Socialpolitik och social rörlighet

Jag har tidigare bloggat (0, 1, 2, 3, 4) om korrelationen mellan inkomstfördelning och social rörlighet: för de länder som vi har data, så har länder med större inkomstojämlikhet lägre social rörlighet, och vice versa. Korrelation är inte kausalitet men här finns det bra teoretiska argument för att förhållandet är kausalt, verkandes genom en kedja där större inkomstojämlikhet ger större boendesegregation, större utbildningssegregation etc som minskar möjligheten till social rörlighet.

Jag tror dock att det finns en institutionell faktor i välfärdsstatsdesign som är relativt autonom från inkomstfördelningen och som också spelar en stor roll för social rörlighet: socialpolitik med frågor som hur man från statens/det offentligas håll arbetar med drogberoende, föräldrar som vansköter och misshandlar sina barn, etc. Helen Epstein har en intressant artikel i senaste New York Review of Books om situationen i New York City med fosterhemspolitik etc. Hon tar bland annat upp hur en aktivist som heter David Tobis i början av 1990-talet fick enorm sponsring av en anonym miljardär för att förbättra systemet, och Tobis kommer nästa år ut med en bok om detta på Oxford University Press: From the Other Side: How Parents and Their Allies Changed New York City’s Child Welfare System.

Helen Epstein, "New York: The Besieged Children", New York Review of Books juli 2012

En kvantitativ undersökning av sociala pakter

John S Ahlquist definierar "social pakt" som en formell överenskommelse mellan regering, arbetsgivare och fack om löneåterhållsamhet i utbyte mot policies*. Han menar att genom att studera sociala pakter så kan man öka förståelsen om partieffekter på ekonomisk performance** (eftersom vänsterpartier har större kapacitet att sluta pakter), såväl som förståelsen av politiska konjunkturcykler.

En väldigt stor majoritet av forskningen om sociala pakter utgörs av fallstudier med kvalitativ metod, och det stora nya med Ahlquists paper är att han har skapat ett kvantitativt dataset för att analysera pakter. Datasetet innefattar tjugo rika länder för åren 1974-2000: Australien, Kanada, EU15 förutom Luxemburg, Norge, Nya Zeeland, Schweiz och USA. Av någon anledning har han kvartalsdata vilket jag tycker känns som ett omotiverat försök att klämma upp N. Han har kodat variabeln, som är en dummy med 1 för att en pakt startar/finns och 0 för att ingen pakt finns eller startar, utifrån European Industrial Relations Review för de europeiska länderna och sekundärlitteratur för de övriga (s 35). Ett bra sätt att diskutera om en kvantitativ variabel mäter det som den ska mäta (validitet), är att relatera dess innehåll till vad vi utifrån forskningen vet om företeelsen som variablen ska fånga. Detta gör Ahlquist, som är en bra skribent, och det finns ett pinsamt inslag i hans redogörelse: alla tiders mest kända sociala pakt, den nederländska Wassenaaröverenskommelsen 1982, registreras inte som en social pakt i Ahlquists data! Han förklarar:

"I should note one consequence of my coding and analysis decisions. By my definition and coding scheme the 1982 Wassenaar and 1994 “New Course” agreements in the Netherlands fail to qualify as pacts, even though there are several observers who treat both as important social pacts (Hamann and Kelly, 2007; Hemerijck, Van der Meer and Visser, 2000; International Labour Organization, 2005; Pochet and Fajertag, 2000; Visser, 1998). I justify this decision on the grounds that there was no evidence that government made public statements of support for either accord; indeed, both agreements were concluded under government threats of unilateral legislation (EIRR, various; International Labour Organization, 2005; Visser, 1998).15 Neither accord made demands on the government. Although there is a consensus that the government was deeply involved in brokering these Dutch deals, this is distinct from the logic of publicly contracting over policy that I argue is the sine qua non of a social pact. In any event, re-running the analysis below including both of these cases does not alter the substantive interpretation of the statistical findings below, though the magnitude of some coefficients alters." (s 18)

Det känns lite groteskt att Wassenaaröverenskommelsen inte räknas, men Ahlquists argument att en omkodning för att inkludera den och överenskommelsen 1994 faktiskt inte ändrar de ekonometriska resultaten, har tyngd. (Såtillvida det inte är så att hela Ahlquists mätning är lika dålig, så att resultaten överhuvudtaget är suspekta...) Ahlquist är också lite otydlig med att diskutera vad den beroende variabeln egentligen innehåller; i en tabell (3, s 30) så framstår det i mina ögon som att datasetet bara har 14 stycken "ettor", alltså lägen där en social pakt anses ha skapats, vilket verkar bisarrt få.

Han undersöker med en duration-modell vilka faktorer som orsakar uppkomsten av sociala pakter. Utifrån litteraturen gör han upp en mängd hypoteser om vilka fenomen som ska påverka uppkomsten av pakter: pakter ska vara mer sannolika just före val, att pakter är mer sannolika under minoritetsregeringar, att vänsterregeringar är fördelaktiga för uppkomsten för sociala pakter, att pakter är mer sannolika att uppkomma i tider med ekonomiska besvär (inflation och arbetslöshet), att pakter var mer sannolika under Maastrichtperioden, förberedelserna för EMU, än annars, att länder med mer utrikeshandel får fler sociala pakter, att högre facklig anslutningsgrad och större facklig centralisering ger fler pakter, osv. De två variabler som jag är mest intresserad av är partier och fack. Resonemanget om vänsterregeringar lyder så här:

"Baccaro (2006), Harcourt and Wood (2003), and Rhodes (2001) all argue that Left parties are more likely to negotiate policy with unions since wage earners are their core constituency. In addition, I argue that strong party-union linkages make pacts more likely for three reasons: 1) unions are able to block policy proposals they dislike within the party apparatus preventing Left parties with strong union ties from campaigning on monetarist or pro-employer platforms; 2) party-union linkages decrease the transaction costs of bargaining with and delivering policy to unions; 3) party-union linkages increase the electorate’s uncertainty about the party’s ability to enact the appropriate policies if these policies might hurt unions; and 4) following Spiller and Tommasi (2003), long term, repeated interaction between elites makes intertemporal political bargains more likely to be sustained." (s 14)"

Och resonemanget om facken så här:

"Most agree that pacts are only attractive when unions are powerful enough in aggregate to affect the evolution of nominal wages in the economy but there is disagreement as to whether highly or moderately centralized labor movements are most conducive. Hanck´e (2002) and Harcourt and Wood (2003) argue that pacts emerge where wage bargaining is highly centralized because bargains allegedly depend on the ability of peak associations to enforce wage restraint on affiliates."

Inga konstigheter.

I tabell 1 nedan ses tabellen med resultaten för Ahlquists grundmodell.

De variabler som blir statistiskt signifikanta (skrivna i fetstil) är arbetslösheten - högre arbetslöshet ger större sannolikhet för en social pakt, tid sedan det senaste valet - om landet är närmare ett nytt val så är en social pakt mer sannolik - samt vänsterregering: med vänsterregering är en social pakt också mer sannolik.

Ahlquist visar grafiskt rätt snyggt på de substantiella effekterna av dessa tre variablerna (och av någon anledning också inflationen, som inte har någon effekt) med nedanstående plott som visar koefficenterna för de tre multiplicerade med en substantiellt rimlig simulerad ökning av variabelns värde.

För tiden sedan senaste valet visar plotten effekten av att gå ytterlgare ett kvartal utan val; för vänsterregering har medianförändringen i vänsterinslag i regeringen över ett val använts (4.3), och för arbetslösheten har mediankvartalsförändringen (0.2) använts.

Utöver de tre nämnda oberoende variablerna med signifikanta effekter är den viktiga variabeln i undersökningen också Maastrichtperioden: sociala pakter var mer sannolika då, när länder förberedde sig för EMU.


Fotnot
*Notera asymmetrin: facket ska avstå löneutrymme, men arbetsgivarna ska inte göra motsvarande uppoffringar.
**Den makroekonomiska bakgrundsantagandet: "The new Keynesian macroeconomics relaxes the assumption of perfectly competitive labor markets, opening a channel for policy-makers and wage bargaining agents to affect the real economy (Iversen and Soskice, 2006; Soskice, 2000).


Referenser
John S Ahlquist, "Parties, Pacts, and Elections: The Determinants of Social Pacts, 1974-2000", paper, 2008 (publicerat år 2010 i Journal of Politics, pdf här)

Frikoppling mellan BNP-utvecklingen och medianlönernas utveckling?

Det finns många intressanta sätt att mäta inkomstfördelningen på. Här på bloggen har jag diskuterat den personliga inkomstfördelningen, fördelningen mellan personer oavsett vilken typ av inkomst det är (Volscho och Kelly 2011, Waldenström 2012,) såväl som den funktionella inkomstfördelningen, fördelningen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster (Blanchard 1997, Fichtenbaum 2009, Milberg och Winkler 2010, Svanlund 2010, Schneider 2012,). Jag har diskuterat social rörlighet och "jämlika möjligheter" (Dunzlaff et al 2010), såväl som förhållandet mellan löneutrymme och löneutveckling (Eichengreen och Vazquez 1999, Molinder 2012) och lönefördelningen (Western och Rosenfeld 2011).

Ett angreppssätt som jag ägnat väldigt lite uppmärksamhet är dock att kolla direkt på löneutvecklingen för t ex medianlöntagaren och relatera detta till BNP-tillväxten för att se hur stor del av den växande kakan som tillfaller just medianlöntagaren. Forskningen om löneutrymme och löneåterhållsamhetsstrategier (Eichengreen och Vazquez, Molinder, Hatton och Boyer 2005, Johnston och Hancké 2009, Baccaro och Simoni 2010, Traxler och Brandl 2010, etc) är förvisso relaterad, liksom forskningen om huruvida EMU har pressat ner löneökningarna (Alesina et al 2010, Mikosch och Sturm 2012). Den litteraturen brukar dock använda genomsnittliga löneökningar, sett över hela löntagarkollektivet i hela ekonomin eller per sektor, som variabeln i fokus och beroende variabel. (Det gör även Western och Healy 1997 som kollar på industrilönernas sjunkande ökningstakt.) Den litteratur som jag funderar på nu är den som istället relaterar medianlöntagaren till den totala tillväxten. Så gör Jess Bailey, Joe Coward och Matthew Whitaker i sin rapport "Painful separation" från förra året. De kollar på förhållandet mellan BNP-tillväxt och medianlöntagarens löneökningar sedan 1970-talet, och kallar detta förhållande för "the relation between the pay of ordinary workers and general economic performance" (s 2).

Detta förhållande är inte alldeles enkelt, utan analysen för att begripa det måste göras i flera steg, vilket påvisas i figuren nedan.

 

Det första steget i fördelningen av "kakan" är alltså uppdelningen mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst, den sk funktionella inkomstfördelningen. För att sedan kunna kolla på medianlöntagarens lön och relatera den till den hela kakan måste man också beakta att "arbetets andel" uppdelas på (a) lön och (b) förmåner som inte är lön: försäkringar, friskvårdspengar etc. Den senare delen har ökat i betydelse de senaste decennierna, vilket faktiskt gör medianlönens utveckling lite vansklig som indikator på medianlöntagarens välmåendes utveckling. Det tredje analytiska steget är att lönekakan - den del av den stora kakan som är kvar när kapitalet fått sitt och löntagarförmåner som inte är lön har fått sitt - också måste uppdelas på de många löntagarna, som t ex kan indelas i höginkomsttagare, mellaninkomsttagare och låginkomsttagare. Figuren ovan och de komplikationer som den innebär för användandet av medianlönen som indikator på "vanligt folks" välmående, är väl värda att behålla i bakhuvudet under läsningen av Bailey et als rapport.

För rapporten ger en del slående resultat. Tabellen nedan redovisar för de tio länderna i studien per decennium snittet för årlig tillväxt i (a) BNP och (b) medianlönen, och visar att det verkligen verkar föreligga en frikoppling mellan den stora kakans tillväxt och medianarbetarens lönetillväxt.

Vi ser att i USA har under varje decennium sedan 1970-talet medianlönen vuxit mindre än 75 procent (rosa ruta) av vad BNP vuxit; faktum är att både på 1970-talet och 1980-talet växte medianlönen med mindre än 50 procent (grön ruta) av BNP-tillväxten. I Australien har under tre av fyra decennier medianlönen vuxit mindre än 50 procent av BNP-tillväxten, och i Kanada gäller detta för båda decennierna som Bailey et al har data för. Dessa tre länder har Bailey et al därför sorterat in som gruppen med "kronisk" frikoppling mellan BNP-tillväxt och medianlön. I Frankrike, Storbritannien och Tyskland syns däremot ingen konsekvent frikoppling, även om det verkar ha skett en under det senaste decenniet. Denna grupp kallar Bailey et al för "akut". Slutligen har fyra länder svagare tecken på frikoppling: Japan (som dock haft mycket låg BNP-tillväxt de senaste två decennierna, vilket gör landet speciellt), Finland, Danmark och Sverige. Denna grupp benämns "mild".

Den frikoppling som syns i tabellen blir än tydligare i denna välbekanta bild över utvecklingen i USA:

Den US-amerikanska bilden är dock inte allmängiltig. För Sverige har Bailey et al bara data tillbaka till 1995, men där går BNP-tillväxten och medianlönen i takt och för Danmark ser utvecklingen ut så här:

Det är som sagt också värt att hålla i åtanke det speciella med att kolla på medianlönen som indikator på "vanligt folks" materiella välmående. Bailey et al visar att i Frankrike så har det inte gått särskilt bra för medianlöntagarna, men det beror inte som i USA och Storbritannien på att topplöntagarna har dragit ifrån eller som i Tyskland på 2000-talet på en fallande löneandel (s 29). Istället beror det på att låginkomsttagarna haft så höga löneökningar! Detta förklarar de med en inflationsindexerad minimilön och 90 procents kollektivavtalstäckningsgrad, att jämföra med Tyskland där täckningsgraden föll från 87 procent 1995 till 73 procent 2004 (s 30). Dustmann, Ludsteck och Schönberg  (2007) hävdar att detta fall förklarar mer än en fjärdedel av den bottendrivna ojämlikhetsökningen i Tyskland under perioden.

Bailey, Coward och Whittaker visar också (s 15) att lönernas andel av anställdas totala kompensation minskat i nio av tio länder sedan 1970-talet (faktum är att Sverige är det enda undantaget). Återigen tycker jag att detta komplicerar deras resultat. Om man vill ha medianlöneutvecklingen-till-BNP-utvecklingen som en indikator på materiallt välmående för medianlöntagaren, borde man då inte helt enkelt strunta i att räkna bort anställningsförmånerna som inte är lön? Är inte den totala ersättningen en bättre indikator?

Referenser
Jess Bailey, Joe Coward och Matthew Whittaker, "Painful separation: An international study of the weakening relationship between economic growth and the pay of ordinary workers", Resolution Foundation, oktober 2011.
Christian Dustmann, Johannes Ludsteck och Uta Schönberg, "Revisiting the German wage structure" (pdf), IZA Discussion Paper, 2010.

Fotnot
En sidoanmärkning är att Bailey et al ser "declining bargaining power of workers" som en förklaring till ökad löneojämlikhet och fallande löneandel i Sverige. Det enda exempel som de tar på detta är att arbetsgivarna sa upp de centraliserade löneförhandlingarna, varpå 1992 års Rehnbergkommission innebar "lowering wage levels in part to enable Swedish exports to become competitive" (s 31).

Det tyska och finska missnöjet med 'banking union'

"The gloves are finally coming off among Germany’s normally sober and scrupulously polite community of economists in a bitter battle over the future of the euro.

Serious lecturers in the higher flights of public finance and monetary economics have been trading accusations of stirring up nationalist fears in a “bar-room debate”, according to one faction, and deliberately falsifying the facts, according to their opponents.

At the heart of the confrontation is a distinguished and media-savvy professor, head of one of Germany’s most renowned economic institutes. His emotive language and stark warnings of vast European debts guaranteed by Germany have provoked angry counter-charges of populism from his fellow academics.

Hans-Werner Sinn, professor at Munich university and head of the Ifo economics research institute, was a leading signatory on a doom-laden open letter, published by the conservative Frankfurter Allgemeine newspaper last week, denouncing the government’s moves towards a “banking union” in the eurozone."

Quentin Peel i FT 13 juli

Madeline Chambers, "German economists say 'no' to banking union", Chicago Tribune/Reuters
Marc Beise, "'Der Aufruf ist eine Schande'", SZ 6 juli
Daniel Gros, "An incomplete step towards banking union", voxeu 7 juli
SvD, "Finland hotar med euroexit", 6 juli
D.S., "172 German professors can't be wrong", Economist Free Exchange 6 juli
De finska Socialdemokraterna, från vilka finansministern kommer, har gjort euroskeptiska utspel för att vinna tillbaka arbetarklassväljare från Sannfinnarna och måste därför spela hardball i EU-politiken, rapporterar Michael Stothard i FT.
Michael Stothard, "Finland still affecting eurozone stance on debt", FT 12 juli
Också Tony Barber fokuserar på nationella politiska dynamiker i sin krönika.
Barber, "Catch-22: the craziness of saving the euro", FT 13 juli
Quentin Peel, "German economists slug it out over euro future", FT 13 juli
Quentin Peel, "Merkel faces revolt over Spanish bank aid", FT 15 juli
Münchau sympatiserar med det "eurovänliga" kontrauppropets mål, men inte med deras debatteknik: han hävdar att de nedbetonar för mycket vilken stor reform det faktiskt vore med banking union, som enligt Münchau innebär transferunion, även om de har rätt i att en sådan är nödvändig.
Wolfgang Münchau, "The euroskeptics have the best lines again", FT 15 juli

Facklig förnyelse och institutionella förutsättningar

Som jag konstaterade här på bloggen häromdagen så startade den stora "union revitalization"-debatten, debatten om facklig förnyelse, i USA på 1980-talet och kom till Europa via Storbritannien på 1990-talet. Det verkar finnas en korrelation mellan hur svagt facket är, och hur tidigt det börjat "förnya sig". Kan man då säga att det handlar om kausalitet, att ju svagare facket ju mer förnyande kommer det att vara? Jag kollar här på fem papers i denna litteratur.

Frege och Kelly 2003
Frege och Kelly börjar sin artikel med att konstatera att mycket litteratur har ägnat sig åt att analysera hur politiska och ekonomiska faktorer kan förklara fackets nedgång, men att de så att säga vill gå ett steg längre i diskussionen och analysera: hur reagerar facket på svårigheterna och vilka strategier väljer man och hur kan dessa val förklaras? De har studerat fem länder: Storbritannien, USA, Tyskland, Italien och Spanien. Två är 'liberala marknadsekonomier' i Varieties of Capitalism-typologin, en är en 'koordinerad marknadsekonomi' och Italien och Spanien är "less reliably classified as 'Mediterranean economies'" (s 7). De fackliga strukturerna varierar mellan unitära och i Hymans bemärkelse marknadsinriktade konfederationer i Storbritannien och USA, konkurrerande och klassorienterade konfederationer i Italien och Spanien, och den 'samhällsorienterade' tyska fackföreningsrörelsen.

"What types of action might comprise union revitalization and how might they assist unions?" Frege och Kelly tar upp sex stycken strategier.
1. organisering
2. omstrukturering
3. koalitionsbyggande med andra sociala rörelser, "such as the anti-globalization or environmental movement"
4. partnerships med arbetsgivare
5. politiskt agerande
6. internationella länkar (s 9)
De sammanfattar sina viktigaste findings. I Storbritannien har det fackliga medlemskapet och politiska inflytandet ökat något efter "many years of decline and political exclusion". Detta har skett på grund av orsakad organiseringsaktivitet; även en ny arbetsrättslig lag år 1997 har underlättat. I USA har fackens organisering och politiska aktivism ökat och inflytandet har därmed ökat. Man har också använt sig av koalitioner med andra sociala rörelser, på både lokal och internationell nivå. I Tyskland har facket fokuserat på traditionella metoder - kollektivavtal och företagsråd - och Frege och Kelly menar att man tappat positioner. I Spanien har politiken stått i fokus, och facket har gjort överenskommelser med både höger- och vänsterregeringar. Försök att utöka kollektivavtalens betydelse har misslyckats pga arbetsgivarnas motstånd. I Italien har facket lyckats förnya sig ideologiskt och organisatoriskt, med ökat samarbete mellan konfederationer och "increasing rank-and-file support" (s 10).

Hur kan man då förklara skillnader i strategiska val? Frege och Kelly säger: "Why, for example, is the organizing approach dominant in the two Anglo-Saxon countries, but not in the other three countries?" (s 10) Förvånande nog, konstaterar de, så har föga forskning fokuserat på denna fråga om strategiska val.

"It is surprising that although Kochan, Katz and McKersie (1986) introduced the concept of 'strategic choice' to the industrial relations literature in the mid-1980s, there is hardly any research on the different strategic choices made by unions."

Istället, säger de, har den mesta jämförande forskningen om fackföreningsrörelser varit av två typer. Den ena försöker förklara variationen i kvantitativa indikatorer som facklig anslutningsgrad eller strejkfrekvens. Den andra typologiserar facken, som t ex Maurice och Sellier (1979) som jämförde de franska fackens "karismatiska" och "känslomässiga" stil med de tyska fackens mer "byråkratiska" dito. Martin och Ross (1999) och Ebbighaus och Visser (2000) har relaterat fackföreningarnas typologier till arbetsmarknadsssystemen i stort. Gentemot dessa så säger Frege och Kelly att "despite the obvious analytical importance of 'institutions', we argue that explaining actors' strategies by their institutional context alone is too simplistic and deterministic". De lyfter också fram Hyman (1994) som betonat betydelsen av "facklig identitet", en faktor som riskerar att genom att vara svårdefinierbar bli tautologisk.

"In summary, our reading of the comparative literature on union strategic choices has produced three possible determining factors: institutional differences, identity differences, and differences in employer, political party or state strategies. Rather than treating these as alternative explanations, it seems more sensible to develop an encompassing framework which allows us to explore the interrelations between them. Moreover, we argue that it is not sufficient to explain variation between national union movements in terms of these three factors alone. We will show that unions' choices are also influenced by their internal structures and by framing processes. In other words, we argue  that structural variables (though useful in providing a primary explaination of cross-country variation) are insufficient to explore the deeper dynamics of union revitalization." (s 12)

De utvecklar en "modell" för fackförbunds strategiska val, som ser ut så här:

Baccaro Hamann Turner 2003
Facken försvagas överallt, och möter samma utmaningar.
"Unions are everywhere re-launching themselves as 'political subjects', as actors engaged not just in collective bargaining and workplace regulation, but also in the broader aggregation of political and social interests (Pizzorno, 1978)." (s 119)
En tydlig formulering av tanken att svagare institutionell position ger mer organiserande fack:

"Unions are institutionally embedded when their organizational fortunes are at least partially uncoupled from their labour market strength, thanks to institutional arrangements such as automatic extension clauses, representation in decision-making bodies, legal frameworks and public funding. Unions whose primary source of strength is in their membership base appear more likely to seek expanded external support by organizing and mobilizing the unorganized. Such organizing drives often differ from the conventional in that the focus is more on the community than on the enterprise. In addition, where traditional institutional channelse are blocked such unions often turn to coalition building with various social movements and citizenship groups at the local as well as national level. Thus American and British unions, with a weak institutional position, have promoted organizing and rank-and-file mobilization on a growing scale. /.../
in Germany, Italy and Spain, unions rely to a large extent on institutional position." (s 120f)

Empiriska findings: två olika strategiska vägar. En som fokuserar på "social partnership"; Italien och Tyskland är exempel på detta. Den andra är "social movement unionism", som USA är ett exempel på.

"British unions on the whole /.../ appear less steadfast than the most active American unions in the pursuit of organizing. The return of the Labour Party to power has opened up another, more traditional channel of influence/.../" (s 123)
"The trajectory of the Spanish unions in the 1990s is in some respects similar to the Italian. As in Italy, the political context has been hospitable to labour inclusion/.../" (s 124)
"German unions today appear to be muddling through: no clear strategic orientation is visible." (s 124)

Baccaro Hamann och Turner hävdar att två av Frege och Kellys variabler är särskilt viktiga: (1) social och ekonomisk förändring, och (2) institutioner. "the first explains the generalized prominence of political strategies across very different contexts, while the second accounts for contrasting strategic emphases both in politics and in addition to politics across our five countries." (s 125)

Pernicka 2005
Susanne Pernicka från universitetet i Wien är en av de stora forskarna vad gäller facklig förnyelse. I sin artikel "The evolution of union politics for atypical employees" undersöker hon österikkiska facket GPA och tyska ver.di:s försök att organisera egenanställda (f-skattare) fackligt. Studien är en most-similar-country design (s 207); Österrike och Tyskland har liknande (korporatistiska) arbetsmarknadssystem och GPA och ver.di organiserar båda i den privata tjänstesektorn. Pernicka intervjuade sex stycken fackliga aktivister från de två facken, och arbetar dessutom själv som representant för egenanställda i GPA (!) (s 208). Hon är intresserad av två aspekter av fackets arbete med denna typ av anställda: "logic of membership" och "logic of influence", en typologi som hon hämtat från Schmitter och Streeck (1999).

Faktum är att Pernicka egentligen inte ger någon utförligare eller teoretisk diskussion av varför facken väljer vissa strategier snarare än andra, men hon ger dock en mycket intressant analys av utvecklingen av användningen av falska f-skattare i de två länderna. Hon konstaterar att "some Austrian and German employers utilize self-employment arrangements to avoid payroll taxes and social security contributions" (s 211), och beskriver också politiska svar på detta:

"The increase in the number of dependent self-employed persons outlined earlier has led to growing concerns among governments and trade unions about their legal status and social security coverage. In order to limit the trend towards a transformation of dependent standard employment into dependent self-employment, the German red-green coalition government introduced a general assessment procedure to distinguish between employees and (dependent) selfemployed workers in 1999. Hence, the German parliament passed the Act on the Advancement of Self-Employment (Gesetz zur Förderung der Selbständigkeit), which was  primarily targeted at eliminating the status of dependent self-employed workers or at least to clearly differentiate between dependent self-employed and ‘true’ self-employed workers. Therefore, a set of five criteria was established to assess the employment relationship, with a person classified as an employee if any three of the five criteria were fulfilled: the person (1) does not employ other workers at wages above €325 per month; (2) depends strongly upon one employer; (3) is employed with tasks for which his/her employer or a comparable employer usually employs dependent workers; (4) does not act as an entrepreneur; and (5) prior to their job he/she carried out the same work as an employee." (s 215)

Bara tre år efter 1999 års reform backade dock regeringen i frågan. Arbetslösheten bet sig kvar på en hög nivå, över 11 procent, och man såg egenföretagande som en lösning på arbetslöshetsproblemet. I Hartzreformerna ingick därför en reform för att göra det lättare och billigare att driva enpersonsföretag, så kallade Ich-AGs (s 216). Detta innebar att "the aforementioned criteria that provided a means of differentiating between true and dependent self-employment have become toothless, which might result in a further rise of dependent self-employment" (s 206f). DGB motsatte sig reformen men det hjälpte inte.

I Österrike genomfördes år 1997 en lag för att se till att egenanställda skulle omfattas av socialförsäkringssystemet. Facket har också velat att egenanställda skulle omfattas av a-kassan, men detta var inget för FPÖ-ÖVP-koalitionen under vilken relationen mellan regeringen och facket försämrades rejält (s 217).

I österrikiska konfederationen har egenanställda varit välkomna som medlemmar, formellt sett, sedan 1991 (s 219). Det första ramavtalet för egenanställda tecknades 1999; detta gällde journalister och sysselsatta i mediabranschen. GPA har sedan 2001 haft en arbetsgrupp för frågan. Verdi bildades som en sammanslagning av fem förbund år 2001 och av de fem var det bara ett (mediafacket) som tidigare hade välkomnat egenanställda som medlemmar. Verdi har tagit över detta engagemang.

"Verdi and its former unions as well as the GPA have focused their activities for dependent self-employed members primarily on the provision of selective goods, such as legal advice and representation before labour courts, further education programmes and a variety of insurance products." (s 221)

Att organisera och involvera denna grupp är inte enkelt, säger Pernicka, för det finns verkligen olika intressen mellan egenanställda och "vanliga" anställda": "My own research as well as studies conducted by other authors revealed that the heterogeneity of interests of self-employed workers in relation to their own group and also to their white-collar colleagues is significant. Verdi and the GPA have responded to this problem by restructuring their organizations and amending their constitutions to meet this challenge." (s 224)

Hon relaterar dock inte organiseringen av egenanställda till 'Varieties of Capitalism' eller liknande.

Marino och Roosblad 2008
Marino och Roosblad (2008, s 628): "As underlined by Frege and Kelly (2003), industrial relations scholars often consider strategic union choices as not only influenced but even determined by exogenous factors (Clegg 1976; Poole 1986; Geary 1981)." Här verkar de kritiska till determinismen. Men sen så citerar de belägg för att determinismen faktiskt fungerar:

Visser, addressing the Dutch case, affirms:

by enhancing the institutional security of unions and their leaders, and by establishing a quasi-monopoly of union representation corporatism intentionally diminishes the need for unions to prove their strength through mobilization and lowers the political and organization incentives for union recruitment. (Visser 1986; Ebbinghaus and Visser 1999: 145)

This belief is confirmed by comparative research on union revitalisation strategies in
the US, the UK, Germany, Italy and Spain during 2000-2004. According to the study,
unions that adopt the organising strategy are characterised by poor institutional
embeddedness and weak influence on policy-making (Frege and Kelly 2003). These
unions, furthermore, expend more effort in representing unrepresented workers and,
consequently, immigrants.

Unions have moved toward organizing where their institutional position is weak, but where their institutional position is stronger or the political opportunity structure more open, unions have focused on building social partnership. (Baccaro et al. 2003: 128)

That is,

if unions find or build adequate political and institutional supports, they have less incentive to mobilize the membership, organize the unorganized, build coalitions with other groups, or give support to grass-roots initiatives. (Baccaro et al. 2003: 121)

Union strategies depend on the available institutional resources, including access to the policy-making sphere.

Marino och Roosblad drar slutsatsen (s 629):

"As a consequence we can hypothesise that corporatist unions are likely to expend less effort on recruiting minority workers than more antagonistic unions. Stable recognition by the other social partners and strong institutional embeddedness, in fact, would make recruiting minority workers less necessary: corporatist unions do not need rank-and-file mobilisation to affirm their intervention in the policy-making arena. In  contrast, unions with a weak institutional position within an industrial relations system characterised by
a closed political opportunity structure – antagonistic systems, such as the Mediterranean one – would tend towards more inclusive policies and put more effort into organising, recruiting and integrating immigrant workers in workplaces."

De använder också tre andra typer av oberoende variabler. Den första är konjunkurläget, den andra är facklig struktur och den tredje är facklig ideologi.

Vandaele och Leschke 2010
Vandaele och Leschke kollar på tre typer av otypiska anställningar: deltidare, visstidare, och f-skattare. De jämför den facklig-strategiska utvecklingen gentemot dessa grupper i tre länder: Tyskland och Nederländerna som har "society-oriented" fackföreningsrörelser i Hymans (2001) typologi, och Storbritannien som har "market-oriented". De funderar på om de otypiskt anställda är skeptiska till facket och att det skulle förklara deras låga anslutningsgrad:

"workers’ attitudes seem not to explain the different rates of unionisation for standard and non-standard workers (cf. Waddington and Whitson 1997: 536). Survey research on Spain, where the labour market segmentation between temporary and permanent employment is exceptionally strong, shows that the attitudes of temporary workers towards trade unions are even slightly more positive than those of workers with permanent contracts (Fernández Macías 2003: 215). What is more, temporary workers and parttimers in Italy, the Netherlands and Sweden are as willing to remain members as are ‘traditional’ workers, which indicates that employment status and contract type have no influence on union turnover intention (Goslinga and Sverke 2003). Actual exit-behaviour of non-standard workers, especially of temporary workers, is probably more frequently triggered by a change of job or company or by a change of status (e.g. to unemployment) than by dissatisfaction or negative experiences with the union. In fact, union members’ experiences of job insecurity – defined as a subjectively perceived likelihood of involuntary job loss – in Belgium, Italy and the Netherlands seem to be associated with a less favourable attitude towards unions and a higher intention to resign membership, although this is not the case in Sweden (De Witte et al. 2008).
All in all, the positive attitudes of non-standard workers towards trade unions suggest that there is a substantial unsatisfied demand for union membership and thus potential for membership growth." (s 17)

Slutsatsen blir att "the under-representation of non-standard workers in union membership records probably reflects, in the main, structural constraints or barriers faced by unions in organising these workers" (s 17)

Sedan slutet av 1990-talet har litteraturen fokuserat på fackliga skiften mellan en passiv till en aktiv organiseringsmodell.

"The literature, reflecting an old debate within the trade union movement, distinguishes between two simplified – and sometimes understood as manichistic – models with regard to the depth of organising: the ‘servicing model’ vs. the ‘organising model’ (Dølvik and Waddington 2004: 22-24). Due to conceptual problems, these models have been neither theoretically grounded nor empirically falsified (Frege 2000: 276). Instead, they tend to be based on union practice and to serve as Ideal-types." (s 18)

De är alltså kritiska till typologin O-modell vs S-modell, men menar samtidigt att det är intressant att undersöka empiriskt ifall det stämmer som det ofta sägs att O-modellen sprider sig utanför sin ursprungliga, anglosaxiska kontext. De sammanfattar litteraturen så här:

"As a reaction against the ‘servicing model’, the ‘organising model’, the second approach, originated in the USA and Australia (for a critical account, see Daniels 2009: 270-272; Hurd 2006; de Turberville 2004). The (well-known) ‘Justice for Janitors’ campaign in Los Angeles, a campaign targeted at lowwage service sector workers very often working in forms of non-standard employment and conducted by the American Service Employees International Union, has been particularly influential for the awareness of the ‘organising model’ among unions in the USA (Woodruff 2007; Erickson et al. 2004; Waldinger et al. 1998). The ‘organising model’ advocates a shift away from providing services to existing members to the recruitment, participation and empowerment of new members (Bronfenbrenner et al. 1998). The model has adopted several approaches and tactics towards recruitment campaigns and encouragement of union activity among members (see Waddington and Kerr 2009: 28 for examples and references). Over the years the ‘organising model’ has become rather diluted: it ‘has transmuted into a broad hook on which to hang many ideas and practices’ (Gall 2009b: 5). Nevertheless it is increasingly claimed that trade unions on the European continent could perhaps learn some lessons from the Anglo-Saxon unions’ crisis-driven innovations on membership recruitment, especially from its emphasis on grassroots mobilisation (Turner 2007)."

Deras empiriska slutstatser om Tyskland och Nederländerna blir:

"At least until the beginning of the twenty-first century the ‘organising model’ was far from central to the Dutch and German unions’ efforts at revitalisation. In the first instance, unions in Germany and the Netherlands tried to curb membership losses and to increase their organisational power and financial viability by way of mergers. Nevertheless, some recent union initiatives geared to precarious workers (and thus a broader group than just non-standard workers) have applied Anglo-Saxon organising techniques, although in both countries the traditional ‘servicing model’ remains prominent. From a structural perspective it is possible to identify, in both countries, at least two main institutional changes that provide incentives for reviving recruitment efforts. First of all, even though the increased union competition is rather ‘symbolic’ in the Dutch case, recent debates have nonetheless called the representativeness of the ‘traditional’ unions into question. Secondly, the weakening of the favourable institutional position of the ‘traditional’ unions has also given momentum for actively organising workers. These two factors accord with the emphasis in the literature on the deteriorating institutional environment as an explanation for the trade unions’ need to step up their recruitment efforts. In other words, while recruitment initiatives are thus predominantly explained by developments within the structural features of the industrial relations system itself, the same literature is – ironically – stressing the possibilities of strategic choice for unions." (s 31)

Och:

"Although recruitment initiatives inspired by the ‘organising model’ are encouraged at the local and regional level, it remains to be seen whether German unions are today ‘desperate enough’ (Turner 2003:40) to implement a strategy that incorporates the ‘organising model’ on a national level." (s 31)

Och, om vad för kommande forskning som behövs:

"While the ‘organising model’ increasingly forms the subject of study, the specific shortages and advantages of the ‘service model’ remains rather underexposed. Finally, in order to better comprehend the failure and success of the ‘organising model’ and the extent to which it can be transferred in a fruitful way to other countries, more comparative research is likely to be needed, as well as a shift in trade union research from a national towards a more trans-national approach." (s 32)

Referenser
Baccaro L, Hamann K and Turner L (2003) The politics of labour movement revitalisation: the need for a revitalized perspective. European Journal of Industrial Relations 9(1): 119-133
Frege CM and Kelly J (2003) Union revitalization strategies in comparative perspective. European Journal of Industrial Relations 9(1): 7-24
Pernicka S (2005) The evolution of union politics for atypical employees: A comparison between German and Austrian trade unions in the private service sector. Economic and Industrial Democracy 26(2): 205-228
Marino S and Roosblad J (2008) Migration and trade unions: A comparison between Dutch and Italian trade union actions and strategies. Transfer 14(4): 625-638
Vandaele K and Leschke J (2010) Following the ‘organising model’ of British unions? Organising non-standard workers in Germany and the Netherlands. ETUI Working Paper 2010:2. Brussels: European Trade Union Institute

Nationella fack och transnationella arbetare

Arbetsmarknadsforskarna Nathan Lillie (Groningen) och Markku Sippola (Jyväskylä) tar i sin artikel "National unions and transnational workers: the case of Olkiluoto 3, Finland" från 2011 ett för facket-och-EU:s-arbetsmarknadslitteraturen ovanligt starkt teoretiskt och makro-ställningstagande. De hävdar (1) att utstationeringen skapat avreglerade sfärer utan arbetarrättigheter: "through transnational subcontracting, Olkiluoto 3 is marked off from the rest of Finland as an exceptional deregulated space" (s 293). Och (2), att de fackliga strategier mot social dumping som Kahmann 2006, Eldring et al 2012, Meardi et al 2012 studerat är fundamentalt otillräckliga och inte räcker för att hejda den sociala dumping som sker. De skriver:

"Unions around Europe have experimented with strategies for organizing and representing posted migrants (Lillie and Greer, 2007) but these tactics remain caught between the partially contradictory imperatives of representing migrants, protecting native union members from foreign competition (Penninx and Roosblad, 2000) and complying with an EU regulatory framework that is increasingly restrictive on trade union action (Hyde and Ressaissi, 2009)." (s 293)

Ja, pessimismen är stor. De når sina slutsatser genom en fallstudie av bygget av ett kärnkraftverk i Finland, där ett tysk-franskt konsortium ledde bygget och utförde det framför allt med användande av utstationerade baltiska arbetare. Lillie och Sippola:

"The case of the Olkiluoto 3 nuclear power plant construction site in Finland shows that although Finnish unions have a powerful set of tools to regulate Finland’s labour market, including secondary boycotts and legally extended collective agreements, posted work gives employers the means to ‘opt out’ of national regulation. The temporary and mobile nature of posted migrant work and partial legal immunity from local labour standards provided by the EU regulatory framework circumvent the nationally focused structure of union representation. The nation-state focus of the labour movement ensures that the Finnish construction union does not have a strong interest in representing, or the technical ability or an adequately protected legal right to represent, posted migrants under the circumstances at Olkiluoto 3." (s 293)

Finland har, menar Lillie och Sippola (s 294), "probably" Europas starkaste byggnadsarbetarfack, Rakennusliitto. Dessa och metallfacket Metallityöväenliitto var det som försökte organisera på Olkiluoto 3. Lillie och Sippola har intervjuat tio funktionärer från facket (inklusive två på europeisk nivå), tre chefer på arbetsplatsen och tre chefer på underleverantörer, tre funktionärer från arbetsgivarföreningen (inklusive en på europeisk nivå), tre statliga tjänstemän, och tre HR-chefer på finska byggföretag som inte var verksamma på Olkiluoto 3. De säger att de intervjuade ofta uppfattade intervjuerna som ett "politiskt spel", och påståendena tas därför inte för givna, utan trianguleras mot varandra och mot annat material, såsom dagstidningar, fackliga tidningar och branschtidningar.


Utstationeringens särskilda karaktär
Utstationeringen är speciell:

"As Dolvik and Eldring point out, intra-EU migration of individuals and migration as posted workers are regulated under EU law via separate channels. Those who migrate as individuals are regulated under EU frameworks for labour mobility, while those who are posted are regulated as dependant employees of service providers, even though both kinds of workers compete in the same labour and product markets (Dolvik and Eldring, 2008: 51–52). Regulation of labour mobility as a service, in particular, raises issues of union jurisdiction and transnational inter-union relations." (s 295)

Och gör det svårt att organisera arbetare fackligt:

"Posted work, however, short-circuits possibilities for union representation of migrants, by shortening the time horizons and by making the right of access to union representation legally uncertain. Posted work changes the regulatory landscape from one in which migrants move from one geographically self-contained regulatory regime to another, to one in which different regulatory regimes apply to different people depending on the situation (Lillie, 2010)." (s 296)

Empiriska resultat
ca 15 000 av 100 000 byggnadsarbetare är utländska (s 299)

"Finnish unions undertake no special activities to integrate migrants but rather perceive their representation as part of their ‘normal’ work (Alho, 2008: 306). Instead of thinking in terms of organizing posted workers, Finnish unions think in terms of providing labour rights information and ‘monitoring’ to ensure conditions are not below established norms. There are no special recruitment efforts for foreign workers and they are almost completely unrepresented in the nearly all-Finnish staff and lay activist structures of the Finnish labour movement. Migrant programmes are limited to brochures in various languages and the Rakennusliitto’s special section employing Russian- and Estonian-speaking staff to monitor posted worker conditions." (s 297)
"Finland’s legislation specifies that posted workers are covered by the extended CBAs, meaning all employers, including those at Olkiluoto 3, must pay CBA rates to posted workers. The Laval ruling specifically upholds the right to industrial action to support legally established standards. Rakennusliitto officials maintain they will continue to use boycott tactics and have the legal basis to do so (construction union official #4)." (s 298)

"Olkiluoto 3 resembles a veritable Tower of Babel, involving over 1500 contractors from 28 different countries (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2008). In August 2008, about a third of the 3400 workers were Finnish, with the rest coming from over 50 different countries, the largest foreign groups being French, German and Polish (Backman, 2008)." (s 299)

"the Rakennusliitto’s boycotts tactics were unsuccessful, since it did not have the membership to stop work at the foreign contractors" (s 299)
"We got together, after great efforts, more than one hundred members. But then their half-year stints ended and new people came. When it takes four months to get someone to sign up, he’s a member for a few weeks and then leaves" (s 302)

"Posted workers came from a wide variety of countries and Finnish shop stewards were hard put to verify the authenticity of the foreign pay documentation they were presented with as evidence of compliance with Finnish standards. As Timo Kallio, the Rakennusliitto’s site convenor, states, ‘On paper, you can write whatever you want.’" (s 302)

"Although professing to want the Olkiluoto posted workers to support the Rakennusliitto’s agenda, it turned out the Rakennusliitto was reluctant to support the posted workers’ agenda when they showed themselves willing to strike on their own behalf. In August, 2007, Polish Rakennusliitto members employed by the Atlanco Rimec Group complained to the Satakunta Rakennusliitto office of wage, working hours, holiday pay and other violations. Atlanco Rimec is a major transnational labour agency based in Ireland, which supplies mostly East European workers for industrial and construction work around Europe. It had more than 300 workers at Olkiluoto (Ajankohtainen kakkonen, 2008a). The most important complaint was that Rimec had taken large pay deductions, of about 30 per cent of the workers’ salaries, for ‘taxes’ to be paid to the government of Cyprus. The workers, however, were hired from Poland and their tax liability was to Poland or Finland, depending on their length of stay. The deductions appeared fraudulent.
When the Rakennusliitto appeared to do nothing the workers became frustrated and cancelled their memberships. Satakunta union officials and Olkiluoto 3 shop stewards kept the incident secret from the national office, prompting the Polish workers to pursue the matter through other channels, among other things by contacting the Warsaw office of the European Migrant Workers Union (EMWU), an organization created by the German construction workers union, IG Bau, to organize posted migrants (contruction union official #3, German union official)." (s 302f)
- R vägrade samarbeta med EMWU eftersom de inte såg den som ett riktigt fack, och att de hade för konfrontativ inställning för Finland

"It emerged then that the workers actually were employed via Cyprus, although without their knowledge and were therefore liable for social fees there. Since the deductions were apparently legal, a strike might have been judged illegal. The Rakennusliitto therefore cancelled the strike warning. Many of the Polish workers felt they had not had enough input into the negotiations and strike decision-making process." (s 303)
- jfr:
"Because the employers appeared to be in compliance with EU regulations, which allowed them to use Cyprus as a ‘home’ in which to base their workers’ employment contracts, the Rakennusliitto felt it could not risk strike action" (s 304)

"Key factors in the Rakennusliitto’s failure at Olkiluoto 3 were the ineffectiveness of secondary boycott tactics, the inability to organize, develop leadership among and win the trust of posted migrants and an unwillingness to cooperate with foreign unions."

"Migrant organizing techniques and union structures to integrate migrants better and more quickly into leadership positions would have been useful at Olkiluoto 3. However, neither of these solutions or even both of them together resolves the root problem, which is that nationally based, ‘ethnocentric’ union structures are inappropriate to represent workers in a transnational labour market. Organizing migrants is usually not financially self-sustaining because, if the migrants only stay a short time, the investment in organizing them will not justify itself financially." (s 305)
"At Olkiluoto 3, the workers expected to be there at longest for the duration of the project or sometimes only six months, before moving to another project, which could be anywhere in Europe"

"EU regulation explicitly treats posted workers as commodities, rather than as ‘full human beings’. Regulation of posted workers in this way illegalizes attempts to enforce equal treatment of workers within defined territorial spaces as violations of the principle of free movement. Most distressingly, the labour movement has shied away from setting itself in opposition to this vision of a future of labour markets segmented by national origin and citizenship rights determined by contingency." (s 306)


Referenser
Nathan Lillie och Markku Sippola, "National unions and transnational workers: the case of Olkiluoto 3, Finland", Work Employment and Society 2011

Korporatism, fack och migrationspolitik

Rinus Penninx och Judith Roosblaad (2000) lanserade teorin att fackens grad av involvering i den nationella politiken - vi kan kalla detta korporatism eller 'institutional embeddedness' - i hög grad påverkar vilka strategier de kommer att välja gentemot migrantarbetare. Mer inblandade - mindre intresse av att intressera migrantarbetare, menade Penninx och Roosblad. Denna hypotes används ofta i forskningen, och jag ska här kolla på hur stor effekt några nyare studier finner för den.

Bucken-Knapp 2007
 "VoC scholars maintain that policymakers prefer reforms conforming to the national political economy, improving firm capacity and ensuring better economic performance. /.../ My analysis shows that while the SAP backed labor migration policies compatible with the Swedish coordinated market economy, it did not do so for reasons of efficiency or economic performance. The SAP fears that liberal reform, preferred by employers, will damage the Swedish model, undermine active labor market policies and weaken unions. The case of Swedish labor migration policy underscores how economic reform reflects political conflict and not the desire to preserve equilibrium."


Torben Krings, 2009:
"Generally, trade unions in the industrialized world have ambivalent attitudes towards migrant labour that can be situated ‘on a continuum rang ing from exclusion to inclusion’ (Kahmann, 2006: 186). Despite a
tradition of international solidarity, unions are embedded in particular national societies and tend to represent primarily the interest of their national memberships (Penninx and Roosblad, 2000). Historically, they were often hostile towards the inflow of migrant labour, as a surplus of workers exerts downward pressure on wages (Goldthorpe, 1984). Furthermore, the recruitment of workers from abroad adds not only to the quantitative supply of labour but also brings about qualitative change: the workforce becomes more fragmented with language and cultural differences, and, it has to be said, racism to which the labour movement was no stranger in the past (Castles and Kosack, 1973; Miles and Phizacklea, 1992)." (s 50)

"It is often assumed that trade unions today would favour restrictive policies, as structural unemployment has become a feature of many West European countries (Penninx and Roosblad, 2000). However, some
writers have recently challenged this ‘conventional wisdom’ (Watts, 2002: 1) by arguing that in the light of globalization and the transnationalization of labour markets, unions are not necessarily predisposed towards restrictionism. As unions acknowledge that the movement of people is an inextricable part of the ‘global age’, they increasingly view restrictive migration policies as neither desirable nor feasible. Instead, greater emphasis is placed on the organization of migrants to preserve employment conditions (Haus, 2002; Milkman, 2006; Watts, 2002). These studies, however, are mainly confined to Mediterranean countries and the USA, which somewhat limits the generalizability of the argument." (s 50f)

"German and Austrian unions were the strongest supporters of a transitional period, arguing that their labour markets would be unable to cope with an unregulated inflow of migrants in the light of their current economic difficulties, geographical proximity and the significant wage gap with the NMSs." (s 55)

"from a trade union perspective the outcome of the transitional regimes in Austria and Germany has been mixed. While it is likely that the restrictions have diverted some migration flows to the UK and Ireland, they may have contributed to an increase in the posting of workers, ‘bogus’ self-employment and the informal economy. Indeed, some DGB officials argued that such temporary migration, often in precarious conditions, is best opposed by enabling NMS workers to migrate through the free movement of labour." (S 57)

"it was not labour shortage alone that led unions to support an open labour market policy. In particular, the British TUC has over the years not only adopted robust anti-discrimination policies but has also increasingly opposed restrictive immigration policies (Avci and McDonald, 2000; Wrench, 2004). It therefore took a principled stance in favour of free movement of labour." (s 58)

"When Bulgaria and Romania joined the EU in 2007, the British and Irish governments changed their previous open labour market policy and imposed transitional arrangements. Although the TUC welcomed the announcement by the British government to become more active in pursuing the enforcement of labour standards with regard to ‘rogue employers’, they disagreed with the restrictions, arguing that such measures
would make workers more vulnerable to exploitation (TUC, 2006). Individual British unions argued similarly. According to one TGWU official, ‘our concern is that this would encourage the grey economy where workers, driven away from legitimate access to the workplace, would resort to other ways of keeping themselves together’. Similarly, the construction union UCATT expressed concerns about an increase in ‘bogus’ self-employment, which is already widespread in the sector, and demanded ‘employment rights’ for Bulgarian and Romanian workers (UCATT, 2007)." (s 59)

"Penninx and Roosblad (2000) have identified four possible factors that may explain differences in trade union attitudes to labour migration: the labour market context, unions’ institutional position, national identity and ideology and the broader perception of immigration in society." (s 60)

"there is a strong view that in an open economy like the UK, labour standards are best protected by improved compliance rather than by restrictions. /.../
Such a more inclusive stance on immigration and ‘race’ appears to be linked to a loss of union influence particularly during the time of the Thatcher government. In the words of John Wrench (2004: 21), ‘as membership and power declined, it was increasingly recognized that the future of trade unionism dependent on a more inclusive strategy which took seriously the problems and interests of previously marginalized groups’." (s 60f)

"Although unions regained some influence since the return of Labour to power in 1997, they remain in a comparatively weak institutional position (Thelen, 2001). This is shown particularly in terms of a decline in collective bargaining coverage (see Table 2). As centralized bargaining has virtually collapsed, the bargaining position of unions very much depends on their organizational strength (Frege and Kelly, 2004). It is against this background that the TUC and some individual unions have moved towards an ‘organising unionism’ (Heery et al., 2000) aiming to reach out to previously untapped sections of the labour force, including black and ethnic minority workers and more recent migrants. From this perspective, restrictions for NMS migrants may appear an impediment to a more proactive organizing approach and may channel migrants into the already growing informal economy, bearing in mind that only access to labour markets, not freedom of movement as such, can be restricted for citizens from the accession countries.
Although unions in Austria, Germany and Ireland have also experienced a considerable decline in membership density, they remain more institutionally entrenched: collective agreements still cover a majority of all employees, and systems of social partnership allow unions some formal involvement in the socio-economic decision-making process. Hence, if it is true that ‘the primary institutional influence on patterns
of union behaviour is the structure of collective bargaining’ (Clegg, 1976), then it appears that continuous coordinated bargaining in these countries has so far provided less of an incentive for unions to put a greater emphasis on organizing. In turn, in Britain the collapse of traditional bargaining institutions and a loss in union influence under the Conservative governments propelled unions into rethinking traditional union strategies, not least in terms of organizing new groups of ‘atypical’ employees. This has contributed to a re-appraisal of union strategies towards more marginalized groups such as migrant workers.
Thus, the institutional position of unions appears to be of some importance. It is necessary, however, to point out that unions that are in a similar institutional position do not respond uniformly to labour migration. During the Gastarbeiter era, both Austrian and German unions had a considerable input into government policies; but while the former pursued a protectionist immigration policy (Gächter, 2000), the latter eventually became ‘the major institutional force for integration, in the absence of adequate government policies’ (Penninx and Roosblad, 2000: 197). Thus, as with labour market factors, the institutional position of unions has only limited explanatory value on its own. This is where other contextual factors can provide a more sensitive
explanation." (s 61f)

"Another important difference is the changing regulatory context of inward migration. During the earlier decades, unions agreed to immigration on the assumption that ‘organized capitalism’ would prevent it  undermining established pay and working conditions. After the deregulation of labour markets and the weakening of organized labour, unions increasingly struggle to secure ‘equal pay for equal work’. This has been made more difficult by an increase in the posting of workers and subcontracting arrangements during which migrants cannot be integrated in the workforce on an equal par with domestic workers (Hunger, 2000). It is against this background that German (and Austrian) unions feared that an inflow of NMS migrants would undermine labour standards and collective agreements, already under strain with the shift in the balance of power between capital and labour." (s 62)

offentlig debatt och nationell historia påverkar fackets val (s 61ff)

"Evidently no single factor can account for the variations in trade union policies on labour migration. Instead, national contextual factors lead to different outcomes. Thus, in spite of parallel developments such as European integration, economic internationalization and an increase in immigration, domestic political, economic and institutional factors continue to be decisive in shaping these policies." (s 63)

"The thesis of a change in trade union migration policy perhaps best applies to Britain where the trade union movement has adopted a policy position that is broadly in favour of the free movement of labour. This confirms the assumption that union movements with less political clout are more inclined to put greater emphasis on the organization of migrant workers as ‘an alternative strategy to restrictionism for improving wages and work conditions’ (Haus, 2002: 7)." (s 64)

"From a trade union perspective, individual immigration during which migrants become integrated into the workforce of the host country, and indeed wider society, seems to be preferable to the temporary posting of workers under the EU freedom of services. However, in the light of the planned further liberalization of service markets, the provision of services across borders is likely to increase." (s 64)

"unions have to engage more actively with migrants and explore more innovative ways of organizing them. There is already some evidence of this. The British TGWU, for instance, has modelled its ‘Justice for Cleaners’ campaign closely after the successful ‘Justice for Janitors’ campaign in Los Angeles, with an organizing approach that focuses on occupations across the lowpaid sector and involves some extra-workplace activity like linking up with migrant communities (Milkman, 2006). Another recent initiative includes the foundation of the European Migrant Workers Union by the German IG BAU that specifically aims to organize migrant  workers who are posted abroad and who often are in a particular vulnerable situation (Dribbusch, 2004). To be sure, the organization of migrants, particularly if the latter see their stay as only temporary, will not prove to be an easy task for trade unions. However, in times of the transnationalization of labour markets, membership decline and an increase in casualized, nonstandard forms of work, unions have few alternatives than to represent more actively the increasingly mobile ‘birds of passage’ of the 21st century." (s 65)

Stefania Marino, 2012:

"A second influential variable is the union’s institutional embeddedness, that is its position within, and influence on, the socio-economic policy making process. On the one hand, institutional embeddedness is the result of several institutional factors that may facilitate or hinder union involvement in national policy making. On the other, it is the result of state and employer strategies (Geary, 1981; Poole, 1986) which can either guarantee or deny ‘institutional recognition’ to trade unions. Migration scholars regard the position occupied in the national decision-making process as a key variable in explaining union actions towards migrant workers (Penninx and Roosblad, 2000; Vranken, 1990). In this respect, Penninx and Roosblad (2000: 14) state that ‘the more powerful a trade union is, the more effectively it will be able to steer government policy related to immigration in a direction favourable to the union’. However, the two scholars do not find any causal relation between a stronger or weaker ‘power position’ and the ‘direction’ of union action towards migrant workers. Yet research findings suggest an inverse relationship between union institutional embeddedness and union efforts to include migrant and ethnic minority workers. The institutionally embedded FNV increased its efforts to organize migrant and ethnic minority workers soon after the deadlock in social dialogue in 2004. In the Italian case, the anti-union attitudes of the centre-right administration and the rupture of inter-union unity strengthened the existing actions of CGIL to include migrant workers. The stable engagement in corporatist processes may also explain the stronger influence of external changes on Dutch union attitudes and the limitation of union initiatives to employment issues. As Penninx and Roosblad (2000: 196) explain, ‘those unions which are strongly committed to common socio-economic decision-making have tied their hands much more, and tend to stick more closely to the core activity of trade unions’. However, institutional embeddedness only partially accounts for the different extent of the speech-action gap. In the Dutch case, for instance, the implementation gap persisted even after 2005, when FNV increased its attention to migrant issues. In this respect, differences are better explained by internal union variables and dynamics." (s 15)

ytterligare viktiga variabler:
facklig struktur (s 15f)
facklig ideologi (s 16)
facklig identitet (s 17)
ekonomisk konjunktur

I frågan om determinism, se också Marino och Roosblad (2008, s 628):
"As underlined by Frege and Kelly (2003), industrial relations scholars often consider strategic union choices as not only influenced but even determined by exogenous factors (Clegg 1976; Poole 1986; Geary 1981). But scholars focusing more on trade union independence in the choosing process have also highlighted the influence of economic and labour market dynamics. For instance, Frege and Kelly (2003) consider them as independent variables in their model of union strategic choices"
och:
"Visser, addressing the Dutch case, affirms:

by enhancing the institutional security of unions and their leaders, and by establishing
a quasi-monopoly of union representation corporatism intentionally diminishes
the need for unions to prove their strength through mobilization and lowers
the political and organization incentives for union recruitment. (Visser 1986;
Ebbinghaus and Visser 1999: 145)

This belief is confirmed by comparative research on union revitalisation strategies in the US, the UK, Germany, Italy and Spain during 2000-2004. According to the study, unions that adopt the organising strategy are characterised by poor institutional embeddedness and weak influence on policy-making (Frege and Kelly 2003)." (ibid)

"our findings suggest a relationship between the degree of institutional embeddedness and union perception of migrant and ethnic minority inclusion as either ‘threat’ or ‘opportunity’ (Frege and Kelly, 2003). More inclusive stances coincide either with the rupture of social dialogue, as in the Dutch case, or with periods of more antagonistic relations with government, employers and other unions, as in Italy. Institutionally embedded trade unions thus perceive migrant worker unionization and participation as less relevant for organizational strength (Baccaro et al., 2003; Regalia, 1988; Visser, 1998; Wrench, 2004)." (s 18)

"Our findings thus indicate that despite similar contextual challenges and sectoral contexts, trade unions can opt for very different strategic choices. Such strategies, as well as the extent to which they are implemented and, to a large extent, their outcomes strongly depend on internal union variables and dynamics." (s 18)

Slutsatser
Både Krings och Marino finner stöd för Penninx och Roosblads 'institutional embeddedness'-argument, även om ingen av dem hävdar att detta är den enda faktorn som avgör.

Referenser

Gregg Bucken-Knapp, "VoC and Labor Migration Policy", 2007
Torben Krings, "A Race to the Bottom? Trade Unions, EU Enlargement and the Free Movement of Labour", European Journal of Industrial Relations 2009

Stefania Marino, "Trade union inclusion of migrant and ethnic minority workers: Comparing Italy and the Netherlands", European Journal of Industrial Relations nr 1 2012
Stefania Marino och Judith Roosblad, "Migration and trade unions: A comparison between Dutch and Italian trade union actions and strategies", Transfer vinter 2008

Utstationering i ett globalt perspektiv

Stéphane Lalanne ger i sin artikel "Posting of workers, EU enlargement and the globalization of trade in services" i ILO:s tidskrift International Labour Review ett globalt perspektiv på utstationering, en fråga som jag annars tänker på i en strikt europeisk kontext.

Utstationering är inte särskilt viktigt i Nordamerika, annat än för två vitt skilda grupper: dels lågutbildade säsongsarbetare, dels högutbildade professionals som rör sig inom ett multinationellt företag (s 214). I Japan och Sydkorea spelar utstationering en än mindre roll (s 215). I Australien och Nya Zeeland är utstationering viktigare (s 216). Och i EU än viktigare, förstås.

Lalanne hävdar att risken för social dumping underskattades i samband med utvidgningen år 2004 och att lönerna i de fattigare nya länderna inte konvergerat uppåt lika snabbt som de gjorde efter Sydutvidgningen 1985; löneskillnaderna Öst-Väst förblir stora (s 218). Både i Frankrike och Nederländerna stärktes nejsidan i folkomröstningarna om "EU-konstitutionen" år 2005 av den sociala dumpingen (s 221). Kommissionen och Domstolen har dock fortsatt att arbeta för liberalisering av arbetsmarknaden; allra tydligast med det sk Bolkesteindirektivet där man bland annat ville förbjuda nationella bestämmelser om registreringskrav och krav på att utstationerande företag ska ha en representant i landet där de är verksamma, två typer av regleringar som underlättar arbetet mot social dumping (s 223). Bolkesteindirektivet i dess mest marknadsliberala form stoppades dock, liksom samma år (2006) ett direktiv om avreglering av lastning i Europas hamnar. Domstolens domar i Laval och Viking försvagade dock vikten av de anställdas rättigheter som jämförd med den fria rörligheten (s 225), en förskjutning i jämförelse med domen i fallet Schmidberger år 2003. Lissabonfördraget innehöll heller ingen korrigering av denna praktik (ibid).

Lalanne pekar på tre stycken reformer som i alla fall skulle kunna genomföras för att minska problemen med social dumping genom utstationering:

"First, the notion of “worker” could be better defined so as to overcome the problem posed by workers passed off as self-employed contractors and therefore excluded from the scope of Directive 96/71/EC. Second, the liability of the prime contractor could also be spelled out in order to deter the recruitment of cheap labour through subcontracting chains. And third, the set of rules that the host country can enforce under article 3 could be reviewed. Indeed, the absence of provisions for rules on dismissal and the right to strike puts posted workers in a precarious position, while the reference only to “minimum rates of pay” gives  firms scope to play on wage levels." (s 226f)

Reformförslag två, en lag om solidaransvar, har redan godkänts av EU-Domstolen i ett fall (Wolff and Müller 2004) med Tysklands sådana lag. Lalanne menar också att kontrollen av skattefusk och undansmitande av arbetsgivaravgifter genom strategisk kontorsplacering i medlemsländer med låga sådana bör ökas (s 228).

Referenser
Stéphane Lalanne, "Posting of workers, EU enlargement and the globalization of trade in services", International Labour Review 2011

Facket i Storbritannien och utstationerade arbetare

Arbetsmarknadsforskarna Ian Fitzgerald och Jane Hardy studerar i artikeln "‘Thinking Outside the Box’?" från 2010 de brittiska fackens strategier vis-a-vis utstationerade arbetare från EU. De har gjort 26 stycken intervjuer med fackliga funktionärer på lokal, regional och nationell nivå, funktionärer från konfederationen TUC och från tre av dess förbund: the Bakers, Food and Allied Workers Union (BFAWU), Transport and General Workers-sektionen inom GMB, och USDAW (s 132). Dessa tre förbund valdes för att de är aktiva i sektorer där många utstationerade arbetare eller migrantarbetare i allmänhet är verksamma.

Litteraturöversikt
Fitzgerald och Hardy menar att det finns fyra stycken litteraturer som är relevanta för deras analys. Den första handlar om fackföreningar och migrantarbetare. Den andra handlar om facken och otypiska arbetare; "the literature on organizing contingent workers offers useful insights as A8 migrant workers have been part of the drive to a flexible labour market, particularly evident in the widespread use of employment agencies" (s 134). Den tredje är diskussionen om "community unionism". Den fjärde är frågan om "skala" i facklig aktivitet; detta verkar geografiskt och rätt flummigt. Jag är mest intresserad av de första två. Om de val som facken har att göra vis-a-vis migrantarbetare så citerar de en modern klassiker i genren:

"Penninx and Roosblad (2000) suggest that trade unions have three main dilemmas when dealing with immigrant workers. In the first instance, unions have a choice of whether to resist migration, for example, by demanding quotas, or to engage with it by trying to influence policies. Second, on the arrival of migrant workers, trade unions face the dilemma of whether to seek to recruit and organize them or simply ignore their presence, which may be possible if these workers are geographically and occupationally segmented. Finally, if immigrants are recruited, questions are raised as to how far additional resources should be used to integrate these workers into union structures and support their special needs." (s 133)

Också för facken och atypiska arbetare finns det en typologi, denna gång med fem stycken möjliga strategier: "Heery and Abbott (2000) suggest that there are five trade union responses to contingent workers: exclusion, servicing, partnership, dialogue and mobilization". (s 134)

Findings
TUC uppmanade år 2005 förbunden att söka pengar från TUC Development Fund för att genomföra projekt med migrantarbetare, och framför allt från de nya medlemsstaterna (s 137). År 2006 kom TUC-rapporten 'Organising Migrant Workers: A National Strategy'. Senare har TUC skiftat till att inkludera migrantarbetare i sin "vulnerable workers"-strategi. En funktionär på TUC förklarar att det är bra för relationen till medlemmarna att förklara att man inte betonar utländska arbetare särskilt, utan bryr sig lika mycket om alla med prekära anställningar: "I think it is important to identify that we support vulnerable workers everywhere. . . . For us politically, with a small p, it sends out a message that we are interested in all workers, not just those from abroad." (s 138)

Ännu en typologi kommer när Fitzgerald och Hardy förklarar fackens arbete med migrantarbetare:

"The recruitment and organization of A8 migrant workers raised three sets of interrelated challenges. The first challenge was to locate and recruit migrant workers, often employed in non-unionized workplaces or employed by agencies. Once target groups of workers have been identified, strategies need to be formulated to persuade migrant workers that joining a union was in their interests. The second challenge was how to move members from passive membership to self-organization and activism to create sustainable memberships and branches. The third issue was policy development, with regard to how far there was a need for specific policies to meet particular migrant workers concerns once they had been recruited." (s 139)

Hur mycket pengar facken satsat på att rekrytera EU-arbetare är oklart, eftersom mycket av satsningarna är i projekt på "vulnerable workers". Facken vet inte heller hur många EU-arbetare de har rekryterat eftersom de inte räknar dessa separat (s 139). Jag har i tidigare blogginlägg om denna forskning konstaterat att ett viktigt strategival för facket är om man ska organisera migrantarbetare eller inte (jfr Kahmann 2006, Lillie 2012, Eldring et al 2012). I Storbritannien verkar det inte ha funnits någon diskussion: man har valt organiseringsmodellen, samma organiseringsmodell som den vidare litteraturen om facklig förnyelse har pekat på: "This transformation of membership from being passively serviced to activity and self-organization (Carter 2006; Gall 2006; Heery et al. 2000a,b) was a key issue for trade unions." (s 140) Inom förbundet GMB har man startat särskilda avdelningar för polska arbetare. Facken har också bildat allianser med lokala NGOs, religiösa organisationer och invandrarföreningar, framför allt polska (s 142).

Huvudslutsatsen i Fitzgerald och Hardys artikel är att alla de undersökta fackförbunden valt att inkludera och organisera EU-migrantarbetarna, men att det finns skillnader i hur detta görs. De skriver:

"All of the case-study unions had adopted strategies and policies of inclusion, which were set in the wider context of an organizing culture and broadening the concept of trade unionism." (s 145)

Referenser
Ian Fitzgerald and Jane Hardy, "‘Thinking Outside the Box’? Trade Union Organizing Strategies and Polish Migrant Workers in the United Kingdom", British Journal of Industrial Relations 2010
Heery, E and Abbott, B. (2000). ‘Trade unions and the insecure workforce’. In E. Heery and J. Salmon (eds.), The Insecure Workforce. London: Routledge, pp. 155–80
Penninx, R. and Roosblad, J. (eds.) (2000). Trade Unions, Immigration, and Immigrants in Europe, 1960–93. Oxford: Berghahn Books

Det tyska byggfacket och utstationerade arbetare

Vad kan facket göra för att hindra social dumping som slår mot dess medlemmar? Marcus Kahmann ger med sin artikel "The posting of workers in the German construction industry: responses and problems of trade union action" en lysande analys av denna problematik för en sektor i ett land med ett fackförbund: den tyska byggsektorn och facket IG BAU. Som jag har konstaterat utifrån Dölvik och Visser 2009 så är byggsektorn, flitigt utforskad av forskare som Jan Cremers och Linda Clarke, den sektor som ser störst arbetskraftsrörlighet på den europeiska marknaden, och det fackliga arbetet i sektorn har efter Kahmann utforskats av bland andra Lillie 2012 för Finland, Krings 2009 om Tyskland, Österrike, Irland och Storbritannien, Meardi et al 2012 för Spanien och Storbritannien, och Eldring et al 2012 för Norge, Danmark och Storbritannien. (Och kommande av mig för Sverige, och Finland av Rolle Alho)

IG BAU har länge arbetat på en internationaliserad arbetsmarknad. Redan på 1980-talet slöt den tyska regeringen bilaterala avtal med en rad central- och östeuropeiska länder och Turkiet om att dessa kunde stationera arbetare till den tyska arbetsmarknaden. Hur många arbetare var reglerat, och de fick stanna max två-tre år. De skulle få betalt i enlighet med tyska kollektivavtal. Också inom EU kunde företag utstationera arbetare till Tyskland. Eftersom Tyskland inte hade någon lagstadgad minimilön och inget allmänförklarat kollektivavtal för byggsektorn så gällde ursprungslandsprincipen för dessa EU-arbetare, och fram till den tyska Utstationeringslagen 1996, som föregick Utstationeringsdirektivet, så kunde EU-företag från låglöneländer alltså bedriva byggarbete i Tyskland mycket billigare än vad  t ex de turkiska företagen, som skulle följa tyska kollektivavtal, kunde (s 185). Utstationerade arbetare som andel av total antal arbetare i den tyska byggsektorn var år 1992 10.5 procent, år 1997 17.2 procent och år 2002 16.4 procent (s 185).

Kahmann hävdar att facket kan agera mot social dumping på tre nivåer, eller rättare sagt gentemot tre parter. Den första nivån är agerande gentemot staten, i form av politiska påtryckningar. Den andra nivån är agerande gentemot arbetsgivarna och arbetsgivarföreningar. Den tredje nivån är autonomt agerande, vilket jag antar framför allt innebär gentemot arbetare, medlemmar såväl som icke-medlemmar (s 186). Kahmanns övergripande resultat är att IG BAU över tid framför allt arbetat med de två första dimensionerna, men på senare tid (hans artikel är skriven 2006) nått dessa metoders gränser och börjat arbeta mer med den tredje dimensionen.

Vad gäller den första dimensionen så har IG BAU arbetat gentemot staten så länge som det funnits utstationerade arbetare i sektorn. Kahmann menar att de framför allt drivit tre typer av frågor: att minska antalet utstationerade, att ge jämlika villkor till utstationerade och inhemska arbetare, och att genomdriva (enforce) kollektivavtalens och lagens rättigheter och nivåer (s 187). (Vilken skillnaden är mellan typ två och tre är, undrar jag.) 1990 pressade IG BAU regeringen att inte avskaffa begränsningen på antalet utstationerade arbetare från Östeuropa, men byggboomen efter återföreningen omöjliggjorde detta. När denna begränsning avskaffades fokuserade IG BAU istället på att begränsa antalet utstationerade arbetare från Turkiet. Facket argumenterade då bland annat att ökad migration skulle hota den tyska byggsektorns höga kvalitet (s 187). Efter 1992 associerade facket också användandet av utstationerade arbetare med prekarisering av arbetsförhållandena i sektorn. Efter att stora substitutionseffekter (=att inhemska byggnadsarbetare blev arbetslösa) hade påvisats i mitten av 1990-talet så sänkte den kristdemokratisk-liberala regeringen antalet utstationerade arbetare som fick komma. I samband med förhandlingarna om den EU-utvidgning som kom att inträffa år 2004 så arbetade IG BAU för att Tyskland skulle ha rätt att begränsa arbetskraftsinvandringen och utstationeringen. Facket uppnådde både att Tyskland, liksom alla EU15-länder utom Sverige, Storbritannien och Irland införde övergångsregler på arbetskraftsinvandring. Men unikt för Tyskland och Österrike var att man också införde övergångsregler på tjänsternas fria rörlighet inom byggsektorn (s 187). Inom övergångsperioden var utstationering, utöver inom de bilaterala avtal som redan fanns, från CEE till Tyskland förbjudet. IG BAU var också inblandat i utvecklingen av utstationeringslagen (s 188). Facket har också krävt ökade resurser för arbetsplatsinspektion och hårdare böter för arbetsgivare som inte följer lagen. Strategin att minska inflödet av utstationerade arbetare har dock nått vägs ände; "employers and IG BAU jointly could not prevent the use of foreign subcontractors from becoming a well-established practice amongst German construction enterprises." (s 191).

Vad gäller den andra dimensionen så visar Kahmann på en för mig lite oväntad, men alls inte obegriplig, enighet mellan arbetsgivarna och facket i vissa påtryckningsfrågor (s 189). Facket och arbetsgivarorganisationerna Hauptverband der Deutschen Bauindustrie (HDB) och Zentralverband des Deutschen Baugewerbes (ZDB) var under 1990-talet enade i sitt motstånd mot lönedumping och olagliga arbetsvillkor i utstationerande företag. De organiserade arbetsgivarna fördömde den "distortion of competition" som detta innebar. Höjdpunkten i deras samarbete var arbetet med utstationeringslagen och det därpå följande förhandlingarna om en minimilön för sektorn, så som förutsattes i lagen (jfr utstationeringsdirektivet och dess bristfälliga implementeringar i Danmark och Sverige). Kahmann menar dock att anti-social dumping-konsensuset mellan facket och arbetsgivarna urholkades under 1990-talets andra hälft, när allt fler organiserade arbetsgivare började använda dumpande underleverantörer och så också själva tjäna på detta. Konsensus försvinnande manifesterade sig bland annat år 1999 när arbetsgivarorganisationerna motsatte sig införandet av en solidaransvarslag. Kahmann: "in Germany and Austria, the transitional limits on the free movement of services have led to a strong increase in the number of (bogus) single-person firms from the new Member States (Dølvik and Eldring 2005)." (s 192)

Kahmanns övergripande slutsats är som sagt att IG BAU från början mest jobbat med dimension ett och två, men över tid rört sig mot dimension tre: autonomt agerande. Detta inkluderar kontroller av arbetsplatser med utstationerade arbetare för att se att kollektivavtal följs*, Kahmann talar om "the union’s established practice of industry corporatism aiming at the ‘maintenance of industrial order’ (Ordnungsfunktion)" (s 191), jfr Eldring et al 2012 om Danmarks byggfack, men också steg mot ett mer inkluderande arbetssätt. Från 1988 och till mitten av 90-talet då antalet portugisiska utstationerade arbetare i Tyskland minskade, så samarbetade IG BAU med portugisiska fack och IG BAU anställde också portugisisktalande funktionärer (s 190). Efter 1993 började man också att arbeta med central- och östeuropeiska fack, framför allt polska eftersom många polska arbetare kom till Tyskland. Samarbetet med Solidarnosc kom dock inte långt, på grund av olika synsätt och Solidarnoscs decentraliserade arbetssätt. IG BAU gick därför vidare med att etablera ett eget kontor i Warszawa för att informera polska byggnadsarbetare om deras rättigheter i Tyskland. År 2004 gick IG BAU så långt som att starta en European Migrant Workers Union (Europeäischer Verband der Wanderarbeiter) för att organisera migrantarbetare som arbetar kortare tid i olika länder i Europa. Tanken är att EMWU ska föra över arbetarna till de relevanta nationella förbunden när arbetaren rör på sig. Verksamheten finansieras i startfasen av IG BAU. År 2005 hade EMWU ännu bara 1000 medlemmar (s 194).

Den tyska byggbranschen förändrades i grunden i slutet av 1990-talet, är intrycket jag får av Kahmann. Det korporatistiska konsensus om hur arbetet skulle organiseras som fanns mellan arbetsgivarna och facket fram till dess bröts upp när social dumping genom användande av underleverantörer och falska f-skattare blev allmän praktik (jfr 192 om non-compliance). Anden är ur flaskan och kan inte pressas tillbaka, och den fackliga strategin måste därför också förändras.

Fotnot
*Kahmann konstaterar att en svårighet med detta är att utstationerade arbetare, ifall de blir av med jobbet om oegentligheter uppenbaras, har ett gemensamt intresse med arbetsgivaren att dölja oegentligheterna: "a tacit (hierarchical) consent between employers and posted workers evolves that hides the extent and backgrounds of irregular employment." (s 190)

Referenser
Dølvik, J. E. and L. Eldring (2005) Arbeids- og tjenestemobilitet etter EU-utvidelsen: Nordiske forskjeller og fellestrekk, TemaNord No 566, København: Nordisk Ministerråd. (English Summary)
Marcus Kahmann, "The posting of workers in the German construction industry: responses and problems of trade union action", Transfer: European Review of Labour and Research 2006