Analyser av den revolutionära-reformistiska sprickan i svensk arbetarrörelse

På 1970-talet var splittringen mellan revolutionärer och reformister i arbetarrörelsens historia ett hett forskningsämne i samhällsvetenskaperna. (Idag är det allt annat än hett!)

Det skrevs då i Sverige ett gäng olika analyser och tolkningar av vilka skillnaderna egentligen var, vilka som blev revolutionärer respektive reformister och varför, och vilka orsakerna var till splittringen.

Här är några:

• Gunnar Gunnarsson (1971, 1975) och Jan Lindhagen (1973) SAP-nära; hävdar att det var marxism-leninismen, inte SAP:s marxism, som bröt med Marx. Gunnarssons analys vilar tungt på Engels "politiska testamente", förordet till 1895 års utgåva av Klassenkämpfe im Frankreich, där E förkastar den våldsamma revolutionen
• Knut Bäckström (1970) däremot marxist-leninistisk analys; B stod kommunisterna nära. En förräderiteori á la Lenin: Axel Danielsson med flera "genuina marxister" förråddes av Branting et al
• Seppo Hentilä (1978) materialistisk tolkning; bygger på M Vesters "Kampfzyklus - Lerncyklus" och Engels-Lenins begrepp om "arbetararistokratin" (fast utan "mutningen" och "förräderiet" som inslag). H hävdar (s 309ff) att metall- och träarbetare samt hantverkare dominerade i SAP medan "icke yrkeskunniga skikt" i arbetarklassen inte var lika starka där
• Brutus Östling (1982?*) vill uttalat göra icke-moralistisk och materialistisk analys, hävdar att hantverkare och dylika privilegierade arbetare (ung. arbetararistokratin) blev reformister och grovarbetarna revolutionärer

*I akademin tog det röda 80-talet inte definitivt slut förrän nån gång runt 1985; Rothsteins avhandling Den socialdemokratiska staten (1986) är ett vackert tidsdokument i sitt möte av 70-talets althusserianska marxism och mer US-amerikansk empiristisk statsvetenskap.