De har genomfört en survey med 220 svarande brittiska och 577 svarande svenska företag åren 2007-08, och telefonintervjuat 23 brittiska och 25 svenska arbetsgivare. De vill besvara tre stycken forskningsfrågor: (1) "how do employers balance their flexibility preferences in the context of regulatory constraints?", (2) hur har den stora recessionen påverkat arbetsgivarnas strategier, och (3) sker det en konvergens där arbetsmarknaden i den svenska byggsektorn blir som den brittiska? De fokuserar på tre typer av otypiska anställningar: bemanningsföretagsanställda, egenanställda och underleverantörer. De hävdar (s 605) att byggsektorn är en bra sektor för att undersöka vidare frågor om "varianter av kapitalism" och olika typer av anställningsregimer som market, inclusive och dualist (Gallie 2007), och motiverar detta med att den brittiska byggsektorn sedan länge använder prekära anställningar och att detta ökar även i Sverige, men jag vet inte om jag håller med om den här fallstudiedesignen (som de förvisso inte utvecklar särskilt mycket i sina analys och slutsatser). För just i och med att byggsektorn är speciell, med mycket prekära anställningar, så är den ju inte representativ för övriga sektorer. Som Bechter et al 2011 visar så varierar arbetsmarknadsregimer i någon mån mer mellan sektorer än mellan länder, och då är det vanskligt att säga att man kan dra vidare slutsatser om regimer utifrån studier av en viss sektor.
I den brittiska byggindustrin har prekära arbetsvillkor länge varit vanligt (Forde et al 2009). Byggfacket UCATT argumenterar för säkra anställningar bland annat med argumentet att det gynnar utbildningssatsningar och kompetens, och därmed högre produktivitet (s 606). Ända sedan 1960-talet har enligt Mackenzie et al falska f-skattare blivit vanligare, på grund av skatteförändringar (Harvey 2001). I Sverige däremot är fasta jobb regel, menar de. I båda länderna utgör småföretag en stor andel av företagen i sektorn: i Storbritannien har 90 procent av företagen färre än 10 anställda, och i Sverige har 97 procent färre än 20 anställda (s 609). 20 procent av de anställda i Storbritannien är dock anställda i storföretag.
Surveyns resultat för hur stor andel av de deltagande företagen som använder olika typer av arbetskraft syns i tabell nedan:
Vi ser att användning av visstidare är utbredd i Sverige men inte i Storbritannien. Denna stora skillnad förklarar Mackenzie et al bland annat med (s 618) att Sverige har generösare a-kassa (eller hade fram till 2006 i alla fall; då föll en byggnadsarbetares ersättningsgrad från 80 till 53 procent) (s 607). Däremot så använder en stor majoritet (82 procent) av de brittiska företagen underleverantörer, medan bara en fjärdedel av de svenska företagen gjorde det. Också användandet av bemanningsföretag var mycket vanligare i Storbritannien: 41 jämfört med 8 procent använde arbetskraft därifrån. Bara 13 procent av de svenska företagen uppgav sig inte ha en enda fackligt ansluten anställd (s 609). Ett problem med att jämföra de brittiska och de svenska företagen som jag gjort nu utifrån tabell 1 är att Mackenzie et al har ett väldigt stort bortfall i sin survey - bara 18 procent av de brittiska och 25 procent av de svenska företag som fick enkäten svarade (s 608) - och att de svarande företagens andra karaktäristika, såsom storlek, inte anges. Det är ju rimligt att anta att större företag är mer benägna att använda t ex underleverantörer och bemanningsföretag, och att företagen som svarat på surveyn inte är representativa för byggföretagen i stort i länderna, utan att de brittiska företagen som svarat är större än de svenska, vilket skulle förvrida resultaten. I en mer kvantitativt orienterad tidskrift än Industrial Relations Journal hade Mackenzie et al inte kommit undan med att inte redovisa sådana relevanta karaktäristika för företagen som svarat, och jag gissar också att statistiker som Andrew Gelman skulle klaga om de läste artikeln.
Deras andra forskningsfråga handlar om hur arbetsgivarna hanterat recessionen. Av de 23 intervjuade brittiska arbetsgivarna skar 15 först ner på "contigent labour" såsom bemanningsföretag och underleverantörer när recessionen slog till (s 613), helt i enlighet med teori om dual labour markets på företaget och i motsats till Lillies resultat för Finland. Flera av företagen prutade också ner priserna på arbetskraften från bemanningsföretag. Av de 25 svenska företagen hade bara fyra sagt upp personal (s 616), och Mackenzie et al menar att en förklaring är att ROT-avdraget ökade efterfrågan i branschen vilket gjorde att de svenska byggföretagen inte drabbades så hårt av recessionen (s 616).
Vad gäller konvergens mot den brittiska mer prekära arbetsmarknaden så finner Mackenzie et al inte någon sådan för Sveriges (byggsektors) del. Faktum är att företagarna som de intervjuar (s 616) uttrycker oro för och motstånd till den typ av sociala dumping som Lavalfallet innebar (och som arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv stöttade). Mackenzie et al konstaterar överlag att "our data point to considerable residual commitment among Swedish employers to some aspects of a Swedish social model, and towards the perceived benefits of regulation" (s 618). Detta antas bero på den förutsägbarhet och personliga flexibilitet som fastanställda ger, såväl som fackliga påtryckningar (s 619). Mackenzie et als slutsats om forskningsfråga tre, den om konvergensen blir därför: "Sweden is pursuing its own path rather than wholeheartedly embracing the varied prescriptions for labour market liberalisation associated with the UK exemplar or the Danish ‘flexicurity’ model." (ibid)
Referenser
Gallie, D. (2007), ‘Production Regimes, Employment Regimes and the Quality of Work’, in D. Gallie (ed.), Employment Regimes and the Quality of Work (Oxford University Press) pp. 1–34.
Robert MacKenzie, Chris Forde, Andrew Robinson, Hugh Cook, Birgitta Eriksson, Patrik Larsson and Ann Bergman, "Contingent work in the UK and Sweden: evidence from the construction industry", Industrial Relations Journal 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar