Nittiotalsinlägget

"There is a growing consensus amongst policy makers and some economists that the welfare state is bad for growth, at least in the post-war western European form"

Huw Dixon, "Editorial note: Controversy: Economists, the welfare state and growth: The case of Sweden”, Economic Journal november 1996

--

" [om 1990-talet] The welfare state looked doomed. It appeared that only a ‘residual state’ (Cerny 1995: 618) would survive, with no power to counter ‘the economic horror’ (Forrester 1999) of the global market. /.../
As claims to exclusive truth are waived, the globalization debate is entering
a new, post-heroic phase. Globalization as a phenomenological and causal
whole is being deconstructed. The hope of finding in it a meta-variable that
accounts in simple, law-like fashion for all the problems and changes of
advanced welfare states over the past thirty years has been abandoned.
Globalization is no longer conceived as a ‘single exit situation’ that forces
governments to react in a particular way but as a ‘multiple exit situation’
offering a menu of choice. This is not to say that globalization is irrelevant. It
just means that political reactions to globalization are not entirely preprogrammed
by globalization itself but also depend on domestic structures. (s 632) /.../
just because the global market reaches everywhere it does not mean that
welfare arrangements will converge everywhere. (s 633)"

Philipp Genschel, "Globalization and the welfare state: a retrospective", Journal of European Public Policy augusti 2004

--

jfr 24 juli 2009, "Bo Rothstein gör en viktig, vetenskapligt och politiskt, poäng"; 21 december 2008, "Överraskande diskussion om välfärdsstaten i Ekonomisk Debatt"; 5 maj 2008 "DN om OECD om de svenska skatterna".

--

"I Sverige publicerade evolutionsbiologen Birgitta Tullberg och ekonomen Jan Tullberg 1994 en bok med detta starkt högerorienterade budskap: Naturlig etik: en uppgörelse med altruismen. Altruismen utmålades av dessa författare som ett 'onaturligt' och kulturellt betingat påfund påtvingat av samhället och klåfingriga socialistiska politiker. Människan borde snarare förkasta altruismen och istället bejaka sin inre biologiska natur som, enligt dessa debattörer, var renodlat självisk. Solidaritetstankar inom kristendomen och socialismen påstods vara skadliga och förhindra samhällets och de fria individernas utveckling.

Häpnadsväckande nog publicerades denna grova politiska pamflett med stöd från dåvarande Naturvetenskapliga Forskningsrådet. Boken fick dessutom mycket goda vitsord av professorerna Torbjörn Fagerström och Staffan Ulfstrand. Förklaringen till detta låg förmodligen i tidsandan under 1990-talet, en nyliberal och borgerlig hegemoni som politiskt stärkts av Berlinmurens fall 1989. I en tid av allmän hets mot all vänster  –  'avvikande” tankar och idéer – i Sverige framförallt manifesterat av Per Ahlmarks tes om ”vänsterns skuld' – var de kritiska rösterna bland såväl biologer som andra intellektuella svaga, och drunknade i dåtidens bistra samtidsbudskap om värdet av fria marknadskrafter drivna av individers egenintressen."

Pia Gustafsson och Erik Svensson, "Homo socialismus? - om biologi, egoism och möjliga felslut", Röda Rummet
---

13 okt 10
Häromveckan läste jag Olle Wästbergs bok Det tomma rummet: om politikens vanmakt, som gavs ut på 1990-talet. Än en gång blev jag påmind om hur dåligt intellektuellt sett 90-talet var: Ralf Dahrendorf hävdar att ojämlikhet och effektivitet är oförenligt (s 36), Keynes är död, hävdar W (s 77), referenser till Christopher Lasch, Jeremy Rikfin, Etzioni, "Välståndsligan" (BNP/capita-ranking i OECD, Sverige från 4:e plats 1970 till 17:e i början av 90-talet) och annat 90-talsskräp.
Wästberg är ändå, det är helt uppenbart, en begåvad och intelligent person. Och det är väl då som det är illa: när också de bra debattörerna - och inte soporna som M Birro -köper såna grejer som Dahrendorfs, Rifkins et als resonemang.
Boken har också en del intressanta grejer. SOU:n Maktutredningen refereras med en rapport som replikerar en sociologisk studie av Katrineholm som gjordes på 50-talet. 1950 identifierade sig 88 procent av arbetarna och 56 procent av tjänstemännen som arbetarklass; 1988 är det 50 procent av arbetarna och 20 procent av tjänstemännen. 1950 ansåg en majoritet att arbetarklassen hade makten i landet; 1988 ansåg de flesta att de högre samhällsskikten hade makten. Så det är klart att något hade förändrats till 90-talet som utlöste "allt är nytt"-debatterna med Beck, Castells et al. Men körde i det intellektuella diket gjorde de.

Bo Södersten: "Av den socialdemokratiska riksdagsledamoten krävdes e, om icke obrottslig, så dock mycket hög grad av lojalitet."