Oesch menar att det finns fyra typer av förklaringsmodeller för (lågutbildades) arbetslöshetens variationer. Den första är lönebildningsinstitutioner, operationaliserat som minimilöner, kollektivavtalens täckningsgrad, och facklig anslutningsgrad. Den andra är arbetsmarknadspolitik: a-kassans ersättningsgrad och hur länge man kan få a-kassa, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och anställningstrygghetsregleringarnas strikthet. Dessa två typer av förklaringar hänger i mångt och mycket ihop och har ofta använts av samma personer tror jag: det torde inte vara ovanligt att hävda att både höga minimilöner och generös a-kassa är dåligt för sysselsättningen eftersom det skadar incitamenten. Om jag ska ta bladet från munnen så kan jag väl säga att alla dessa utbudsförklaringar ofta framförts högerifrån. Aktiv arbetsmarknadspolitik som lösning på arbetslösheten är däremot ett klassiskt vänsterargument. Den tredje förklaringsskolan som Oesch tar upp är globalisering, operationaliserat som exporter+importer delat med BNP och arbetskraftsinvandring till landet. Den fjärde och sista förklaringsskolan är "macroeconomic policy and aggregate demand management", operationaliserat som långsiktig realränta. Oesch menar (s 43) att lågutbildade anställda är särskilt sårbara för konjunkturnedgångar av två anledningar. För det första att högutbildade kan göra många av lågutbildades jobb men inte vice versa och de högutbildade är därför mer flexibla, och för det andra att i en konjunkturnedgång har företag incitament att "hoarda" högutbildade och anpassa sig till konjunkturläget mer genom att säga upp lågutbildade, som är enklare att ersätta när konjunkturen vänder upp igen. Den konjunkturbetingade arbetslösheten omvandlas också genom hysteresis till långsiktig arbetslöshet när ens humankapital förlorar i värde, sökaktiviteten minskar om man blir omotiverad, samt att man genom arbetslöshetens stigma får det svårare att få ett nytt jobb. Genom dessa kanaler har makroekonomisk politik inte bara en kortsiktig effekt på arbetslösheten, menar Oesch, utan också på jämviktsarbetslösheten.
Eftersom de institutionella variablerna varierar väldigt lite över tid inom länder (jfr här, här) så använder Oesch inte årsdata i sin analys, utan med referens till Kenworthy (2007) fyraåriga snitt (s 45). Med 21 länder och fyra fyraårsperioder för varje har han som mest N = 84. Estimatorn är OLS med Huber-White-standardfel. Som den samhällsvetare Oesch är så inkluderar han en tabell med beskrivande statistik för de inkluderade variablerna, något som jag tycker är väldigt bra:
Ovanligt nog så börjar han faktiskt sin empiriska analys med att - återigen med referens till Kenworthy (2007) och hans diskussion om "independent variable-centred research" - köra bivariata regressioner med varje oberoende variabel separat. Av de tolv olika oberoende variablerna är det bara fyra som får signifikanta korrelationer med lågutbildade-arbetslösheten. En är lönespridningen som får motsatt tecken till vad en nyliberal förklaring skulle hävda: lönespridningen är positivt korrelerad (signifikant på 10%-nivån) med lågutbildade-arbetslösheten, ett resultat som drivs av att Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna har relativt låg lönespridning och låg arbetslöshet. Aktiv arbetsmarknadspolitik, definierat som offentliga utgifter på sådant delat med hur många procent arbetslöshet landet har, är starkt negativt korrelerad (signifikant på 1%-nivån) med lågutbildade-arbetslösheten. Arbetskraftsinvandring är också den negativt korrelerad med arbetslösheten, något som Oesch förklarar med att länder med låg arbetslöshet antagligen lockar till sig fler invandrare. Till slut så har realräntan en starkt positiv korrelation med arbetslösheten - alltså, högre ränta sammanfaller med högre arbetslöshet.
Efter den bivariata övningen går Oesch vidare med multivariata regressioner, om än fortfarande i hög grad med bara ett par-tre förklarande variabler per modell. I tabellen nedan syns resultaten. I modell 1 har facklig anslutningsgrad en positiv (men inte signifikant) effekt på arbetslösheten, medan kollektivavtalens täckningsgrad har en negativ (men inte signifikant) effekt, något som jag tycker är intressant. Oesch verkar tycka att detta är helt normalt och hänvisar till att högre kollektivavtalstäckningsgrad ökar spelrummet för löneåterhållsamhetsstrategier etc. I modell 2 ser vi att de två a-kassevariablerna inte blir signifikanta, medan aktiv arbetsmarknadspolitik har en negativ och signifikant effekt. Modell 3 är den fulla modellen, där bara aktiv arbetsmarknadspolitik och räntan är signifikanta (och r2 är rätt lågt - 0,33). Modell 4 har bara med de två signifikanta variablerna från modell 3. Modell 5 visar jackknife-resultat för modell 4: ett land i taget har uteslutits ur modellen och så hänvisas de svagaste och starkaste resultaten i modell 5-kolumnen, för att påvisa att inte ett enskilt land förvrider de totala resultaten. Både aktiv arbetsmarknadspolitik och räntan behåller sina tecken och signifikans oavsett vilket land som utesluts. Modell 6 är ytterligare en robustness check: de oberoende variablerna är samma som i modell 4 men istället för lågutbildades arbetslöshet används total arbetslöshet som beroende variabel. Resultaten blir ungefär de samma.
Efter den kvantitativa övningen går Oesch vidare med att diskutera de fyra länder i studien som uppvisat den största minskningen av lågutbildades arbetslöshet under perioden: Danmark, Irland, Nederländerna och Spanien (s 49). Han skiljer på en 1990-talets "real interest rate cycle" och en EMU-cykel: på 1990-talet ledde Bundesbank den deflationära vägen i Europa för att stampa ut inflationen som uppstod vid Tysklands återförening år 1992. Detta pressade upp räntorna i Europa, minskade totala efterfrågan och gjorde valutakurserna problematiska. Särskilt Sverige, säger Oesch drabbades med sin 90-talskrasch. I slutet av 90-talet gick den totala räntepolitiken däremot över från att ha varit en minskande faktor på tillväxten till att vara en stimulerande faktor. I EMU hade länder som Irland och Spanien samma nominella ränta som Tyskland trots att de hade högre tillväxt och högre inflation. Den mycket låga realräntan som detta innebar stimulerade dessa länders ekonomier och gav upphov till en boom bland annat i byggsektorn; Irlands lågutbildade-arbetslöshet sjönk från 9,2 till 5,9 procent och i Spanien från 17 till 9 procent år 2006 (s 50). Så här i efterhand kan man förstås se att dessa starka utvecklingar tyvärr inte var hållbara, utan var boom-fenomen. Danmark och Nederländerna däremot lyckades enligt Oesch med att kraftigt sänka sin lågutbildade-arbetslöshet genom en omfattande aktiv arbetsmarknadspolitik med "the principle of early activation of the unemployed: alongside stricter job-search monitoring and the obligation of programme participation, this implied ensuring that every jobseeker receives offers of work or training within a year of becoming unemployed". Danmark tredubblade mellan 1990 och 2000 sina utgifter på ALMP per arbetslös, och detta var enligt Oesch en mycket bra investering.
Oeschs policyslutsatser är, som man kanske kan gissa utifrån att alla de klassiska nyliberala förklaringsvariablerna blivit insignifikanta i analysen, tydliga. Han skriver:
"On the microeconomic level, a strong nexus between ALMPs and the unemployment benefit system seems to contribute to enabling people to move from welfare to work (Nickell and Layard, 1999). On the macroeconomic level, monetary policy should be used to support aggregate demand to shorten recessions. Its role is thus to avoid a persistent rise in unemployment (hysteresis) and, more generally, to take advantage of opportunities to expand the economy whenever inflationary pressure is weak (Solow, 2000). In other words, ALMP seems an efficient microeconomic measure to make sure that jobseekers are willing to work, while expansive monetary policy creates a macroeconomic context which effectively enables jobseekers to find work." (s 51)Jag gillar det här, mycket. Mikro-makro-formuleringen är snygg och pedagogisk och passar väldigt väl med de empiriska resultaten. Jag undrar dock hur man kan översätta Oeschs studie till den svenska kontexten. Vad innebär mer konkret den kombinering av aktiveringspolitik och generös a-kassa som Oesch förespråkar? I en sådan här kvantitativ studie med en mängd länder så är det ju naturligt att man förenklar i sina operationaliseringar, och så är det onekligen här: den variabel som Oesch drar alla sina slutsatser om den aktiva arbetsmarknadspolitikens effekter utifrån är ett enkelt mått på offentliga utgifter på ALMP delat med arbetslöshetens nivå. Detta säger förstås inget om programmens design, hur starka morötter och piskor som de innefattar, hur fördelningen mellan utbildning, praktik med mera ser ut, osv. För det andra, så är mitt intryck att många av utvärderingarna av svensk arbetsmarknadspolitik är betydligt mer skeptiska till programmens effekter än vad Oesch är utifrån sin makrostudie. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har publicerat en rad sådana utvärderingar och jag läste en del av dem för några år sedan, och jag kanske borde plocka fram dem igen.
Referenser
Lane Kenworthy, "Towards improved use of regression in macro-comparative analysis", Comparative Social Research 2007
Nickell, S. and Layard, R. (1999) ‘Labor Market Institutions and Economic Performance’, in O. Ashenfelter and D. Card (eds) Handbook of Labor Economics, Vol. 3 (3), Chapter 46, pp. 3029–84. Amsterdam: North-Holland
Daniel Oesch, "What explains high unemployment among low-skilled workers? Evidence from 21 OECD countries", European Journal of Industrial Relations 2010
Solow, R. (2000) ‘Unemployment in the United States and in Europe – A Contrast and the Reasons’, CESifo Working Paper 231, pp. 1–15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar