Socialdemokratin och nyliberalismen: vilka strider är värda att ta?

”Risken är att privatiseringen av gemensamma sektorns välfärdsservice kommer över oss och blir ett lika oundvikligt led i UTVECKLINGEN som reklam-TV eller EG. Då är det kapitalets utveckling och behov som styr färdriktningen och socialdemokratins politik i stället för tvärtom.”
Tidningen Kommunalarbetarens chefredaktör Gunilla Wettergren i KA nr 17 1990

2008-09 kom det en drös med socialdemokratiska idédebattböcker, ofta relaterade till Socialdemokratiska Studentförbundet eller SSU-tidskriften Tvärdrag på ett eller annat sätt. Ett stort tema i flera av dessa är - mest uppenbart i antologin med den mindre subtila titeln Efter ett kvartssekel av nederlag - nyliberalismen, vad den är eller var, hur den har förändrat socialdemokratin och hur socialdemokratin bör förändras utifrån förutsättningarna ("nyliberalismen").

Exakt vilken politik som är och i Sverige har varit nyliberal eller nyliberalt influerad kan man diskutera. Vissa saker är väl rätt givna - öppningen för privatskolors etablering en masse (s.k. "friskolor") liksom privata alternativ i vård och omsorg, utförsäljning eller bolagisering av en mängd statliga verksamheter, och några nedskärningar i socialförsäkringssystemen. Hur dåliga konsekvenserna av dessa reformerna är, är en annan fråga och en som ställts för lite i den socialdemokratiska utvärderings- och idédebattslitteraturen. Från mitt perspektiv framstår skolreformerna som det största problemet av de här nämnda; vissa privatiseringar behöver man däremot inte vara emot även om de var liberalt influerade; och vad gäller socialförsäkringarna skulle jag hävda att någon massiv förstörelse skedde inte under de socialdemokratiska regeringarna under 80- 90- och 00-talen. (För siffror på det se t ex Lyle Scruggs dataset.)

Jag är således mer positiv till läget än vad många vänstersossar är, t ex de som talar om "Ett kvartssekel av nederlag". Det är för mig en överdriven beskrivning av vad som skett.

Min fundering här är relaterad: a) vissa reformer har förvisso genomförts mot SAP:s eller många Socialdemokraters vilja, men behöver så här i efterhand ändå inte vara något negativt. Jag tänker på införandet av reklam-TV, som Kommunalarbetarens chefredaktör varnar för i det inledande citatet, (själv kommer jag kommer ihåg 1992, jag var 8 år gammal då, när vi fick TV4 hemma och att jag kunde börja kolla på sumobrottning på eftermiddagarna!) och faktiskt också inträdet i EU, som knappast sköttes på något helt demokratiskt eller förankrande sätt partipolitiskt sett, men som ändå kan ha haft mer positiva än negativa effekter. Jag tänker också på Sören Holmbergs avhandling om Riksdagen och dess ledamöter, där han i ett avsnitt om överensstämmelser mellan befolkningens politiska åsikter och riksdagsledamöternas politiska åsikter har 20 sakfrågor där ens position kodas från 1 till 5, där 1 står för en "radikal" position och 5 för motsatsen, "konservativ" eller liknande. På frågan om storstädernas tillväxt är 1 där lika med att vara för att hindra koncentrationen. Inte något som har uppnåtts (urbaniseringen av Sverige tuffar på), men detta kanske inte heller är något att beklaga. Forsättningen, b) på funderingen ovan är alltså: kan nederlag/motgångar i frågor där partiet inte nödvändigtvis hade rätt från början, bidra med en slags kvarhängande pessimism, i känslan att "allt går oss emot", även fast det i sak inte är någon större förlust att frågan gick oss emot? (Så som Wettergrens resonemang om "UTVECKLINGEN" med reklam-TV och EG.)

Jag tror att det finns fler exempel. Och vad jag letar efter är alltså en större optimism i analysen av socialdemokratins förutsättningar att föra sin politik i dagens förutsättningar, att inte tänka "ett kvartssekel av nederlag", det är kört.