torsdag 8 september 2011

Modellskifte: fallet med a-kassan

Jag har suttit och pulat lite med arbetslöshetsförsäkringsdata från OECD för att använda dem som förklarande variabel i ett helt annat sammanhang, och slogs då av Kjell Rautios poäng om avvecklingen av den svenska modellen. (Rautio 13/12 2010 och 31/1 i år)

Inom samhällsvetenskap/jämförande politisk ekonomi är det legio med "modelltänkande", att man klumpar ihop ett antal länder i olika grupper av "välfärdsmodeller", "varianter av kapitalism", och så vidare. I välfärdsmodelldiskussionen brukar man prata om en skandinavisk/socialdemokratisk modell, en kontinentaleuropeisk/konservativ/kristdemokratisk, en anglosaxisk/liberal, och en medelhavsmodell. I varianter av kapitalism bara om två typer - liberal (dvs den anglosaxiska), och "koordinerad" (som motsvarar alla andra välfärdsmodeller). I båda teoribyggnaderna - välfärdsmodeller och VoC - är det ett grundantagande att regimskiften inom länder, dvs att ett land "byter modell", är ovanligt. Storbritanniens nyliberalisering under Thatcher är det klassiska exemplet på ett faktiskt regimskifte, men annars brukar man utgå ifrån att länder förblir i den grupp de en gång placerats i - Sverige har en socialdemokratisk modell, Tyskland en "kontinental", och så vidare.

Men kanske håller Sverige nu på att bli en liberal-socialdemokratisk hybrid? Vad gäller a-kassan ser det i alla fall ut så. Med siffror från OECD Benefits and Wages/Work Incentives-sida har jag gjort de två figurerna nedan. A-kassor är krångliga konstruktioner: hur mycket av sin tidigare lön man får ut beror ofta på hur mycket man tjänat (och vissa system har platta ersättningar), hur mycket man får ut trappas ofta ner efterhand, och hur mycket man får ut beror också i många system på ens familjeförhållanden. OECD har plockat fram ersättningsgrad för personer med tre olika inkomstnivåer och sex olika familjeförhållanden. Inkomstnivåerna är 67, 100 och 150 procent av en genomsnittlig produktionsarbetare i lön. Familjeförhållandena är singel utan barn, par utan barn där en jobbar, par utan barn där båda jobba/r/t, och singel med två barn, par med två barn där en vuxen jobbar, och par med två barn där båda de vuxna jobba/r/t. I diagrammet nedan ser man ersättning första 6 månaderna för person som tidigare haft ett jobb med en genomsnittlig produktionsarbetarlön. Den rosa linjen är för en ensamstående förälder med två barn, och den blå för en singel utan barn.


Vi ser att a-kassans ersättningsgrad minskade drastiskt under 00-talet - 15 procentenheter för en ensamstående förälder med två barn, och 17 procentenheter för en singel utan barn. Det luktar systemskifte...

I stapeldiagrammet nedan ser vi Sveriges nivå år 2009 (i rött) jämfört med 27 andra rika länder, för en ensamstående utan barn.

Sverige har, som vi redan sett i linjediagrammet ovan, 48 procent, och det är inte många länder som har lägre - några liberala som Australien, Irland, Nya Zeeland och Storbritannien, och så ganska så hårfint Polen. Som det ser ut här tillhör Sverige det liberala klustret, med lägre ersättning än till och med USA!

Men det finns förstås ett gäng komplicerande faktorer. A-kassans generositet som totalt begrepp är ju inte bara ersättningen första sex månaderna för en ensamstående utan barn som tidigare haft ett genomsnittligt industrijobb, utan det handlar också om hur hårda kraven för att kvalificeras sig för a-kassan är, hur länge man kan få ersättning, med mera.

---
Mer TCO-utredarna-bloggande om a-kassan, av Mats Essemyr: "Fler måste få rätt till a-kassa" 31 jan, "En statssekreterare blickar tillbaka" 19 aug, "Inte många påverkas av obligatorisk a-kassa", 22 aug, "Finansieringen av a-kassan är orimlig", 1 sep.

2 kommentarer: