En professions skiftande materiella intressen

För vänstern (och public choice-teoretiker) kommer det naturligt att tala om materiella intressen och intressemotsättningar. Det är bra: utan en sådan förståelse kan man inte begripa samhället. Problemet med vänsterns analys idag (och kanske alltid) är dock att analysen ofta görs för enkel; man bortser från sektorsskillnader i intressen inom klasser, de vanliga klassallianserna inom en sektor (t ex för en bailout av bilindustrin i USA - facket och ägarna hade knappast svårt att enas för en sådan).

New York Times hade igår en artikel som belyser gruppers materiella intressen på en än mer disaggregerad nivå: professionen. I detta fallet läkare, vars förändrade arbetssätt och sektor NYT har porträtterat på ett mycket intressant och fascinerande sätt i en artikelserie i vår, om de familjedrivna mottagningarnas minskade betydelse och de större sjukhusens motsvarande större betydelse, om inträdet av kvinnor på stor skala i yrket och vilja att kunna förena familj med arbete, och så vidare. Den senaste artikeln diskuterar vilka innebörder dessa omvandlingar - framför allt minskningen av andelen självanställda och ökningen av andelen anställda bland läkarna - har för gruppens politiska ståndpunkter. Läkarna har historiskt varit en konservativ grupp som motsatt sig en mängd välfärdsreformer, men var faktiskt för Obama-administrationens sjukvårdsförsäkringsreform, och frågan är om det är ett tecken på ett epokiskt skifte i läkarnas politik.

"Doctors were once overwhelmingly male and usually owned their own practices. They generally favored lower taxes and regularly fought lawyers to restrict patient lawsuits. Ronald Reagan came to national political prominence in part by railing against 'socialized medicine' on doctors’ behalf.
But doctors are changing. They are abandoning their own practices and taking salaried jobs in hospitals, particularly in the North, but increasingly in the South as well. Half of all younger doctors are women, and that share is likely to grow.
There are no national surveys that track doctors’ political leanings, but as more doctors move from business owner to shift worker, their historic alliance with the Republican Party is weakening from Maine as well as South Dakota, Arizona and Oregon, according to doctors’ advocates in those and other states.
That change could have a profound effect on the nation’s health care debate. /.../

The Maine doctors’ group once opposed health insurance mandates because they increase costs to employers, but it now supports them, despite Republican opposition, because they help patients."

Gardiner Harris, "As Physicians' Jobs Change, So Do Their Politics", NYT 30 maj

En annan vänster/public choice-sanning är att pengar spelar stor roll i politik och att grupper med olika materiella intressen kommer spendera pengar på olika sorters lobbyism. I den aspekten har NYT:s bevakning av US-amerikansk politik varit tämligen deprimerande; efter att högsta domstolen i Citizens United-fallet dömt att det var en begränsning av yttrandefriheten (!) att reglera på vilka sätt företag får ge pengar till politiskt mediakampanjande, verkar det mesta gå åt fel håll i politiken här och reaktionära miljardärer som bröderna Koch kan spela en allt större roll i att fastslå politikens riktning, på de obesuttnas bekostnad. Rapporteringen har också gång efter annat i hur hög grad USA:s politik ändå är klassbaserad, även om det är ett faktum som de flesta verkar vara obekväma att tala om. I det mycket uppmärksammade omvalet till Representanthuset i västra New York state mellan republikanen Jane Corwin och demokraten Kathy Hochul till exempel, bidrog Chamber of Commerce med $104 000 till Corwins kampanj, medan Communication Workers of America bidrog med $15 000 till Hochuls kampanj. (Ett centralt undantag till klasspaltningen mellan partierna är förstås att finanssektorn i hög grad finansierar Demokraterna i till exempel New York och Connecticut, och att demokratiska politiker därifrån - t ex Charles Schumer - därför också tenderar att rösta nyliberalt i finanssektorfrågor. Ett exempel av ett annat slag kan vara Bill och Melinda Gates enorma donationer till skolors utveckling; även om deras policy - för charter schools - kolliderar med lärarfacket så har jag svårt att se det som någon klasskamp uppifrån.)

Därför var det desto skönare att se rapporteringen om en pågående sjukvårdsreform i Vermont, som enligt NYT drivits fram av en idealistisk läkare, Deb Richter. Richter arbetade som primärvårdsläkare i delstaten New York och arbetade för målet ett single payer system med samma vårdrättigheter för alla där, men gav upp eftersom det var för svårt. Därför flyttade hon 1999 till Vermont för att driva samma fråga där. Dr Richter blev den ledande personen i en gräsrotsrörelse för att få Vermont att införa ett system som går helt emot vad Republikanerna i mängder av andra stater vill, med deras juridiska ifrågasättanden av "Obamacare" med mera. Detta är förstås bara ett exempel på hur USA:s politik drivs av annat än materiella intressen, men i Citizens United-tider ett skönt och behövt sådant.

Abby Goodnough, "A Doctors' Push for Single-Payer Health Care", NYT 21 maj