torsdag 7 juni 2012

Iversen och Soskice om neokeynesiansk makroekonomi och politisk ekonomi

Politisk ekonomi-forskningen dominerades på 1970-talet av keynesiansk makro, som tog sig två olika men relaterade uttryck i den politiska ekonomin: Douglas Hibbs partisan theory, och korporatismteorin. I båda fanns stort spelrum för politik att påverka ekonomisk performance. Enligt Hibbs så väljer vänster- och högerpartier olika avvägningar mellan arbetslöshet och inflation på en långsiktig Phillipskurva utifrån de olika klassintressen som står bakom partierna. Enligt neokorporatismen så kunde regeringar göra pakter med fack och arbetsgivare om att förena löneåterhållsamhet med expansiv politik för att öka sysselsättningen. Med det sena 1980-talets nyliberala och nyklassiska offensiv inom nationalekonomin sveptes dock dessa två litteraturer bort från rampljuset, hävdar Torben Iversen och David Soskice i sin artikel "New Macroeconomics and Political Science" från 2006.

Nyklassikerna utgick från antaganden om perfekta, adjusterande och själv-clearande marknader, aktörer med rationella förväntningar, och att politiker var kortsiktiga egennyttomaximerare som ville ha röster i nästa val snarare än uppnå några långsiktiga mål (s 427). Med dessa antaganden försvann politikens möjlighet att förbättra saker ur modellerna (s 434, 443, 445, 448). Iversen och Soskices artikel är en appell mot denna tradition och för att statsvetare och politiska ekonomer istället ska bygga sina modeller på nykeynesiansk makro, som Soskice också tillsammans med Wendy Carlin skrivit en lärobok i. Så här förklarar de syftet:
"Unlike new classical models, New Keynesian ones assume that markets are not perfectly competitive and that prices and wages take time to adjust. It it noteworthy that although these models imply that governments can have a strong effect on the real economy, they are rarely used by political scientists. We think this is a mistake and encourage political scientists to take the insights of modern macroecomics on board." (s 435)
De börjar med vad de kallar tre-ekvationsmodellen som de menar är kärnan i nykeynesiansk makro. Den består förstås av tre delar:
  1. sammantagen efterfrågan (=ekonomisk aktivitet) bestäms av tre faktorer: räntan som sätts av centralbanken och som påverkar efterfrågan med ett års lagg, ekonomisk politik, och privata sektorns utgifter som är exogena.
  2. den kortsiktiga Phillipskurvan som bestämmer inflationen. Bestäms av skillnaden mellan arbetslöshetens nivå och jämviktsarbetslösheten under den föregående perioden
  3. Taylorregeln: centralbanken sätter räntan som svar på inflationens avvikelse från inflationsmålet och arbetslöshetens avvikelse från jämviktsnivån.
Hur kommer då politiken och socialt agerande in i det analytiska ramverket? En viktig förklaring som påverkar både inflationen och arbetslösheten ur modellen ovan är att priser och löner sätts av aktörer, som kan ha marknadsmakt, istället för att vara automatiskt clearande.
"prices and wages are set by agents instead of being the result of competitive market clearing; prices are set by businesses, and wages are set either by businesses (efficiency wages) or by union negotiation. Because businesses and unions are partial monopolies, they typically do not set market-clearing wages or prices, thus allowing the possibility of involuntary unemployment and excess capacity." (s 438)
Företag sätter priser enligt P = (1+u) där u är deras "markup" som varierar med konkurrenssituationen. Reallönerna påverkas såklart av prisnivån, och Iversen och Soskice använder begreppet "business real wage" för att beskriva detta. Denna sätts som W/P = 1/(1+u). Högre markup ger lägre reallön; mer monopolitisk marknad ger lägre löneandel (per implikation). Ekonomin är i jämvikt, säger Iversen och Soskice, när den framförhandlade förväntade reallönen är lika med business real wage. Detta ramverk, som jag här verkligen inte har tagit med allt av, möjliggör också löneåterhållsamhetsstrategier:
"The analysis of equilibrium unemployment suggests a framework to analyze income policies and wage moderation more generally. If unions can agree to wage moderation, then the bargained real wage at any given rate of unemployment will decrease, and hence the equilibrium rate of unemployment at which the bargained real wage is equal to the business real wage will fall. The larger the number of independent unions, the harder this becomes. If N−1 unions agree on wage moderation, where N is a large number, the gain to the Nth union from free riding on the general moderation and demanding higher bargained real wages will be great, and the incentive on the part of the other N−1 unions from retaliating (by stopping moderation) will be limited.
If unions can agree to moderate their bargaining jointly, then equilibrium unemployment will fall. But unions may be concerned that governments will use the fall in unemployment equilibrium to reduce inflation. /.../ Thus governments have to develop bargains with unions: In exchange for wage moderation, governments agree to use Keynesian aggregate-demand policies." (s 439)
Liksom med regeringar så är synen på fack annorlunda i Iversen och Soskice nykeynesianska ramverk jämfört med det nyklassiska. Också fackförbund ses som aktörer som kan ta hänsyn till långsiktiga mål och skapa win-win-pakter, snarare än uteslutande kortsiktiga och egennyttiga. Angående löneåterhållsamhetsstrategier så anser de liksom Traxler och Brandl att exportsektordominans i fackföreningsrörelsen är positivt, och menar med referens till Jeffry Frieden att en anledning till att sådana pakter inte uppnåtts i Latinamerika är att hemmasektorsfack är relativt starkare i fackföreningsrörelserna där (s 443).

Deras syn på regeringar är i princip att politiska partier, just som Hibbs sa, har olika väljarbaser och att partierna vill föra politik som gynnar dessa väljarbaser på mellanlång och lång sikt. De anför Margaret Thatcher som ett exempel: många av hennes policies var impopulära och hade hon varit kortsiktigt röstmaximerande skulle hon därför ha varit mindre principfast än vad hon var (s 446). Men hon trodde att just dessa policies var viktiga på sikt, och genomförde dem ändå (I och S hänvisar till Garrett 1993 för denna tolkning). Ytterligare ett exempel är Gerhard Schröders regering, som också den genomförde kortsiktigt impopulära reformer som de menade var gynnsamma på sikt (s 434). Iversen och Soskice menar också att omsvängningar som dessa visar att nyklassikerna har fel när de framkallar en bild av att alla regeringar bara är kortsiktiga och spär på statsskulden i all evighet, eftersom de aldrig tar långsiktiga hänsyn (s 448f). Iversen och Soskice gör också väldigt tydligt, och hyfsat utförligt argumentet att de nyklassiska modellerna helt enkelt inte kan förklara särskilt mycket av variansen i ekonomisk performance (BNP-tillväxt, produktivitet, arbetslöshet, inflation etc) i de rika länderna sedan andra världskriget (s 425). Nyklassikerna har spenderat väldigt mycket möda på att studera "political business cycles", grovt uttryckt att regeringar förväntas stimulera ekonomin just innan val för att vinna röster, oavsett om det är bra för ekonomin på sikt eller inte, men Iversen och Soskice menar att denna litteratur egentligen inte uppnått särskilt mycket av empirisk förståelse.

Det är väldigt intressant att utifrån Iversen och Soskice artikel fundera på förhållandet mellan makroekonomisk teori och ens egna specifika studier i jämförande politisk ekonomi. Hur påverkar det ens modellspecifikationer ifall man hävdar att neokeynesianerna har rätt istället för att nyklassikerna har det? Sådant uttalas sällan i forskningslitteraturen som jag läser, men det kan förstås ha en påverkan ändå, i vilka variabler man väljer, vilka hypoteser man har om koefficienterna, vilka laggstrukturer man väljer och så vidare. Jag var väl redan innan jag läste denna artikel övertygad om att regeringar faktiskt kan påverka ekonomins funktionssätt till det bättre och ta långsiktiga hänsyn, men det är intressant att se en så tydlig diskussion av hur detta ska påverka ens applicerade arbete. Utmaningen "for those interested in the political economy of macroeconomics can be described as a need to replace the economists’ narrative of government policies with a political science narrative", säger Iversen och Soskice (s 450).

Referenser
Geoffrey Garrett, "The Politics of Structural Change: Swedish Social Democracy and Thatcherism in Comparative Perspective", Comparative Political Studies 1993
Torben Iversen och David Soskice, "New Macroeconomics and Political Science", Annual Review of Political Science 2006

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar