Barnes och Hall 2012
Barnes och Hall karaktäriserar den nyliberala svängningen så här:
"In short, the past thirty years have been a neo-liberal era marked by the opening of international markets, the intensification of market competition, and the growing influence of markets over the allocation of resources. In labor markets, liberalization has featured initiatives to reduce employment protection, to make part-time and temporary employment more feasible, to tighten eligibility and replacement rates for unemployment or sickness benefits, and to weaken trade unions. In markets for corporate governance, neo-liberal initiatives reduced impediments to foreign direct investment, made corporate takeovers more feasible, and increased the power of shareholders relative to stakeholders. In markets for goods and services, analogous initiatives reduced barriers to trade, privatized public enterprises, encouraged the contracting out of public services, and opened markets to new competitors." (s 2)Det är en bra, vitt täckande beskrivning, men jag saknar kanske Baccaro och Howells arbetsplatsfokus. Syftet med kapitlet är enligt Barnes och Hall att utvärdera effekterna på vanliga människors välmående av "the turn toward more intense market competition" (s 2)
De menar att det finns fyra kanaler genom vilka den marknadsliberala svängningen påverkar levnadsstandarden och välmåendet (s 3f). Den första är makroekonomisk: många ekonomer menar att marknaden är effektiv och att marknadsliberal politik därför skulle öka den ekonomiska effektiviteten och BNP i de berörda länderna, vilket borde öka välmåendet. Den andra kanalen är inkomsteffekter av ökad inkomstojämlikhet. Den tredje är att anställningarna har blivit mindre säkra och att risker har individualiserats. Den fjärde kanalen är att marknadslogiken har trängt in i nya sfärer. också barndomen i familjen har blivit mer konkurrensinriktad (Hochschild 2003; Levey 2010).
Som indikatorer på högersvängningen tar de index på avregleringar och privatiseringar, facklig försvagning, och i diagrammet nedan placeringen av politiska partier i parlament på en höger-vänster-skala.
Barnes och Hall kommenterar diagrammet ovan med att "between 1980 and 1998, legislatures became significantly more neo-liberal, as parties on both the right and left moved in that direction." (s 6)
De hävdar att liberal politik har en klassbias och ökar ojämlikheten.
"At a basic level, there is a natural class bias to liberal reforms. Reforms that extend the purview of markets often enhance the aggregate ‘efficiency’ of allocation, but they also privilege those with access to marketable resources, such as capital and high levels of skills typical in the upper middle class, relative to those without them. Intensifying market competition magnifies the distributive effects that follow from disparities in marketable resources." (s 10)Utifrån detta kan vi förvänta oss ökad ojämlikhet i välmående.
Hur kan vi veta om befolkningarnas egna värderingar förändrats? Svårt, men det finns i alla fall World Values Survey-data från 1981 och framåt. Utifrån WVS kan man konstatera att opinionsstödet för att "de mest kompetenta ska tjäna mer" har ökat:
Men stora majoriteter vill fortfarande att staten ska "take responsibility for providing for everyone" och minska inkomstskillnaderna (s 7). 1985 ville 68 procent av respondenterna i WVS att staten skulle minska skillnaderna mellan rik och fattig; 2006 var det 74 procent.
Den indikator som Barnes och Hall fokuserar mest på är välmående (well-being), mätt som självrapporterad nöjdhet med livet. 1981-90 ökade välmåendet i alla tre inkomstrgrupper, vilket inte är konstigt eftersom 1981 var ett år av djup recession. På 90-talet ökade dock ojämlikheten i välmående: de över percentil 70 i inkomstfördelningen blev mer välmående och de under percentil 30 mindre välmående (s 9). Skillnaden är statistiskt signifikant. Barnes och Hall går vidare med att konstruera ett index för ojämlikhet i välmående. Det är ett index där måttet är höginkomsttagarnas (P70 och uppåt) välmående relaterat till låginkomsttagarnas (upp till P30) välmående, som sätts till = 100. Ett värde på 117 betyder då att höginkomsttagarna i landet i genomsnitt är 17 procent mer välmående -- enligt WSP-svaren -- än låginkomsttagarna. Barnes och Hall kör OLS-regressioner med detta index som beroende variabel. Marknadsinkomstojämlikhet (pre-fisc) är statistiskt signifikant positivt korrelerad med ojämlikhet i välmående, medan arbetslöshet och post-fisc förvånansvärt nog inte är det (s 14). Andelen förklarad varians (R^2) i regressionerna är låg.
Om större risker lagts på individen under den nyliberala fasen, vilka strategier kan individerna använda för att hantera riskerna? Ett sätt är att vända sig till sina sociala nätverk: familj, vänner och bekanta. (Ett exempel på detta kan vara att här Reinfeldtregeringen försvagar välfärdsstaten så förväntar de sig att fler anhöriga -- i praktiken ffa kvinnor -- obetalt ska ta hand om barn och äldre.) Barnes och Halls i mitt tycke lite konstiga (beside the point) sätt att testa detta är att köra multilevelmodeller där antal sociala kopplingar man har får vara med och bestämma ens välmående. Föga förvånande mår folk med mer vänner och fler familjemedlemmar bättre. Sociala nätverk visar sig också vara extra viktigt för låginkomsttagare, även om denna grupp i genomsnitt har svagare nätverk än vad höginkomsttagare har (s 18). Barnes och Halls slutsats från denna kanske inte helt relevanta ekonometriska övning är att "social connectedness has been an important source of social resilience during the neo-liberal era" (s 17). Vilket säkerligen är sant, men jag vete tusan om jag tycker att deras regressioner provar det så bra.
Också för att testa om fackföreningar ökar välmåendet kör Barnes och Hall multilevelregressioner. Den fackliga anslutningsgraden i landet har en positiv effekt på välmåendet, och det gäller även om man kontrollerar för individuell facklig anslutning. Slutsatserna blir: "trade unions sustain the well-being of large portions of the populace, not simply of their own members (see also Flavn et al. 2010). They operate as factors of social resilience by virtue of how they defend social solidarity in the national political economy." (s 20) De gör motsvarande tester där välfärdsstaten -- mätt som sociala utgifter som procent av BNP (se bloggen här och här) samt skillnaden mellan pre-fisc och post-fisc inkomstojämlikhet -- får påverka välmåendet. Omfördelningen men inte de sociala utgifterna har en positiv effekt på välmåendet, även om man kontrollerar för individuella egenskaper i en multilevel-modell.
Barnes och Hall menar i sina slutsatser att ojämlikheten i välmående ökat de senaste trettio åren, och att detta har negativa effekter.
"After three decades in which democratic welfare states fulfilled their promise to improve well-being for all, they have presided over three decades in which well-being increased only for those in the most privileged strata of society. The fruits of post-industrial capitalism are being distributed less equally today than they were thirty years ago, and the wear and tear of daily life has increased for many people." (s 22f)De menar att denna ökade ojämlikhet försvagar den sociala sammanhållningen och ökar främlingsfientligheten.
Barnes och Hicks 2012
Lucy Barnes och Timothy Hicks studerar i pappret "Left Behind" från i år två allmänna val som hållits i rika länder efter att finanskrisen började: Tyskland 2009 och Storbritannien 2010. Många iakttagare och debattörer har hävdat att vänsterpartier borde gå framåt efter finanskrisen eftersom den är en "kapitalismens kris" och visat på marknadsliberalismens "bankrutt". Barnes och Hicks är dock skeptiska till detta:
"Even if we accept that we really are witnessing a crisis of capitalism, there is still a question as to whether the Left really has failed to capitalize politically on the unfolding economic drama. The more high-brow press has certainly claimed this to be the case. Further, Miliband (2011) has argued that the Left is curiously weak at this time, most tellingly in its intellectual and historical west European heartlands. Beyond this assertion, we may consider the crossnational electoral record since the onset of the crisis. Portugal, Spain, the Netherlands, and the UK have all seen left-wing parties ejected from government, while right-wing incumbents in Germany, the Netherlands, and Sweden all succeeded in retaining power after the crisis. To be sure, France and Denmark saw right-wing governments lose power. However, even while the Danish Social Democrats regained power in the election, their vote share compared to the previous election was essentially static. The implication of this record, on the face of it, seems that if anything the left has done worse in the aftermath of the crisis."I diagrammet nedan ser vi att förutom bailoutländerna Irland och Island så är djupare kris i landet (mätt som tapp i BNP från toppkvartalet till valkvartalet) associerad med sämre valresultat för det största vänsterpartiet (SPD, Labour etc) i Europa.
Barnes och Hicks har fyra cases att välja emellan: Sverige 2010, Nederländerna 2010, Storbritannien 2010 och Tyskland 2009 (s 8f). Valet i Nederländerna dominerades dock av Afghanistankriget, vilket inte är någon itressant ekonomisk-politisk höger-vänster-fråga, så därför faller det valet bort. Sverige vore intressant eftersom landet hade en högerregering 2006 medan Storbritannien hade en vänsterregering, så om man jämförde de två så kunde man kolla på skillnaderna för vänsterpartier som suttit i regering respektive varit i opposition. För Sverige finns dock individväljardata inte tillgängliga än. Därför jämför Barnes och Hicks Storbritannien med Tyskland, som före valet 2009 hade en "stor koalition" mellan CDU och SPD.
För Storbritannien har de väljardata från British Election Studies internet panel survey för åren 2005, 06, 08, 09, och 2010. Det är tre frågor som är intressanta för analyserandet av hur krisen påverkar attityder:
"Using the 0 to 10 scale below, where the end marked 0 means that the government should cut taxes a lot and spend much less on health and social services, and the end marked 10 means that government should raise taxes a lot and spend much more on health and social services, where would you place yourself on this scale?"
"How well do you think the present government has handled the economy in general?"
"Have you personally been a affected by the financial crisis that is affecting world markets?"Väljarna var klart mer negativa till Labours "hanterande av ekonomin" 2010 än 2005, alltså efter att krisen startat respektive före den (s 11). 13 procent av respondenterna säger sig vara personligt påverkade av krisen. Barnes och Hicks kör regressioner. De har med en post crisis-variabel som är en dummy för år 2010, och som fungerar som en slags difference in differences-skattning (s 13). De använder en rad kontrollvariabler: ålder, kön, utbildningsnivå, inkomst, och identifikation som Labour-sympatisör 2005. Den beroende variabeln är preferenser för offentliga spenderingar respektive Labourregeringens ekonomiska kompetens.
Ett väldigt konstigt resultat i en viktig fråga är att post-crisis förvisso ökar stöd för offentliga utgifter och skatter, men att vara personligt påverkad minskar detta stöd. Ett resultat som jag inte riktigt litar på.
För Tyskland har Barnes och Hicks data från German Longitudinal Election Survey (GLES), från 2002, 2005 och 2009. Det är genuina paneldata, samma individer varje gång. De tre relevanta frågorna från GLES är:
"And what do you think about the current economic crisis? Do you worry about the crisis? Please tell me how you feel using this scale from 1 to 7. 1 means that you don't worry at all, 7 means that you worry a lot."De kör ordered logit-regressioner med preferens för offentliga utgifter som beroende variabel. Kontrollvariablerna är inkomst, arbetslöshet, kön, ålder, utbildningsnivå, och dummies för att ha röstat på SPD respektive CDU i föregående val. De kör också ordered logit-regressioner med "sensible Merkel" -- åsikten att Merkel har en vettig politik för att hantera krisen -- och "sensible Steinmeier" -- dito om SPD-kandidaten Steinmeier -- som beroende variabler. Självrapporterad krisoro har större negativ effekt på "sensible Merkel", men klart mindre effekter än bland brittiska väljare (s 19). Barnes och Hicks anmärker om sina rätt svaga resultat för preferenser bland tyska väljare:
"And what is your view about taxes and government spending on health, education and social benefits? Which of the positions on the scale from 1 to 11 reflects your own view [where 1 denotes] `Lower taxes, even if that means less government spending on health, education and social benefits' [and 11 denotes] `More government spending on health, education and social benefits, even if that means higher taxes'?" (s 16f)
"Using a scale from -2 to +2, please tell me now to what extent the statements that I will now read out describe Angela Merkel or not. She has sensible ideas about how to manage the economic crisis." (s 17)
"While the British seem to have, generally, moved leftward on the tax-and-spend issue, this was not actually the case for those who claim to be aff ected by the crisis. From the German case, we nd little evidence that crisis concerns have impacted tax-and-spend preferences. Indeed, to the extent that the data suggest anything, it is that such concerns shifted people leftward, rather than rightward, as in the UK." (s 21)De går vidare med partival som beroende variabel (i multinomial logit-modeller). De finner att i Tyskland så tenderade de som inte litade på Merkels krishantering att gå till Linke; SPD tjänade inte på detta (s 28f). Detta är ett märkligt resultat, men kan bero på att SPD ju satt i regeringen, som en junior partner, och därför inte sågs som ett rejält alternativ.
Den stora frågan utifrån Barnes och Halls resultat blir dock varför förtroendet för Labours hanterande av ekonomin helt raserades i krisen, medan förtroendet för CDU inte alls minskade lika mycket (s 30f). De konstaterar att denna studie av två fall förhoppningsvis kan generera hypoteser till kommande studier med större N. En hypotes man skulle kunna testa är t ex att regerings-vänsterpartiers ekonomisk-politisk förtroende i högre grad raseras i ekonomiska kriser än vad regerings-högerpartiers ekonomisk-politiska förtroende gör.
Referenser
Lucy Barnes and Peter A. Hall, "Neo-Liberalism and Social Resilience in the Developed Democracies",
Lucy Barnes och Timothy Hicks, "Left Behind? Partisan Politics After The Financial Crisis", paper presenterat på American Political Science Association 2012
Flavin, Patrick, Alexander C. Pacek and Benjamin Radcliff. 2010. “Labor Unions and Life Satisfaction: Evidence from New Data,” Social Indicators Research 98(3): 435-49.
Hochschild, Arlie Russell. 2003. The Commercialization of Intimate Life: Notes from Home and Work. Berkeley: University of California Press.
Levey, Hilary. 2010. “Raising Middle Class Children in the Competitive Culture of the United States: Parenting and Competitive Children’s Activities.” Forthcoming in Dilemmas of the Middle Class around the World, edited by Katherine S. Newman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar