Hur den ekonomiska utvecklingen egentligen såg ut före ungefär år 1800 är svårt att veta, eftersom tillgången till källor är fläckvis och kräver en hel del antaganden och kreativitet för att låta sig studeras. Ekonomisk-historikern Rodney Edvinsson konstaterar i en ny artikel om Sveriges BNP-utveckling år 1620-1800 att det finns två motstridiga perspektiv på utvecklingen i BNP per capita före 1800: "optimisterna" och "pessimisterna". "Optimisterna" har en föregångare i Adam Smith och menar att en stegvis BNP-ökning skedde också så långt tillbaka som på 1000-talet; detta åtminstone enligt Angus Maddison. "Pessimisterna" har en föregångare i Thomas Malthus och är mer skeptiska till hur god BNP-utvecklingen egentligen var före 1800-talets industriella revolution. Vad gäller ett så viktigt land som Storbritannien så finns det två olika dataset på utvecklingen i BNP per capita som ger helt olika slutsatser: enligt Greg Clarks data så rådde stagnation, men enligt Stephen Broadberrys data så skedde en kontinuerlig tillväxt (jfr här). Enligt Angus Maddison så tre- eller fyradubblades BNP per capita i Västeuropa från 1000 till 1800, men enligt Jan Luiten van Zanden så ökade den bara med 15 till 35 procent under den tidigmoderna perioden, och bara Storbritannien och Nederländerna kom ur den "malthusianska fällan" (Edvinsson och Söderberg 2011, s 251). Vad kan man då säga om utvecklingen i Sverige före 1800, vad gäller BNP och löner?
Olle Krantz har skattat BNP per capita i Sverige för år 1571 och menar att BNP/c stagnerade från 1571 till år 1800. Krantz skattning bygger på skattedata, och Edvinsson (2012) hävdar att dessa kan underskatta jordbruksproduktionen, och eftersom jordbruket var den viktigaste sektorn i ekonomin då kan detta vara viktigt. Edvinsson menar att Sverige före 1850 var en stagnant jordbruksekonomi och att BNP-fluktuationerna från år till år mest berodde på variationer i skördar, och att statistik över skördar av vete därför kan användas för att skatta fluktuationer i BNP. Enligt Edvinssons beräkningar var skördarnas utveckling 1620-1720 stagnant men efter 1720 blev det bättre och Sverige började kunna komma ur den malthusianska fällan. För att skatta BNP/capita -- det vill säga inte bara jordbruksproduktionen -- använder han fyra "benchmark"-år: 1637, 1685, 1751 och 1800. Valet av år beror på att det finns statistik på Sveriges utrikeshandel under dessa år, och att det från och med 1751 finns folkräkningar. Med tanke på att detta handlar om utveckling för länge sedan och att statistiktillgången knappast är optimal så är det inte så förvånande att en hel del antaganden om befolkningsutveckling, produktivitet och annat måste göras:
Förutom BNP/capita är också reallöner ett ofta vanligt mått på levnadsstandard. Det finns en forskningsdebatt om hur bra måttet är och hur det förhåller sig till BNP/capita: om löneandelen sjunker så kan ju reallöner sjunka trots att BNP/capita ökar. Med hjälp av Johan Söderbergs data för byggnadsarbetarlöner i Stockholm 1540-1840 så kollar Edvinsson på denna fråga. Han kan visa att 1700-talets snabba befolkningsökning följs av negativ reallöneutveckling:
Liksom i många andra av Europas städer så stagnerade reallönerna (nominallöner dividerade med priset på råg, Söderberg 1987) i Stockholm under den tidigmoderna perioden: Edvinsson och Söderberg (2011, s 267) konstaterar att reallönerna i början av 1800-talet var mindre än hälften än vad den varit under den sena medeltiden! Diagrammet nedan visar utvecklingen för olika arbetargrupper för olika undersegment av perioden 1620-2000.
Söderberg (1987, s 487) visar att det inte bara var i Stockholm som lönerna föll under större delen av 1700-talet (efter 1720 eller 1730). Också jordbrukets daglönare såg fallande reallöner, med en bottennotering under 1810-talet. Söderberg (1987) kollar på 23 europeiska städer och i 19 av dessa faller reallönerna mellan 1730 och 1789; han hävdar att det var en tid av ökande ojämlikhet då jordräntan ökade och inkomstojämlikheten ökade både mellan klasserna och inom klasserna. Han menar att perioden kännetecknades av en trippelprocess av pauperisering, polarisering och omfördelning av inkomster i riktningen jordbrukssektorn (s 170).
Referenser
Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, ”Prices and the growth of the knowledge economy in Sweden and Western Europe before the industrial revolution”, Scandinavian Economic History Review nr 3 2011.
Rodney Edvinsson, ”Swedish GDP 1620–1800: stagnation or growth?”, Cliometrica, 2012.
Grytten O (2007) Norwegian wages 1726–2006 classified by industry. In: Eitrheim Ø, Klovland JT, Qvigstad JF (eds) Historical monetary statistics for Norway—Part II. Norges bank, Oslo, pp 343–384
Johan Söderberg, “Real Wage Trends in Urban Europe, 1730-1850: Stockholm in a Comparative Perspective”, Social History maj 1987.
Johan Söderberg, “Hard Times in 19th-Century Sweden: A Comment”, Explorations in Economic History 1989.
Olle Krantz har skattat BNP per capita i Sverige för år 1571 och menar att BNP/c stagnerade från 1571 till år 1800. Krantz skattning bygger på skattedata, och Edvinsson (2012) hävdar att dessa kan underskatta jordbruksproduktionen, och eftersom jordbruket var den viktigaste sektorn i ekonomin då kan detta vara viktigt. Edvinsson menar att Sverige före 1850 var en stagnant jordbruksekonomi och att BNP-fluktuationerna från år till år mest berodde på variationer i skördar, och att statistik över skördar av vete därför kan användas för att skatta fluktuationer i BNP. Enligt Edvinssons beräkningar var skördarnas utveckling 1620-1720 stagnant men efter 1720 blev det bättre och Sverige började kunna komma ur den malthusianska fällan. För att skatta BNP/capita -- det vill säga inte bara jordbruksproduktionen -- använder han fyra "benchmark"-år: 1637, 1685, 1751 och 1800. Valet av år beror på att det finns statistik på Sveriges utrikeshandel under dessa år, och att det från och med 1751 finns folkräkningar. Med tanke på att detta handlar om utveckling för länge sedan och att statistiktillgången knappast är optimal så är det inte så förvånande att en hel del antaganden om befolkningsutveckling, produktivitet och annat måste göras:
“The census for 1751 can only be used to estimate the size of public services, sea transport and paid domestic services, if an assumption of constant labour productivity is made. Andersson Palm (2000, p. 24) assumes that the share of female servants increased from 6 to 9 % of the population between 1571 and 1751, and this can be linearly interpolated to approximate the size of paid domestic services in 1637 and 1685. For some activities—forestry, fishing, tree industry, textile and leather industries, and stone and clay industries—the assumption is made of a constant per capita volume level.” (s 11)Och ett annat bra exempel är byggsektorn:
”For building and construction, and real estate, a 10 % increase is assumed between 1637 and 1800. This estimated increase takes into account the urbanisation that took place in the seventeenth century (i.e. buildings in Stockholm had higher value per inhabitant than buildings in the countryside).”Edvinssons övergripande slutsats om BNP-utvecklingen 1620-1800 är att BNP-tillväxten framför allt skedde utanför jordbrukssektorn, som var stagnant. Den totala tillväxten i BNP per capita under perioden skattar han till 0,06 procent per år, vilket utslaget på hela perioden ger en ökning på 12 procent. Faktiskt får han BNP/capita-utvecklingen till snabbare under 1600-talet -- 0,11 procent -- än under 1700-talet -- 0,03 procent. Men befolkningsökningen var mycket snabbare på 1700-talet så BNP växte också snabbare under detta århundrade.
Förutom BNP/capita är också reallöner ett ofta vanligt mått på levnadsstandard. Det finns en forskningsdebatt om hur bra måttet är och hur det förhåller sig till BNP/capita: om löneandelen sjunker så kan ju reallöner sjunka trots att BNP/capita ökar. Med hjälp av Johan Söderbergs data för byggnadsarbetarlöner i Stockholm 1540-1840 så kollar Edvinsson på denna fråga. Han kan visa att 1700-talets snabba befolkningsökning följs av negativ reallöneutveckling:
Liksom i många andra av Europas städer så stagnerade reallönerna (nominallöner dividerade med priset på råg, Söderberg 1987) i Stockholm under den tidigmoderna perioden: Edvinsson och Söderberg (2011, s 267) konstaterar att reallönerna i början av 1800-talet var mindre än hälften än vad den varit under den sena medeltiden! Diagrammet nedan visar utvecklingen för olika arbetargrupper för olika undersegment av perioden 1620-2000.
Söderberg (1987, s 487) visar att det inte bara var i Stockholm som lönerna föll under större delen av 1700-talet (efter 1720 eller 1730). Också jordbrukets daglönare såg fallande reallöner, med en bottennotering under 1810-talet. Söderberg (1987) kollar på 23 europeiska städer och i 19 av dessa faller reallönerna mellan 1730 och 1789; han hävdar att det var en tid av ökande ojämlikhet då jordräntan ökade och inkomstojämlikheten ökade både mellan klasserna och inom klasserna. Han menar att perioden kännetecknades av en trippelprocess av pauperisering, polarisering och omfördelning av inkomster i riktningen jordbrukssektorn (s 170).
Referenser
Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, ”Prices and the growth of the knowledge economy in Sweden and Western Europe before the industrial revolution”, Scandinavian Economic History Review nr 3 2011.
Rodney Edvinsson, ”Swedish GDP 1620–1800: stagnation or growth?”, Cliometrica, 2012.
Grytten O (2007) Norwegian wages 1726–2006 classified by industry. In: Eitrheim Ø, Klovland JT, Qvigstad JF (eds) Historical monetary statistics for Norway—Part II. Norges bank, Oslo, pp 343–384
Johan Söderberg, “Real Wage Trends in Urban Europe, 1730-1850: Stockholm in a Comparative Perspective”, Social History maj 1987.
Johan Söderberg, “Hard Times in 19th-Century Sweden: A Comment”, Explorations in Economic History 1989.
Braudel påstår ju att reallönerna kollapsar under 1500-talet och sen inte hämtar sig förrän i slutet av 1700-talet. Fast han talar ju om Centraleuropa (Strasbourg).
SvaraRaderaAtt de inte kollapsar i Sverge antyds av att franska turister under 1600-talet slås av hur bra bönderna lever. Jämfört med i deras land, kan man anta.