Vad kan man då förvänta sig om förmögenhetsfördelningens utveckling på sikt? Det finns ingen enighet i litteraturen, konstaterar Ohlsson, Roine och Waldenström:
"This literature does not, however, give a uniform message about the dynamics of wealth distribution over development. Indeed many recent models can be classified according to their predictions about how markets affect the distribution of wealth in the long-run (see, e.g., Mookherjee and Ray 2006). Some promote an equalization view, in which the intergenerational transmission of wealth causes convergence (e.g., Becker and Tomes 1979, 1986; Loury 1981). Stiglitz (1969) also showed long-run equalization to be the predicted outcome under quite general assumptions in a standard neoclassical framework. Others take the complete opposite view that markets in the long-run increase wealth inequality (e.g., Ljungqvist 1993; Mookherjee and Ray 2003). In between these extremes we find models which permit both initial inequalities and initial equalities to persist. Typically, history determines where a society ends up in the long run view (Banerjee and Newman 1993; Galor and Zeira 1993; Aghion and Bolton 1997; Piketty 1997; Matsuyama 2000; and Ghatak and Jiang 2002). Data on wealth distribution over the transition from agrarian to industrial society is therefore also important to evaluate the various theoretical predictions." (s 2n)Vad säger empirin? Thomas Piketty et al (2006) har tagit fram den längsta sammanhängande tidsserien i litteraturen, för Frankrike från 1791 till 2000 (s 5f). Orsaken till att Frankrike har så bra data är att den revolutionära regeringen införde en förmögenhetsskatt [estate tax] redan 1791. Under 1800-talet ökade förmögenhetskoncentrationen (andelarna för topp 1 % och topp 0,1 %), långsamt fram till 1870 och därefter snabbare, fram till första världskriget. Sammansättningen av toppgruppernas förmögenheter skiftade under 1800-talets andra hälft från fastigheter och jord -- egendomar och palats -- till finansiella tillgångar såsom kontanter, aktier och obligationer (s 6). Andelen aristokrater inom topp 1% minskade från 40 procent till 10 procent. Från första till andra världskriget minskade koncentrationen kraftigt, på grund av inflation, börskrascher och liknande. Under efterkrigstiden minskade koncentrationen något, på grund av progressiv beskattning.
Schweiz är ett speciellt land, där koncentrationen är tämligen konstant över perioden för vilken data finns, i detta fall 1913 till 1997. För Storbritannien finns splittrade data tillbaka till 1700-talet framtagna av Peter Lindert. Under landet industrialisering under 1700-talets andra hälft ökade toppercentilens andel av förmögenheterna, medan andelen för P95-98 minskade något (s 8). 1800-talet var ett bra århundrade för toppercentilen, med fortsatt mycket hög koncentration, medan också percentilerna 60 till 85 byggde upp en del förmögenhet. Efter första världskriget omvändes mönstret. Toppercentilens andel minskade från 70 procent år 1913 till 20 procent 1980, medan P95-98 ökade något. Enligt Atkinson et al (1989) var anledningen till toppercentilens minskade andel utvecklingen av relativpriser för aktier, bostäder och "household durables" till andra förmögenheter. Från 1990 till 2003 ökade toppercentilens andel återigen enligt skattemyndigheten, men utvecklingen har inte utforskats av forskare. Orsaken till ökningen kan vara utvecklingen för aktiepriser efter "Big Bang"-avregleringen av finansmarknaderna 1986.
Utvecklingen i USA har studerats t ex av Lindert och Williamson (1980). Enligt uppdaterade data så ökade toppercentilens andel långsamt från 1700-talets slut till 1860, och därefter snabbt från 1860 till 1929. Fördelningen blev därefter mer jämlik fram till 1980, varpå en ny ökningsperiod vidtog (s 10.
Hur ser det då ut i Skandinavien? För Danmark finns data från 1789 på grund av en förmögenhetsundersökning det året; Lee Soltow har tagit fram dessa data. Därefter är det dock ett långt glapp fram till 1908. Data är inte heller helt konsekventa, föga förvånande. De säger i alla fall att toppercentilens andel av förmögenheterna låg på nästan 60 procent år 1789 och 1908 hade sjunkit ungefär tio procentenheter, till under 50 procent. Efter 1908 är data mer tillförlitliga, och visar ett välbekant mönster: kraftig minskning av ägande koncentrationen från 1910-talet till 1980-talet, och därefter ökad koncentration. Den minskade koncentrationen efter 1910-talet berodde på ökat och relativt jämlikt fördelat husägande såväl som progressiv beskattning som etablerades under mellankrigstiden (s 12). För Norge finns det också en datapunkt 1789, och därpå en 1868. Serien för Norge inkluderar en mängd brott så jämförelser över tid, men de data som finns säger att inkomstkoncentrationen minskade något från 1789 till 1868 -- båda tidpunkterna före Norges industrialisering -- och därefter ökade från 1868 till 1912. Därefter börjar koncentrationen minska, och snabbast är minskningen efter 1945. Toppercentilens andel minskar från 34,6 procent 1948 till 18,5 procent 1979. På 1990-talet återhämtar sig toppercentilen (s 13). Utvecklingen i den norska dataserien motsvarar väl vad man skulle förvänta sig utifrån Norges historia, säger Ohlsson, Roine och Waldenström. Efter Napoleonkrigen skiftade politisk makt från de stora jordägarna och adeln till statstjänstemän, och ojämlikheten föll. Efter 1850 ökade ojämlikheten när Norge deltog i tillväxten i transporter med handelsfartyg, och vissa köpmän och industrialister blev stenrika.
De enda tidigare studierna av förmögenhetskoncentrationen i Sverige på lång sikt har gjorts av nationalekonomen Roland Spånt (1978, 1979). Hans studier baserade på förmögenhetsskattestatistik publicerad i folkräkningarna och några statliga utredningar om perioden 1920 till 1975 (s 15). Ohlsson, Roine och Waldenström utvidgar Spånts dataset genom att lägga till ett par tidigare år för vilka de hittat dugliga data, från Soltow för 1800 och från fastighetsskattedata för 1873-77, 1906-08 m fl år, och att lägga till åren 1978 till 1993 från samma typ av skattedata som Spånt använde. En helt homogen serie får de för 1920 till 1993. De lägger också till observationer för 2000 till 2002.
Vad kan man då säga om Sveriges utveckling utifrån dessa data? De börjar sin diskussion med 1800-talet:
"Looking first at the pattern over the nineteenth century, our observations indicate a relatively stable wealth distribution which by today’s standards was very unequal. As there are no observations between 1800-73 there is little that can be said about the development over this period but given the fact that industrialization is typically considered to have started around 1850 and to have accelerated around 1870, we do not, a priori, think that we miss any major changes in the wealth distribution relating to the industrialization." (s 16)För 1900-talet är datatillgången förstås mycket bättre. Den stora bilden är att koncentrationen minskade under större delen av århundradet, med en återhämtning efter 1980. Toppdecilens andel minskade från 90 procent i början av 1900-talet till 53 procent 1980, och ökade därefter till runt 60 procent. Enligt Ohlsson, Roine och Waldenström följer utvecklingen från 1900 till 1980 ett Kuznetsmönster (om Kuznetskurvan se bloggen här). Den kraftigaste minskningen av toppercentilens andel sker på 1930-talet. Men det var på 1940-talet, en period när ett framgångsrikt kommunistparti pressade socialdemokratin vänsterut (Steinmo 1993) som många av de reformer som hade diskuterats på 30-talet genomfördes. Skatteprogressiviteten ökade. (Fram till 1948 hade Sverige en gemensam inkomst- och förmögenhetsskatt.) Den viktigaste faktorn var dock antagligen spridningen av ägande av hem. 1945 utgjorde bostäder bara 15 procent av den samlade förmögenheten medan 1975 utgjorde de 45 procent, en andel som också gällde 1997. Idag äger ungefär hälften av de svenska hushållen sina bostäder. De senaste decennierna styrs fluktuationerna i andelar av förmögenheten i hög grad av prisförändringar på bostäder och aktier. Om priserna på bostäder ökar snabbare än priserna på aktier ökar andelen som hålls av folk i övre halvan av fördelningen men under P99, medan om aktiepriserna ökar snabbare så ökar P99:s andel. Toppercentilen äger nämligen (år 1997) 62 procent av aktierna i landet (och topp 5% äger 90 procent) (s 17).
Från sina jämförelser av de sju länderna i studierna drar Ohlsson, Roine och Waldenström två huvudslutsatser. Den första är att den förväntade ökningen av förmögenhetskoncentrationen i samband med industrialisering inte inträffar i alla länder: i Storbritannien, Frankrike och USA ja, men inte i de skandinaviska länderna (om man kollar på toppercentilens andel). Den andra slutsatsen är att utvecklingen under 1900-talet däremot (med undantag för Schweiz) är homogen: överlag en minskning av förmögenhetskoncentrationen, om än med viss återhämtning efter 1980 (s 18).
Diskussionen om huruvida fördelningen blir mer jämlik på grund av välfärdsstaten, eller om jämlikheten i själva verket började öka före välfärdsstaten byggdes, följer de dock inte upp på något rejält sätt. I en fotnot början av pappret konstaterar de att "Spånt (1978) studies Sweden during the period 1920-75 and establishes that wealth shares did fall substantially before the expansion of the welfare state" (s 3n). Men i slutsatserna konstaterar de bara att deltagande i första och andra världskriget inte räcker för att förklara ökningen av jämlikheten mellan 1910-talet och 1950-talet, eftersom Sverige som inte var med i något av krigen såg stor minskning av förmögenhetskoncentrationen under 30- och 40-talen (s 20). Ohlsson, Roine och Waldenström kommenterar:
"This suggests that policy, at least in the case of Sweden, has played a more active role in equalizing wealth than merely holding back the creation of new fortunes after World War II. Suggesting that rising taxation and increased redistribution has been important for the decline of wealth inequality is also consistent with the largest drops taking place in the Scandinavian countries as well as with the smaller decline in Switzerland, with its smaller government." (s 20)Här får alltså vad man skulle kunna kalla välfärdsstatshypotesen stöd, i kontrast till Roine och Waldenström (2008, s 385) eller Scheve och Stasavage där vad man skulle kunna kalla industrialiseringshypotesen -- ojämlikheten börjar falla á la Kuznetskurvan som en del i industrialiseringsprocessen, oavsett av välfärdsstaten -- får stöd.
En intressant del av deras slutsatser är också karaktäriseringen av utvecklingen av förmögenhetskoncentrationen som ett inverterat J, snarare än det välbekanta inverterade U:et: "The proper characterization of wealth inequality over the path of development hence seems to be that it follows an inverse J-shape with wealth being more equally distributed today than before industrialization started." (s 20)
Referenser
Henry Ohlsson, Jesper Roine and Daniel Waldenström. 2007. "Long run changes in the concentration of wealth: An overview of recent findings" (pdf). IFN Working Paper No. 699, 2007. Stockholm: Institutet för näringslivsforskning.
Spånt, R. (1978). ‘The Distribution of Household Wealth in Some Developed Countries’, CREP-INSEE International Meeting, July, Paris.
Spånt, Roland. 1979. Den svenska förmögenhetsfördelningens utveckling. SOU 1979:9.
Steinmo, Sven. 1993. Taxation and Democracy. Yale UP.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar