Hur kan Republikanerna ha gått så långt högerut?

Data på politisk polarisering kommer från statsvetarna Nolan McCarty, Keith T. Poole och Howard Rosenthals 

dataset DW-NOMINATE. Måttet som är använt är ”Distance for the parties: First Dimension”. Data kan laddas

 ner från Pooles hemsida voteview.com, se http://voteview.com/polarizedamerica.asp. Data på 

toppercentilens inkomster kommer från Emmanuel Saez och kan laddas ner från 

http://elsa.berkeley.edu/~saez/. Inkomstdefinitionen här inkluderar kapitalinkomster.

De senaste trettio åren har USA:s partipolitik polariserats kraftigt, i bemärkelsen att avståndet mellan de två partiernas policy-positioner har ökat. Detta beror helt och hållet på att Republikanerna har flyttat sig högerut: Demokraterna har också gått högerut, men inte lika snabbt som Republikanerna, och därför har polariseringen ökat. Eller, om man ska vara mer gedigen, det finns två orsaker: Republikanernas högerskifte är den centrala, men även att de högervridna sydstats-Demokraterna, som politiskt sett stod nära Republikanerna men av historiska skäl tillhörde D-partiet, under civil rights-eran avföll från Demokraterna och ersattes i kongressen av Republikaner (McCarty et al, s 11).

 bild från Keith Pooles fantastiska hemsida voteview.com

De tre kvantitativa statsvetarna Nolan McCarty, Keith Poole och Howard Rosenthal har undersökt denna fråga detaljerat (74 tabeller och ungefär lika många diagram) i sin bok Polarized America: The Dance of Ideology and Unequal Riches från 2006. De hävdar att den ökade inkomstojämlikheten och den ökade politiska polariseringen hänger ihop, har "dansat" tillsammans under de senaste decennierna. Vilka förklaringar anför de då till den parallella politiska utvecklingen i USA av ökad polarisering och högersväng?

• en förutsättning, men inte direkt orsak, är USA:s politiska system: pluralitetsvalsystem och odisciplinerade partier vilket innebär att politiska företrädare i hög grad svänger med sina lokala väljare (s 191)
• också en förutsättnings-faktor i USA:s politiska system är de många vetopunkterna som gör att minoriteter - som de väldigt rika - får enklare att blockera reformer än vad man har i länder med färre vetopunkter (s 13)
• skillnaden i sannolikhet att identifiera sig som Demokrat eller Republikan beroende på om man är låg- eller höginkomsttagare har ökat i USA. Plånboksröstningen har alltså ökat sedan 1950-talet, inte minskat vilket man kan tro utifrån What's the Matter with Kansas? etc. (s 71ff) På 1950-talet var det lika vanligt att identifiera sig som Republikan om man tillhörde den lägsta inkomstkvintilen som om man tillhörde den översta, men sedan mitten av 1980-talet är det dubbelt så vanligt om man tillhör den översta kvintilen. McCarty, Poole och Rosenthal visar också att även inom en föregivet konservativ väljargrupp som "born-again Christians" så finns det extremt starka inkomsteffekter: bland born-again Christians som tjänar väldigt lite så identifierade 1997-2004 bara runt 30 procent sig som Republikaner; bland "återfödda" som tjänade mer än $100 000 om året så identifierade sig 60 procent som Republikaner (s 100). Republikanerna blir så tendentiellt mindre omfördelande i sin politik, och Demokraterna tvärtom mer omfördelande.
• kampanjfinanskanalen: D har blivit mer beroende av väldigt rika donatorer och därför mindre omfördelande i sin politik (194). Och "almost all the large contributors are extremists" (s 156), vilket gör att politiker blir mer extrema för att få $$$.
• andelen icke-medborgare, som inte får rösta, har ökat, och icke-medborgarna är koncentrerade i lägre delen av inkomstfördelningen (s 115) vilket gör att de har ett intresse av mer omfördelande politik; deras icke-röstande försvagar koalitioner för jämlikhet. "the median voter has much less incentive to redistribute than does the mean family" (s 126)

Jag har tidigare här på bloggen (t ex här, här) diskuterat hur ökad inkomstojämlikhet kan antas minska det politiska deltagandet, eftersom den ökade ojämlikheten gör politiken mindre kraftfull och därför mindre meningsfull. Då detta kan antas framför allt minska det politiska deltagandet i de lägre inkomstskikten kan detta minska politikens egalitära inslag. McCarty, Poole och Rosenthal (s 130, 138) håller dock inte med om detta: de menar att det negativa förhållandet mellan inkomstojämlikhet och politiskt deltagande bara håller i cross-section-dimensionen och inte i tidsserie-dimensionen (jfr min diskussion av Kelly och Enns paper på temat här).

Referens
Nolan McCarty, Keith T. Poole och Howard Rosenthal, Polarized America: The Dance of Ideology and Unequal Riches (MIT Press, 2006)

Uppdatering 8 maj
Samma dag som jag skrev detta inlägg så skrev Paul Krugman, märkte jag nu, i NYT på samma tema. Krugman:

"For the past century, political polarization has closely tracked income inequality, and there’s every reason to believe that the relationship is causal. Specifically, money buys power, and the increasing wealth of a tiny minority has effectively bought the allegiance of one of our two major political parties, in the process destroying any prospect for cooperation."

Han hänvisar också till en ny bok av statsvetarna Thomas Mann (sic) och Norman Orrstein om Republikanernas högersväng, It's Even Worse Than It Looks: How the American Constitutional System Collided With the New Politics of Extremism (Basic Books.
Krugman, "Plutocracy, Paralysis, Perplexity", NYT 3 maj

Och även historikern Geoffrey Kabaservice har skrivit en bok om Republikanernas högersväng: Rule and Ruin: The Downfall of Moderation and the Destruction of the Republican Party, From Eisenhower to the Tea Party (Oxford UP). Sam Tanenhaus recenserar den i New York Review of Books här. Intressant nog så pekar Tanenhaus på att en sådan bok skrevs redan år 1989: Nicol C. Rae, The Decline and Fall of the Liberal Republicans from 1952 to the Present (Oxford University Press, 1989). Idag kan man väl tycka att det var med George W Bush-regimens huvudlösa fiskala politik och krigshetsande som Republikanernas högersväng fick sin höjdpunkt, men Rae såg alltså tendensen redan 1989.