördelning till minoriteter.

Ökad arbetslöshet i regionen ökar faktiskt stödet för omfördelning, även när man kontrollerar för om individen själv är arbetslös (47). MacRae förklarar detta med att när arbetslösheten är hög är det färre icke-arbetslösa som tänker att de arbetslösa är det för att de är lata eller valt det själva. Då blir de mer sympatiska till omfördelning.

MacRae går vidare med att studera effekterna av ökad inkomstojämlikhet på politisk identifikation. Drivs folk/medianväljarna högerut av den ökade inkomstojämlikheten, när de får mindre gemensamt med de fattiga? Den enda studien som M känner till om ökad inkomstojämlikhet och politisk polarisering är McCarty, Poole och Rosenthal 2003 (s 51). Skillnaden mellan M och McCarty et al är att enligt McCarty et al har ökad inkomstojämlikhet lett till ökad polarisering och ökad klassröstning; enligt M har ökad inkomstojämlikhet lett till att politiken i allmänhet, inte bara höginkomsttagarnas, flyttat högerut (52). Data på parti-identifikation får MacRae från ANES som har frågat sedan 1952: Republikan, Demokrat eller ingen identifikation. (Samt, om inget, om man lutar åt ett håll.)

Kör regressioner på 1980-2000, i princip samma sample som regressionerna med stöd till minoriteter som beroende variabel. För att kontrollera att det inte är "Southern realignment" som driver resultaten så kör han också regressionerna med bara data från icke-Sydstater.

Från detta går han vidare med att kolla på inkomstojämlikhet och preferenser för omfördelning i sju länder. Han använder data från ISSP från 1992 och 1999, bara länder som är med i båda surveys. Blir sju länder: AUS, AUT, CAN, UK, NO, NZ och USA. 11 303 respondenter. Det är anmärkningsvärt att fem av de sju länderna är liberala välfärdsstater i Esping-Andersens mening; bara ett land, Norge, kommer från den "socialdemokratiska världen" och ett, Österrike, från den "kontinentala världen". Detta kan ha konsekvenser; i t ex USA är det 41 procent av respondenterna som är mot omfördelning medan det bara är 23 procent i socialdemokratiska Norge och 15 procent i kontinentala Österrike som tar den positionen. Och kanske medborgares preferenser om omfördelning fungerar olika i olika välfärdsstater? Macrae säger därför också (69) att man inte bör dra generaliserande slutsatser utöver den anglofona världen utifrån denna del av artikeln. Den beroende variabeln är här respondenternas svar på frågan om man håller med om påståendet "It is the responsibility of the government to reduce the differences in income between people with high incomes and those with low incomes"; M kommenterar att "following a couple of recent studies in the literature, I use this question as a measure of demand for redistribution", med ref till Corneo och Gruner 2002. Respondenterna får svara på en skala från strongly agree till strongly disagree. M omkodar den 5-delade skalan till en med 3 punkter. Han gör också en dummy för "agree", 1 för strongly agree eller agree och annars 0, och en motsvarande dummy för "disagree". Ojämlikhetsvariabeln är loggad earnings Theil ratio from UTIP-projektet (bloggat om ett paper därifrån här). Arbetslöshetsvariabeln är loggad arbetslöshet från ILO. I regressionerna får ojämlikhetsvariabeln de förväntade tecknen: negativ när stöd för omfördelning är beroende variabel, och positiv när motstånd till omfördelning är det.


Kapitel 3
Kapitel 2 är bra, men kapitel 3 är ännu mer spännande. Här använder MacRae då nya (s 76) data från party manifestos project (tidigare bloggat om papers på CMP-data: Elff 2009, Finseraas 2010) för att mäta regeringars ideologi, och använder denna som beroende variabel som får påverkas av förändringar i inkomstojämlikheten. En kanal genom vilken ökad ojämlikhet förväntas i nästa val förskjuta regeringen -- samma partier eller nya -- högerut:

"Rogowski and MacRae, for example, present a model of institutional choice. It argues that as society becomes more unequal – as technological or economic change moves the average income further away from the median income -- political entrepreneurs can capture welfare gains by moving policy towards the preferences of this new – richer and less redistributive – average voter" (79)

"I simply take the logic of these theories, that we should expect a negative relationship between inequality and redistribution. I argue by extension that as inequality increases, political parties that support less interventionist policies — a more conservative stance — will do better at the ballot box, resulting in more conservative governments in power."

Den beroende variabeln här alltså valframgångar för högerpartier, eller förskjutning högerut för andra partier. Tidigare forskning har oftast operationaliserat effekten av ojämlikhet på omfördelning med sociala utgifter som andel av BNP som beroende variabel, och som vi vet (jfr här, här) är detta en mycket problematisk indikator, vilket också MacRae påpekar.

Den beroende variabeln är regeringens "ideological center of gravity on the left-right scale". Denna variabel konstrueras som en kombination av två dataset: Budge et als valmanifestdata, och Woldendorp et als data över regeringssammansättning. Budge et als valmanifestdata innehåller 25 länder 1945-1998. Partiernas valmanifest klassificeras på en vänster-höger-skala där -100 är maximalt vänster och 100 är maximalt höger. M kombinerar dessa data med Woldendorp, Kenan och Budge (1998) data över regeringssammansättning. Tillsammans blir detta ett mått på regeringens "ideological center of gravity on the left-right scale": ett viktat snitt mellan partierna i regeringen, viktat utifrån hur stor andel av platserna i regeringen varje parti har. M viktar varje år-observation utifrån hur många dagar olika regeringar satt under året, om landet hann ha flera regeringar (85)
Han använder data för 14 länder 1965-1999. Australien, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Nederländerna, Nya Zeeland, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Bara parlamentariska länder (plus Schweiz) eftersom länken mellan ideologier i parlamentet och ideologier i regeringen är tydligare där.

Ojämlikhetsmåttet är 90-10 och 50-10 wage inequality från OECD ALFS. Använder inte Deininger och Squires dataset eftersom transfereringar är med där. Värt att fundera på: är det verkligen ökad löne-ojämlikhet, snarare än ökad total inkomstojämlikhet, som får folk att rösta mer höger? Detta beror på hur man konstruerar länken mellan inkomstfördelning och röstning; mellan de två sakerna finns ju individers perception etc.

Han diskuterar det eventuella problemet med omvänd kausalitet så här:

"I have a hard time finding a plausible explanation for why many developed countries would have experienced a broad-based ideological shift to the right at about the same time without arguing that this shift resulted from common changes in the economy, wages, or demographics." (96f)

Regressionerna är differences-modeller (98). Den beroende variabeln är regeringsideologi år t jämfört med t-3, som får bestämmas av treårsförändringar i ojämlikhet, arbetslöshet och kontrollvariabler: andel i befolkningen över 65, BNP/capita, valdeltagande, handel som procent av BNP, och facklig anslutningsgrad.

I tabell 9 syns att en ökning av inkomstojämlikheten såväl som en ökning av arbetslösheten är associerad med en ökning av regeringens högertendenser. M tydliggör effekternas storlek på två sätt: genom att ange hur stor förändring (mätt i standardavvikelser) i beroende variabeln som en standardavvikelses ökning av den oberoende variabeln skulle ge, och genom simuleringa. En standardavvikelses ökning av ojämlikheten ger en fjärdedels standardavvikelse ökning av ideologivariabeln, och motsvarande ökning av arbetslösheten ger en 0,42 standardavvikelsers ökning (104). Jag gillar verkligen dessa regressioner, eftersom jag gillar den beroende variabeln så mycket: den handlar inte bara om att högerpartier får större chans att vinna val när ojämlikheten ökat, utan också att vänsterpartier flyttar sig högerut i respons på ökad ojämlikhet. Den dubbla betydelsen är viktig, eftersom, som Esping-Andersen pekar på, partier anpassar sig till varandra. Så sett är den beroende variabeln mycket elegant. Sedan kan man givetvis ha en diskussion om hur bra proxy för regeringsideologi Comparative Party Manifestos-datasetet faktiskt är. Jag kan väldigt lite om detta dataset men jag utgår ifrån att det gjorts studier som relaterat CMP-data till utfallsvariabler som privatiseringar, skattesänkningar etc för att se till att de faktiskt mäter partiers rörelser på vänster-höger-skalan.

Kommentar
MacRaes avhandling är högintressant. Jag köper sociala avståndsmodellens logik, att folk i genomsnitt, överlag och allt annat lika är mer benägna att rösta för politik som gynnar folk som är lika dem själva, och att ökad inkomstojämlikhet och massarbetslöshet därför förändrar de socioekonomiska skiljelinjerna som kan skapas som politiska skiljelinjer. Som svensk under Reinfeldtregeringens andra mandatperiod funderar jag förstås på Sverige i ljus av modellen. Om vi utgår från att Alliansen vann valet 2006 genom att omskapa ("Det nya arbetarpartiet") de klassallianser som underligger vänster-höger-dimensionen som dominerar svensk politik, så verkar det vara en rimlig hypotes att en MacRaesk mekanism är i spel: ökningen av inkomstojämlikheten, av avståndet mellan medianväljare och fattiga, sedan början av 1980-talet, underlättade, liksom insider-outsider-skiljelinjen som är relevant sedan 90-talskrisen, Alliansens valseger. En hypotes väl värd en statsvetenskaplig studie. En viktig fråga är dock hur man ska operationalisera inkomstojämlikhet. Är det lönespridning, som MacRae använder, eller ett vidare mått som inkluderar kapitalinkomster och/eller skatter och transfereringar? Och oavsett vilken typ av inkomstbegrepp, så måste man fundera på om det är avståndet mellan 90:e och 50:e percentilen, mellan 50:e och 10:e, eller något helt annat som är viktigast.


Fotnot
*En intressant utveckling av detta är dock "Director's law", framlagd av Chicago-ekonomen George Stigler 1970. Stigler menade att medelklassens politiska inflytande gjorde att välfärdsstaten gynnar dem mest, istället för de fattiga. Dixit och Londregan (1996, 1998) har utvecklat detta.
**En oroväckande sak är att Macrae använder OECD:s märkliga data på a-kassans ersättningsnivå (23f); dessa data litar jag inte på, vilket jag förklarar här. För info om Danmarks reform 2000 är han dock inte beroende av det datasetet.
***Ytterligare ett problem med den kausala länken mellan ojämlikhet och utfall i MacRaes kapitel 2 är att den geografiska indelningen är så godtycklig: påverkas verkligen folks attityder mer av ojämlikheten på just USA:s folkräkningsbyrås 9-regionsnivå, snarare än på delstatsnivå, stadsnivå eller nationell nivå? Anledningen till att han inte använder nationell nivå är förstås för att han ska få högre N, och anledningen till att han inte använder delstater vilket vore det logiska -- jag tror verkligen att amerikaners attityder påverkas av vad som händer i just delstaten där de bor -- är att då får han för få respondenter per delstat-år: det är ju bara 1500-2500 respondenter per år i hela landet.


Referenser
Kristov, L., P. Lindert, et al. (1992). “Pressure Groups and Redistribution.” Journal of Public Economics 48: 135-63.
Duncan MacRae. 2004. Earnings Inequality, Conservative Government, and the Demand for Redistribution in Developed Countries. Doktorsavhandling i statsvetenskap, University of California - Los Angeles.
Moene, K. O. and M. Wallerstein (2001). “Inequality, Social Insurance, and Redistribution.” American Political Science Review 95(4): 859-74.
Moffitt, R., D. Ribar, et al. (1998). “The Decline of Welfare Benefits in the U.S.: The Role of Wage Inequality.” Journal of Public Economics 68: 421-52.

---
"For a period of several decades after World War II, income inequality in the United States changed so slowly that reporting on the trend was, in the estimation of one analyst, 'like watching the grass grow.'" Cit ur Henry Aaron (1978) Politics and the Professors: The Great Society in Perspective. Brookings, Washington DC.