Demokrati och omfördelning

Leder politisk demokrati -- politisk jämlikhet -- automatiskt till omfördelning/ekonomisk ojämlikhet? Många samhällsteoretiker och forskare har hävdat detta, och statsvetarna Ben Ansell och David Samuels utvärderar i ett paper från 2010 denna idé. Deras paper börjar:

"The gospel of political economy preaches that extending the franchise leads to greater government redistribution. This belief is rooted in an obvious contrast: autocracies restrict participation to an elite few, while democracies allow the poor greater voice. Logically, because there are always more poor people than rich people, franchise expansion lowers the income of the average voter, and raises the demand for redistribution of wealth. By the beginning of the 19th century, politicians and political philosophers across the political spectrum believed universal suffrage would lead to the equalization of property. /.../
Despite the persistence of vast socioeconomic inequalities in democracies around the world, belief that democracy and property are in tension remains rock-solid. In 1981, Meltzer and Richard helped formalize the “redistributive” model of democratic politics."

Men empirin har inte följt teorin: "Scholars have repeatedly found that democracies redistribute far less than they 'should'". Ändå har inte teorin reviderats. Tvärtom har den utvidgats, till demokratisering:

"Acemoglu and Robinson (2000, 2006), Boix (2003) and related “redistributivist” models have applied a rational expectations logic derived from the Meltzer-Richard (MR) model to explain transitions to democracy. The logic is as follows: 'Everyone—from the incumbent dictator down to the lowliest of peasants--knows that under democracy the poor will soak the rich. So, incumbent elites will be reluctant to democratize to begin with, but their reluctance depends fundamentally on what kind of assets there are (fixed or mobile) and how those assets are distributed within society. All else equal, the distribution of wealth impacts the likelihood of regime change.'"

Ansell och Samuels menar att de i ett tidigare paper (2010a) redan visat att Boix (2003) och Acemoglu och Robinsons (2006) modeller inte korrekt förutspår demokratiseringar.
I det nya pappret motbevisar de, hävdar de, återigen omfördelningsmodellen:

"In this paper we subject the redistributivist model of democratization to one such indirect test, exploring new data from an earlier historical period. We find that the redistributivist approach to democratization fails on three dimensions: (a) democracy has no positive effect on redistributive spending; (b) income inequality has no positive effect on redistributive spending; and (c) the interaction between democracy and income inequality has no positive effect on redistributive spending—in fact, its effect is robustly negative. We find this effect consistently in both our historical analysis of the 1880-1930 period as well as for the more recent era. This is not merely another wishy-washy null finding for the redistributivist argument, but rather a direct disconfirmation of the entire theory."

Det handlar alltså om två olika variablers koppling till ojämlikhet och omfördelning. Den ena är demokrati: hur påverkar demokrati omfördelning (ofta definierat som välfärdsstatens storlek) och därmed ojämlikheten? Den andra är marknadsojämlikheten i sig: hur påverkar den omfördelningens omfattning? Vad gäller demokratin så är det enkelt att konstatera att inkomstfördelningen blivit mer ojämlik de senaste decennierna i de flesta demokratier. Ansell och Samuels menar att detta faktum har bortförklarats på tre sätt av företrädare för omfördelningsteorin. Ett, en del forskare (t ex Benabou) har hävdat att även om demokratin formellt innebär jämlikt politiskt inflytande, så är det inte i realiteten så utan de rika har fortfarande oproportionerligt mycket politiskt inflytande. En annan förklaring är olika varianter av "falskt medvetande" eller att låginkomsttagare inser att de borde rösta för mer omfördelning. En tredje är att politik inte bara handlar om en vänster-höger-skala utan att det också finns en mängd andra frågor som avgör vilka partier som får regera och vilken politik som genomförs (s 7). Alla dessa tre förklaringar utgår från att logiken i omfördelningsteorin är sann, men att dess effekter "tunnas ut" av andra faktorer.

Ansell och Samuels menar med Lindert (2004) att perioden 1880-1930 passar bäst för att testa teorier om omfördelning (s 10f). De förklarar hypotesen de ska testa så här:

"At its simplest, the redistributive model entails the following predictive logic: individuals, endowed with particular sets of economic assets, vote for a tax rate to finance the level of government redistributive programs. The tax rate should correspond to the preferences of the median voter, based on his or her pretax income. In turn, the median voter bases his or her decision on the difference between his or her income and the average income. As inequality increases, demand for redistribution also increases--and increased redistributive spending should follow." (s 11)

De har tre typer av oberoende variabler: politiska, ekonomiska och demografiska. De två politiska variablerna är regimtyp -- autokrati eller demokrati -- grad av rösträtt, och valdeltagande. Den första ekonomiska variabeln är BNP per capita, på grund av Wagners lag. Den andra är inkomstojämlikhet: mer inkomstojämlikhet förväntas (utifrån Boix) ge större omfördelning, givet att landet är en demokrati. Den tredje är globalisering, operationaliserat som utrikeshandel som procent av BNP. De har två demografiska variabler. Ett, etnisk mångfald förväntas minska omfördelningen. Och två, en åldrande befolkning förväntas öka omfördelningen (välfärdsstatens storlek). Ansell och Samuels har bara bra data för dessa variabler för åren 1961 till 1999; för den period som de själva hävdar är mer relevant är data mer sparsamma (s 13).

"Lindert critiqued several statistical tests of the redistributivist model for relying on biased samples, even for the post-war era. Because data are most readily available for high-spending OECD democracies but the incidence of regime-type and per capita income is not random among missing cases, Lindert suggested that results are often biased towards confirming a relationship between democracy and redistribution. We noted this to be the case for Boix’s results that link democracy and inequality (Ansell and Samuels, 2010a), and here suggest that the same problem applies to Lindert’s own analysis of the 1880-1930 period." (14f)

Lindert (2004) hade 30 länder 1880-1930, och Ansell och Samuels menar att Linderts sample träffas av hans egen kritik: de länderna var oproportionerligt demokratiska. Ansell och Samuels har data för 40 länder, och den genomsnittliga Polity2-poängen för år 1880 är bara 0,20 i deras dataset medan den är 0,90 i Linderts.

Vad gäller beroende variabel följer de också Lindert. De har mått på offentliga utlägg (som procent av BNP) på fyra typer av sociala  program: sociala bidrag och arbetslöshetsförsäkring, pensioner, sjukvårdspengar, och bostadssubsidier (15). De är rangordnade från mest till minst omfördelande, så omfördelningsmodellen borde vara bäst på att förutspå nivåer av sociala bidrag och arbetslöshetsförsäkring, och sämst på bostadssubsidier.

Pappret är preliminärt och de testar bara tre typer av oberoende variabler: typ av politisk regim, inkomstfördelning, och BNP per capita (16). Måtten för ekonomisk ojämlikhet är intressanta:

The income inequality variable (a gini coefficient) comes from Bourguignon and Morrisson (2001), while the land inequality variable is adapted from Vanhanen’s ‘family farms’ and ‘rural population’ variables. The income inequality data is the only existing compilation of estimates for the 19th century, one that we have employed elsewhere (Ansell and Samuels 2010a). The original data--while heavily cited--has many caveats attached, which we discuss in the aforementioned paper. Given these caveats, we run our estimates both with and without the inequality variables. We also employ a more reliable measure of income inequality for our postwar analysis.

Demografi, handelsöppenhet och valdeltagande har de ännu inte mått på, förklarar de.

De börjar sina regressioner med en poolad modell med demokrati (en dummy från Boix) och BNP per capita som oberoende variabler. De använder robusta standardfel (i vilken bemärkelse?). Modell 2 är samma fast med inkomstfördelning och "rural inequality" tillagda. Demokrativariabeln är inte signifikant i någon av dem. Ansell och Samuels fortsätter därefter med fixed effects-modeller, som alltså bara undersöker variation inom länder, inte mellan länder. Demokrativariabeln är inte heller nu signifikant. Modellerna 5 och 6 använder tioåriga förändringar. Modellerna 7 till 9 inkluderar en interaktion mellan demokrati och pre-omfördelnings-ojämlikhet, så som Boix förespråkar.

Därefter kör de nio modeller där demokrativariabeln inte är Boix dummy, utan en kontinuerlig variabel från Polity-datasetet. I fixed effects-modellerna men inte i de poolade modellerna har demokrativariabeln en robust positiv effekt på välfärdsstatens storlek ("omfördelning").

Därefter går Ansell och Samuels vidare med att undersöka data från 1961 till 1999. Uppsättningen av kontrollvariabler är nu mycket rikare, och den beroende variabeln en annan: offentliga sociala utgifter som procent av BNP. De får mycket höga N -- uppemot 2000 -- och menar att detta innebär att de har ett mycket mer representativt dataset än vad Carlos Boix hade. Boix högsta N var 763, och Ansell och Samuels menar att hans dataset i alltför hög grad utgjordes av rika, relativt jämlika demokratier. De kör random effects- och fixed effects-modeller med AR1-fel-specifikationer; att använda en laggad beroende variabel avfärdar de med motiveringen att "Lagged dependent variables are problematic in fixed effects models and in studies of public consumption, because they tend to ‘absorbing’ effects on the regression and because of possible unit root problems." (23n)
Ansell och Samuels slutsatser blir:

"We find that the key hypotheses derived from the redistributivist logic fail to predict government redistributive spending: Democracy has no positive effect, income inequality has no positive effect, and the interaction between democracy and income inequality has no effect—in fact, its effect is robustly negative." (25)

De underkänner också Linderts försök att "förklara bort" hans egna svaga resultat för omfördelningsmodellen:

"Lindert suggests that the reason there was so little soaking of the rich prior to WWII was because 'the kinds of voters sympathetic to progressive taxation and transfer payments were still less integrated into the political process than in the postwar era' (1994, 21). This finding cuts the redistributive argument off at the knees, since it acknowledges that democracy per se is not causing anything, and even implies that turnout is not a cause but an effect of something more fundamental – societal change and education, itself caused by economic development. Lindert’s conclusion raises the question of 'Exactly how long should it take after democratization for people to be integrated ‘enough’ to demand redistribution?' Despite his best efforts, his results illustrate that even the best-case scenario under-predicts redistribution as a function of democracy."

Och de avslutar med att lägga fram en egen preliminär tolkning:

A provisional explanation is as follows: Our argument (Ansell and Samuels, 2010) suggests that democratization--particularly partial democratization--is especially likely under conditions of high income inequality, controlling for rural inequality, as this typically emerges as new economic actors without political representation grow in income and demand commensurate political status. To the degree then that we see democratization under conditions of economic inequality, this heralds bourgeois liberalization rather than the revolution of the masses. Newly empowered yet relatively wealthy economic actors are unlikely to demand high levels of government redistribution. Indeed, they may even cut the size of government, particularly if autocracy had been associated with state expropriation of private property by the existing elite.
In contrast, democratization under conditions of relative equality marks the case where the masses are relatively wealthier compared to the above case. We have argued elsewhere (Ansell and Samuels, 2010) that a relatively wealthier mass population may force the bourgeoisie to engage in joint rebellion rather than taking on the pre-existing elites alone. A joint rebellion presumably means a stronger post-rebellion political position for the masses, and presuming their interest in public spending and redistribution is greater than that for the bourgeoisie, we might expect higher public spending under these conditions. In other words, democratization is a function of different coalitions that emerge as a function of pre-existing levels of inequality. Somewhat paradoxically, when inequality is relatively low, regime change involves the masses but should thus be followed by higher government redistributive spending. However, democratization is likelier under conditions of high inequality, when those pushing for regime change--the bourgeoisie—are unlikely to push for redistribution to the poor.

Referenser
Ben Ansell och David Samuels (2010a), "Inequality and Democratization: A Contractarian Approach." Comparative Political Studies.
Ben Ansell och David Samuels (2010b), "Democracy and Redistribution, 1880-1930: Reassessing the Evidence", paper till American Political Science Assocation-mötet 2010.