Facket och migrantarbetare i bygg i Spanien och Storbritannien

Vad innebär arbetskraftens ökade rörlighet i EU sedan utvidgningen 2004, rörlighet framför allt från öst till väst? Är den ett tecken på önskvärd ny flexibilitet på Europas förstelnade arbetsmarknader, som marknadsliberala betraktare som The Economist skulle säga? Är den ett redskap för arbetsgivarna för att undergräva löner och anställningsförhållanden i Västeuropa, som en klassisk marxistisk tolkning á la Castles och Kosack (1973) skulle säga? Arbetsmarknadsforskarna Guglielmo Meardi, Antonio Martín och Mariona Lozano Riera menar i sin nya artikel "Constructing Uncertainty" att rörligheten de facto inte lett till någon press nedåt på lönerna i Västeuropa, utan att de positiva effekterna av rörligheten överväger, och att dessa positiva effekter framför allt bygger på arbetsutbudets rörlighet i sig (s 8). Det negativa som de ser med rörligheten är att på de segmenterade arbetsmarknader som vi har så allokeras EU-arbetarna i hög grad i segment med oproportionerligt hög andel av risk och osäkerhet - vad gäller rent fysisk säkerhet såväl som anställningstrygghet (s 9, 19). Detta argument har tidigare framförts av de Norrköpingsbaserade Woolfson och Likic-Brboric (2008), och jag skulle vilja inflika att begreppet risk och fördelningen av risk är av stor analytisk vikt inte bara i arbetsmarknadsstudier som denna, utan även har en vidare betydelse i statsvetenskaplig forskning såsom Hacker och Rehm. Kopplingen migration-segmentering av arbetsmarknaden kan alltså också kopplas till politiken (allianser, etc).

Men tillbaka till Meardi et al. Artikeln har tre uttalade frågeställningar. Ett, är de nya migrantarbetarna så flexibla och rörliga som det sägs? Två, om de segregeras i de mest osäkra jobben, är denna segregation hållbar på sikt? Och tre, vilken roll kan fackföreningar spela i processen? (s 9) De hävdar att de har en "sector/country approach" eftersom arbetsgivares 'behov' av migrantarbetare varierar per sektor men även formas av olika nationella aktörer (Watts 2002). De gör därutifrån två fallstudier: byggsektorn i Spanien och i Storbritannien. Spanien och Storbritannien är två av de tre EU-länder som haft störst nettoinvandring (Italien är det tredje) under 2000-talet, och i båda länderna har just byggsektorn varit en vanlig sektor för migrantarbetare. (Observera att Meardi et al här inte talar om de tre största länderna för just arbetskraftsinvandring - antagligen för att data saknas -; man kan tycka att invandring i allmänhet kanske inte är så relevant för just forskningsfrågorna i denna artikel, som ju rör arbetskraftsinvandring/-rörlighet och inget annat.) Informationen till artikeln kommer från officiell statistik, sekundärlitteratur och 13 intervjuer med fackliga representanter och statliga arbetsmarknadsbyråkrater; sju intervjuer i Storbritannien, fem i Spanien och en i Polen med byggfacket där (s 11).

Den spanska arbetsmarknaden, säger Meardi et al, har uppnått flexibilitet genom segmentering och särskilt genom utbredd användning av tillfälliga anställningar. År 2007 var 29 procent av inrikes födda med en anställning anställda på visstid, och detsamma gällde 43 procent av utrikes födda (s 10). Storbritanniens arbetsmarknad är däremot liberal överlag, med låg kollektivavtalstäckningsgrad och svagt anställningsskydd. Tidsbegränsade anställningar är därför inte lika vanliga i Storbritannien som i t ex Spanien, men en mer extrem form av flexibilitet uppnås genom användandet av bemanningsföretag där jobben inte har något anställningsskydd alls, inte ens i fall av graviditet (s 11). Hela 40 procent av invandrade arbetare är anställda av bemanningsföretag, vilket bara gäller 4 procent för de infödda. Studier visar att migrantarbetarna ser bemanningsföretagen som diskriminering snarare än möjligheter och en "stepping stone" (McKay och Markova 2010, Meardi 2009).

Segregeringen av utländska arbetare i byggsektorn sker enligt Meardi et al på olika sätt i de två länderna. I Storbritannien sker segregeringen per subsektor och företag: utländska arbetare arbetar mest på små arbetsplatser, för små underleverantörer, för bemanningsföretag eller som "egenanställda". I många fall är bemanningsföretagen själva transnationella och många småföretag startas av utländska arbetare själva: i London finns det ca 500 små och mikro polska byggföretag (s 13). I Spaniens mer reglerade ekonomiska struktur sker segmenteringen däremot inom arbetsplatser per jobb, per yrkesgrupp och mellan skift - det är vanligare att utländska arbetare jobbar nattskift. Kedjor av underleverantörer är vanligt också där, men har begränsats av en lag från 2006 som satte en maxgräns för max tre länkar i en underleverantörskedja i bygg. Den spanska regeringen (Zapatero) införde också en lag för att begränsa social dumping genom "falska f-skattare", år 2004. Vidare är bemanningsföretag förbjudna (!) på spanska byggarbetsplatser, även om detta förbud mjukades upp år 2010 (Cremers 2011). Vi kan alltså på det hela konstatera att Spanien gått väldigt långt lagstiftningsvägen för att hejda social dumping. Meardi et al (s 13) hävdar dock att detta dock i någon mån undergrävs av att arbeten flyttas till den svarta eller gråa ekonomin. Segmenteringen består som sagt också per yrke, och de skriver att rumäner och marockaner tenderar att ha de minst utbildade jobben medan polacker och latinamerikaner har bättre jobb i den spanska byggsektorn. Meardi et al drar slutsatsen från jämförelsen:

"In the end, both forms of segregation result in higher employment uncertainty. The ‘variety of capitalism’ between Spain and the UK results ironically in a converging ‘variety of non-compliance’, whereby employers differ in the regulations they avoid, but not in their resulting practices." (s 13)

Jag undrar dock här om de inte överdriver likheterna mellan fallen. Visst finns likheterna att båda uppvisar segmentering och social dumping genom "non-compliance", men utifrån den spanska lagstiftning som de berättar om så tänker jag mig ändå att problemen kvantitativt sett bör vara än mer utbredda i Storbritannien, ifall inte lagarna i Spanien är väldigt tandlösa (vilket förstås är möjligt).

Vad gör då facken i de två byggsektorerna? I teorin, säger Meardi et al, så har facken två huvudsakliga valmöjligheter: (1) att befästa segmenteringen för att skydda den nationella arbetskraften, eller (2) att motsätta sig segmenteringen för att "avoid downwards competition on employment conditions" (s 15). I Spanien, säger de, så utesluter fackens starka anknytning till internationalism valet av en exkluderande strategi. Att organisera migrantarbetarna är dock svårt på grund av den stora omsättningen av arbetare och relativt svaga krav på utbildning och kvalifikationer på byggarbetare (s 16). Den fackliga anslutningsgraden är också låg i den spanska byggsektorn på 8,7 procent, så det är inte förvånande att det är svårt för dem att organisera migrantarbetare. Därför, säger Meardi et al, har facken i högre grad valt en politisk strategi med tryck på regeringen för naturalisering av invandrare samt informationscentra m fl tjänster för migrantarbetare. I Storbritannien har facket mindre politisk styrka och mindre regleringar att luta sig på, och därför starkare incitament att välja en organiseringsstrategi (s 17). Fackets respons har också i huvudsak varit organiserande med en "community organizing"-strategi (Fitzgerald 2009). Meardi et al beskriver organiseringen så här:

"Typically, union organizing in UK construction occurs through local job-site protests around specific issues (Lillie and Greer, 2007). In addition, the construction-sector union UCATT has made attempts at organizing foreign workers, notably through community organizing and with Polish organizers in collaboration with Polish trade unions, and started a Migrant Workers and then a Vulnerable Workers advice project.
/.../ The union also admits that, given low resources, servicing, especially if in part publicly funded, is more viable than organizing. In this regard, there are regional differences, with the London area already permeated by foreign construction workers (at least 30% of the total) and a considerable presence of irregular employment, and the North used to more regulated and unionized employment relations and a lower share of migrant workers." (s 18)

Alltså: huvudstrategin har varit organiserande, men detta har varit svårt, och facket medger också att i vissa fall - beroende bland annat på region - så kan en "servicing"-strategi, mer beroende på statliga tjänster, vara mer kostnadseffektivt än en organiseringsstrategi. Vad gäller social dumping så är problemet för facket i Storbritanniens byggsektor enligt Meardi et al inte så mycket att få kollektivavtalen att omfatta också utländska byggnadsarbetare, utan att få byggnadsarbetarna på rätt "pay scale", på byggnadsarbetarnas snarare än metallarbetarnas; byggnadsarbetarna tjänar mer och därför kan arbetsgivarna tjäna på att betala utländska byggnadsarbetare, som inte känner till sina rättigheter, metallarbetarlöner istället för byggnadsarbetarlöner (s 18). Något som kan jämföras med frågan om 88-procentare i den svenska byggsektorn: arbetare utan yrkesbevis får bara 88 procent av lönen, eftersom de anses mindre kvalificerade, och eftersom utländska byggnadsarbetare som kommer hit av naturliga skäl inte har något svenskt yrkesbevis så kan arbetsgivarna försöka ge dem 88 procent av den vanliga lönen, något som facket motsätter sig.

Meardi, Martín och Rieras slutsatser av studien är:

"New migrants’ situation of uncertainty is one of maximum risk and minimum ‘voice’. Our review of the construction sector in the flexible labour markets of Spain and the UK illustrates that the exacerbation of mobility and flexibility is realizing something feared by UK migration experts: the ‘risk that a constantly self-replacing stream of workers [from the new EU member states] could fall into the role of a semi-exploited (if often compliant) ‘‘underclass’’, with limited prospects for social mobility and integration’ (Sumption and Somerville, 2010: 29).
/.../
National differences in union structures have important consequences though. Stronger state–union relations in Spain result in more inclusive political action and servicing towards immigrants by Spanish unions. By contrast, the multicultural, pluralist nature of the UK labour market and public sphere result in British trade unions paying more attention to linguistic diversity and community organizing. In both cases, unions emerge as crucial bridges to avoid migrant segregation, rather than as barriers as some media distortion and some insider–outsider view of the labour market suggest. However, they still appear to be very unsteady bridges, not yet sure enough to resist the torrent of flexibility." (s 19)

Referenser

Stephen Castles och Gerda Kosack, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe (Oxford UP, 1973)
Jan Cremers, In Search of Cheap Labour in Europe: Working and Living Conditions of Posted Workers (CLR/EFBWW/International Books, 2011)
Ian Fitzgerald, "Polish migrant workers in the North – new communities, new opportunities?", i McBride J and Greenwood I (eds) Community Unionism. A Comparative Analysis of Concepts and Contexts (Palgrave Macmillan, 2009)
Nathan Lillie och Ian Greer, "Industrial relations, migration, and neoliberal politics: The case of the European construction industry", Politics and Society 2007
S McKay och E Markova, "The operation and management of agency workers in conditions of vulnerability", Industrial Relations Journal 2010
Guglielmo Meardi, "A suspended status: Polish workers in the West Midlands", i H Fassmann, M Haller och D Lane (red) Migration and Mobility in Europe (Edward Elgar, 2009)
Guglielmo Meardi, Antonio Martín och Mariona Lozano Riera, "Constructing Uncertainty: Unions and Migrant Labour in Construction in Spain and the UK", Journal of Industrial Relations 2012
Sumption M and Somerville W (2010) The UK’s New Europeans: Progress and Challenges Five Years After Accession. Manchester: Equality and Human Rights Commission
Julie Watts, Immigration Policy and the Challenge of Globalization: Unions and Employers in Unlikely Alliance (Cornell UP, 2002)
Charles Woolfson och Branka Likic-Brboric, "Migrants and the Unequal Burdening of 'Toxic' Risk: Towards a New Global Governance Regime", Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe 2008